Sokrates blunder
Moderator: Moderatorgruppen
Att veta att jag ingenting vet kräver endast insikten om att jag verkligen ingenting vet. Därmed behärskar jag just detta vetande till 100 % och är inom just denna okunskap verkligen visast.
Självklart är det ingen paradox, snarare en lek med ord som syftar till att belysa kunskapsproblematiken.
Exempel
Låt oss påstå att det finns 100 kunskaper totalt.
Om person Y känner till 1 kunskap men vet att antalet är 100 så saknas 99. Alltså har Y brister = Icke fullkomlig i sitt vetande.
Om person X inte känner till någon kunskap så saknar han inget,
därför är X = Fullkomlig i sitt ovetande.
Av dessa två är X visast då han behärskar sin okunskap fullt ut.
Om synen på kunskap är att vara fullkomlig, är X visast.
Lätt som en plätt. :wink:
Självklart är det ingen paradox, snarare en lek med ord som syftar till att belysa kunskapsproblematiken.
Exempel
Låt oss påstå att det finns 100 kunskaper totalt.
Om person Y känner till 1 kunskap men vet att antalet är 100 så saknas 99. Alltså har Y brister = Icke fullkomlig i sitt vetande.
Om person X inte känner till någon kunskap så saknar han inget,
därför är X = Fullkomlig i sitt ovetande.
Av dessa två är X visast då han behärskar sin okunskap fullt ut.
Om synen på kunskap är att vara fullkomlig, är X visast.
Lätt som en plätt. :wink:
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Re: Sokrates blunder
JDM skrev:Alla som läser detta är förmodligen bekanta med citatet från Sokrates; "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!". Men detta påstående verkar logiskt betraktat implicera att ingen vis man kan existera, eftersom om han existerar så vet han att han inget vet. Och det är en uppenbar motsägelse eftersom det uttrycks vetande samtidigt som ovetande.
Jag tror som tidigare nämnts att satsen inte bör tolkas bokstavligt utan symboliskt. Den syftar på att vi inte ska bygga upp ett för stort ego kring vår kunskap utan fortsätta förhålla oss ödmjukt inför andra, även fast vi har mycket kunskap om vissa saker.
Om man förtydligar satsen och drar den bort från extremiteter tror jag den skulle låta något sånt här:
"Den visaste mannen är han som är medveten om att det finns mycket han inte vet."
Så tror jag Sokrates menade.
En tidig applicering av jantelagen?
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Är det någon som vet om det ursprungligen var fråga om en sats med samma ord i? Kan tänkas att det var två olika vetanden som presenterades i uttalandet ursprungligen!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Språk för klantskallar
Algotezza:
Vilket språk pratar klantskallar?
JDM:
Den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar. Kunskap = sann, justifierad övertygelse. Epistemologi = kunskapsteori
Varför är det i fet stil sant?
JDM:
Superveniens innebär att något beror på något annat med nödvändighet men ej vice versa. Ex1: Att jag borstar tänderna är supervenient på (beror på med nödvändighet) att jag har en tandborste men att jag har en tandborste är ej supervenient på att jag borstar tänderna eftersom det ej är nödvändigt att jag borstar tänderna bara för att jag äger en tandborste. (Dock är jag personligen noga med min munhygien till alla vackra pussglada donnors som läser detta stora förtjusning. Tyvärr är min fräscha andedräkt endast menad att få avnjutas av en speciell miss.
) Vi antar för övrigt att inga andra borstredskap än tandborste kan användas. Ex2: Min förnimmelse av smärta är supervenient på aktivitet i C-fibrerna i min hjärna men aktivitet i C-fibrerna i min hjärna är ej supervenient på min förnimmelse av smärta eftersom det ej är nödvändigt att jag förnimmer en smärta bara på grund av en godtycklig aktivitet i C-fibrerna i min hjärna. Det försiggår mycket aktivitet i vår hjärna som är omedveten, så troligen även i C-fibrerna, därav ej nödvändigt att jag förnimmer en smärta vid varje aktivering av C-fibrerna.
Logiskt sanningsvärde (sant eller falskt) beror på att den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar, med nödvändighet. Det vill säga, om något är logiskt sant så innebär det att jag inte vet om denna logiska sanning (eller vilken annan sanning som helst) är sann, med nödvändighet, men att jag inte vet om någon sanning (vilken som helst) är sann innebär inte med nödvändighet att någon logisk sanning råder.
Varför är det i fet stil sant?
JDM:
Att den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar beror ej med nödvändighet på någon annan typ av sanning men ej vice versa. Det vill säga, om det vore så att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" beror på en annan typ av sanning, med nödvändighet, så skulle "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" med nödvändighet innebära x (x är en annan typ av sanning), men att x är sann skulle inte med nödvändighet innebära att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" är sann. Det vill säga, i så fall, kan "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" mycket väl vara falsk bara x är sann.
"den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" kallar jag hädanefter även för den epistemologiska sanningen, dessa begreppsuttryck är identiska till innebörd.
Den epistemologiska sanningen kan kanske exempelvis vara supervenient på den ontologiska sanningen, det vill säga hur "saker och ting" (ett bättre ord är troligen entiteter) föreligger sig i verkligheten. Det vill säga, "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" beror med nödvändighet på hur "saker och ting" föreligger sig i verkligheten, men hur saker och ting föreligger sig i verkligheten beror ej med nödvändighet på den epistemologiska sanningen. Det vill säga, det kan vara sant att saker och ting föreligger sig i verkligheten som dem föreligger sig i verkligheten, men ändå falskt att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar".
Obs! Jag påstår ej att den epistemologiska sanningen är supervenient på den ontologiska sanningen (eller att den inte är det). Det var bara ett illustrerande exempel.
Varför är implikationerna av att den epistemologiska sanningen är supervenient på en annan typ av sanning, i stycket uttryckt med fet stil, falska?
ps: Till er andra som kommenterat mina inlägg så får jag återkomma. Nu är det läggdags för mig. Godnatt!
ds
, Jonatan
Vad betyder dina punkter ovan uttryckta på ett språk som även en klantskalle som jag kan förstå...
Vilket språk pratar klantskallar?
JDM:
1. Den epistemologiska sanningen är att vi inte kan veta några andra sanningar.
Den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar. Kunskap = sann, justifierad övertygelse. Epistemologi = kunskapsteori
Varför är det i fet stil sant?
JDM:
2. Logisk sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen.
Superveniens innebär att något beror på något annat med nödvändighet men ej vice versa. Ex1: Att jag borstar tänderna är supervenient på (beror på med nödvändighet) att jag har en tandborste men att jag har en tandborste är ej supervenient på att jag borstar tänderna eftersom det ej är nödvändigt att jag borstar tänderna bara för att jag äger en tandborste. (Dock är jag personligen noga med min munhygien till alla vackra pussglada donnors som läser detta stora förtjusning. Tyvärr är min fräscha andedräkt endast menad att få avnjutas av en speciell miss.
Logiskt sanningsvärde (sant eller falskt) beror på att den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar, med nödvändighet. Det vill säga, om något är logiskt sant så innebär det att jag inte vet om denna logiska sanning (eller vilken annan sanning som helst) är sann, med nödvändighet, men att jag inte vet om någon sanning (vilken som helst) är sann innebär inte med nödvändighet att någon logisk sanning råder.
Varför är det i fet stil sant?
JDM:
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.
Att den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar beror ej med nödvändighet på någon annan typ av sanning men ej vice versa. Det vill säga, om det vore så att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" beror på en annan typ av sanning, med nödvändighet, så skulle "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" med nödvändighet innebära x (x är en annan typ av sanning), men att x är sann skulle inte med nödvändighet innebära att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" är sann. Det vill säga, i så fall, kan "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" mycket väl vara falsk bara x är sann.
"den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" kallar jag hädanefter även för den epistemologiska sanningen, dessa begreppsuttryck är identiska till innebörd.
Den epistemologiska sanningen kan kanske exempelvis vara supervenient på den ontologiska sanningen, det vill säga hur "saker och ting" (ett bättre ord är troligen entiteter) föreligger sig i verkligheten. Det vill säga, "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar" beror med nödvändighet på hur "saker och ting" föreligger sig i verkligheten, men hur saker och ting föreligger sig i verkligheten beror ej med nödvändighet på den epistemologiska sanningen. Det vill säga, det kan vara sant att saker och ting föreligger sig i verkligheten som dem föreligger sig i verkligheten, men ändå falskt att "den enda sanningen om kunskap är att vi inte kan veta några andra sanningar".
Obs! Jag påstår ej att den epistemologiska sanningen är supervenient på den ontologiska sanningen (eller att den inte är det). Det var bara ett illustrerande exempel.
Varför är implikationerna av att den epistemologiska sanningen är supervenient på en annan typ av sanning, i stycket uttryckt med fet stil, falska?
ps: Till er andra som kommenterat mina inlägg så får jag återkomma. Nu är det läggdags för mig. Godnatt!
, Jonatan
Usch, vaknade alldeles för tidigt, loggade in och vad får jag se?
Den ena mer meningslösa raden efter den andre. Var är insikten?
Varför göra saker och ting krångligare än de faktiskt är?
Vi kan anta, att synen på kunskap, eller rättare sagt vishet, var en annan för 2400 år sedan. Allting förändras, ideal, omgivning, utveckling och framförallt vår syn på saker och ting, inklusive vishet och kunskap.
För Sokrates var vishet=överdygd. Dygden var en medfödd egenskap som var ren och okonstlad hos riktigt små barn. I takt med att de växte upp blev de förgiftade av falsk kunskap. Som vuxna kunde de senare vara rent förfärliga människor. Detta på grund av den vishet de fått, eller rättare den falska illusion av vishet de fått genom kunskapens irrläror.
Att stå över detta, ha den rena visdomen som kunde beskrivas som sann och äkta, var det väldigt få som hade. Som en följd av detta uttalade sig Sokrates ironiskt och sa, att visast bland er alla är den som vet att han ingenting vet. Ta inte allt så bokstavligt, tänk självständigt för en gångs skull.
MVH
Zokrates
Den ena mer meningslösa raden efter den andre. Var är insikten?
Varför göra saker och ting krångligare än de faktiskt är?
Vi kan anta, att synen på kunskap, eller rättare sagt vishet, var en annan för 2400 år sedan. Allting förändras, ideal, omgivning, utveckling och framförallt vår syn på saker och ting, inklusive vishet och kunskap.
För Sokrates var vishet=överdygd. Dygden var en medfödd egenskap som var ren och okonstlad hos riktigt små barn. I takt med att de växte upp blev de förgiftade av falsk kunskap. Som vuxna kunde de senare vara rent förfärliga människor. Detta på grund av den vishet de fått, eller rättare den falska illusion av vishet de fått genom kunskapens irrläror.
Att stå över detta, ha den rena visdomen som kunde beskrivas som sann och äkta, var det väldigt få som hade. Som en följd av detta uttalade sig Sokrates ironiskt och sa, att visast bland er alla är den som vet att han ingenting vet. Ta inte allt så bokstavligt, tänk självständigt för en gångs skull.
MVH
Zokrates
Nja Sokrates sa ju faktiskt att det var på grund utav hans väns fråga efter den visaste av alla hos oraklet i Delfi som han företog sig uppgiften att finna ut varför han som inget visste var visast av alla.
Resultatet är som ovan lyda.
Men sen kan man fråga sig, var han en reell person? Om han var det och föregrep sig att tvivla, så som man märker att han gör genom historien om oraklet i Delfi, så borde han tvivlat på oraklet i Delfi. Och då borde han kunna ha använt detta orakel som ett retoriskt grepp för att visa sin mening, som säkerligen kan ha varit så som du presenterar hans mening Zokrates.
Så ett instämmande motstämmande. Söker leva upp till alla höga ideal.
Hur bevisar man annars en egen tanke om inte genom att motsäga någon annans, eller?
Resultatet är som ovan lyda.
Men sen kan man fråga sig, var han en reell person? Om han var det och föregrep sig att tvivla, så som man märker att han gör genom historien om oraklet i Delfi, så borde han tvivlat på oraklet i Delfi. Och då borde han kunna ha använt detta orakel som ett retoriskt grepp för att visa sin mening, som säkerligen kan ha varit så som du presenterar hans mening Zokrates.
Så ett instämmande motstämmande. Söker leva upp till alla höga ideal.
Hur bevisar man annars en egen tanke om inte genom att motsäga någon annans, eller?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Avsikten med att jag startade upp denna tråd var inte att diskutera huruvida Sokrates faktiskt uttalade dessa ord eller om någon annan uttalade dem, om oraklet i delfi sa si eller så till han eller hon och så vidare. Sådan kuriosa finner jag mindre intressant. Det är för övrigt filologi och inte filosofi.
Det är till och med så att jag inte är särskilt intresserad av exakt vad Sokrates menade!! Jag är intresserad av ett specifikt epistemologiskt problem vilket uppvisas tydligt genom påståendet "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!", vanligtvis tillskrivet "Sokrates". Jag är således inte intresserad av vad "Sokrates" refererar till, om det egentligen har extensionen av oraklet i delfi, en vän till Sokrates etcetera. Jag är intresserad av påståendet "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!", inget mer och inget mindre.
Annorlunda uttryckt: Om och endast om jag vet att jag inget vet så är jag så vis en människa kan vara. Men, hur kan jag veta att jag inget vet? Det är frågan man bör utforska för att justifiera påståendet "Jag vet att jag inget vet!". Svaret är: Jag vet detta eftersom följande tre påståenden är sanna:
JDM:
"Nåväl, men vad är justifikationen för dessa?" är nästa fråga att ställa. Detaljer om vad dessa tre påståenden betyder är uttryckta i mitt senaste inlägg, fast fråga gärna om jag verkar ha uttryckt mig felaktigt eller oklart.
Zokrates:
Faktum är att jag ironiskt nog tycker dessa "saker och ting" är betydligt krångligare än vad jag nu gör dem!
Eller snarare mer komplext (inte krångligare då det ordet har en aningen negativ konnotation), och det finns mycket mer att utforska i mina ögon.
, Jonatan
Det är till och med så att jag inte är särskilt intresserad av exakt vad Sokrates menade!! Jag är intresserad av ett specifikt epistemologiskt problem vilket uppvisas tydligt genom påståendet "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!", vanligtvis tillskrivet "Sokrates". Jag är således inte intresserad av vad "Sokrates" refererar till, om det egentligen har extensionen av oraklet i delfi, en vän till Sokrates etcetera. Jag är intresserad av påståendet "Den visaste mannen är han som vet att han inget vet!", inget mer och inget mindre.
Annorlunda uttryckt: Om och endast om jag vet att jag inget vet så är jag så vis en människa kan vara. Men, hur kan jag veta att jag inget vet? Det är frågan man bör utforska för att justifiera påståendet "Jag vet att jag inget vet!". Svaret är: Jag vet detta eftersom följande tre påståenden är sanna:
JDM:
1. Den epistemologiska sanningen är att vi inte kan veta några andra sanningar.
2. Logisk sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen.
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.
"Nåväl, men vad är justifikationen för dessa?" är nästa fråga att ställa. Detaljer om vad dessa tre påståenden betyder är uttryckta i mitt senaste inlägg, fast fråga gärna om jag verkar ha uttryckt mig felaktigt eller oklart.
Zokrates:
Varför göra saker och ting krångligare än de faktiskt är?
Faktum är att jag ironiskt nog tycker dessa "saker och ting" är betydligt krångligare än vad jag nu gör dem!
, Jonatan
Men det är bara begrepp och således är logiken att få begreppen att stämma. Men "sanning" avser att nå utöver begrepp, att nå det som är i sig utan att behöva vara för någon annan.
Men samtidigt så säger vi att sanning är något som är ett subjekts idé om ett förhållande.
Då det som är, just är, och inte behöver något värde av sanning, kan inte vara mer eller mindre falsk eller sant. Då det är det som det är, varken mer eller mindre.
Det är således bara i relation till någon som kan uppfatta vad som är, utöver vad det är, som sanning framträder. Just för att vi kan tro på vad som är, i relation till det som är, utan att det är vad det vi relaterar till är.
Så skimret, det dolda, det antagna verkar vara en förutsättning för sanningen.
Är då sanning supervenient det bedrägliga skeenet?
Men samtidigt så säger vi att sanning är något som är ett subjekts idé om ett förhållande.
Då det som är, just är, och inte behöver något värde av sanning, kan inte vara mer eller mindre falsk eller sant. Då det är det som det är, varken mer eller mindre.
Det är således bara i relation till någon som kan uppfatta vad som är, utöver vad det är, som sanning framträder. Just för att vi kan tro på vad som är, i relation till det som är, utan att det är vad det vi relaterar till är.
Så skimret, det dolda, det antagna verkar vara en förutsättning för sanningen.
Är då sanning supervenient det bedrägliga skeenet?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Om man behandlar satsen bokstavligt utan symbolik och låter de båda "vet":en syfta på kunskap i allmänhet, så upplever jag den som en typ av argumentationsfel (cirkelresonemang?) utan någon direkt mening.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Kan någon här förklarar för mig varför vi skall diskutera tillkortakommanden i en filosofisk sats som tydligen ingen vill kännas vid att någon har uppställt?
Vad är det för vits med att avslöja en sådan "blunder"?
Ställ upp en egen JDM om du vill lära ut dina kunskaper eller visa på ett filosofisk problem.
/cogito
Vad är det för vits med att avslöja en sådan "blunder"?
Ställ upp en egen JDM om du vill lära ut dina kunskaper eller visa på ett filosofisk problem.
/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
Nu tycker jag att det börjar bli intressant!
J R Auk:
Okej, alltså är begrepp ej i sig själva enligt dig.
Kritik:
1. Varför kan begrepp inte existera i sig själva? Vad anser du då om Platons idélära exempelvis? Existensen av universalier v.s. partikulärer?
2. Antag att vad som än är "sanning" ej existerar för någon, inkluderat sig självt (det vill säga har ej något medvetande). På vilket sätt existerar denna "sanning" då? Som du kanske förstår är detta en kritik mynnad ur fenomenalismen.
Som jag förstår det så diskuterar vi här skillnaden, om en sådan är möjlig, mellan ontologisk och epistemologisk sanning. (Obs! Ej den epistemologiska sanningen, här åsyftas sanning som implicerar att man har kunskap om den (dvs existerar för någon).) Man sträcker sig efter den ontologiska sanningen, men sanningsbegreppet som sådant förutsätter att när något är sant så är det epistemologiskt sant. Ontologisk sanning existerar följdaktligen inte, dock ontologiskt varande. Och så fort detta varande nås kunskap om blir det för oss sanning, epistemologisk sanning. Detta ter sig i stort sett identiskt min kritik nr 2 ovan. Skillnaden är att jag ej distinkterar mellan varande och ontologisk sanning. Således skulle jag påstå att varken ontologisk sanning eller varande existerar, endast epistemologisk sanning. Alternativet är att förklara hur något kan existera utan att vara (sant, eller bara vara) för någon, inkluderat sig självt! Har någon en idé om detta? Ytterligare undrar jag varför sanning (ontologisk) i så fall måste existera för någon, men inte varande!?
J R Auk:
Ja, om man är fenomenalist. Med korrektionen att skenet inte är bedrägligt ty fenomenet visar sig alltid som det är för någon, ty det är visandet för någon.
Ja, om man inte är fenomenalist och kan besvara frågorna ovan till fördel för ett objektivt varande och distinktionen mellan sanning och varande där det första nödvändigtvis existerar för någon medan det andra ej nödvändigtvis gör detta.
Annars Nej. Snarare är då det bedrägliga skenet supervenient sanningen.
Allt ovan behandlar mitt tredje påstående:
JDM:
Ty om någon annan typ av sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen, så är den epistemologiska sanningen ej supervenient på någon annan typ av sanning. "Annan typ av sanning" tolkar jag som J R Auk:s "sanning", och den epistemologiska sanningen (och alla andra sanningar) tolkar jag vara ett bedrägligt sken. Alltså påstår J R Auk att påstående 3 är sant. Och mina invändningar hittills, och sättet (enligt mig) att undkomma dem står ovan. Det vill säga, jag anser att frågorna ovan behövs besvaras. Några förslag?
Wintran:
Jag håller med om att det är ett argumentationsfel och att det logiskt betraktat inte har någon mening men jag skulle inte kalla det ett cirkelresonemang av den enkla orsaken att påståendet som sådant inte är något resonemang överhuvudtaget. Frågan här är om ett sådant argumentationsfel (logisk motsägelse, i detta fallet p och inte p (p = vet)) innebär att påståendet (p och inte p) är falskt, eller om det kan vara sant enligt en icke-logisk typ av sanning.
Cogito:
Först och främst så vill i alla fall jag kännas vid den om än att jag inte är okritisk mot den. För det andra så vet jag många personer som påstår just att dem vet att dem inget vet! Och oftast så referar dem till "Sokrates". Hur du kommer fram till att ingen vill kännas vid den förstår jag inte.
Cogito:
Avsikten är inte att avslöja en blunder av sokrates, men jag tyckte det var en kul rubrik och inte helt irrelevant då man kan se det som en blunder av "Sokrates".
Cogito:
Jag har ställt upp många satser i mina inlägg, inte minst detta. Och försöker snarare lära mig av andra än att lära ut själv, men är någon intresserar och frågar så ger jag gärna min syn på saken.
, Jonatan
J R Auk:
..."sanning" avser att nå utöver begrepp, att nå det som är i sig utan att behöva vara för någon annan.
Okej, alltså är begrepp ej i sig själva enligt dig.
Kritik:
1. Varför kan begrepp inte existera i sig själva? Vad anser du då om Platons idélära exempelvis? Existensen av universalier v.s. partikulärer?
2. Antag att vad som än är "sanning" ej existerar för någon, inkluderat sig självt (det vill säga har ej något medvetande). På vilket sätt existerar denna "sanning" då? Som du kanske förstår är detta en kritik mynnad ur fenomenalismen.
Som jag förstår det så diskuterar vi här skillnaden, om en sådan är möjlig, mellan ontologisk och epistemologisk sanning. (Obs! Ej den epistemologiska sanningen, här åsyftas sanning som implicerar att man har kunskap om den (dvs existerar för någon).) Man sträcker sig efter den ontologiska sanningen, men sanningsbegreppet som sådant förutsätter att när något är sant så är det epistemologiskt sant. Ontologisk sanning existerar följdaktligen inte, dock ontologiskt varande. Och så fort detta varande nås kunskap om blir det för oss sanning, epistemologisk sanning. Detta ter sig i stort sett identiskt min kritik nr 2 ovan. Skillnaden är att jag ej distinkterar mellan varande och ontologisk sanning. Således skulle jag påstå att varken ontologisk sanning eller varande existerar, endast epistemologisk sanning. Alternativet är att förklara hur något kan existera utan att vara (sant, eller bara vara) för någon, inkluderat sig självt! Har någon en idé om detta? Ytterligare undrar jag varför sanning (ontologisk) i så fall måste existera för någon, men inte varande!?
J R Auk:
Är då sanning supervenient det bedrägliga skeenet?
Ja, om man är fenomenalist. Med korrektionen att skenet inte är bedrägligt ty fenomenet visar sig alltid som det är för någon, ty det är visandet för någon.
Ja, om man inte är fenomenalist och kan besvara frågorna ovan till fördel för ett objektivt varande och distinktionen mellan sanning och varande där det första nödvändigtvis existerar för någon medan det andra ej nödvändigtvis gör detta.
Annars Nej. Snarare är då det bedrägliga skenet supervenient sanningen.
Allt ovan behandlar mitt tredje påstående:
JDM:
3. Den epistemologiska sanningen är ej supervenient på någon annan typ av sanning.
Ty om någon annan typ av sanning är supervenient på den epistemologiska sanningen, så är den epistemologiska sanningen ej supervenient på någon annan typ av sanning. "Annan typ av sanning" tolkar jag som J R Auk:s "sanning", och den epistemologiska sanningen (och alla andra sanningar) tolkar jag vara ett bedrägligt sken. Alltså påstår J R Auk att påstående 3 är sant. Och mina invändningar hittills, och sättet (enligt mig) att undkomma dem står ovan. Det vill säga, jag anser att frågorna ovan behövs besvaras. Några förslag?
Wintran:
Om man behandlar satsen bokstavligt utan symbolik och låter de båda "vet":en syfta på kunskap i allmänhet, så upplever jag den som en typ av argumentationsfel (cirkelresonemang?) utan någon direkt mening.
Jag håller med om att det är ett argumentationsfel och att det logiskt betraktat inte har någon mening men jag skulle inte kalla det ett cirkelresonemang av den enkla orsaken att påståendet som sådant inte är något resonemang överhuvudtaget. Frågan här är om ett sådant argumentationsfel (logisk motsägelse, i detta fallet p och inte p (p = vet)) innebär att påståendet (p och inte p) är falskt, eller om det kan vara sant enligt en icke-logisk typ av sanning.
Cogito:
Kan någon här förklarar för mig varför vi skall diskutera tillkortakommanden i en filosofisk sats som tydligen ingen vill kännas vid att någon har uppställt?
Först och främst så vill i alla fall jag kännas vid den om än att jag inte är okritisk mot den. För det andra så vet jag många personer som påstår just att dem vet att dem inget vet! Och oftast så referar dem till "Sokrates". Hur du kommer fram till att ingen vill kännas vid den förstår jag inte.
Cogito:
Vad är det för vits med att avslöja en sådan "blunder"?
Avsikten är inte att avslöja en blunder av sokrates, men jag tyckte det var en kul rubrik och inte helt irrelevant då man kan se det som en blunder av "Sokrates".
Cogito:
Ställ upp en egen JDM om du vill lära ut dina kunskaper eller visa på ett filosofisk problem.
Jag har ställt upp många satser i mina inlägg, inte minst detta. Och försöker snarare lära mig av andra än att lära ut själv, men är någon intresserar och frågar så ger jag gärna min syn på saken.
, Jonatan
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster