Tvåsamhet - optimalt, sett till människans känslonatur?

[Tractatus]

Kan man anta att människan i sin beskaffenhet och natur är sådan att hon vill vårda, ta hand och "äga" någonting som enkom tillhör henne? Kan man anta att hon trots allt gör anspråk på att vilja ha en annan människa helt för sig själv - för att kunna ge den människan en del av sig själv och sedan i gengäld vilja ha tillbaka trogenhet och känslor, och därför blir svartsjuk om så inte blir. Om man kan anta dessa påståenden, som ligger nära till hands, bör man då inte kunna hävda att monogami/tvåsamhet inte behöver vara kulturellt betingat, utan de facto är optimalt; om man tittar på hur människan är beskaffad rent psykologiskt?

[Johan Ågren]

Monogami/tvåsamhet är optimalt när det kommer till att skapa en trygg familjeatmosfär. Då slipper man det utmålade hotet att den ena eller andra plötsligt ägnar sin tid och uppmärksamhet åt någon annan. Svartsjukan är en reell reaktion på hotet om upplösning. Men för de människor som inte avser ettt sådant liv så existerar inte svartsjukan på samma sätt. Då finns inget hot mot den utmålade livsstilen. Livsstilen är kulturellt betingad, men har nog även evolutionära incitament som sedan befästs kulturellt. Ett visst mått av trohet är nog gynnsamt, men den långvariga troheten och bilden om den eviga familjelyckan är nog det enbart till en viss gräns, och upprätthålls till stor del av kulturella betingelser. Samtidigt är bilden av den eviga familjelyckan själva förutsättningen för familjelyckan i nueet, så bedrägeriet är av godo. Att något varar för evigt är sällan en sund inställning, då förutsättningar ständigt förändras. Jag tror människan inte planerade på stenåldern i samma omfattning som människan gör idag. Det utvecklade språket och tekniken har gett oss onorma möjligheter till planering och kontroll, som i sin tur spökar med våra evolutionära förutsättningar. Familjeinstutitionen är just en sådan form som vi tidigare inte reflekterat över, utan som mer direkt i nuet fått sina funktioner deklarerade. Drömmar och verklighet hade aldrig samma möjlighet att gå isär förut. Vilket i sig är en befrielse från sådana saker som svartsjuka och brustna förhoppningar.

/Johan

[What Gives?]

Kan man anta att människan i sin beskaffenhet och natur är sådan att hon vill vårda, ta hand och "äga" någonting som enkom tillhör henne? Kan man anta att hon trots allt gör anspråk på att vilja ha en annan människa helt för sig själv - för att kunna ge den människan en del av sig själv och sedan i gengäld vilja ha tillbaka trogenhet och känslor, och därför blir svartsjuk om så inte blir. Om man kan anta dessa påståenden, som ligger nära till hands, bör man då inte kunna hävda att monogami/tvåsamhet inte behöver vara kulturellt betingat, utan de facto är optimalt; om man tittar på hur människan är beskaffad rent psykologiskt?

Vilka belägg har du för att ett specifikt relationsbehov likt det du beskriver ovan skulle vara en essentiell egenskap hos människan? I mina ögon har relationer människor emellan varierat i ett tämligen omfattande spektrum i olika tider och sammanhang, vilket talar för att det i allra högsta grad är fråga om kultur.

För övrigt kan jag rekommendera Erich Fromms "Att ha eller att vara" där han avhandlar ämnet mer ingående.

[J R Auk]

Jag tror att man kan anta att man vill äga något för att göra det till en del av det egna värdet. Därav statussympbolens värde.
Men att det är så ger det skäl till att det bör vara så? Nej tror jag nog dom flesta av oss säger.

Om vi tittar på hur människan är beskaffad rent psykologiskt så ser vi att vi är en potential och en instans någonstans i den potentialens utsträckning.
Dvs ett barn har samma psykologi som en vuxen men har inte genom erfarenheter nått så långt i sin utveckling. Samtidigt finns samma skillnader mellan barn och vuxen, vuxna emellan. Så det är inte blott vår ålder som ger vår position i potentialen.

Så om vi resonerar kring detta med psykologi så måste vi antingen ta fasta på att psykologin hos individen är något ständigt föränderligt och det enbart är hos gruppen, tvärsnittet, som formen uppstår eller så måste vi ha olika argument för olika positioneringar i potentialiteten.

Jag tror att tvåsamhetens attraktion främst ligger i en värdeförskjutning från det uppfattade till det tilltänkta. En alienation från våra sinnens betyganden. Detta om vi ser kärleken som motivator till förbundet och inte driften. För i driftens spår behövs ingen hänsyn till den som tillfredställer driften. I alla fall inte ingående i det som driften är. Det blir i vår moral som omgärdar driften vi får söka motivationen till att subjektifiera istället för objektifiera den som tryggar behovet, som driften uppväcker.

[J R Auk]

Instämmer med ovanstående. Rekomenderar From i frågan.