Har en teori jag skulle vilja delge alla eminenta debattörer och medmänniskor här på forumet. Först några begreppsdefinitioner för dom som inte är så insatta. Detta är definitioner som kanske också går utanför eller är annorlunda mot för hur du själv uppfattat begreppets vedertagna innebörd.
Synkronicitet: upplevelse av att man ser budskap i sin kringmiljö, märkliga sammanträffanden, mönster av händelser. Personer som kommer fram samtidigt som man tänkte på dom, bildekaler och nummerplåtar som verkar vilja ge dig kryptiska budskap, osv.
Flow: upplevelse av att allting "fungerar". Att vara fullständigt involverad i vad man gör till den grad att man inte längre uppfattar sig som att vara den som är i kontroll av vad som sker och på så vis kunna nästan ha distans till vad man gör eftersom det sker så enkelt. Flow skulle kunna beskrivas som den kraft som följer i universums riktning och mål.
Min teori är att synkronicitet står i motsatsförhållande till flow. Vilket betyder att när man tappar kontakten med flow så börjar man istället se oförklarliga "tecken" överallt. Detta för att när man är i flow så sker allting i en slags transparens, medan när man faller ur flow så uppträder den enbart materiella sidan av världen.
Därför leder sökandet efter tecken i tillvaron bort från flow, då det leder till en ökad materialism och isolering från the flow. Det materiella är bara en avspegling av flödet och innehåller därför inte längre nånting i sig självt. Så istället för att komma tillbaka till the flow så måste man söka inå i sig själv och fråga sig hur man känner sig, för känslan är vad som är kopplat till the flow - till den högsta verkligheten.
Synchronicitet vs Flow
Moderator: Moderatorgruppen
Jag tycker att det låter som en bra teori. Typ som om människor hade ett visst grundbehov av att känna sig vara i besittning av kontroll. När den naturliga kontrollen över ens egen vardag omkullkastas av olyckliga omständigheter så kompenserar våra hjärnor genom att söka efter samband i icke-vardagliga sammanhang. Såsom konspirationsteorier och andra uttryck för synkronicitet som får en att känna sig som om man förstod vad världen handlade om och som ger en illusion av att ha kontroll och kanske till och med vara vägledd av ett öde eller liknande.
Jag köper det fullt ut.
Jag köper det fullt ut.
Därmed inte sagt att det inte kan finnas fullt förklarliga samband men som framstår som nonsens i den oinsattes begreppsvärld.
Vissa samband kan vara väldigt svåra att hitta, andra är kanske långsökta. men inte desto mindre kan det ligga en sanning bakom dessa samband.
Orsaker som synes vara rena dårskapen kan alltså vara helt rimliga.
Detta gör att vissa personer samlar bevis för att visa på sambandens kontinuitet, även om detta skulle vara övertygande i sig innebär inte det att andra okritiskt köper slutsatserna. Ett utomordentligt exempel är sveriges alla rättshaverister som till slut inser att de kämpar inte bara för sin egen sanning utan även mot människans förutfattade meningar om vad som är rimligt respektive orimligt, trovärdigt respektive otroligt.
Vissa samband kan vara väldigt svåra att hitta, andra är kanske långsökta. men inte desto mindre kan det ligga en sanning bakom dessa samband.
Orsaker som synes vara rena dårskapen kan alltså vara helt rimliga.
Detta gör att vissa personer samlar bevis för att visa på sambandens kontinuitet, även om detta skulle vara övertygande i sig innebär inte det att andra okritiskt köper slutsatserna. Ett utomordentligt exempel är sveriges alla rättshaverister som till slut inser att de kämpar inte bara för sin egen sanning utan även mot människans förutfattade meningar om vad som är rimligt respektive orimligt, trovärdigt respektive otroligt.
Jag tycker att det låter som en bra teori. Typ som om människor hade ett visst grundbehov av att känna sig vara i besittning av kontroll. När den naturliga kontrollen över ens egen vardag omkullkastas av olyckliga omständigheter så kompenserar våra hjärnor genom att söka efter samband i icke-vardagliga sammanhang. Såsom konspirationsteorier och andra uttryck för synkronicitet som får en att känna sig som om man förstod vad världen handlade om och som ger en illusion av att ha kontroll och kanske till och med vara vägledd av ett öde eller liknande.
