vad jag tror på

[Filosofen]

Hmmm, jag ska försöka förklara hur jag tror världen är uppbyggd, eftersom det är väldigt komplicerat så kan jag inte gå in i det så mycket.

Jag har både Kristendom och Islam i min kultur, så jag vet lite om båda. Alltså inte lite som man lär sig i skolan, men det är de enda religionerna jag kan mer om, om man säger så. Jag tror på Gud. Men jag vet inte om jag tillhör en religion eller något annat. Här kommer min förklaring:

Gud är inte fysisk, han har ingen storlek,längd,vikt eller mängd. Han är allt. Allt är Gud. Det är det enda som existerar. Han skapade inte universum, han är universum. Han är oberoende av tid. Tid existerar inte förutom i vår hjärna. Så Gud är alltså allting. Vår värld som vi känner till (vårt universum, oändligt stort) är gjort av Gud. Varför skapade han oss då? Jo det är inget speciellt, vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas, Allt i vårt unversum går om och om igen. Gud skapade allt du kan tänka dig. Universum med planeter där djur bestämmer över människor, ja all tänkbar fantasi. Varför vill vi egentligen veta sanningen om Gud? Jo det är för att vi lever i TID. Det är tiden som är förbannelsen. Vi vill veta vad som fanns innan oss och vad som kommer att hända. Tid är något som vi har utvecklat. Tid är en fantasi. Att be till Gud hjälper då vi botar oss själva från tiden på ett långsamt sätt. Att be till Gud hjälper människorna. Nu orkar jag inte förklara mer men jag skriver igen senare....

Berätta vad du tycker om det här.

[MikaelP]

Hej,
Fint att du har din egen uppfattning om verkligheten, jag söker ännu min...

Gud är inte fysisk, han har ingen storlek,längd,vikt eller mängd. Han är allt. Allt är Gud. Det är det enda som existerar. Han skapade inte universum, han är universum.

Detta låter lite motsägelssefullt. Hur kommer det sig att Gud inte är fysisk och pga det har han ingen längd,vikt eller mängd MEN samtidigt är han allt det vi kan meta, dvs att han i sig är lika med den fysiska universum vi lever i? Eller är det fysiska bara något illusoriskt, något som verkligen är ändast en icke-materiell föreställning?
Meter jag en del av gud om jag meter min längd?
Kan du kalla Gud för Universum?

Mikael

[hovnarr]

Låt oss då tala om förbannelser. I så fall är medvetenheten förbannelsen. Varför finns jag? Vad är meningen med mitt liv? Vad bör göras? Det är det sjuka. Meningen - att tilldela syften till allting - det är det perversa. Vårt förhållningssätt till tiden är färgat av detta, så vi delar upp i då, nu och framtid och tror att vi kan styra framtiden genom nuet. Det är som om ett barn skulle styra sin mor till vilket barn det skulle bli. Bakvänt.

Nå, nog! Det är meningslöst. Varsågod, njut. Var nöjd.

"Var tyst, gå och sätt dig, lägg patiens!" - Vreeswijk

Laotzu: Jag är arg. Jag är arg för att du gav mig den där taoismboken. Tack! Det behövde jag.

[Filosofen]

ahaha jag ville förklara lite så att ni skulle förstå, men ni verkar ju vara experter.

Detta låter lite motsägelssefullt. Hur kommer det sig att Gud inte är fysisk och pga det har han ingen längd,vikt eller mängd MEN samtidigt är han allt det vi kan meta, dvs att han i sig är lika med den fysiska universum vi lever i? Eller är det fysiska bara något illusoriskt, något som verkligen är ändast en icke-materiell föreställning?
Meter jag en del av gud om jag meter min längd?
Kan du kalla Gud för Universum?

Universum existar bara för oss. Alltså jag tror inte att det är absolut sanning bara för att vi tror det. Om nu väljer att kalla dig själv för Gud när du mäter dig så är det upp till dig Jag ville bara förklara att Gud inte är "något". Utan Allt. Allt är en kraft, som nog är omöjlig att förklara, eftersom kraften är omöjlig att förstå sig på. Allt består av en sak, Gud. Men i olika former. Nästan som att kalla Atomer för Gud, fast inte.

[Johan Ågren]

Vem skulle inte skriva under på en sådan allomfattande definition?

Johan

[archaxe]

Jag tycker det verkar vara ett väldigt löst gudsbegrepp om Gud är allt. Måste vi inte kunna skilja det som är från det som inte är, skilja Gud från icke-Gud? Det kan vi inte göra om Gud är allt, och alltså är Guds existens tautolog.

[Jonas Nystrom]

I sin förlängning blir det samma resonemang som i Neale Donald Walsch's "Samtal med Gud"-böcker. Det blir så definitivt och fundamentalt att det blir meningslöst att tala om det. Den här gillar jag:

Såsom väsenden förhåller sig till ting (subjekt till objekt), så förhåller sig Gud till väsenden. En sorts begreppshierarki, alltså.

jn

[MikaelP]

ok.
Jag var för mycket insatt i den katolska formen av Gud.
Det låter lite som din tanke skulle likna Spinozas(fastän jag inte vet så verst mycket av hans tankar). Att det finns bara en substans vilket samtidigt kan uppfattas som naturen och Gud. ?


Jag är bara en nybörjare, så jag är öppen för allt ni märker vara på tok med mina inlägg.

[Filosofen]

Jag tycker det verkar vara ett väldigt löst gudsbegrepp om Gud är allt. Måste vi inte kunna skilja det som är från det som inte är, skilja Gud från icke-Gud? Det kan vi inte göra om Gud är allt, och alltså är Guds existens tautolog.

Nej det måste vi inte. Om man nu tror att Gud är allt så kan man inte skilja det, om det fortfarande heter Gud vet jag inte. Men vad menar du med tautolog? Jag kan inte de orden :p .

Vi har utvecklat oss till individer som inte kan förstå oss på oändlighet osv. Allt har alltid funnits. Allt är oberoende tid. förutom vi i vårt universum har utvecklat tid. Inte vi som människor, utan under den här universums ålder. Jag tror på multiversum.

[Stefan]

Vad innebär det egentligen att definiera "Gud" som "allt som existerar"? Det kan betyda "låt oss införa en synonym till 'allt som existerar', nämligen 'Gud'", ungefär som man inför förkortande uttryck ibland (låt "Anders Persson" förkortas "AP"). Sådana förkortningar är ibland mycket användbara, och i vissa fall tom nödvändiga. De underlättar framställningen. Det gör knappast denna förkortning. Den förvirrar snarare. Vad "allt som existerar" betyder är klart och inte jobbigt att skriva, medan "Gud" vanligtvis används för att referera till något annat än "allt som existerar", och den nya och den gamla betydelsen riskerar då att blandas ihop.

Möjligen kan "Gud är allt som existerar" betyda något av följande:

1) Varje enskilt ting besitter någon form av "magisk" egenskap. Det är ytterligt oklart vad denna egenskap skulle vara för något.

2) Varje enskilt ting besitter inte någon magisk egenskap, men alla enskilda ting tillsammans besitter, som en grupp, en magisk egenskap (egenskapen att vara Gud, vad det nu är). Det är minst lika oklart vad detta innebär.

Men möjligen är inte detta korrekt heller. "Gud är allt som existerar" låter som om det finns ett subjekt, Gud, som i sig innefattar allt som existerar. Att Gud är ett subjekt fångas inte av 1) och 2). Således kunde man ha en tredje formulering, att allt existerar är delar av Gud. Men möjligen är detta svårt att förena med tanken att människor utgör subjekt. Hur kan ett subjekt vara del av ett större subjekt? Framförallt, hur gör vi då reda för den fria viljan? (Om man inte tror på den är det naturligtvis inte ett problem).

Personligen har jag svårt att förstå teorier av detta slag. Jag känner mig mer tillfreds med tanken på Gud som ett subjekt.

Hur som helst är det viktigt att komma ihåg vad man talar om när man talar om "Gud". Detta ord används för att referera till radikalt olika entiteter (de grekiska gudarna - ett slags övermänniskor, den kristne Guden - något okroppsligt, vad jag förstår, osv.), och ibland är det oklart hur man överhuvudtaget ska karakterisera de entiteter man vill tala om (som är fallet i många religioner). Detta faktum skyls av att man hela tiden använder samma ord, Gud. Det gör att det ser ut som om man talar om samma sak, men det gör man inte. Därför är det, tror jag, bättre att undvika det ordet så långt möjligt i dessa diskussioner, och istället skriva mer noggrant vad man menar: "Världsalltet tillsammans innehar en viss magisk egenskap", "Det finns en mäktig man på Olympen", "Varje ting har en magisk egenskap" etc.

[Filosofen]

jag sa att det skulle vara omöjligt att förklara

Ja Gud är allt. Men på ett ställe finns en centralkraft. Huvudkontoret kan man säga . Den är omöjlig att finna då den endast existerar i kraft som är osynlig för oss. Så när man ber och hoppas så kommer man i kontakt med ALLT eftersom allt är Gud. Allt är beroende av varandra. Men när man hoppas och ber så kommer man också i kontakt med centralkraften som gör dig till normalnivå. Vad är då normalnivå som vi kan kalla det. Jo det är så att alla människor har lika mycket tur och otur. Alla får sin tur på olika sätt. Om man inte har fått tur på länge och varit hjälpmedel till andras tur (dvs goda gärningar osv) så får man sin tur när man vill. Eftersom att man kontaktar centralkraften som bestämmer om man har förtjänat det eller inte.
Ok jag håller med att det låter som om jag skriver om nåt jävla postkontor. Men det är som sagt tidigare svårt att förklara, dessutom orkar jag inte förklara allt på en gång. Så vi gör som hittills, fråga en fråga så utvecklar jag vidare.

[Jonas Nystrom]

Stefan, det verkar som du har vittring på något. men att det kolliderar med en begreppskollaps. Jag försökte reda ut det genom att införa lite nivåkoll - en begreppshierarki bestående av objekt, subjekt och Gud. "Gud" i denna definition står alltså kvalitativt över subjekten på motsvarande sätt som subjekten står över objekten.

Det finns objekt som inte är subjekt. Människor av kött och blod är både subjekt (självrefererande andliga jagväsen) och objekt (kroppsliga, dvs med en utsträckning i tid + rum). Människokroppen är det enda objekt vi känner till som även är ett subjekt. Kanhända är en fågelflock, ett fiskstim eller en myrstack eller kanske ett bisamhälle också subjekt. Men knappast de enskilda individerna i dessa kollektiv, typ bina, myrorna, fiskarna eller fåglarna. Gud är inte enbart den matematiska summan av allt (och alla) som är. Gud, om vi kan svinga oss upp till den abstraktionsnivån, är själva meningsfullhetens (Logos) och sammanhanglighetens (Sofia) gemensamma ursprung. Som "sover i stenen, andas i växten, drömmer i djuret och vaknar i människan" som det heter.

jn

[CAUSTIX]

Hav och åter hav av motsägelser.........HJÄLP!!!!

[Stefan]

Kanhända är en fågelflock, ett fiskstim eller en myrstack eller kanske ett bisamhälle också subjekt.

Det har jag svårt att tänka mig.

Jag försökte reda ut det genom att införa lite nivåkoll - en begreppshierarki bestående av objekt, subjekt och Gud. "Gud" i denna definition står alltså kvalitativt över subjekten på motsvarande sätt som subjekten står över objekten.

OK, det är iaf någorlunda begripligt. Det finns alltså en sorts supersubjekt.

Såsom väsenden förhåller sig till ting (subjekt till objekt), så förhåller sig Gud till väsenden.

I vilka avseenden? Vi uppfattar ju objekten som utan egen vilja. Uppfattar supersubjektet då oss på samma sätt? Vidare uppfattar vi objekten som medvetandelösa. Uppfattar supersubjektet oss på samma sätt? Eller liknar supersubjektets relation till subjekten subjektens relation till objekten endast i vissa avseenden? I så fall, vilka?

[Jonas Nystrom]

Det finns alltså en sorts supersubjekt.

Precis. En sammanhållande faktor; ett övergripande medvetande.

Citat:
Såsom väsenden förhåller sig till ting (subjekt till objekt), så förhåller sig Gud till väsenden.


I vilka avseenden? Vi uppfattar ju objekten som utan egen vilja. Uppfattar supersubjektet då oss på samma sätt?

Hur ska jag kunna veta det! Men logik och intuition säger mig att just i viljan är vi som mest i kontakt med "supersubjektet". Inte i tanken. Inte i känslan ens. Utan just i viljan.

Vidare uppfattar vi objekten som medvetandelösa. Uppfattar supersubjektet oss på samma sätt?

Vid en närmare granskning kan vi komma till en mer nyanserad uppfattning av objekt och medvetande. Jämför det där med sover, andas, drömmer. Precis som vi kan ana en skillnad i ett rådjurs medvetandegrad och t ex en anemons medvetandegrad, eller en eks medvetandegrad och en stens, så torde väsen med en högre medvetandegrad än vi människor kunna nyansera sin uppfattning av vår medvetandegrad. Vi torde alltså inte uppfattas som mer medvetslösa än vi är. Men vårt medvetande är ju så finurligt inrättat att det kan göra sig medvetet om sina egna begränsningar. Därmed kan det häva sig utöver sina egna gränser och DET är grunden för att ö h t kunna tänka sig möjligheten (för att inte tala om nödvändigheten) av förekomsten av högre, mer omfattande medvetanden. Och av Gu... av Supersubjektet.

Eller liknar supersubjektets relation till subjekten subjektens relation till objekten endast i vissa avseenden? I så fall, vilka?

Vi kan genom inlevelse och föreställningsförmåga försätta oss till objekt. Barn som leker med dockor gör det. De är då gudar. Supersubjektet har oss som sitt specialprojekt, kan man säga. Vi är på väg att bli medvetna om det som ligger utanför våra egna medvetandens parametrar. På så sätt övergår vi gradvis från att vara skapade väsen till att vara skapande (även självskapande) väsen. Att stå för sina ord och (andra) handlingar är att börja skapa sig själv. Man tar ansvar för sina skapelser. Det man skapar är det enda man äger, kanske inte i juridisk men i andlig mening.

Det finns en gammal bekant tankelek om dimensioner. Endimensionella väsen lever på en linje. De ÄR delar av denna linje; linjen utgörs av dessa väsen. Så kommer ett tvådimensionellt väsen. Det är ett ytväsen; det är en del av en yta. Ytan passerar genom linjen. Linjeväsendena uppfattar då den del av ytan som passerar genom linjen, inte mer. De "ser" ett linjeväsen uppstå och försvinna.

Det tvådimensionella ytväsendet, i sin tur, drabbas av ett tredimensionellt väsen; ett volymväsen. Volymväsendet passerar genom den yta som ytväsendet ingår i och ytväsendet "ser" ett ytväsen uppstå och försvinna. Det kan inte uppfatta - eller göra sig en föreställning om! - en dimension utöver de två i vilka det vet sig existera.

Så har vi då det tredimensionella väsendet; volymväsendet.... (ok, du märker vart vinden blåser men vi fortsätter excercisen) och nu kommer det ett FYRDIMENSIONELLT väsen och passerar genom det rum som upptas av volymväsendet. Volymväsendet kommer då att "se" (det som att) ett annat tredimensionellt väsen passerar genom rummet.

Vi människor är vad våra kroppar beträffar tredimensionella, volymväsen. Men vad våra HÅGAR beträffar deltar vi i ytterligare en dimension. Det är det vi börjar få grepp om. I den mån vi har detta grepp kan vi uppfatta väsen som existerar på denna fjärde dimension (eftersom vi själva gör det med en del av vårt medvetande) UTAN att existera i det tredimensionella rummet; i alla fall inte på ett för oss uppenbart sätt. Det finns ett talesätt som ger uttryck för detta; man säger det när man märker att en viss sorts tystnad påverkar alla närvarandes hågar på ett outtalbart och fördjupande sätt - man säger: det gick en ängel genom rummet. En "ängel" (betyder budbärare, är grekiska) är ett subjekt men kanske inte ett objekt; i alla fall har vi svårt att uppfatta andliga väsen som objekt och när vi ändå försöker blir vi inbilska och kollriga i huvet av skrock och sublimerad materialism. Ängeln är en förmedlare mellan de i volymvärlden mer eller mindre fångade subjekten och Supersubjektet. Därför kan människor få upplevelser som gör dem religiösa utan kulturell indoktrinering. Därför kan en människa få en direkt och personlig upplevelse av något som är någon och större, vidare, djupare, äldre och visare än henne själv och alla andra subjekt hon är medveten om. Ett Supersubjekt. Gud, som det heter.

jn