att älska nån mer när det tar slut

[Mohini]

Jag har varit med om ett intressant fenomen två gånger nu, och jag fattar verkligen inte vad det beror på:

Jag är tillsammans med en halvsnygg, halvsmart, ganska irriterande kille. Dumpar honom eftersom jag inte vill ha honom.

Men pang! Då!

Då blir jag bara superkär. Jag bara måste ha honom. Får jag tillbaka honom så tröttnar jag snart igen, gör slut... och sen börjar det om.

Får jag inte tillbaka honom blir jag djupt olycklig.

Shit alltså... Vad fanken beror sånt här på?

[miss x]

Jag har varit med om ett intressant fenomen två gånger nu, och jag fattar verkligen inte vad det beror på:

Jag är tillsammans med en halvsnygg, halvsmart, ganska irriterande kille. Dumpar honom eftersom jag inte vill ha honom.

Men pang! Då!

Då blir jag bara superkär. Jag bara måste ha honom. Får jag tillbaka honom så tröttnar jag snart igen, gör slut... och sen börjar det om.

Får jag inte tillbaka honom blir jag djupt olycklig.

Shit alltså... Vad fanken beror sånt här på?

Ha,ha! Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit det där.

Jag tror att det beror på spänningen.
Är allt "serverat" en, d v s att man "vet" att den andre är jättekär och att man "har" den om man vill så blir det inte så intressant längre.

Det är likadant med killar har jag märkt. Kanske t o m ännu mer typiskt beteende hos dem.

Själv är jag inte så intresserad av relationer.
Jag passar helt enkelt inte så bra in i en relation då jag tycker det kan bli störande, uttröttande och jobbigt att ha någon som "kräver" min uppmärksamhet vid tillfällen då jag föredrar att vara ensam (läs:oftast).

Jag blir sällan kär men har sett lite av ett mönster likt ditt, att jag lättare blir intresserad när något inte är så självklart och "serverat"..

Jag har också_sjukt_lätt att irritera ihjäl mig, näst intill, på mina respektive.
Tycker att många människor är så jobbiga, högljuda och förutsägbara.
Jag vill helst ha överraskningar när jag träffar en kille (d v s att han inte förefaller vara som "de flesta") utan att han kanske kan tänka efter själv i olika frågor.

Det tycks ofta vara för mycket begärt.

[Avantgardet]

Strindbergs svar: Kärleken är krig mellan könen

Det är underkastelse och förnedring. Det är kompromisser. Givande och tagande. Att romantisera för mycket är inte hälsosamt. Kärleken skingras likt rök när man söker gripa den.

Människor är överlag rätt vämjeliga, men det är en del av deras charm.

[Mohini]

avantgardet:

tänk, aldrig har underkastelse och förnedring verkat så lockande...  :wink:

jag tycker att det är sexigt att underordna mig. undrar så var jag har fått det ifrån och vad jag ska göra åt det...

men krig mellan könen är väl ändå att ta i.  tycker själv att det mest blir tröttsamt med sådan kärlek där det hela tiden ska bråkas etc.

[Mohini]

miss x:

haha då är vi två iaf! jag tror att det är många som är som vi. varför, varför, varför...

har lite svårt för det här du skriver om att det är spänningen som lockar. visst, det stämmer nog, men så deprimerande! lite som att gräset alltid är grönare någon annanstans. det betyder ju att man aldrig kommer att bli nöjd, att allt blir en enda lång jäkla jakt på spänning och grönare gräs...

och en så pass deprimerande slutsats vill jag inte komma till.

det finns ju dem som verkar helt nöjda i sina lugna och stabila förhållanden! och helt nöjda med sina ensamma singelliv.

varför kan man inte vara som dem...? handlar allt om att lura sig själv till att känna sig nöjd, no matter what?

känner du inte att du vill "jobba bort" din irritation mot eventuella partners? eller är du nöjd som du är?

[Avantgardet]

avantgardet:

tänk, aldrig har underkastelse och förnedring verkat så lockande...  :wink:

jag tycker att det är sexigt att underordna mig. undrar så var jag har fått det ifrån och vad jag ska göra åt det...

men krig mellan könen är väl ändå att ta i.  tycker själv att det mest blir tröttsamt med sådan kärlek där det hela tiden ska bråkas etc.

