CAUSTIX skrev:Ok jag hade fel där. Men Heidegger hade i flera år innan hållt föredrag om det som skulle sluta i VT. Han var ju just känd som en ypperlig talare, men hade inte publicerat mycket. Men hans filosofi fanns där innan Lukacs publicerade "Historia och klassmedvetande" 1923. Men jag tror snarare att det handlar om att båda utgått i från samma filosofer som Kant, Dilthey, Kierkegaard mfl än att det rör sig om en direkt påverkan. Skulle isofall vara indirekt genom Rickert och Lask. Om Lukacs bevistat något föredrag av Heidegger känner jag inte till. Heidegger som kommer i från en strikt katolsk tanketradition var ju inte mycket till övers för Marxismen. Dessutom rör sig heidegger inom det fenomenologiska projektet med hans ontologi på ett sätt som jag inte direkt kan se likheter med hos Lukács. Hans senare kritik av Heidegger som irrationalist visar också på hur otroligt olika deras tänkande var.
Rickert omnämns vid ett flertal tillfällen hos Lukács, bra jobbat där! Å andra sidan fann jag efter lite snokande att Wikipedia stödjer min förmodan - och dessutom får vi lov att tro att påverkan skett ömsesidigt.
Angående Mannet och kopplingen till Lukács så skulle jag påstå att den största skillnaden nog ligger i att Heidegger utgår från det subjektiva i sin undersökning av varat emedan Lukács utgår från det objektiva - en punkt ovanför/utanför.
CAUSTIX skrev:Mannet är ju en modus av vad det är att vara människa oavsett klass osv. Det handlar inte om att bli medveten om din samhällsställning utan om vad det innebär att vara människa överhuvud. Du kan inte emancipiera mannet i och med att du aldrig kan leva i ett egentligt varamodus, det vardagliga bestyret skulle inte fungera. vi lever alla både egentligt och oegentligt. Heidegger säger också att det inte finns någon skillnad i värde.
Så här ser jag det: Vi måste dels tänka oss att Mannet. i sig, är historiskt/kulturellt betingad. Hela VT igenom kontrasteras Heideggers analys av varat mot just Mannets föreställningar, varför det blir mer eller mindre omöjligt - förutsatt att Heidegger vill att vi skall ta honom på allvar - att återgå till Mannet efter en läsning av VT. Häri ligger just det emancipatoriska - Heidegger blir ett slags revolution från insidan och ut.
CAUSTIX skrev:och nej, jag har ingen superkoll på Lukács. intressant är dock (om jag förstått honom rätt) att förhållandet mellan personer tycks snarare fått en tingslig karaktär i de kommunistiska stater som funnits t.ex. Sovjet, DDR, Kina mfl. än i de västerländska kapitalistiska staterna. Det är ju just i dessa stater som man kan tala om en avhumanisering och förtingsligande. Medvetandestrukturerna tycks där förtingsligats.
I "Historia och klassmedvetande" har han inte hunnit med att studera dessa, med tanke på utgivningsår, men det är säkert mycket riktigt som du säger. Lukács blickar ju alltid framåt, som den ortodoxa marxist han är, bortom kommunismen och proletariatets diktatur. Fast att säga "[mer] än i de västerländska kapitalistiska staterna" tror jag är att ta i. Men det är lite av detta jag pekar på när jag säger att vi måste tänka oss även Mannet som kulturellt betingad, och på så sätt kontextualisera fenomenet i Heideggers analys.
CAUSTIX skrev:Nej just det ångesten kommer i band två, fruktan är bara försmaken.
Ångesten är grundstämmningen/befintligheten. Ångesten har just inget objekt, utan det som uppenbaras i ångesten är varat i sin egentliga modus. I ångesten så blir tillvaron själv det som går ur led.
J R Auk skrev:Hur som helst. Jag tror inte jag nått till utläggningen om ångesten och dess stämningar som upptäckbarheten för varat. Vad menar han med ångest? Vad lägger han in i begreppet?
Vi kan väl tänka oss vanlig Kierkegaardsk ångest? Men jag hade minne av att ångestbegreppet inträdde redan i första volymen.
CAUSTIX skrev:Tillvaron är ju alltid i sig en självutläggning på ett eller annat sätt. Heidegger Tillvaron är ju just hermeneutisk, och är ju aldrig enligt Heidegger ett "jag" så som hos Descartes. det finns ingen absolut nu-punkt utan tillvaron är som sådan utsträckt som i-världen-varo.
Ja, man måste tänka sig "Jaget" hos Heidegger som något som alltid är i rörelse/tillblivelse.
CAUSTIX skrev:Men mannet blir ju först synligt från tillvaron när den är egentlig, och det är ju ett sätt för oss att vara nämligen oegentligt och ontiskt.
"Jaget" hos descartes är ju ett tänkande ting, alltså något ontiskt. I förhandenheten så får vi syn på tinget (donet, tyget mm) just så som enskilt ting. Men i tillhandenvaron så fungerar donen så som de är tänkta att göra, hammaren spikar osv. Han säger ju att något blir förhanden först genom att det blir ett brott, något går sönder osv.
Han menar väl så att reflexionen som sådan gör entré först iom ett sådant "brott" som du talar om? Förstår jag rätt då?