Vilken Samhälls ideologi gillar du?

[eken]

Nä. Alla människor.

Men om alla människor ska goda möjligheter att klättra uppåt, och på lika villkor kunna nå samma nivå, så kan det ju inte gärna vara hur liberalt som helst?

I vart fall inte om vi utgår ifrån dagens förutsättningar. Människor verkar ju ha olika förutsättningar för att klättra uppåt.

Mvh
Anders

[funkyzeit]

Gäller det om det bara är en människa som kan klättra uppåt så mycket att han blir enormt rik (livsvärde = 100000000), samtidigt som alla andra människors liv är bara knappt värda att leva? (livsvärde = 0,001)? (trots att vi i sann liberal anda hävdar att alla förstås är lika fria att utvecklas)

Vad menar du med livsvärde? Är det proportionellt mot pengar på banken enligt dig? Jag vet att marxismen är den ideologi som allra ivrigast vill reducera människan och samhället till konsument/producentroller och sätta ett ekonomiskt värde på allt, men detta är att gå till överdrift  :wink:

Om du med exemplet ovan menar ekonomiskt status, tycker du att Sverige av idag består av en liten finanselit som dansar polka i toppen på en stor hög med pengar, medans 99% av befolkningen lever på en krona om dagen? Det är inte riktigt min bild av det samhälle vi lever i.

Är inte fördelning mellan människor alls en viktig fråga, eller hur menar du?

Jag tycker inte det skall finnas någon direkt ekonomisk fördelning av typen "ta från de rika och ge till de fattiga" i form av transfereringar. Med ett undantag: arbetssökande, förtidspensionärer och andra som står utanför arbetsmarknaden skall givetvis få sina berättigade understöd. I sann, go korporativistisk anda á la Saltsjöbaden så skall arbetsgivarna och lönetagarnas organisationer göra upp om lönebildningen för att hålla en skälig lönenivå genom undvikande av lönedumpning och sänkning av minimiersättning. Det är viktigare än någonsin idag med globalisering och konkurrens om arbetstillfällena där någon annan alltid kan göra jobbet billigare. Förr i världen, under Sveriges gyllene epok på 50-70-talet så hade företag kurage att utan större tvång och åthävor betala rätt lön för rätt arbete.

[suchanother]

Vad tycker du funkyzeit är en rättvis fördelning av resurserna. Efter vilken konkret och moralisk princip?

[Journeyman]

De som förlorar är priset vi får betala för att hela samhället i stort fortskrider och utvecklas, vilket leder till att standarden och möjligheterna för alla höjs i det stora hela (även för "förlorarna"). Förlorarna behöver inte heller plikta med sina liv, som förr i världen, utan får istället kavla upp ärmarna och börja från början. Det finns alltid en andra, tredje, fjärde chans osv. för individen i en marknadsekonomi. Om man inte är katastrofalt klumpig.

"Priset vi får betala"? Syftar du då på hela samhället i det systemet så tycker jag det är lite missvisande, då det enbart är förlorarna själva som får betala genom att vara just förlorare. Det verkar mer logiskt eftersom de som tjänar på att det finns förlorare är motsatsen, d.v.s vinnare. Och hur sätts gränsen för "katastrofalt klumpig", och hur berättigar du de katastrofalt klumpiga individernas misär? Personligen känns det som att "klumpig" är ett begrepp vars betydelse ändras beroende på kapacitet + metod + mål, och eftersom det är uppenbart att vi alla inte har jämlik kapacitet, att vi har olika åsikter om metoder samt olika mål, så tycker jag det är en svag och diffus grund för att göra folk till förlorare i ett samhälle.

Liberalismen är i själ och hjärta en anti-ideologi: det är den ENDA "ideologin" som handlar om att inte låsa fast människors liv i stora, förutbestämda strukturer som i praktiken alltid har visat sig vara begränsande och förtryckande för så väl individ som samhälle

Håller inte med, snarare är anarkismen den ideologi som inte låser fast människor i strukturer. Även om liberalister kan vilja minimera staten, och på så sätt minimera just den sortens stora förutbestämda struktur, så optimerar samma idéer inflytandet och makten hos företagen, marknaden, arbetsgivarna o.s.v, vilka kan komma med både likadana och värre strukturer än den stat man minimerat. Hierarkier inkluderas i liberalism, auktoriteter likaså, och båda dessa är strukturer som åtminstone jag tycker står för just begränsande och förtryckande av såväl individ som samhälle, men som du ändå är emot. Anarkismen däremot vill inte bara avskaffa staten, utan även hierarkier och auktoriteter av nyss nämnda anledning. När man pratar om förtryck och dess motsats, friheten, så är det för mig oförståeligt hur man kan förespråka "frihet" och samtidigt något som styr över andra. Detta eftersom jag starkt anser att frihet och rättvisa bara kan existera om den är jämlik, d.v.s att alla har samma fri- och rättigheter. Därav inte sagt att samtliga sådana system skulle vara fria i mina ögon, men ett system som inte tar hänsyn till jämlikhet vad gäller rättigheter kan omöjligt vara fritt, och liberalismen är ett sådant system; exempelvis genom äganderätten som ger ägaren mer rättigheter än den som inte äger.

Då kan marxisten invända att det givetvis finns strukturer ändå (där ekonomisk makt blir den tydligaste). Kontrainvändningen blir då att dessa strukturer uppkommer spontant och naturligt och är ett utflöde ur försynen (om man nu skall vara lite religiös). Ni kan substituera "försyn" med naturlig ordning, marknadskrafter eller vad ni vill.

Om jag har förstått dig rätt så är detta ytterligare ett icke-argument från en kapitalist som pekar på olika djurarters hierarkier och pratar om människans natur som något helt uppenbart. Skrattretande i så fall, då själva begreppet inte är speciellt enkelt för dig eller någon annan att definiera, då beteenden förändras beroende på sociala tillstånd, samhällstyp m.m. Du ska få tala för dig själv, men det känns inte som att jag är helt ute och cyklar om jag antar att girighet inkluderas i denna "naturliga ordning"? Men beteenden grundade på girighet är självklart också något som kan förändras, då girighet bara tar sig uttryck när incitament för det finns. Ponera att ett klasslöst samhälle med jämlika rättigheter rådde, d.v.s ett samhälle utan någon makt över andra att sträva efter fanns, vad skulle man då vara girig över? Dessutom vore det för mig lite ologiskt om människans natur innefattade något som inte gällt för alla människor och fortfarande gör det. Om en idé lutar sig tillbaka på människans natur, hur kommer det sig då att man överhuvudtaget kan frångå den idén i sitt sätt att leva, och ens komma på tankar om idéer som motsätter denna "naturliga" struktur? Inkluderas inte människor, som förespråkar och praktiserar motsatser till den s.k mänskliga naturen, i människoarten?

Liberalismen är alltså en anti-ideologi vars ståndpunkt är att alla människor har olika önskningar, mål och begär. Jag vill inte leva i ert kommunistiska samhälle, ska ni tvinga mig att vara med då? Ska ni tvinga mig att arbeta vid löpande bandet i era smutsiga ammunitionsfabriker i Norrland när Revolutionen ägt rum?

I ett kommunistiskt samhälle, d.v.s ett klasslöst samhälle, så har ingen rättigheten att tvinga dig att jobba någonstans eller göra något överhuvudtaget eftersom klasslösheten råder. Självklart har alla olika önskningar, mål och begär, men i liberalismen kan ägarens önskningar, mål och begär alltid väga tyngre än arbetarens, vilket jag inte nödvändigtvis tycker är att föredra från ett system där en stats önskningar, mål och begär väger tyngre än individens.

Väntar även med spänning på svar på suchanothers fråga...

[funkyzeit]

Syftar du då på hela samhället i det systemet så tycker jag det är lite missvisande, då det enbart är förlorarna själva som får betala genom att vara just förlorare.

Jag syftar självklart på hela samhället i stort. Det handlar om risk vs. reward. Man måste riskera något för att komma någon vart. Det startas tiotusentals företag i Sverige varje år. Cirka 8/10 av dessa upstarts konkar inom de första 2 åren. Det innebär inte att majoriteten av alla "förlorare" kastas på en stor likhög som kapitalistelitens vinnare dansar på. Jag nämnde i förbigående innan att i en marknadsekonomi så har du alltid en andra, tredje chans osv. Samhällets fortskridande och utveckling i en marknadsekonomi är en trial and error-procedur där entreprenörer, företag och satsningar hela tiden tar ett steg tillbaka för att kunna vandra två steg framåt (eller snarare 1 steg bakåt för att kunna ta fem steg framåt, om det skall vara lite mer propotionerligt mot verkligheten...). I planekonomin så stampar samhället på samma fläck hela tiden. Till slut tröttnar den planekonomiska kolossen på detta och lägger sig ner och dör. Precis vad som inträffat i varje sant socialistiskt projekt som någonsin sjösatts, från Sovjetunionen till Nueva Germania.  Marx analys av samhället och ekonomin är vattentät, med ett undantag: han inkluderade inte människans behov att att uppfinna, utvecklas och testa sina gränser (läs: konkurrera). Denna fundamentala aspekt är problemet med hela marxismen när denna ideologiska konstruktion skall omsättas i praktiken.

Och hur sätts gränsen för "katastrofalt klumpig", och hur berättigar du de katastrofalt klumpiga individernas misär?

Om man ska vara konkret: kamikaze-entreprenörer som gång på gång sätter igång get-rich-quick-schemes och bizarra affärsidéer och som snabbt plöjer ner sitt liv i ett träsk av personliga konkurser, skulder och brända broar (socialt, personligt, privatekonomiskt).

Hur menar du med "berättigar"? Menar du "rättfärdigar"? Precis vad jag sa innan: det är inte utan risker att satsa för att lyckas. Tror man inte på sig själv, eller om man inte har tillräckliga insikter om sin egen kapacitet och förutsättningar för att lyckas så skall man väga risker mot förväntad belöning. En analogi: se mitt sista inlägg i debatten om "Den Vandrade Musselmannen" som handlar om fria aborter. Samma tänk. Individen har ett ansvar för sin egen situation.

Världen är inte svartvitt, även om våra teoretiska diskussioner tenderar att bli det. Individer som nöjer sig med minimal insats av engagemang och risk i sitt liv skall heller inte förvänta sig att leva på samma nivå som de som slitit och tagit risker.

eftersom det är uppenbart att vi alla inte har jämlik kapacitet, att vi har olika åsikter om metoder samt olika mål, så tycker jag det är en svag och diffus grund för att göra folk till förlorare i ett samhälle.

Du överrensstämmer med mig om att alla har olika åsikter, perspektiv och mål? Fint, då blir ju alla nöjda? Men om vi enas om att en vinnare i denna diskussion handlar om personer som ekonomiskt och karriärmässigt fått bra utdelning i sina liv, så kan vi väl enas om vad å andra sidan en förlorare är?

Kapacitet och möjligheter är dock inte samma sak. Jag tycker att alla ska samma grundläggande möjligheter: fri skolgång, tillgång till högre utbildning, studiemedel, drägliga bostäder osv (ett basic startpaket för att kunna välja inriktning för sitt liv) skall vara alla till del. Jag tycker dock att olika kapacitet är en av naturen instiftad orättvisa som skall accepteras. En korkad och håglös person har inte fötts med samma driv, engagemang, intelligens, sociala förmåga och kontakter som en person som lyckats. Detta skall inte vara skäl för att den förstnämnde skall kunna åtnjuta samma standard som den senare. Sorry.

Håller inte med, snarare är anarkismen den ideologi som inte låser fast människor i strukturer.

Även om liberalister ...kan komma med både likadana och värre strukturer än den stat man minimerat.

I teorin, ja. Jag är däremot allergisk mot att diskutera samhälle och politik i rent teoretiska, ideologiska begrepp. Det är något som förlästa universitetstöntar som lever i en skyddad, akademisk verkstad ägnar sig åt. Verkligheten kliver obönhörligen in och slår sönder era luftslott.

Jag har oerhört svårt för att ta anarkismen på allvar. Inte ens när jag resonerar med uppenbart bevandrade politiskt belästa personer med anarkistiska böjelser så lyckas de övertyga mig om att anarkismen har ens skuggan av en chans att lyckas i realiteten. Det förefaller för mig som en oerhört infantil och drömmande idé. I ett samhälle utan maktstrukturer och kontroll så kommer nya strukturer att uppstå direkt och spontant. Skillnaden är att dessa strukturer inte utgörs av en reglerande stat och en välvillig marknad som tävlar om att vinna konsumenters gunst. Utan av banditgäng i stil med Mad Max-filmerna eller medeltidens gangstervälde i Sverige mellan rivaliserande klaner och warlords. Det är inte den kreativa, marknadsstyrda tävlan som gäller, utan ren, rå fascism.  
(Nu jävlar tar det väl liv i luckan...)

Inkluderas inte människor, som förespråkar och praktiserar motsatser till den s.k mänskliga naturen, i människoarten?  .

Håller du då med mig om att liberal marknadsekonomi är en naturlig, spontan och självreglerade ordning? Tycker du inte att den funkar bra?

Isåfall: tycker du att  kommunismen, som "förespråkar och praktiserar motsatser till den s.k mänskliga naturen" har en bra historik av att instifta och upprätthålla bra samhällsordningar?

Att människonaturen innerst inne skulle vara välvillig och altruistisk är fullständigt barockt. Läs historieböckerna. Liberalismens förtjänst ligger i dess förmåga att kanalisera tävlan, girighet och egoism till ett socio-ekonomiskt plussummespel som kommer alla till del. I stort och över tiden. En relativt sent påkommen idé i den mänskliga historien, som visat sig fungera över förväntan.

I ett kommunistiskt samhälle, d.v.s ett klasslöst samhälle, så har ingen rättigheten att tvinga dig att jobba någonstans eller göra något överhuvudtaget eftersom klasslösheten råder.

...vilket jag inte nödvändigtvis tycker är att föredra från ett system där en stats önskningar, mål och begär väger tyngre än individens.

I ett kommunistisk samhälle så håller du käften och gör vad du blir tillsagd. I och med att produktionen regleras planekonomiskt så är det inte så mycket utrymme för att försöka breaka in på en nisch som man tycker är intressant. Utan om staten tycker att det skall produceras 1 miljon tandborstar i Sverige i år, och det behövs 2000 personer för att förverkliga det målet, så kommenderas 2000 personer in i tandborstfabriken. Det är praktisk kommunism i sin renaste form.

Tror du att människor i ett kommunistiskt samhälle sitter på en äng och picknickar hela dagarna, medans ett totalautomatiserat maskinsamhälle producerar överflöd av sig självt? Detta var Marx utopi.

Kommunismen är drömmen om ett samhälle för soffpotatisar där all kamp och strävan upphör. Liberalismen är anti-utopisk: vi lever drömmen här och nu, vi kämpar och sliter för att förverkliga och överträffa oss själva hela tiden.

Väntar även med spänning på svar på suchanothers fråga...

Har svarat ovan: Läs mitt tidigare inlägg om att "Jag tycker inte det skall finnas någon direkt ekonomisk fördelning..." osv. Har klargjort min ståndpunkt rent praktisk, vad är det jag skall förtydliga? Har klargjort min "moraliska" princip gällande detta också.

Jag kör en kort repitition:

Den som arbetar, skall ha en god levnadsstandard

Den som arbetar jävligt hårt för att förverkliga högre ambitioner skall ha möjlighet att bränna pengar på att äta gåslever & dricka årgångsviner. Förutsatt att han ror ambitionerna i land. Inga garantier.

Den som inte vill arbeta, skall inte äta.

Den som vill, men inte kan arbeta skall iallafall få livets nödtorft till dels.

Er ståndpunkt är: alla skall arbeta för varandra och dela lika. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur en sådan ekonomisk samhällsordning skall kunna fås till stånd utan tvång och hård centralstyrning av livets alla områden. Jag frågar för snart 100e gången på detta forum: hur i hela friden skall ett alternativ till marknadsekonomi utormas RENT PRAKTISKT? Hur skall det inordnas rent logistiskt, personalförsörjningsmässigt, kapitalmässigt osv osv osv ? Tackam för svar. Har frågat oändligt antal gånger utan att någonsin fått annat än tafatta mumlanden om "rättvisa... alla ska med..." till svar.

Jo, förresten, medborgarlön var det någon som svarde med. Men det innebar tydligen samma system med fri marknad som vi har idag. Med skillnaden att majoriteten ska lata sig medans en driftig elit drar in pengar åt det här landet. Det fanns något diffust miljömotiv i bakgrunden. Men det var inte frågan. Jag frågade om ett ALTERNATIV till den så hårt kritiserade kapitalismen. Bollen ligger hos dig!

[yy]

Nä. Alla människor.

Men om alla människor ska goda möjligheter att klättra uppåt, och på lika villkor kunna nå samma nivå, så kan det ju inte gärna vara hur liberalt som helst?

I vart fall inte om vi utgår ifrån dagens förutsättningar. Människor verkar ju ha olika förutsättningar för att klättra uppåt.

Mvh
Anders

Nix, men det skrev jag inte heller. "Så länge det finns en möjlighet" ~~

[Kallekula]

Journeyman

"Även om liberalister kan vilja minimera staten, och på så sätt minimera just den sortens stora förutbestämda struktur, så optimerar samma idéer inflytandet och makten hos företagen, marknaden, arbetsgivarna o.s.v"

Definition av anarkism resp liberalism tack. Grunden.

Får man äga något privat i det marxistiska/anarkistiska utopin?

Får man gör något själv eller ska alltid majoriteten bestämma det, utifrån utopin?

Finns individen i den marxistiska/anarkistiska utopin? Eller är vi alla exakt lika?

" och liberalismen är ett sådant system; exempelvis genom äganderätten som ger ägaren mer rättigheter än den som inte äger. "

Gör den. Anser du eller vart finner man ett sådant uttalande inom liberalismen?

"Ponera att ett klasslöst samhälle med jämlika rättigheter rådde, d.v.s. ett samhälle utan någon makt över andra att sträva efter fanns, vad skulle man då vara girig över? "

Inget det är ett liberalt samhälle.


" Om en idé lutar sig tillbaka på människans natur...."


Varför då skapa en ideologi, marxismen, som är dömd att misslyckas. den går ju emot människans natur.

"I ett kommunistiskt samhälle, d.v.s ett klasslöst samhälle, så har ingen rättigheten att tvinga dig att jobba någonstans eller göra något överhuvudtaget eftersom klasslösheten råder. "

Samma som ett liberalt så skillnaden?

"Självklart har alla olika önskningar, mål och begär, men i liberalismen kan ägarens önskningar, mål och begär alltid väga tyngre än arbetarens...."

Jasså och det finner du i vilka liberala urkunder?

[Journeyman]

Jag syftar självklart på hela samhället i stort. Det handlar om risk vs. reward. Man måste riskera något för att komma någon vart. Det startas tiotusentals företag i Sverige varje år. Cirka 8/10 av dessa upstarts konkar inom de första 2 åren. Det innebär inte att majoriteten av alla "förlorare" kastas på en stor likhög som kapitalistelitens vinnare dansar på. Jag nämnde i förbigående innan att i en marknadsekonomi så har du alltid en andra, tredje chans osv. Samhällets fortskridande och utveckling i en marknadsekonomi är en trial and error-procedur där entreprenörer, företag och satsningar hela tiden tar ett steg tillbaka för att kunna vandra två steg framåt (eller snarare 1 steg bakåt för att kunna ta fem steg framåt, om det skall vara lite mer propotionerligt mot verkligheten...). I planekonomin så stampar samhället på samma fläck hela tiden. Till slut tröttnar den planekonomiska kolossen på detta och lägger sig ner och dör. Precis vad som inträffat i varje sant socialistiskt projekt som någonsin sjösatts, från Sovjetunionen till Nueva Germania.  Marx analys av samhället och ekonomin är vattentät, med ett undantag: han inkluderade inte människans behov att att uppfinna, utvecklas och testa sina gränser (läs: konkurrera). Denna fundamentala aspekt är problemet med hela marxismen när denna ideologiska konstruktion skall omsättas i praktiken.

Först och främst är jag ingen förespråkare av planekonomi, även om jag anser att liberalismens "frigörande" från staten kan leda till än värre inskränkningar på frihter. I planekonomier stampar samhället på samma fläck ja, men det är så länge den specifika planekonomin råder, vilket kan förändras genom demokratiska val och andra politiska handlingar. I nyliberalismen kan man till en början påverka ett företags framgång/motgång kraftigt genom att helt enkelt gå till konkurrenten, men vad händer när ett fåtal företag sitter på så mycket att ingen annan har möjlighet att konkurrera ut dem, då resurserna redan ägs av de stora? Det bildas ett nytt slags monopol och nya slags envåldshärskare, vars struktur inte alls behöver skilja sig från Stalin, Hitler o.s.v, men som inte ens behöver svara för sina handlingar inför folket på samma sätt som politiker som kanske handlar utanför sina uttalade ramar, eftersom företagsägare inte har några politiska ramar att hålla sig till utan bara använder sin liberalistiska "frihet" för att göra sina erövringar.

Och angående chanser så är det också lite missvisande i min mening. Även om antalet chanser skulle vara obegränsade så är möjligheten att ta dem helt och hållet olika från person till person, eftersom vi är helt och hållet olika vad gäller egenskaper och kapacitet som kan vara nödvändiga för att "lyckas". Och att förespråka ett sådant system, som gör det uppenbart att de som har "sämre" egenskaper av genetiska eller andra skäl är samma personer som måste försöka flest antal gånger, är för mig lojt och i många fall egoistiskt. Och hur ser du på att ett barn till en avliden, framgångsrik ägare helt enkelt kan ärva egendomarna och resurserna, medan någon som är "klantig" nog att födas i en familj utan några vidare möjligheter måste börja på noll? Det för tankarna till monarkier, dessutom sådana med makt, vilka självklart inte är speciellt frihetliga.

Om man ska vara konkret: kamikaze-entreprenörer som gång på gång sätter igång get-rich-quick-schemes och bizarra affärsidéer och som snabbt plöjer ner sitt liv i ett träsk av personliga konkurser, skulder och brända broar (socialt, personligt, privatekonomiskt). Hur menar du med "berättigar"? Menar du "rättfärdigar"? Precis vad jag sa innan: det är inte utan risker att satsa för att lyckas. Tror man inte på sig själv, eller om man inte har tillräckliga insikter om sin egen kapacitet och förutsättningar för att lyckas så skall man väga risker mot förväntad belöning. En analogi: se mitt sista inlägg i debatten om "Den Vandrade Musselmannen" som handlar om fria aborter. Samma tänk. Individen har ett ansvar för sin egen situation. Världen är inte svartvitt, även om våra teoretiska diskussioner tenderar att bli det. Individer som nöjer sig med minimal insats av engagemang och risk i sitt liv skall heller inte förvänta sig att leva på samma nivå som de som slitit och tagit risker.

Nu frågade jag inte om din personliga definition på "katstrofalt klumpig" utan hur man sätter gränsen, för jag antar att ideologins teori om dessa personers roller i samhället inte är formulerade som din/en persons syn på personernas handlingar? "Tro på sig själv" låter bekvämt, tänk om det var allt som krävdes för att lyckas. Men faktum är att man kan tro på sig själv men inte ha de rätta egenskaperna och därför misslyckas, eller så inser man att man inte har de rätta egenskaperna och därför inte tror på sig själv, logiskt nog, och av den anledningen misslyckas. Men inte ens i ett hypotetiskt scenario där alla verkligen har tillräcklig kapacitet att lyckas så skulle jag försvara det systemet, eftersom jag inte tycker man ska tvinga folk att "lyckas" genom kapital, privat egendom m.m, vilket ditt system bygger på. Det vore som att försvara mobbning genom att säga att alla har möjlighet att bli mobbare, trots att det självklart finns många som tycker det är helt förkastligt att använda sådana metoder och sträva efter en sådan position.

Angående "slita" så är det nog ett av de mest missvisande begreppen av alla teorins missvisande begrepp. Visst sliter någon som startat eget, men hur långt når man utan andras slit? När man når ett läge då man kan utvecklas som företag genom att anställa folk, så kan man välja att antingen slita själv och skörda det man sår, eller just anställa, dela på slitet men ändå skörda det både man själv och de anställda sår. För tro det eller ej, arbetare sliter de med... Och ju fler arbetare en ägare har under sig desto fler finns det att ge dosen av slit till, men ändå ska man enligt kapitalismen få mer och mer än arbetarna trots att man egentligen minskar och minskar på sitt eget slit. Återigen ett egoistiskt tankesätt.

Du överrensstämmer med mig om att alla har olika åsikter, perspektiv och mål? Fint, då blir ju alla nöjda? Men om vi enas om att en vinnare i denna diskussion handlar om personer som ekonomiskt och karriärmässigt fått bra utdelning i sina liv, så kan vi väl enas om vad å andra sidan en förlorare är? Kapacitet och möjligheter är dock inte samma sak. Jag tycker att alla ska samma grundläggande möjligheter: fri skolgång, tillgång till högre utbildning, studiemedel, drägliga bostäder osv (ett basic startpaket för att kunna välja inriktning för sitt liv) skall vara alla till del.

Vi är överrens om definitionen av vinnare och förlorare i systemet du förespråkar, men det jag uttryckte var skepsis till själva idén som ligger bakom skapandet av vinnare och förlorare, d.v.s varför man ska bli vinnare/förlorare utifrån just de kriterier som "ditt" system utgår ifrån. Och förvisso är kapacitet och möjlighet i grunden två skilda saker, men utan kapacitet kan man inte utnyttja möjligheten och utan möjligheter kan man inte skaffa en bra kapacitet. Och angående möjligheter såsom skolor, bostäder o.s.v så är väl ändå det något som liberalismen vill låta privata aktörer styra? Med andra ord så tillåter det systemet ägaren av en skola eller ett bostadsföretag att handplocka vilka man vill ge möjligheterna att använda det nödvändiga som just dessa ägare tillhandahåller.

Jag tycker dock att olika kapacitet är en av naturen instiftad orättvisa som skall accepteras.

En klassiker, en sorglig sådan, och då menar jag inte ur naturens rättvise-aspekt utan ur argument-aspekt; ett icke-argument helt enkelt. Olika kapacitet är visserligen naturens verk, men dessa är bara orättvisor om vissa kapaciteter är något som krävs för att lyckas, vilket vissa mänskliga (inte naturens) påfund vill, t.ex liberalismen. Men istället för att hålla kvar det vid en orättvisa, varför inte bekämpa system som gör det till just en orättvisa och därmed minimera innebörden till en olikhet? För nu när du ändå är inne på naturens instiftade egenskaper så måste väl ändå försvarsinstinkten för människorasen tillhöra dessa? Och orättvisors grepp är definitivt något som jag anser att ett samhälles invånare skulle må bättre av att försvara sig mot, d.v.s motverka och eliminera.

I teorin, ja. Jag är däremot allergisk mot att diskutera samhälle och politik i rent teoretiska, ideologiska begrepp. Det är något som förlästa universitetstöntar som lever i en skyddad, akademisk verkstad ägnar sig åt. Verkligheten kliver obönhörligen in och slår sönder era luftslott. Jag har oerhört svårt för att ta anarkismen på allvar. Inte ens när jag resonerar med uppenbart bevandrade politiskt belästa personer med anarkistiska böjelser så lyckas de övertyga mig om att anarkismen har ens skuggan av en chans att lyckas i realiteten. Det förefaller för mig som en oerhört infantil och drömmande idé. I ett samhälle utan maktstrukturer och kontroll så kommer nya strukturer att uppstå direkt och spontant. Skillnaden är att dessa strukturer inte utgörs av en reglerande stat och en välvillig marknad som tävlar om att vinna konsumenters gunst. Utan av banditgäng i stil med Mad Max-filmerna eller medeltidens gangstervälde i Sverige mellan rivaliserande klaner och warlords. Det är inte den kreativa, marknadsstyrda tävlan som gäller, utan ren, rå fascism.

Lite kul att du säger "era" luftslott när jag varken har gått eller går på universitet och verkligen inte lever i en akademisk verkstad. Men jag tycker inte heller att det bara är dessa personer som kan ägna sig åt ideologiska diskussioner, jag själv gör det för att det är intressant och givande. Dessutom är praktikens scenarion aldrig något man får fram enbart genom argument, så egentligen är väl dessa teoretiska grunder bara beskrivningar och förklaringsmodeller till olika beteenden i praktiken? Dessutom, är det inte lite motsägelsefullt att sitta på ett filosofiforum om du är allergisk mot teorietiska och ideologiska begrepp, vilket väl ändå är vitala delar av all politik? Nåväl, detta glider lite utanför ämnet.

Din skepsis till anarkismen verkar bestå av att folk skulle börja handla icke-anarkistiskt och därmed få anarkin att upphöra. Men saken är den att anarkismen börjar råda när folk är anarkister, och slutar råda när folk slutar vara anarkister, logiskt nog. Det säger du ju egentligen själv då du tog upp fascism, som ju är en slags motpol till anarkismen. Detta är också är en positiv aspekt hos ideologin som jag ser det, då det inte är någon som genom ett högre beslut eller omröstning applicerar ideologin på invånarna, vilket är fallet med demokratier och diktaturer. Men om du tror dig ha konkreta bevis på hur någon skulle bete sig i en anarki så är du välkommen att presentera det, tills dess är ditt resonemang lika givande för debatten som om jag skulle påstå att folk i ett nyliberalistiskt samhälle skulle bli nazister. Ett påstående utan grund.

Håller du då med mig om att liberal marknadsekonomi är en naturlig, spontan och självreglerade ordning? Tycker du inte att den funkar bra?

Nej, jag tycker inte att människans natur är något så lättdefinierat som liberalismen vill få det till. Den sortens argument är retoriska och går att vända och vrida hur man vill, och förespråka vilken ideologi som helst utifrån. Som jag sa tidigare, människans natur är något som enligt min logik bör innefatta alla människor både nu och genom historien, vilket marknadsekonomiska sympatier och handlingar inte gör. Och nej, jag tycker inte att ett system med profit för individen genom användadet av andra individer fungerar bra, och då beaktar jag inte minst "de andra individerna".

tycker du att  kommunismen, som "förespråkar och praktiserar motsatser till den s.k mänskliga naturen" har en bra historik av att instifta och upprätthålla bra samhällsordningar?

Nämn ett kommunistiskt samhälle som jag kan utgå ifrån, för jag kommer inte på något. Inte speciellt konstigt med tanke på hur relativt färska dessa idéer är och hur pass länge diverse envåldshärskare och andra svårstörtade auktoriteter härjat genom historien.

Att människonaturen innerst inne skulle vara välvillig och altruistisk är fullständigt barockt.

Här håller jag fullständigt med. Men inte för att jag tror att en motsats därför måste ligga i människans natur, utan för att jag tvivlar på att välvillighet och egoism är egenskaper som är desamma oavsett vem idag och genom människorasens historia man ser på. Pekar man på historien kan man se många skrämmande beteenden såsom misshandel, våldtäkter och andra typer av förtryck och orättvisor. Det innebär inte att vi inte bör motverka dessa saker och tro att det ligger i vår natur att de ska finnas där, utan med förvarsinstinkten beaktad så bör vi istället just motverka sådant som orsakar dessa problem. Förtrycker diktaturer - motverka diktatuter. Skapar liberalismen orättvisor - motverka liberalismen.

I ett kommunistisk samhälle så håller du käften och gör vad du blir tillsagd. I och med att produktionen regleras planekonomiskt så är det inte så mycket utrymme för att försöka breaka in på en nisch som man tycker är intressant. Utan om staten tycker att det skall produceras 1 miljon tandborstar i Sverige i år, och det behövs 2000 personer för att förverkliga det målet, så kommenderas 2000 personer in i tandborstfabriken. Det är praktisk kommunism i sin renaste form.

Självklart kom det här också. Som jag sa tidigare är kommunism klasslöshet, vilket du inte sa emot. Ändå fortsätter du diskutera genom att prata om kommunismen samtidigt som du pratar om en stat. Tycker du själv att en struktur med regent och underordnad är klasslöshet (kommunism)? Du påstår att "praktisk kommunism i sin renaste form" är något den helt och hållet motsätter sig. Hoppas att du inser hur löjligt det låter.

(Hoppar över det outvecklade svamlet av slagord, eller slogans kanske är ett mer passande ord i sammanhanget...)

Er ståndpunkt är: alla skall arbeta för varandra och dela lika. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur en sådan ekonomisk samhällsordning skall kunna fås till stånd utan tvång och hård centralstyrning av livets alla områden. Jag frågar för snart 100e gången på detta forum: hur i hela friden skall ett alternativ till marknadsekonomi utormas RENT PRAKTISKT? Hur skall det inordnas rent logistiskt, personalförsörjningsmässigt, kapitalmässigt osv osv osv ? Tackam för svar. Har frågat oändligt antal gånger utan att någonsin fått annat än tafatta mumlanden om "rättvisa... alla ska med..." till svar.

Teorier om metoder är alltid svårt, vilket du nog håller med om i ett scenario som Nordkorea där Kim Jong II härskar med någon form av stalinism och du vill öka kapitalismens inflytande; hur störtar man en gigantisk motståndare? Jag är inte vidare krigisk av mig, inte heller är jag förtjust i majoriteters styre, då båda sortens metoder förringar begreppet övertygelse. Och övertygelse är kanske nyckelordet, d.v.s att ett system börjar råda när folk är övertygade om att de vill bli av med det som hindrar systemet, och då slutar jobba för det specifika systemet/regimen man vill avskaffa. Och övertygelse skapar man bäst genom argumentation, vilket jag personligen redan tycker att det finns tillräckligt med, men som uppenbarligen inte räckt/nått ut för/till speciellt många.

Får man äga något privat i det marxistiska/anarkistiska utopin?

Får man gör något själv eller ska alltid majoriteten bestämma det, utifrån utopin?

Finns individen i den marxistiska/anarkistiska utopin? Eller är vi alla exakt lika?

Till att börja med så sticker det lite i ögonen att du verkar kategorisera marxism och anarkism som lite samma sak. Faktum är att kritik gentemot varandra förekommer från båda håll, och har så gjort sedan idéerna kom fram. För vissa är det kanske lite förvånande, men anarkisterna var bland de första att kritisera marxismen och Lenin, och varnade för den röda byråkratin och centraliseringen innan Sovjet tog vid. Detta märks i flera verk av exempelvis Kropotkin. Därför känns det inte inte så passande för mig att svara på frågor om marxismens tankar, utan väljer att svara på frågorna som om du bara skrivit "anarkism" istället:
1. "Privat ägande" blir egentligen överflödigt i en anarki där resurserna ägs gemensamt för allas bruk. Antagonister brukar då prata om att man kan storma in i ett hus och "ockupera" det eftersom den som redan bor där inte äger området själv. Det löjliga med sådana "argument" är att de inte på något sätt beaktar att sociala tillstånd är det som allt som oftast leder till våldsamma och offensivt förtryckande handlingar. Varför ockupera en bostad när alla har tillgång till bostäder, eller bättre formulerat; när ingen hindrar dig från att ha egen bostad?

2. Självklart får man göra saker själv i en anarki, och majoritetsbeslut är ett demokratiskt styrsätt, vilket anarkismen motsäger sig då majoriteter förtrycker minoriteter. Ett lands valresultat leder t.o.m ibland till förtryck för ännu fler än de som stödjer det, alltså inte bara minoriteter.

3. Självklart finns individen i anarkin, i min mening är det där den "finns" som mest. Lika självklart är vi inte exakt lika vad gäller egenskaper, men vad jämlikhet innebär är jämlika rättigheter.

Angående att äganderätten ger ägaren mer rättigheter än den som inte äger tycker jag man ser redan då en person äger något en annan inte äger. Äger A ett område så är det på dennes villkor som B får vistas där, d.v.s rättigheterna skiljer sig. Äger A resurser så har inte B samma tillgång till det, rättigheterna skiljer sig.

Sedan tycker jag inte som du verkar göra, att liberalismens samhälle är klasslöst på något sätt då ägaren av ett företag kan tjäna mer än arbetarna på samma plats och dra ifrån på klasstegen.

Angående människans natur så känns det som om jag bara skulle repetera mig från det jag skrivit som svar till funkyzeit tidigare i inlägget, hoppas att du även läser den delen.

Angående tvånget att jobba så skiljer sig anarkismen och liberalismen på det viset att liberalismen har en struktur där "lyckas" innebär framgång vad gäller kapital och/eller privata egendomar, annars lever man i misären som de "katatrofalt klumpiga" som tagits upp tidigare i diskussionen. Därför kan kapitalets makt i liberalismen liknas vid en tyranns makt i en diktatur, underkastar man sig det inte så kan man få leva i misär.

Vad gäller önskningar, mål o.s.v. så är det för mig uppenbart att liberalismen som pratar om äganderätt gynnar ägaren själv när det gäller vem som väger tyngst. Tar A patent på något som B har behov av , eller äger ett område som B vill vistas på, så råder det inga tvivel om vem som är den som ska be om något och vem som ska ge tillåtelse.

[Kallekula]

Journeyman

Det luddiga med liberalismen är att ideologin som sådan kan användas som förklaringsgrund för både det ena och det andra. Är bara att kolla på liberalismens olika inriktningar. Visst sedan kan man väl också hävda att det moderna projektet är som att öppna pandoras box. Bryta traditioner, kungars gamla makt, upplysningen, liberalismens fundament koka ihop allt så mynnar det ut i nazismen, penicillin, USA- imperialismen, datorer osv. Allt skruvas upp.

Ang. den liberala röran. Du kan ju kolla här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Libertarian

Det är sällan de individuella rättigheterna som man hakar upp sig på utan som vad det, som vanligt, mynnar ut i är äganderätten. Att äga eller inte äga är frågan, men...........visst du att 70% av dagens elit kommer från en icke-elit i Sverige (fakta från början av 90-talet) ? Kapitalet i nya och andra händer. Äganderätten (eller om vi säger företag) är inget fast och färdigt, det förändras och utvecklas. Knappast som 1600-talet (innan liberalismen).

Få vi äga vår egen kropp? Varför skulle vi i så fall få äga den men inget annat?

Vet du hur många arbetar som heller skulle bli delägare? Dela allt tillsammans? Företagets med och motgångar. Vara med att bestämma om företagets inriktning, vinst, tillsammans bestämma hur mycket man ska plocka ut osv osv.

Vad jag tycker är konstigt är resonemanget: Ja men arbetarna har ju varit med och byggt upp förtegen då ska de också få bestämma över dem. Men premisserna visste man ju om när man tog anställning. Är man intresserad av att bli egen företagare, så bli det då. Är väl ingen som hindrar?

Dynamiken i samhället gällande olika system tar du upp funkyzeit så den biten är under progress.

[Kapad]

Jag gillar handsofforiwillshootyouyoumotherfuckerismen. Dvs någonting i gränslandet mellan anarkism och liberalism. Detta kan variera beroende på dagsformen. Däremot finns det en hel del punkter som jag är så bombsäker jag kan bli på att jag aldrig byter åsikt angående dem. T.ex att all sorts kultur ska vara helt och hållet utanför statens makt. Dvs, fullständig yttrandefrihet. Självklart finns det områden där en myndighetsålder är lämplig, precis som att 3-åringar inte borde ha juridisk rätt att köpa en korvmoj och försöka driva den; men utöver det, hands off.

Samma sak gäller frågan om aktiv dödshjälp t.ex och andra liknande ämnen. Principen är väl att så länge jag ger fan i dig så ska du ge fan i mig. Jag vill inte ha någonting jag inte bett om, t.ex allmosor från staten och dylikt, därför har ingen rätt att tvinga mig att betala mig själv för att ge liknande saker till mig själv. Den enda restriktionen är väl där det finns en potentiell risk att min livsstil skadar dig. Därför är jag inte helt hundra på total narkotikalegalisering, samt ställer mig tveksam till den juridiska rätten att äga kärnvapen i källaren. Men det är just pga den potentiella risken att skada oskyldiga, inte pga paternalism.

Om man verkligen vill kränka en vuxen människa så är det genom att förbjuda dem att göra saker som endast de själva tar skada av, det är att trycka ner någon i skosulorna. Den som personligen är anhängare av något liknande har jag lust att slå sönder med en hammare, bara apropå inget.

[Tractatus]

Jag gillar handsofforiwillshootyouyoumotherfuckerismen. Dvs någonting i gränslandet mellan anarkism och liberalism. Detta kan variera beroende på dagsformen. Däremot finns det en hel del punkter som jag är så bombsäker jag kan bli på att jag aldrig byter åsikt angående dem. T.ex att all sorts kultur ska vara helt och hållet utanför statens makt. Dvs, fullständig yttrandefrihet. Självklart finns det områden där en myndighetsålder är lämplig, precis som att 3-åringar inte borde ha juridisk rätt att köpa en korvmoj och försöka driva den; men utöver det, hands off.

Samma sak gäller frågan om aktiv dödshjälp t.ex och andra liknande ämnen. Principen är väl att så länge jag ger fan i dig så ska du ge fan i mig. Jag vill inte ha någonting jag inte bett om, t.ex allmosor från staten och dylikt, därför har ingen rätt att tvinga mig att betala mig själv för att ge liknande saker till mig själv. Den enda restriktionen är väl där det finns en potentiell risk att min livsstil skadar dig. Därför är jag inte helt hundra på total narkotikalegalisering, samt ställer mig tveksam till den juridiska rätten att äga kärnvapen i källaren. Men det är just pga den potentiella risken att skada oskyldiga, inte pga paternalism.

Om man verkligen vill kränka en vuxen människa så är det genom att förbjuda dem att göra saker som endast de själva tar skada av, det är att trycka ner någon i skosulorna. Den som personligen är anhängare av något liknande har jag lust att slå sönder med en hammare, bara apropå inget

Navelskåderi i sin ädlaste form. Bli Kompis med Kallekula.

I all välmening

[Kapad]

Navelskåderi i sin ädlaste form.

Utveckla. Annars tig.

I all illvilja.

[JDM]

Jag gillar handsofforiwillshootyouyoumotherfuckerismen. Dvs någonting i gränslandet mellan anarkism och liberalism. Detta kan variera beroende på dagsformen. Däremot finns det en hel del punkter som jag är så bombsäker jag kan bli på att jag aldrig byter åsikt angående dem. T.ex att all sorts kultur ska vara helt och hållet utanför statens makt. Dvs, fullständig yttrandefrihet. Självklart finns det områden där en myndighetsålder är lämplig, precis som att 3-åringar inte borde ha juridisk rätt att köpa en korvmoj och försöka driva den; men utöver det, hands off.

Samma sak gäller frågan om aktiv dödshjälp t.ex och andra liknande ämnen. Principen är väl att så länge jag ger fan i dig så ska du ge fan i mig. Jag vill inte ha någonting jag inte bett om, t.ex allmosor från staten och dylikt, därför har ingen rätt att tvinga mig att betala mig själv för att ge liknande saker till mig själv. Den enda restriktionen är väl där det finns en potentiell risk att min livsstil skadar dig. Därför är jag inte helt hundra på total narkotikalegalisering, samt ställer mig tveksam till den juridiska rätten att äga kärnvapen i källaren. Men det är just pga den potentiella risken att skada oskyldiga, inte pga paternalism.

Om man verkligen vill kränka en vuxen människa så är det genom att förbjuda dem att göra saker som endast de själva tar skada av, det är att trycka ner någon i skosulorna. Den som personligen är anhängare av något liknande har jag lust att slå sönder med en hammare, bara apropå inget.

Idén med sådana förbud är nog främst att varken ordningsmakten eller personen självt med säkerhet kan veta när någon annan än de själva tar skada av en viss handling. För varje enskilt förbud finns det säkert ett undantag där någon som bryter förbudet ej vållar skada mot någon annan. Men justifierar detta verkligen att personen ej ska följa förbudet? Om kunskapen om när personen ej vållar skada till någon annan än sig själv är otillräcklig, så kan ett sådant undantag för den personen ej heller motiveras tillräckligt. Trots att personen ej skulle behövt följa förbudet, om kunskapen skulle varit tillräcklig. Om personen ej behöver följa förbudet blir förbudet tvivelaktigt och troligen inkonsekvent i andra fall (personer). Att upprätthålla förbudet strävar efter att generera mest lycka och minst lidande för alla inom samhället, taget i beaktande vad som bedöms som tillräcklig kunskapsgrund för omständigheter relaterade till förbudet. I en demokrati avses tillräcklig kunskapsgrund vara vad majoriteten av befolkningen anser vara tillräcklig kunskapsgrund.

Som historien visar på så går det dock att manipulera folkets val om man är karismatisk nog och befinner sig i en maktposition, och jag är övertygad om att detta förekommer även i dagens Sverige om än i mindre kontroversiell skala än på andra ställen i världen och andra tillfällen i historien. Ett exempel där jag tycker mig se att det förekommer i stor skala i nutid är till exempel USA, med åsyftan på Irak-kriget, baptiströrelsen, abortfrågan m. fl. som exempel.

Hur som helst så anser inte jag att detta förkastar demokratiskt fattade förbud i teorin, om än dem i praktiken ibland kan vara mindre rättfärdigade från min synvinkel betraktat. Som modell är kanske demokrati, inbegripande uppställande av diverse förbud eller lagar, det bästa vi har kunnat komma på hittills ifråga om samhällsstruktur. Genom att fortsätta forskningen inom alla möjliga områden förbättrar vi vår kunskap om vad som är tillräcklig kunskap i olika juridiska - och samhälls-frågor. Några områden jag kommer att tänka på är socioekonomisk forskning, psykiatri, kriminologi, psykologi och sociologi (ex jämställdhetsfrågor), antropologi, och även mindre empiriskt grundade områden som praktisk filosofi, logik och argumentationsanalys, vetenskapsfilosofi, tekniska och naturvetenskapliga ämnen för att förstå begränsningarna i interaktionen med vär fysiska omgivning, m.fl. Och genom att vara kritisk och granskande till vad som sägs i media och av våra politiker så för varje individ mindre förvrängd bild av den kunskap som erhållits vetenskapligt eller filosofiskt. Genom att utveckla sätt att kritisera och granska politikerna och ordningsmakten från så objektiva synvinklar som möjligt, ex polisens internutredning och motsvarande inom politiken (vet ej vad den heter), strävas "icke-demokratisk" (Dvs presentera åsikter på ett sätt som kan få åsikter som majoriteten ej skulle stödja att på ytan te sig som åsikter majoriteten av befolkningen skulle stödja. Ex: den elitism och ojämställda samhällssyn som jag anser högerregeringen i sverige har) manipulation att minskas så mycket som möjligt.

Att stödja idén om demokrati och demokratiskt fattade förbud, även fast dessa är utsatta för personligt misstycke av enskilda samhällsmedborgare, är därför ej något jag anser bör innebära att bli slagen i huvudet med en hammare. Att dynamiskt kritisera och granska praktiserandet av teorin är dock något jag stödjer! Men frågan är om detta görs bäst med tillämpandet av en hammare eller om någon annan tjänst i samhället inriktad på att individen skall få framföra sin åsikt kan vara bättre lämpad för ändamålet!?

, Jonatan

[Kapad]

Jonatan: Jag är varken emot demokrati eller antiförbudsfundamentalist, vilket det sistnämnda i alla fall borde framgått i det jag skrev. Det hade du nog förstått ifall du noggrant läst igenom det jag skrev. Det borde du kunnat kosta på dig, då jag skriver ungefär hälften så långa meningar som du (inte av egen vilja, då jag gärna använder en halv skärm för att utveckla min ståndpunkt, utan för att försöka göra så att folk orkar läsa igenom det jag skriver).

P.S är det ett tecken på intellektualitet eller motsatsen med långa meningar, eller tvärtom? Gäller det också om mellanrumet mellan kommatecken är långt? D.S

Peace.

[Anders]

Vilken samhällsideologi....

Kan innebära att man väljer nån av standardvarianterna - Diktatur, planekonomi, liberalism, kommunism...

Eller så redogör man för någon slags ide om hur den filosofi man gillar ser ut.

Och ja... någon slags nånting tror man väl på. Till att börja med är jag lite faschinerad av alla "liberaler", "kommunister"... folk som valt att köpa någon av paketen, med eller utan hull och hår. På samma sätt som jag faschineras av mera bokstavstroget religiösa. Jag kan förstå det. Det är så förbaskat svårt att tro på nåt, så varför inte köpa ett paket, och inte krångla till det för sig?

Men jag fixar inte det. På nåt sätt har en mer personligt hopsnickrad variant växt fram. Jag menar : om det fanns nåt mer globalt riktigt, så skulle väl det vara det som till slut var det rådande. Så, även inför mig själv är allt högst diskutabelt.

Till att börja med - lobbying har aldrig roat mig. Att ställa sig på ena sidan om en paradox och skrika för den. "Kommunismen är bäst". "Nä, marknadsekonomin är bäst". Det är rätt mysigt att stå på ena sidan, och man kan låta rätt tjusig, men att hantera paradoxen är för mig mer riktigt. Även om det innebär kompromisser, osäkerhet. Och att HITTA paradoxen. "Rättvisa kan vara när alla får lika mycket ELLER rättvisa kan att alla får det som de förtjänar". Är det paradoxen? Kanske. Men att hitta svagheten i sin egen ide, och seriöst, utan att sopa den under mattan, redogöra för varför nackdelen med den egna iden trots allt är mindre än fördelen. Tänk om man fick höra en politiker resonera så....

Vad tror jag då?

Fram till hit känner jag att jag kan låta rätt förnuftig. Ovanstående kan jag vara beredd att strida för. Men härifrån är det mycket maggropskänsla. TRO. Och för att bli sann kan jag inte vara alltför försiktig, måste redogöra för vad jag seriöst känner. Nåt politiskt korrekt skulle blir urvattnat och fel:

Jag tror på BRA. Att det finns andra skalor än "Rik och fattig", "Lycklig och  olycklig". Att det faktiskt finns en strävan, och en beundran för de som når, och de som försöker hårt. Den som är bra - belönas.

Vaddå Bra???

Vaddå vacker?? kan man svara då. Vad sjutton är skönhet? En del påstår att det är "avsaknad av defekt", att ett felfritt ansikte är vackert. Det tror jag också på. En partner som antagligen kan ge god avkomma.

Bra - en person som bidrar till att överlevnaden för människan blir längre och behagligare. Nu måste vi sticka ut hakan. Det är ingen hockeyspelare. Ännu längre. Det är ingen retoriker, och ingen fixare, antagligen ingen entrepenör. Utan det är folk som GÖR BRA SAKER. Uppfinner saker, löser svåra problem. Får människor att jobba bättre tillsammans eller som arbetar bra tillsammans.
Sticker ut hakan ytterligare. Jag tror nog alla vet vad en bra människa är.

Det här ger ingen Liberalist fritt spelrum. Kommunisten får inte trycka in alla i fållan. Marknadsekonomen får inte låta den smarte entrepenören glänsa, och bratten från Djursholm som är en medelmåtta, skall inte få glänsa över den mer begåvade invandrartjejen från Fittja. Det som är bra är bra, vi vet vad det är. Oavsett kön eller ras eller ålder.

Hakan ÄNNU längre ut. Bra har en skala :
1. Förstå
2. Kunna
3. Göra
4. Säga

Det är förstå som gör att vi människor lever dubbelt så länge som vi borde, med en bekvämlighet som är alldeles unik. Låt vara att den är orättvist fördelad över jorden. Men jag påstår att - där FÖRSTÅ och KUNNA är viktigt har också sannolikheten för att överlevnaden skall kunna bli hög ökat.

Det här låter väl särdeles felaktigt och naivt. Antisocialt och gud vet vad. Men det är min Ideologi. En ideologi är en ideologi och inte verkligheten. Jag kan hitta, och hittar själv tusen skäl till varför ovanstående är felaktigt, och varför jag tycker som jag tycker. Och i verkligheten handlar jag med nödvändighet ofta stick i stäv med ovanstående. Men nåt ska man tro på, och i grunden är nog detta min ledstjärna.