Dela lika?

[Malin]

Helt grön och färsk här på detta forum.

Har läst lite av era inlägg och diskussioner, och känner att säkert någon kan hjälpa mig med mitt promlem.

Jag har en hemtentamen i etik som tar upp följande exempel:

En kvinna som ligger på dödsbädden ska skriva sitt testament. Hon har en fömögenhet på ca en miljon. Hon har två barn, en dotter på 34 och en son på 23. Sonen har ett skadestånd dom spökar (har målat graffiti på offentliga platser), han har "styrt" upp sitt liv och hans mål är att bli konstnär, arbetar nu som personlig assistent. Dottern är en välbetald kläddesigner och lever med en man, även han är tätt. De har pengar på banken.
Modern har alltid tagit förgivet att dela lika på arvet. Men nu har hon börjat vackla, hon vill ge sonen mer pengar då hon tycker att han är i ett större behov av pengarna och ber "mig" om råd (mig är då kurator på sjukhuset hon är på).
"Vad ger jag för råd?"
Det är uppgiften i en lite förkortad version.
Enligt mig tycker jag att hon ska dela lika, trots att sonen i nuläge är i större behov av pengarna.
Jag har gett argument för min hållning, i personliga drag.
Men jag behöver betydligt mer kött på benen och relatera till olika filosofer och (etik)begrepp...
Svårt.
Kan någon ge mig tips om "gubbar" och gummor för den delen.. och just begrepp (har referarat till t ex. kategoriska imperativet)
som jag kan styrka min hållning?

Kram så länge.

[Nikolaj]

Det bästa hon kan göra är att (som du säger) låta barnen få lika andel. För det första är det etiskt rätt ur alla aspekter och i synnerhet för sonen som får lära sig av sina misstag. En förälder (eller någon annan heller) ska ALDRIG betala sitt barns (eller en annan människas) skulder. Inget gott kommer utav detta. Små summor kan väl kvitta, liksom skulder till maffian som kan tänkas ge men för livet (!) - men dessa är ovanliga *s*
Båda blir de nöjda med hälften och kan du motivera modern att förstå att sonen lär sig mer och sannolikt växer av att själv vinna tillbaka sitt minus - så har du gjort henne (och sonen) en stor tjänst.

/Nikolaj - som varit sonen i fråga

PS! Vad eventuella gubbar och gummor ansett har jag ingen aning om - och inget intresse i heller, då det mesta går att lösa med sunt förnuft.

[db]

Nog måste det finnas personer som det är mycket bättre att skänka pengarna till än just hennes barn. Skänk dem dit i stället.

[XeoX]

vad jag förstår är det främst sonens skadestånd som gör att han har det lite knapert, med tanke på att han själv orsakat det kan man nog säga att det är hans eget ansvar att styra upp det igen.
För övrigt, om nu inte systern är fullkomligt hjärtlös skulle hon nog hjälpa sonen med ett eller annat mindre "lån" om det absolut skulle behövas.

Nog måste det finnas personer som det är mycket bättre att skänka pengarna till än just hennes barn. Skänk dem dit i stället.

Intressant åsikt. Man kan dock tänka sig att man, om man nu vill ge pengar till välgörenhet, borde ha gjort det redan i livet. Isåfall är det hennes fulla rätt att skänka de pengar hon sedan har kvar till sina barn, vilka man ändå någonstans måste sätta högre än andra.

[Patrik Persson]

Jag hade valt att dö i frid om jag kunnat!

Om jag skulle vacklat i denna stund som exemplet ger så är det själva vacklandet som är problemet. Vacklandet kan ge ånger! Jag har enligt exemplet (om det är jag som donerar pengar) inte möjlighet till att ändra mig senare eller rätta till det som blir. Skulle jag önska dö med ånger?

Detta är något du kan referera till (filosofiska frågor) i ditt arbete. För det är väll ett skolarbete i filosofi?

Välj första bandet UR filosofiska frågor ”meningen med livet”. Där är det med en präst som diskuterar slutskedet och meningen med livet. Jag skulle i detta exempel ha med prästen och ånger, om att dö i frid. Människan i exemplet upplever världen på ett sätt och vacklar (ska människan vara orättvis mot sina barn eller inte). Ibland kan man vara orättvis.

Jag fick för exempel inget i arv efter min farfar! En bibel och en vanlig klocka! Resten hade min farfar givit dom andra i släkten: Rolex och ett antal miljoner kronor. Men jag kan inte påstå att jag är besviken på farfar ändå, min farfar hade en sådan önskan och detta var hans önskan.

Jag menar att personen i exemplet ska följa det hon tror att hon inte ångrar. Men välj filosofiska frågor för exemplet.

[Joahn]

Om man ska vara helt "förnuftig", så gör man ju som db skrev.
Att jag har rätt till en viss summa pengar för att jag är släkt med någon är ju ganska absurt om man tänker efter. Bättre då att ge till dem som verkligen behöver. Läste någonstans att 200 kr räcker för att ge ett barn i Kenya möjlighet att gå i skolan ett år. Aningen mycket bättre.

[hovnarr]

Hur många Kenyabarns skolgång har du råd att bekosta? _Egentligen_?

Måste du ha den livsstil du har? Kan du inte slopa bilen, strunta i att köpa den nya TV:n, sälj din PS2 på auktion, ät billigare mat, köp kläder på postorder och flytta till något billigare. Hur många Kenyabarn har du råd med då?

Jag håller med följande:

Intressant åsikt. Man kan dock tänka sig att man, om man nu vill ge pengar till välgörenhet, borde ha gjort det redan i livet. Isåfall är det hennes fulla rätt att skänka de pengar hon sedan har kvar till sina barn, vilka man ändå någonstans måste sätta högre än andra.

Förresten. Vad tycker ni om följande. 1 krona i Kenya gör större nytta än 2 kronor i Sverige. Därför tänkte jag börja skattefuska. Alla pengar som jag "tjänar" på att skattefuska, delar jag upp i två högar. Den ena tar jag själv, den andra ger jag till Kenya. Halva skatten, men större nytta för pengarna. Etiskt? Varför inte. Visst ska de som har hjälpa de som inte har, men om jag inte gillar systemet det sköts på så kan jag väl utjämna skillnaderna i något annat system istället. Bli en världsmedborgare!

[Malin]

Tack för svaren.

Visst, det där med välgörenhet är ju en juste tanke och den har naturligvis funnits hos mig.
Men jag tror inte min föreläsare godtar det som svar, tyvärr.
Det är just om barnen ska få lika, eller inte, som är frågan.
Och jag har som sagt kommit fram till att jag tycker att modern ska dela lika.

Av olika skäl, men främst det att dottern kan säkert få tillfälle att "bränna" pengarna.
Visst, sonen har i dagsläge antagligen mer nytta av arvet, men han är inte i någon katastrofsits..

Nåväl, fler tips och råd och whatever tar jag gärna emot.

Kram Malin

[Patrik Persson]

Tjena Malin

Det beror på!

Din lärare!
Ditt ämne!
Auktoritetsfakta!

Jag är i allmänhet emot auktoritetsfakta men om det är filosofi så blir det svårt att referera till Malins filosofi och tyckande. Din lärare vill nog ha in ett genomtänkt arbete. Gör på följande vis: Tänk igenom lektionerna – vad tyckte läraren var viktigt? Tänk igenom litteraturen – vad tycker författarna är viktigt.

Spalta sedan upp texten i tänkta rubriker. För dig: Existentialism, Rättvisa, Sociala situationer, Människans slutskede.

När du väl spaltat texten så välj då och förkovra dig inom dessa med läraren och författarna som grundidé. När du väl förkovrar dig så kommer du fram till andra rubriker osv.

Exempel:

Min farfar var en riktig skitgubbe mot vissa under sitt liv.
Han var en rikemansson som betedde sig som en sving – pjatt. När han ville så tog han en TAXI från Nordnorge till södra Sverige och hans far betalade då taxichauffören för resan fram och tillbaka till Nordnorge. När han sedan gifte sig så gillade han inte min farmor. Min farfar gjorde vad han ville mot vilka han ville. Han ljög och söp!
När jag föddes så var farfar olycklig: Han hade varit en sådan skitgubbe så folk hatade honom i släkten. Han ville vara en bra farfar.

Visst så fick jag inga pengar (värdet av bibel och klocka 100 kronor) men kan jag påstå orättvisa? Kan jag påstå att andra kanske behövde pengarna bättre än jag? Vill jag påstå att jag gillade min farfar för pengarna?

Alltså var pengafördelningen psykologisk!

[Joahn]

Måste du ha den livsstil du har? Kan du inte slopa bilen, strunta i att köpa den nya TV:n, sälj din PS2 på auktion, ät billigare mat, köp kläder på postorder och flytta till något billigare. Hur många Kenyabarn har du råd med då?

Ja, om någon vill leva så så är det skitbra. Som ofta handlar det om var man ska dra gränsen. Vilket väl är upp till en själv. Men jag tycker ändå att staten har rätt att ta ifrån en människa pengar som kan användas bättre... fast nu kanske jag inte håller mig till ämnet. Blev lite "fördelningspolitik" över det här.

[archaxe]

Ja, om någon vill leva så så är det skitbra.

Jag motsätter mig detta. Vill någon skänka bort alla sina pengar till Afrika så är det inte alls skitbra, snarare tvärtom. Vill vi bekämpa fattigdom så är det inte Röda Korset vi skall ge pengar, för det är inte en ekonomisk fråga. Det är en fråga om attityder och engagemang, att folk måste förstå på ett känslomässigt plan, inte bara på ett förnuftigt - det måste sätta sig i hjärtat istället för hjärnan. Jag tror att det finns en risk när vi skänker pengar till Röda Korset och därmed tror att vi "hjälper" de fattiga i Afrika genom bistånd¹ - i längden kanske vi gör dem en björntjänst. Det blir någon slags viktoriansk välgörenhet över det hela, där "vi" i den rika världen skänker till "dem" i den fattiga världen. Vad som krävs är en rejäl förändring i folks attityder; inga pengar i världen kommer att styra upp tredje världen, för pengar kan inte göra någonting i sig själva.

Jag tror att risken är att vi blir "avtrubbade" inför problemen när vi erbjuds möjligheten att vara "solidariska" och hjälpa dem genom att sätta in "valfritt belopp" på ett nittio-konto och sedan sova sött och drömma om vår krona som faktiskt blev ett planterat träd nånstans i Kongo. Det räcker inte att stanna där, vilket jag tror risken är när möjligheten finns. Då blir uppdelningen "vi-och-dom".

Engagemang sitter i folks huvuden och handlingar, inte i deras plånböcker, och det är engagemang som behövs för att förändra någonting, inte pengar. Det räcker inte med att vi sitter här uppe och slänger överblivna slantar till dom under oss, för nöjer vi oss med det (vilket vi gör) blir vi snart alienerade från det reella problemet.

"Ja, men det är väl bättre än ingenting? Alla har faktiskt inte tid att åka ner och gräva brunnar i Kenya!" tänker väl många nu.

Ja, frågan är om det verkligen är bättre än ingenting? Hela världssystemet bygger på vinnare-förlorare-konceptet - there is nothing like a free lunch - så det är väl snarare världssystemet vi måste ändra på. Och när den förändringen kommer vetifan, men jag tror det är en väldigt kortsiktig lösning (om vi ens kan kalla det lösning) att köra med biståndssystemet.

Att ens ordet "bistånd" finns tyder på att något är rejält fel i världen.

Undrar om jag gjorde mig förstådd, eller om jag framstår som ett groteskt monster som hatar afrikaner.

¹ Vi har väl alla hört om de enorma skulder tredje världen betalar tillbaka till oss, jämfört med de bistånd de får av oss.

[db]

Förresten. Vad tycker ni om följande. 1 krona i Kenya gör större nytta än 2 kronor i Sverige. Därför tänkte jag börja skattefuska. Alla pengar som jag "tjänar" på att skattefuska, delar jag upp i två högar. Den ena tar jag själv, den andra ger jag till Kenya. Halva skatten, men större nytta för pengarna. Etiskt? Varför inte. Visst ska de som har hjälpa de som inte har, men om jag inte gillar systemet det sköts på så kan jag väl utjämna skillnaderna i något annat system istället. Bli en världsmedborgare!

Låter som en utmärkt idé. Du har ingen plikt att rädda svenskar från att behöva sälja villan bara för att de är svenskar. Särskilt inte när det finns så mycket bättre saker att göra med pengarna.

archaxe: Problemet med biståndsfällor löses enkelt genom att satsa biståndet på hjälp-till-självhjälp. T.ex. genom att satsa det på utbildningsväsende som nämndes här i tråden.

[archaxe]

Visst, bara vi får bort allt rikt white-trash från diamantgruvorna så är saken biff. Fixar vi det också med hjälp-till-självhjälp? Så länge det finns folk som tjänar på andras fattigdom så kommer fattigdomen att finnas kvar.

[XeoX]

Jag motsätter mig detta. Vill någon skänka bort alla sina pengar till Afrika så är det inte alls skitbra, snarare tvärtom. Vill vi bekämpa fattigdom så är det inte Röda Korset vi skall ge pengar, för det är inte en ekonomisk fråga. Det är en fråga om attityder och engagemang, att folk måste förstå på ett känslomässigt plan, inte bara på ett förnuftigt - det måste sätta sig i hjärtat istället för hjärnan. Jag tror att det finns en risk när vi skänker pengar till Röda Korset och därmed tror att vi "hjälper" de fattiga i Afrika genom bistånd1 - i längden kanske vi gör dem en björntjänst. Det blir någon slags viktoriansk välgörenhet över det hela, där "vi" i den rika världen skänker till "dem" i den fattiga världen. