Världens enklaste filosofiska problem!

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Världens enklaste filosofiska problem!

Inläggav eken » 30 jun 2007 21:47

Uppmuntrad av den tidigare frågan vilket problem som är det allra svåraste filosofiska problemet, så vill jag nu utmana med den kontrasterande frågan: Vilket filosofiskt problem är så enkelt att det är helt uppenbart sant att det måste vara så, och där troligen ingen seriös filosof skulle ha någonting att säga emot den tänkta lösningen på problemet?

Frågan innehåller ett par frågor vi måste ha svar på:

1. Vad är ett "filosofiskt problem"? När upphör ett problem att vara filosofiskt och när är det bara ett vanligt problem?
2. Vad innebär det att filosofiska problem har svårighetsgrader? I förhållande till vad ska svårigheten mätas?

Låt mig ta ett exempel. Jag ställer frågan: "Är kungen kung?"

Någon kan hävda att detta inte är ett filosofiskt problem. Det är istället endast ett sociologiskt problem, där vi har att definiera vissa sociala roller. Någon annan menar att det överhuvudtaget inte alls är något problem överhuvudtaget - det är trivialt sant och således inget problem!

Å andra sidan kan man ju hävda att "kungen" har en annan innehållslig innebörd än "kung", t ex såsom "Är Elvis kung?", där "kung" syftar på en ämbetstitel som ärvs enligt ett lands successionslag, och vi har möjligen ett analytiskt problem.

Så... finns några enkla filosofiska problem egentligen? Och hur skulle de se ut i så fall?

Mvh
Anders
Amor et scientia

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4109
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 30 jun 2007 22:03

Relax man...
Varför spänner du dej?
Vadå filosofi? Filosofin är för det mesta en "vetenskap" som är i släptåget på den dynamiska utvecklingen. Den må innehålla humanismen men i slutändan när egoismen kommer fram betyder filosofin noll. Den girige kommer fram stödd av politiker. Politerkan å andra sidan kom fram med hjälp av dessa halvfigurer som styr median idag. Ministrarna i regeringen är knähundar åt kapitalet. Usch vilket intellektuellt nedköp att vara rövknullad.
Såg en dokumentär häromdagen om Reagens tid. En liten minister, kommer inte ihåg namn, men han var nån liten minister.
Han sa rakt ut; "träffade några representater för oljebolagen och de började genast diktera villkoren. När jag ställde en motfråga, om jag inte gör så? Svaret var enkelt och rakt; då är du inte minister längre!"
Och allt detta i världens största "demokrati", USA, hohoho...
Rena fascismen ju.

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Inläggav eken » 01 jul 2007 00:37

Så filosofi existerar egentligen inte? Eller är filosofin bara ett redskap för bourgeoisin att befästa sin maktställning?

Vad menar du?

Mvh
Anders
Amor et scientia

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 01 jul 2007 01:23

Självklart existerar filosofin. Ur tankemödor har alla religioner och vetenskaper uppstått. Filosofin banar vägen helt enkelt, lägger ut kursen mot nya okända jaktmarker samt definierar de gamla.

Världens enklaste filosofiska problem torde vara att svara på frågan om man lever här och nu.

Tag en hammare och dräm till ordentligt på din tumme. Fråga dig sen,
gjorde det ont?
Svara; - JAAA som in i helvete!.
Om du inte hade funnits skulle det inte heller finnas smärta hos dig.
Alltså finns du här och nu.:lol:

Användarvisningsbild
tomtefader
Inlägg: 281
Blev medlem: 08 mar 2007 18:45

Inläggav tomtefader » 01 jul 2007 02:30

Ett annat väldigt simpelt exempel som faktiskt ifrågasätter (eller utvecklar) det "är" som Z. yppade sig om samt som behandlar mannens fortlöpande existens är följande.

En kvinna och en man älskar. Kvinnan kvider:
- Hur är det, min älskade?
- Det kan inte vara, svarar mannen. Jag är.
Efter ett ögonblick kvider kvinnan:
- Hur är du, min älskade?
Mannen håller nu på att skifta natur, och svarar således:
- Jag är inte, jag kommer!
[Underförstått är att han kommer att vara någonting annat efter detta än vad han var före detta]
En kort tidsrymd flyter förbi. Metamorphosis har inträffat hos mannen. Kvinnan kvider:
- Du verkligen kom, min älskade!
Mannen ser djupt in i sitt eget porträtt, som speglas i kvinnans ögon.
- Nej. Jag är, ler han stillsamt och fortsätter. Jag är tillfreds.