Jag tror inte vi får tolka honom bokstavligt. Snarare bör vi tänka oss att det är denna maktkamp som tar sig uttryck i just underkastelse och förnedring. Bråken är en uttrycksform för viljornas kamp, sex ett annat (vilket kanske är att föredra ).

[Mohini]

joo, kanske det.

själv tänker jag bara, att vissa människor borde inte ha förhållanden. det finns ju dem som bara klagar, klagar, klagar.

i motsats till dem som alltid verkar så glada och tacksamma för sina gamla dammiga pojkvänner.

tycker att det är intressant hur mycket inställningen påverkar förhållandet.

egentligen borde man ju satsa på att alltid vara förbannat nöjd... så kanske den äktenskapliga lyckan hänger på?

[Avantgardet]

Men vad är det för fel med klagande typer? Kan ju alltid bli en rätt rolig gubbe eller gumma av dem.

Den äktenskapliga lyckan hänger helt klart på ett slags likgiltighet. Det är min slutsats.

[Mohini]

nej visst, de/vi får gärna klaga...

men när någon klagar lika mycket på hur det är att vara singel som på hur det är att ha en pojkvän - då undrar man om det inte är något annat som ligger bakom? och att lyckan/olyckan inte verkar vara avhängig civilståndet.

jepp, självklart är det mig själv jag tänker på... alltid när jag har haft ett förhållande har jag känt mig instängd och längtat efter att bli singel. och nu när jag är singel känns det mest deppigt det med.

plötsligt bara slår det mig - herre gud, vad håller jag på mig? och varför är jag alltid konstant olycklig över mitt civilstånd, vad det än vara månde? projicering, någon...

[Avantgardet]

Du har vunnit självinsikt! Kanske inte något man kan lösa in mot en ny sportbil, men inget jumbopris heller!

Finns ingen trevligare kombination än klagande och självinsikt.

[Bobby Hogan]

Man vill ha det man inte kan få-syndromet ??

Ganska vanligt, att man försöker få tillbaka någon efter att denne inlett en ny relation. Lite som att gräset alltid är grönare på andra sidan, eller att gräset blivit grönare sedan sist, snarare.

[Mohini]

men varför? varför vill man ha det man inte kan få? icke det minsta logiskt alls.

[miss x]

det finns ju dem som verkar helt nöjda i sina lugna och stabila förhållanden! och helt nöjda med sina ensamma singelliv.

Jag är det sistnämnda.
Eventuellt för att jag:

A, Redan har barn sedan tidigare. (Alltså har jag inte den "pressen" att skaffa barn.)
Tvärtom har jag svårt att tänka mig att börja om "karusellen" med småbarn, och allt vad det innebär. Är oerhört glad att jag har min dotter som jag fick tidigt (hon är 7 nu), hon är min bästa vän.

B, Är väldigt bekväm med att vara ensam de veckorna hon är hos sin far.

C, Har minst sagt svårt att tänka mig att flytta ihop med någon i och med att jag har väldigt stort behov av att vara för mig själv.

D, Är oflexibel och har klara ideer om vad JAG vill göra med min fritid.

känner du inte att du vill "jobba bort" din irritation mot eventuella partners? eller är du nöjd som du är?

Det har hänt att jag träffat män som jag inte kännt irritation mot.
Sägas ska att det enbart varit vid två-tre tillfällen.
Är föga optimistisk inför att det ska inträffa igen på riktigt.
Men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Tills dess är jag "nöjd som jag är".  :wink:

[Benjie]

Måste säga att Ni alla verkar sensibla - vilket  jag  tycker  om! -  men också en liten kommentar.  

Mellan två parter finns alltid en friktion mellan deras andliga intresse eller  personliga  utlevelse....ju större olikhet/friktion desto svårare samliv!
Då sex och andligt intresse finner varandra...?  HAPPY TIMES!!

BENJIE

[Mohini]

men friktion är väl inte samma som "olikhet"? på vissa sätt måste man ju vara olika för att det ska funka. det är väl kanske skillnad på bra olikhet och dålig. själv kan jag t.ex. inte vara tillsammans med någon som är lika tempramentsfull - holy shit då blir det massa bråk.

sex + andligt intresse = happy times? shit vilket fokus det är på SEX! sex har ju inget med kärlek att göra. att knulla och att älska är två väsenskilda saker, även om det ena konstigt nog har blivit en synonym för det andra..?