Svar nej.
Ett etiskt godkännande i preventivt syfte, för att filosofin skulle få flöda fritt, är en motsägelse. Dess förespråkare skulle endast anamma en sån idé på grund av rädsla för kaos, men idén skulle verkligen orsaka just kaos.
Det skulle vara som att förespråka intolerans. Att hävda att etiken skall censurera filosofin är ju det samma som att förneka att det finns alternativa sanningar. Om det infördes en objektiv etisk självkritik som maskerade det faktum att verkligheten oftast kan tydas på fler än ett sätt, vem skulle styra det? Det är inte bara dumt utan även en omöjlighet.
Det lutar åt intolerans och dumhet, ett inskränkt sinne som ej ens vågar befatta sig med tankeunderhållningens ädla konst av rädsla för att detta inte är ens egen absoluta sanning. Hur skulle filosofin kunna vara självkritisk om dess förespråkare var så rigida att de inte ens dristade sig till att synliggöra tankens mångfaldhet?
Vi är observatörer, detta är mänsklighetens signum. Att just kunna se och förstå och samtidigt kunna vara en passiv kritiker, eller i klartext, jag måste inte vara en mördare för att kunna beskriva mord, en våldtäktsman för att förstå drivkrafterna, eller en bankrånare för att kunna planera ett bankrån. Jag kan tänka allt detta utan krav på att detta måste omfatta min sanning eller min verklighet i form av självupplevda erfarenheter eller krav på realisering.
Detta innebär inte att jag tolererar dessa företeelser, inte heller att jag accepterar dem, istället handlar det om ett reflekterande inför andras idéer som utmynnat i diverse våldsamheter, ett försök att bringa ordning på strukturer vilket kräver en enorm tolerans och ödmjukhet i min strävan efter insikt. Med ett etiskt godkännande, skulle inte min förståelse ens inletts.