Här kan den uppmärksamme läsaren tydligt se, att dialogens innehåll står i kamp med den så kallade "identitetslagen". Ett verb har förvandlats till substantiv, ett är till - nej, inte ett "bör" utan - ett tillfreds (efter ivrig användning av kursivering, kommer den cyniske att påpeka.)
Hur som, vrider både Hume och Aristoteles sig i sina gravar av förtret och harm - detta går inte att bestrida, det är ett aktivt läge de befinner sig i.

Intimt dessutom, ryktas det.

Tack för mig.
"Jag har talat" - Okänd

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Inläggav eken » 01 jul 2007 09:22

Zokrates skrev:Självklart existerar filosofin. Ur tankemödor har alla religioner och vetenskaper uppstått. Filosofin banar vägen helt enkelt, lägger ut kursen mot nya okända jaktmarker samt definierar de gamla.

Världens enklaste filosofiska problem torde vara att svara på frågan om man lever här och nu.

Tag en hammare och dräm till ordentligt på din tumme. Fråga dig sen,
gjorde det ont?
Svara; - JAAA som in i helvete!.
Om du inte hade funnits skulle det inte heller finnas smärta hos dig.
Alltså finns du här och nu.:lol:


Jag tror likaså att filosofin existerar, och jag vill dessutom gå längre än så - den är i sig självt praktiskt "nyttig" (alt. har praktisk effekt).

Invändningen du tar upp påminner om Samuel Johnsons ironiska kommentar att var och en kan sparka till en sten för att vederlägga Berkeleys "förnuftsvidriga" tanke att tingen inte har någon objektiv existens.

Så. Lever vi här och nu?

Ett till synes enkelt problem. Låt oss säga att problemet är filosofiskt, och inte medico-legalt. Några följdfrågor till det enkla problemet:

1. Vad innebär det att "leva"? Är döden slutet? Vad är livet i sig självt? Hur har levandet uppstått, och varför?

2. Vilka är "vi"? Du och jag, förmodar jag. Men vad är då detta "jag" som jag talar om? Att en kropp utsätts för smärta om en hammare slår mot den, så är nog fallet. Men hur bevisar jag att det är just "mitt jag" som får smärtan? Och kan någon annan vara medveten om att "mitt jag" utsätts för smärtan?

3. Vad menar vi med "här"? Är det i det exakta rummet vi befinner oss i? Vad är i så fall rummet, vilka begränsningar har rummet, är det evigt, flytande, begränsat? Hur ska rummet betraktas? Genom våra sinnen eller genom matematiska beräkningar? Är verkligheten?

4. Vad är "nuet"? Hur skiljer vi nuet från historien och framtiden? Är nuet en tidsangivelse, och menar vi då att tiden är absolut?

Så. Om du frågar mig på krogen så säger jag: "Självklart lever vi här och nu - ta för dig av livet!". Frågar du mig på min studiekammare så säger jag: "Jag vet inte, men låt oss undersöka saken!"

Mvh
Anders
Amor et scientia

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Inläggav eken » 01 jul 2007 09:24

tomtefader skrev:Ett annat väldigt simpelt exempel som faktiskt ifrågasätter (eller utvecklar) det "är" som Z. yppade sig om samt som behandlar mannens fortlöpande existens är följande.

En kvinna och en man älskar. Kvinnan kvider:
- Hur är det, min älskade?
- Det kan inte vara, svarar mannen. Jag är.
Efter ett ögonblick kvider kvinnan:
- Hur är du, min älskade?
Mannen håller nu på att skifta natur, och svarar således:
- Jag är inte, jag kommer!
[Underförstått är att han kommer att vara någonting annat efter detta än vad han var före detta]
En kort tidsrymd flyter förbi. Metamorphosis har inträffat hos mannen. Kvinnan kvider:
- Du verkligen kom, min älskade!
Mannen ser djupt in i sitt eget porträtt, som speglas i kvinnans ögon.
- Nej. Jag är, ler han stillsamt och fortsätter. Jag är tillfreds.

Här kan den uppmärksamme läsaren tydligt se, att dialogens innehåll står i kamp med den så kallade "identitetslagen". Ett verb har förvandlats till substantiv, ett är till - nej, inte ett "bör" utan - ett tillfreds (efter ivrig användning av kursivering, kommer den cyniske att påpeka.)
Hur som, vrider både Hume och Aristoteles sig i sina gravar av förtret och harm - detta går inte att bestrida, det är ett aktivt läge de befinner sig i.

Intimt dessutom, ryktas det.

Tack för mig.


Panta rei... ;)
Amor et scientia

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 01 jul 2007 10:26

Allting flyter!
Men egentligen är tiden enklare än så, den står alltid still! Tiden är det fixerade rummet som vi rör oss i.
Vi däremot, inte bara vi utan alla atomer i hela universum är rörelsen.
Vi rör oss i oss själva, vi är ett med rörelsen. Vad som händer rent fysiskt är att våra beståndsdelar förflyttar sig i förhållande till varandra på ett sådant sätt att helheten förändras. en förändring som konstant ger nya förutsättningar. Att du själv står still spelar ingen roll.

Om vi benämner denna rörelse för tiden, så gör vi ett misstag, eftersom tiden är en fixpunkt och vi är de som skapar nya punkter genom att mäta förhållanden mellan punkterna. Det gör vi i skapade tidsintervaller, en uppfinning som inte har någon annan verklig förankring utom på jorden för oss människor.

För varje förändring skapas en punkt, denna punkt kan aldrig återupprepas som helhet då vi redan befinner oss i nästa punkt och nästa och så vidare.
Vi kan aldrig röra oss snabbare eller långsammare än helheten.
Därför kan vi aldrig nå ifatt förändringen. Vi kan bara uppleva vår existens i ett nu med vår kropp.

Men i fantasins värld är vi fria. vi kan förflytta oss i den till vilken punkt vi vill, eller skapa helt egna punkter. Vi överträffar därför verkligheten. :wink:

Användarvisningsbild
eken
Inlägg: 216
Blev medlem: 22 dec 2005 22:19
Kontakt:

Inläggav eken » 01 jul 2007 11:20

Se där, inte ens den mest elementära beståndsdelen "nu" i vår enkla fråga synes särskilt enkel utan förvandlas till mystik, om än i den moderna människans snusförnuftiga språk.

Man kan ju fråga sig vad det är för skillnad på tid och rum om tiden är det (konstgjorda) fixerade rummet som vi rör oss i. Och om tiden står stilla, varför förutsätta någon rörelse alls?

Så. Vår tid verkar ändå ha någon slags riktning (punkter mot förändring), en tidspil. Den matematiska fysikens tid har emellertid ingen riktning.

Så antingen kan, som Gerald Whitrow konstaterat i The Natural Philosophy of Time, tiden inte alls delas in i oändligt små tidsatomer, eller så finns inget varande.

Tanken svindlar. Vad är det "nu" vi försöker beskriva (eller som jag när jag just skrev den där meningen för ett antal sekunder sedan "då" försökte beskriva med "nu")?

Mvh
Anders
Amor et scientia

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 01 jul 2007 11:27

Zokrates skrev:
Världens enklaste filosofiska problem torde vara att svara på frågan om man lever här och nu.

Tag en hammare och dräm till ordentligt på din tumme. Fråga dig sen,
gjorde det ont?
Svara; - JAAA som in i helvete!.
Om du inte hade funnits skulle det inte heller finnas smärta hos dig.
Alltså finns du här och nu.


Jaha, då har alltså Descartes belackare rätt i att jämställa hans "cogito, ergo sum" med "jag promenerar, alltså finns jag"?

Kan du nu också förklarar för mig hur du via aktiviteterna "hammarslagandet" - eller "smärtupplevandet" både uppställer och löser ett filosofiskt problem?

Slarvigt!

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 01 jul 2007 11:51

Det är ytterst allvarligt av dig Cogito, att ifrågasätta universums största illusion, mänskligheten! :wink:

Användarvisningsbild
Sökande
Inlägg: 375
Blev medlem: 12 apr 2007 14:03

Inläggav Sökande » 01 jul 2007 12:02

Cogito skrev:
Jaha, då har alltså Descartes belackare rätt i att jämställa hans "cogito, ergo sum" med "jag promenerar, alltså finns jag"?

Kan du nu också förklarar för mig hur du via aktiviteterna "hammarslagandet" - eller "smärtupplevandet" både uppställer och löser ett filosofiskt problem?


Där nämnde du någonting oerhört intressant. Går det att jämnställa "cogito, ergo sum" med "jag promenerar, alltså finns jag"? Kanske inte direkt, men tankegången kan göra oss medvetna om att Descartes dualsitiska princip placerar sig på en senare position än vad som krävs.
Han framställer tänkandet som ett bevis på den egna existensen, men han behandlar aldrig grunderna för "tänkande".

Jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det finns en absolut nödvändig premiss för tänkande, kallar vi den X så skulle modifikationen av Descartes påstående blir "jag X, alltså finns jag".
Vad är det då som är en premiss för tänkande, som möjliggör det ?

Upplevelsen


Vi är beroende av upplevelser för att kunna tänka. En tanke utgår alltid från erfarenheter av upplevelser och utan några sådana kan inga tankar existera. Utan ingångsdata och avkastningsdata finns inga referenspunkter och inga möjligheter att en ta jaget i beaktning.

Med andra ord "Jag upplever, alltså finns jag".
Quod nihil illi deerat ad regnadum praeter regnum...

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 01 jul 2007 12:08

Sökande skrev:Vi är beroende av upplevelser för att kunna tänka. En tanke utgår alltid från erfarenheter av upplevelser och utan några sådana kan inga tankar existera. Utan ingångsdata och avkastningsdata finns inga referenspunkter och inga möjligheter att en ta jaget i beaktning.
Med andra ord "Jag upplever, alltså finns jag".


Vad Cogito kritiserar är ju just våra upplevelser.
Hur vet du att det DU upplever är verkligt?
Hur vet du att DU är verklig?
Vad är verklighet?
Finns verkligheten?

Han har förmodligen aldrig använt en hammare på tummen?:lol:

Användarvisningsbild
Sökande
Inlägg: 375
Blev medlem: 12 apr 2007 14:03

Inläggav Sökande » 01 jul 2007 12:45

Zokrates skrev:
Vad Cogito kritiserar är ju just våra upplevelser.
Hur vet du att det DU upplever är verkligt?
Hur vet du att DU är verklig?
Vad är verklighet?
Finns verkligheten?

Han har förmodligen aldrig använt en hammare på tummen?


Men det har jag.

Det fins ingen poäng att kritisera hurida våra upplevelser är verkliga eller inte. Börjar man med det är det fel på definitionerna från början.

Jag vet inte att det jag upplever är verkligt i bemärkelsen att jag inte vet om jag drömmer eller är i "the Matrix", men jag upplever det likväl.
Eftersom JAG upplever måste jag existera. Det är tämligen omöjligt att genomföra saker utan att faktiskt finnas.
Vad är verklighet? Det jag upplever, men det ändras visserligen konstant.
Min reflektion av verkligheten finns, eftersom jag upplever den.

Observera dock att vad som är verkligt inte spelar någon roll överhuvudtaget, bara vad som upplevs. Börjar vi disskutera verkligheten har vi börjat försöka snickra ihop det objektiva med det subjektiva och det är inte vidare lyckat.
Quod nihil illi deerat ad regnadum praeter regnum...

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 01 jul 2007 13:17

I had noticed for a long time that it was necessary sometimes to agree with opinions about ethics which I knew to be quite uncertain, even though they were indubitable, as I said earlier; but since I wanted to devote myself solely to the search for truth, I thought that I should act in the opposite manner, and reject as absolutely false anything about which I could imagine the slightest doubt, so that I could see if there would not remain after all that something in my belief which could be called absolutely certain. So, because our senses sometimes trick us, I tried to imagine that there was nothing which is the way that we imagine it; and since there are people who are mistaken about the simplest matters of geometry, making mistakes in logic, and supposing that I was as likely to make mistakes as anyone else, I rejected as false all the reasonings that I had considered as valid demonstrations. Finally, considering that all our thoughts which we have when we are awake can also come to us when we are sleeping without a single one of them being true, I resolved to pretend that everything I had ever thought was no more true that the illusions in my dreams. But I immediately realized that, though I wanted to think that everything was false, it was necessary that the "me" who was doing the thinking was something; and noticing that this truth--I think, therefore I am--was so certain and sure that all the wildest suppositions of skeptics could not shake it, I judged that I could unhesitatingly accept it as the first principle of the philosophy for which I was seeking.

Then, examining closely what I was, and seeing that I could imagine that I had no body and that there was no world or place where I was, I could not imagine that I did not exist at all. On the contrary, precisely because I doubted the existence of other things it followed quite obviously and certainly that I did exist. If, on the other hand, I had only ceased to think while everything else that I had imagined remained true, I would have had no reason to believe that I existed; therefore I realized that I was a substance whose essence, or nature, is nothing but thought, and which, in order to exist, needs no place to exist nor any other material thing. So this self, that is to say the soul, through which I am what I am, is entirely separate from the body, and is even more easily known than the latter, so that even if I did not have a body, my soul would continue to be all that it is.


"Tanke" synes mig vara observation här, då jag tror att han avhåller sig från just observation då det är sinnenas sensationer som skall betvivlas. Så "doing the thinking" är i motsats till "senses". Det är ju en översättning och jag kan inte latin så jag kan inte fortsätta söka i texterna för att se om detta; "jag" observerar därför är "jag", stämmer bättre överens med hans mening än det som oftast sägs; "jag" tänker därför är "jag".

Lägg märke till "me" i texten!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster