funkyzeit skrev:Jag syftar självklart på hela samhället i stort. Det handlar om risk vs. reward. Man måste riskera något för att komma någon vart. Det startas tiotusentals företag i Sverige varje år. Cirka 8/10 av dessa upstarts konkar inom de första 2 åren. Det innebär inte att majoriteten av alla "förlorare" kastas på en stor likhög som kapitalistelitens vinnare dansar på. Jag nämnde i förbigående innan att i en marknadsekonomi så har du alltid en andra, tredje chans osv. Samhällets fortskridande och utveckling i en marknadsekonomi är en trial and error-procedur där entreprenörer, företag och satsningar hela tiden tar ett steg tillbaka för att kunna vandra två steg framåt (eller snarare 1 steg bakåt för att kunna ta fem steg framåt, om det skall vara lite mer propotionerligt mot verkligheten...). I planekonomin så stampar samhället på samma fläck hela tiden. Till slut tröttnar den planekonomiska kolossen på detta och lägger sig ner och dör. Precis vad som inträffat i varje sant socialistiskt projekt som någonsin sjösatts, från Sovjetunionen till Nueva Germania. Marx analys av samhället och ekonomin är vattentät, med ett undantag: han inkluderade inte människans behov att att uppfinna, utvecklas och testa sina gränser (läs: konkurrera). Denna fundamentala aspekt är problemet med hela marxismen när denna ideologiska konstruktion skall omsättas i praktiken.
Först och främst är jag ingen förespråkare av planekonomi, även om jag anser att liberalismens "frigörande" från staten kan leda till än värre inskränkningar på frihter. I planekonomier stampar samhället på samma fläck ja, men det är så länge den specifika planekonomin råder, vilket kan förändras genom demokratiska val och andra politiska handlingar. I nyliberalismen kan man till en början påverka ett företags framgång/motgång kraftigt genom att helt enkelt gå till konkurrenten, men vad händer när ett fåtal företag sitter på så mycket att ingen annan har möjlighet att konkurrera ut dem, då resurserna redan ägs av de stora? Det bildas ett nytt slags monopol och nya slags envåldshärskare, vars struktur inte alls behöver skilja sig från Stalin, Hitler o.s.v, men som inte ens behöver svara för sina handlingar inför folket på samma sätt som politiker som kanske handlar utanför sina uttalade ramar, eftersom företagsägare inte har några politiska ramar att hålla sig till utan bara använder sin liberalistiska "frihet" för att göra sina erövringar.
Och angående chanser så är det också lite missvisande i min mening. Även om
antalet chanser skulle vara obegränsade så är möjligheten att ta dem helt och hållet olika från person till person, eftersom vi är helt och hållet olika vad gäller egenskaper och kapacitet som kan vara nödvändiga för att "lyckas". Och att förespråka ett sådant system, som gör det uppenbart att de som har "sämre" egenskaper av genetiska eller andra skäl är samma personer som måste försöka flest antal gånger, är för mig lojt och i många fall egoistiskt. Och hur ser du på att ett barn till en avliden, framgångsrik ägare helt enkelt kan ärva egendomarna och resurserna, medan någon som är "klantig" nog att födas i en familj utan några vidare möjligheter måste börja på noll? Det för tankarna till monarkier, dessutom sådana med makt, vilka självklart inte är speciellt frihetliga.
funkyzeit skrev:Om man ska vara konkret: kamikaze-entreprenörer som gång på gång sätter igång get-rich-quick-schemes och bizarra affärsidéer och som snabbt plöjer ner sitt liv i ett träsk av personliga konkurser, skulder och brända broar (socialt, personligt, privatekonomiskt). Hur menar du med "berättigar"? Menar du "rättfärdigar"? Precis vad jag sa innan: det är inte utan risker att satsa för att lyckas. Tror man inte på sig själv, eller om man inte har tillräckliga insikter om sin egen kapacitet och förutsättningar för att lyckas så skall man väga risker mot förväntad belöning. En analogi: se mitt sista inlägg i debatten om "Den Vandrade Musselmannen" som handlar om fria aborter. Samma tänk. Individen har ett ansvar för sin egen situation. Världen är inte svartvitt, även om våra teoretiska diskussioner tenderar att bli det. Individer som nöjer sig med minimal insats av engagemang och risk i sitt liv skall heller inte förvänta sig att leva på samma nivå som de som slitit och tagit risker.
Nu frågade jag inte om din personliga definition på "katstrofalt klumpig" utan hur man sätter gränsen, för jag antar att ideologins teori om dessa personers roller i samhället inte är formulerade som din/en persons syn på personernas handlingar? "Tro på sig själv" låter bekvämt, tänk om det var allt som krävdes för att lyckas. Men faktum är att man kan tro på sig själv men inte ha de rätta egenskaperna och därför misslyckas, eller så inser man att man inte har de rätta egenskaperna och därför inte tror på sig själv, logiskt nog, och av den anledningen misslyckas. Men inte ens i ett hypotetiskt scenario där alla verkligen har tillräcklig kapacitet att lyckas så skulle jag försvara det systemet, eftersom jag inte tycker man ska tvinga folk att "lyckas" genom kapital, privat egendom m.m, vilket ditt system bygger på. Det vore som att försvara mobbning genom att säga att alla har möjlighet att bli mobbare, trots att det självklart finns många som tycker det är helt förkastligt att använda sådana metoder och sträva efter en sådan position.
Angående "slita" så är det nog ett av de mest missvisande begreppen av alla teorins missvisande begrepp. Visst sliter någon som startat eget, men hur långt når man utan andras slit? När man når ett läge då man kan utvecklas som företag genom att anställa folk, så kan man välja att antingen slita själv och skörda det man sår, eller just anställa, dela på slitet men ändå skörda det både man själv och de anställda sår. För tro det eller ej, arbetare sliter de med... Och ju fler arbetare en ägare har under sig desto fler finns det att ge dosen av slit till, men ändå ska man enligt kapitalismen få mer och mer än arbetarna trots att man egentligen minskar och minskar på sitt eget slit. Återigen ett egoistiskt tankesätt.
funkyzeit skrev:Du överrensstämmer med mig om att alla har olika åsikter, perspektiv och mål? Fint, då blir ju alla nöjda? Men om vi enas om att en vinnare i denna diskussion handlar om personer som ekonomiskt och karriärmässigt fått bra utdelning i sina liv, så kan vi väl enas om vad å andra sidan en förlorare är? Kapacitet och möjligheter är dock inte samma sak. Jag tycker att alla ska samma grundläggande möjligheter: fri skolgång, tillgång till högre utbildning, studiemedel, drägliga bostäder osv (ett basic startpaket för att kunna välja inriktning för sitt liv) skall vara alla till del.
Vi är överrens om definitionen av vinnare och förlorare i systemet du förespråkar, men det jag uttryckte var skepsis till själva idén som ligger bakom skapandet av vinnare och förlorare, d.v.s varför man ska bli vinnare/förlorare utifrån just de kriterier som "ditt" system utgår ifrån. Och förvisso är kapacitet och möjlighet i grunden två skilda saker, men utan kapacitet kan man inte utnyttja möjligheten och utan möjligheter kan man inte skaffa en bra kapacitet. Och angående möjligheter såsom skolor, bostäder o.s.v så är väl ändå det något som liberalismen vill låta privata aktörer styra? Med andra ord så tillåter det systemet ägaren av en skola eller ett bostadsföretag att handplocka vilka man vill ge möjligheterna att använda det nödvändiga som just dessa ägare tillhandahåller.
funkyzeit skrev:Jag tycker dock att olika kapacitet är en av naturen instiftad orättvisa som skall accepteras.
En klassiker, en sorglig sådan, och då menar jag inte ur naturens rättvise-aspekt utan ur argument-aspekt; ett icke-argument helt enkelt. Olika kapacitet är visserligen naturens verk, men dessa är bara orättvisor om vissa kapaciteter är något som krävs för att lyckas, vilket vissa mänskliga (inte naturens) påfund vill, t.ex liberalismen. Men istället för att hålla kvar det vid en orättvisa, varför inte bekämpa system som gör det till just en orättvisa och därmed minimera innebörden till en olikhet? För nu när du ändå är inne på naturens instiftade egenskaper så måste väl ändå försvarsinstinkten för människorasen tillhöra dessa? Och orättvisors grepp är definitivt något som jag anser att ett samhälles invånare skulle må bättre av att försvara sig mot, d.v.s motverka och eliminera.
funkyzeit skrev:I teorin, ja. Jag är däremot allergisk mot att diskutera samhälle och politik i rent teoretiska, ideologiska begrepp. Det är något som förlästa universitetstöntar som lever i en skyddad, akademisk verkstad ägnar sig åt. Verkligheten kliver obönhörligen in och slår sönder era luftslott. Jag har oerhört svårt för att ta anarkismen på allvar. Inte ens när jag resonerar med uppenbart bevandrade politiskt belästa personer med anarkistiska böjelser så lyckas de övertyga mig om att anarkismen har ens skuggan av en chans att lyckas i realiteten. Det förefaller för mig som en oerhört infantil och drömmande idé. I ett samhälle utan maktstrukturer och kontroll så kommer nya strukturer att uppstå direkt och spontant. Skillnaden är att dessa strukturer inte utgörs av en reglerande stat och en välvillig marknad som tävlar om att vinna konsumenters gunst. Utan av banditgäng i stil med Mad Max-filmerna eller medeltidens gangstervälde i Sverige mellan rivaliserande klaner och warlords. Det är inte den kreativa, marknadsstyrda tävlan som gäller, utan ren, rå fascism.
Lite kul att du säger "era" luftslott när jag varken har gått eller går på universitet och verkligen inte lever i en akademisk verkstad. Men jag tycker inte heller att det bara är dessa personer som kan ägna sig åt ideologiska diskussioner, jag själv gör det för att det är intressant och givande. Dessutom är praktikens scenarion aldrig något man får fram enbart genom argument, så egentligen är väl dessa teoretiska grunder bara beskrivningar och förklaringsmodeller till olika beteenden i praktiken? Dessutom, är det inte lite motsägelsefullt att sitta på ett filosofiforum om du är allergisk mot teorietiska och ideologiska begrepp, vilket väl ändå är vitala delar av all politik? Nåväl, detta glider lite utanför ämnet.
Din skepsis till anarkismen verkar bestå av att folk skulle börja handla icke-anarkistiskt och därmed få anarkin att upphöra. Men saken är den att anarkismen börjar råda när folk är anarkister, och slutar råda när folk slutar vara anarkister, logiskt nog. Det säger du ju egentligen själv då du tog upp fascism, som ju är en slags motpol till anarkismen. Detta är också är en positiv aspekt hos ideologin som jag ser det, då det inte är någon som genom ett högre beslut eller omröstning applicerar ideologin på invånarna, vilket är fallet med demokratier och diktaturer. Men om du tror dig ha konkreta bevis på hur någon skulle bete sig i en anarki så är du välkommen att presentera det, tills dess är ditt resonemang lika givande för debatten som om jag skulle påstå att folk i ett nyliberalistiskt samhälle skulle bli nazister. Ett påstående utan grund.
funkyzeit skrev:Håller du då med mig om att liberal marknadsekonomi är en naturlig, spontan och självreglerade ordning? Tycker du inte att den funkar bra?
Nej, jag tycker inte att människans natur är något så lättdefinierat som liberalismen vill få det till. Den sortens argument är retoriska och går att vända och vrida hur man vill, och förespråka vilken ideologi som helst utifrån. Som jag sa tidigare, människans natur är något som enligt min logik bör innefatta alla människor både nu och genom historien, vilket marknadsekonomiska sympatier och handlingar inte gör. Och nej, jag tycker inte att ett system med profit för individen genom användadet av andra individer fungerar bra, och då beaktar jag inte minst "de andra individerna".
funkyzeit skrev:tycker du att kommunismen, som "förespråkar och praktiserar motsatser till den s.k mänskliga naturen" har en bra historik av att instifta och upprätthålla bra samhällsordningar?
Nämn ett kommunistiskt samhälle som jag kan utgå ifrån, för jag kommer inte på något. Inte speciellt konstigt med tanke på hur relativt färska dessa idéer är och hur pass länge diverse envåldshärskare och andra svårstörtade auktoriteter härjat genom historien.
funkyzeit skrev:Att människonaturen innerst inne skulle vara välvillig och altruistisk är fullständigt barockt.
Här håller jag fullständigt med. Men inte för att jag tror att en motsats därför måste ligga i människans natur, utan för att jag tvivlar på att välvillighet och egoism är egenskaper som är desamma oavsett vem idag och genom människorasens historia man ser på. Pekar man på historien kan man se många skrämmande beteenden såsom misshandel, våldtäkter och andra typer av förtryck och orättvisor. Det innebär inte att vi inte bör motverka dessa saker och tro att det ligger i vår natur att de ska finnas där, utan med förvarsinstinkten beaktad så bör vi istället just motverka sådant som orsakar dessa problem. Förtrycker diktaturer - motverka diktatuter. Skapar liberalismen orättvisor - motverka liberalismen.
funkyzeit skrev:I ett kommunistisk samhälle så håller du käften och gör vad du blir tillsagd. I och med att produktionen regleras planekonomiskt så är det inte så mycket utrymme för att försöka breaka in på en nisch som man tycker är intressant. Utan om staten tycker att det skall produceras 1 miljon tandborstar i Sverige i år, och det behövs 2000 personer för att förverkliga det målet, så kommenderas 2000 personer in i tandborstfabriken. Det är praktisk kommunism i sin renaste form.
Självklart kom det här också. Som jag sa tidigare är kommunism klasslöshet, vilket du inte sa emot. Ändå fortsätter du diskutera genom att prata om kommunismen samtidigt som du pratar om en stat. Tycker du själv att en struktur med regent och underordnad är klasslöshet (kommunism)? Du påstår att "praktisk kommunism i sin renaste form" är något den helt och hållet motsätter sig. Hoppas att du inser hur löjligt det låter.
(Hoppar över det outvecklade svamlet av slagord, eller
slogans kanske är ett mer passande ord i sammanhanget...)
funkyzeit skrev:Er ståndpunkt är: alla skall arbeta för varandra och dela lika. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur en sådan ekonomisk samhällsordning skall kunna fås till stånd utan tvång och hård centralstyrning av livets alla områden. Jag frågar för snart 100e gången på detta forum: hur i hela friden skall ett alternativ till marknadsekonomi utormas RENT PRAKTISKT? Hur skall det inordnas rent logistiskt, personalförsörjningsmässigt, kapitalmässigt osv osv osv ? Tackam för svar. Har frågat oändligt antal gånger utan att någonsin fått annat än tafatta mumlanden om "rättvisa... alla ska med..." till svar.
Teorier om metoder är alltid svårt, vilket du nog håller med om i ett scenario som Nordkorea där Kim Jong II härskar med någon form av stalinism och du vill öka kapitalismens inflytande; hur störtar man en gigantisk motståndare? Jag är inte vidare krigisk av mig, inte heller är jag förtjust i majoriteters styre, då båda sortens metoder förringar begreppet
övertygelse. Och övertygelse är kanske nyckelordet, d.v.s att ett system börjar råda när folk är övertygade om att de vill bli av med det som hindrar systemet, och då slutar jobba för det specifika systemet/regimen man vill avskaffa. Och övertygelse skapar man bäst genom argumentation, vilket jag personligen redan tycker att det finns tillräckligt med, men som uppenbarligen inte räckt/nått ut för/till speciellt många.
kallekula skrev:Får man äga något privat i det marxistiska/anarkistiska utopin?
Får man gör något själv eller ska alltid majoriteten bestämma det, utifrån utopin?
Finns individen i den marxistiska/anarkistiska utopin? Eller är vi alla exakt lika?
Till att börja med så sticker det lite i ögonen att du verkar kategorisera marxism och anarkism som lite samma sak. Faktum är att kritik gentemot varandra förekommer från båda håll, och har så gjort sedan idéerna kom fram. För vissa är det kanske lite förvånande, men anarkisterna var bland de första att kritisera marxismen och Lenin, och varnade för den röda byråkratin och centraliseringen innan Sovjet tog vid. Detta märks i flera verk av exempelvis Kropotkin. Därför känns det inte inte så passande för mig att svara på frågor om marxismens tankar, utan väljer att svara på frågorna som om du bara skrivit "anarkism" istället:
1. "Privat ägande" blir egentligen överflödigt i en anarki där resurserna ägs gemensamt för allas bruk. Antagonister brukar då prata om att man kan storma in i ett hus och "ockupera" det eftersom den som redan bor där inte äger området själv. Det löjliga med sådana "argument" är att de inte på något sätt beaktar att sociala tillstånd är det som allt som oftast leder till våldsamma och offensivt förtryckande handlingar. Varför ockupera en bostad när alla har tillgång till bostäder, eller bättre formulerat; när ingen hindrar dig från att ha egen bostad?
2. Självklart får man göra saker själv i en anarki, och majoritetsbeslut är ett demokratiskt styrsätt, vilket anarkismen motsäger sig då majoriteter förtrycker minoriteter. Ett lands valresultat leder t.o.m ibland till förtryck för ännu fler än de som stödjer det, alltså inte bara minoriteter.
3. Självklart finns individen i anarkin, i min mening är det där den "finns" som mest. Lika självklart är vi inte exakt lika vad gäller egenskaper, men vad jämlikhet innebär är jämlika
rättigheter.
Angående att äganderätten ger ägaren mer rättigheter än den som inte äger tycker jag man ser redan då en person äger något en annan inte äger. Äger A ett område så är det på dennes villkor som B får vistas där, d.v.s rättigheterna skiljer sig. Äger A resurser så har inte B samma tillgång till det, rättigheterna skiljer sig.
Sedan tycker jag inte som du verkar göra, att liberalismens samhälle är klasslöst på något sätt då ägaren av ett företag kan tjäna mer än arbetarna på samma plats och dra ifrån på klasstegen.
Angående människans natur så känns det som om jag bara skulle repetera mig från det jag skrivit som svar till funkyzeit tidigare i inlägget, hoppas att du även läser den delen.
Angående tvånget att jobba så skiljer sig anarkismen och liberalismen på det viset att liberalismen har en struktur där "lyckas" innebär framgång vad gäller kapital och/eller privata egendomar, annars lever man i misären som de "katatrofalt klumpiga" som tagits upp tidigare i diskussionen. Därför kan kapitalets makt i liberalismen liknas vid en tyranns makt i en diktatur, underkastar man sig det inte så kan man få leva i misär.
Vad gäller önskningar, mål o.s.v. så är det för mig uppenbart att liberalismen som pratar om äganderätt gynnar ägaren själv när det gäller vem som väger tyngst. Tar A patent på något som B har behov av , eller äger ett område som B vill vistas på, så råder det inga tvivel om vem som är den som ska be om något och vem som ska ge tillåtelse.