Jag köper det fullt ut.
Håller också med här. Jag tycker mig se tendenser på det bland människor jag känner också, i synnerhet hos ungdomar. Ungdomar med instabil hemmamiljö - tuff uppväxt helt enkelt, tycks oftare än andra hitta de där "sambanden" och sammanhangen som ni talar om.
Ja jag kanske skulle ha nämnt det också, men så fort det handlar om synkronicitet och att "upptäcka" speciella samband då blir det esoterik kring det hela, som Rising skriver konspirationsteorier och på det viset få en konstruerad känsla av betydelsefullhet, "utvaldhet" med en påföljande narcissism och egoism.
Det blir en dominoeffekt, man faller ur the flow och börjar tvivla på allting och känna sig jäkligt förvirrad över vad man ska göra och börjar därför med att studera tapeterna och plötsligt så ser man en gubbe som verkar se sur ut och så tänker man att nu är världen arg på en. Så berättar man det för någon annan som också sitter i en tuff sits som utbrister "Ja men vet du vad, det finns ett mönster i det där som man kan uttolka bara man vet hur man ska göra" och vips så är tarot och astrologi fött.
Och den ledande tanken blir att "allting kommer klarna om jag bara hänger mig lite mer, om jag bara fokuserar hårdare så kommer jag att förstå betydelserna"
Men eftersom den materiella världen är ständigt slumpaktig, kryptisk och opersonlig/objektiv, så blir effekten den motsatta istället. Man förflyttar sitt "locus of control" (slå upp det) från sig själv och projicerar det på omgivningen. Och om då omgivningen är i kontroll över ditt liv då finns det inte längre några distinktioner om var du börjar och andra slutar.
Har sett att bland schizofrena människor så finns det ett väldigt starkt behov av spådomar, spel och konspirationer. Genom spelandet ser de mönster och intalar sig om universella samband. Genom konspirationsteorierna får de en känsla av att ha särskilda insikter och blir därmed speciella och lite mer intressanta än andra. Men de är också ofta djupt övertygade om att dom är förföljda och deras fantasier har helt tagit kontrollen. De är med andra ord inte längre herrar i sitt eget hus.
Ur ett perspektiv ser det ju väldigt löjligt ut, en person som kan ligga och vrida sig på golvet och hålla om sig själv och säga att han blir fasthållen av osynliga krafter som torterar honom. Man lockas säga "sluta krama dig själv och ta dig samman" vilket givetvis inte skulle ha någon effekt.
Men med flow blir det helt annorlunda, ju djupare insikt man har om sina känslor och viljor desto mer harmonisk blir man, desto mer verkar man bli kopplad till en slags universell rörelse som gör livet enkelt. Jag har upplevt som exempel att ibland när jag spelar gitarr så får fingrarna ett eget liv och musiken blir levande på ett väldigt speciellt sätt. Säker på att andra som håller på med vilken slags konstutövning som helst känner igen sig.
Paradoxalt nog blir det som att man tappar kontrollen åt andra hållet, man blir ett instrument som låter sig ledas och låter sig vibrera, man sätter all sin tilltro till det man gör och att det kommer bli bra och effekten är att det är nästan som en kraft som tar över och man själv blir bara till en bifigur, en åskådare i sitt eget arrengemang. Plust att det också känns väldigt angenämnt.
Det blir en dominoeffekt, man faller ur the flow och börjar tvivla på allting och känna sig jäkligt förvirrad över vad man ska göra och börjar därför med att studera tapeterna och plötsligt så ser man en gubbe som verkar se sur ut och så tänker man att nu är världen arg på en. Så berättar man det för någon annan som också sitter i en tuff sits som utbrister "Ja men vet du vad, det finns ett mönster i det där som man kan uttolka bara man vet hur man ska göra" och vips så är tarot och astrologi fött.
Och den ledande tanken blir att "allting kommer klarna om jag bara hänger mig lite mer, om jag bara fokuserar hårdare så kommer jag att förstå betydelserna"
Men eftersom den materiella världen är ständigt slumpaktig, kryptisk och opersonlig/objektiv, så blir effekten den motsatta istället. Man förflyttar sitt "locus of control" (slå upp det) från sig själv och projicerar det på omgivningen. Och om då omgivningen är i kontroll över ditt liv då finns det inte längre några distinktioner om var du börjar och andra slutar.
Har sett att bland schizofrena människor så finns det ett väldigt starkt behov av spådomar, spel och konspirationer. Genom spelandet ser de mönster och intalar sig om universella samband. Genom konspirationsteorierna får de en känsla av att ha särskilda insikter och blir därmed speciella och lite mer intressanta än andra. Men de är också ofta djupt övertygade om att dom är förföljda och deras fantasier har helt tagit kontrollen. De är med andra ord inte längre herrar i sitt eget hus.
Ur ett perspektiv ser det ju väldigt löjligt ut, en person som kan ligga och vrida sig på golvet och hålla om sig själv och säga att han blir fasthållen av osynliga krafter som torterar honom. Man lockas säga "sluta krama dig själv och ta dig samman" vilket givetvis inte skulle ha någon effekt.
Men med flow blir det helt annorlunda, ju djupare insikt man har om sina känslor och viljor desto mer harmonisk blir man, desto mer verkar man bli kopplad till en slags universell rörelse som gör livet enkelt. Jag har upplevt som exempel att ibland när jag spelar gitarr så får fingrarna ett eget liv och musiken blir levande på ett väldigt speciellt sätt. Säker på att andra som håller på med vilken slags konstutövning som helst känner igen sig.
Paradoxalt nog blir det som att man tappar kontrollen åt andra hållet, man blir ett instrument som låter sig ledas och låter sig vibrera, man sätter all sin tilltro till det man gör och att det kommer bli bra och effekten är att det är nästan som en kraft som tar över och man själv blir bara till en bifigur, en åskådare i sitt eget arrengemang. Plust att det också känns väldigt angenämnt.
Sceptisk skrev:Paradoxalt nog blir det som att man tappar kontrollen åt andra hållet, man blir ett instrument som låter sig ledas och låter sig vibrera, man sätter all sin tilltro till det man gör och att det kommer bli bra och effekten är att det är nästan som en kraft som tar över och man själv blir bara till en bifigur, en åskådare i sitt eget arrengemang. Plust att det också känns väldigt angenämnt.
Det är det som kallas att ha en hobby. Samlarmanier kan beskrivas på samma sätt, de flowar med och verkligheten blir ett med samlaren, tiden upphör. Börja samla på någonting så får du se själv.
Ja just det, här talar man om saker man inte vet någonting om, spekulerar hejvilt. Men för all del, låt inte mig störa.
Schizofren...
Men ok, mitt arbete är min hobby och istället för att vara trött varje måndag är jag istället trött någon månad.
Det låter som att ni är rädda för att det faktiskt skulle finnas mönster i tillvaron, varför är det så skrämmande?
Schizofren...
Men ok, mitt arbete är min hobby och istället för att vara trött varje måndag är jag istället trött någon månad.
Det låter som att ni är rädda för att det faktiskt skulle finnas mönster i tillvaron, varför är det så skrämmande?
Re: Synchronicitet vs Flow
Sceptisk skrev:Så istället för att komma tillbaka till the flow så måste man söka inå i sig själv och fråga sig hur man känner sig, för känslan är vad som är kopplat till the flow - till den högsta verkligheten.
Nej, du kan inte finna flow genom att söka i dig själv. Framför allt kan du inte finna flow genom att söka flow. Flow handlar om att du totalt underkastar dig något som är utanför dig själv, så pass totalt att du inte längre ser något av dig själv.
När du spelar gitarr så underkastar du dig gitarren, eller sången, eller budskapet, eller skapandet och blir ett med det. Du blir en del av gitarren, en del av sången. Det är därför du tappar kontrollen. Ju renare flow, desto mindre minns man efteråt, som trans. Man analyserar inte sig själv under själva akten eftersom man inte ser sig själv. Som du beskriver själv!
Inom idrott beskriver man flow som att man är ett med prestationen, och den infinner sig i skärningspunkten mellan maximal utmaning/press utifrån och maximal tilltro till den egna förmågan. Känslan kommer när man minst anar och framför allt, när man minst försöker finna den. Man måste vara totalt fokuserad på uppgiften som är utanför sig själv, det går inte att försöka leta efter känslan inom sig.
Den här känslan är en underbar renhet, allting, alla bitar är på plats och allt flyter friktionsfritt. Jag kan tänka mig att det är den känslan man påminns om när man tycker sig se mönster i tillvaron - synkronicitet.
Jag gillar vad du skriver, fast jag skulle kanske inte kalla det motsatsförhållande. För mig är motsatsen till flow introspektion och distansering. Kanske skulle man kunna beskriva synkronicitet som längtan efter flow...
Angelina skrev:
Det låter som att ni är rädda för att det faktiskt skulle finnas mönster i tillvaron, varför är det så skrämmande?
Jag gillar inte tanken att allt man gör redan är dikterat av en "högre makt",
jag vill ha ett fritt val, ett val som ger mig olika konsekvenser utifrån mitt handlande. Dessutom vill jag förstå allt det som händer runtomkring mig på såväl ett mentalt som fysiskt logiskt underlag.
Annars känns det som om man bara är statist i en film, med färdigskrivna repliker och roller. Allt man gör är redan bestämt. Usch!
Ja, ibland undrar man hur mycket fri vilja man egentligen har.
Jag hade en teori för ett tag sedan ...får se om jag kommer ihåg den.
Mmmmm....fri vilja+ hjärta= ödet..något sådant. Det var i alla fall väldigt snillrikt för stunden.
Men som sagt, om ödet finns, så är det inte mycket man kan göra, förutom det man vill. Man har illusionen om fri vilja för att ha något att arbeta mot, konflikten för oss framåt. Man vet man vad inte vill och håller sig borta från det, tror att man gör ett val...och därmed gör man ett val också. Eftersom det man tror är ens egen sanning.
Men, det kanske ligger något i det du säger också, att när man inte är i flow är man mer uppmärksam på tecken som för en tillbaka till flowet. För man kan inte vara där hela tiden, det skulle bli väldigt utmattande. Så att se synkroniciteterna är ett sätt att bekräfta sig själv att man vet var flow är och följer det, fast på ett mer stillsamt vis. Noterande och konstaterande. Jag är med, fast jag är distanserad, just nu.
Jag hade en teori för ett tag sedan ...får se om jag kommer ihåg den.
Mmmmm....fri vilja+ hjärta= ödet..något sådant. Det var i alla fall väldigt snillrikt för stunden.
Men som sagt, om ödet finns, så är det inte mycket man kan göra, förutom det man vill. Man har illusionen om fri vilja för att ha något att arbeta mot, konflikten för oss framåt. Man vet man vad inte vill och håller sig borta från det, tror att man gör ett val...och därmed gör man ett val också. Eftersom det man tror är ens egen sanning.
Men, det kanske ligger något i det du säger också, att när man inte är i flow är man mer uppmärksam på tecken som för en tillbaka till flowet. För man kan inte vara där hela tiden, det skulle bli väldigt utmattande. Så att se synkroniciteterna är ett sätt att bekräfta sig själv att man vet var flow är och följer det, fast på ett mer stillsamt vis. Noterande och konstaterande. Jag är med, fast jag är distanserad, just nu.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag anser inte att något motsatsförhållande föreligger, de kan mycket väl löpa simultant i en och samma hjärna på en och samma gång - åtminstone i min. Ett tillstånd av flow är sällan tillräckligt för mig (och då grundar jag mig på mina meditativa jamsessioner), ofta - iom att jag är perfektionist och dessutom inte känner tillfredsställelse om jag inte överträffar mig själv och därför tar mig vatten över huvudet - krävs en ytterligare dimension på min verksamhet och där är inte flow tillräckligt. Det har må hända att göra med "riktadheten" i en kommunikationsakt som är musik. Det är en sak att göra en djupdykning i magkänslan, men en helt annan att berätta något. Att frikoppla hjärnans verbalitet genom att låta flowet styra gitarrspelandet i sig (improviserat givetvis) så förmår jag således också improvisera lyrik över detta och på samma gång. Needless to say: jag avskyr konstprodukter men jag gillar konstverk. Bli bäst på allt på en och samma gång, där har man en utmaning som heter duga...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster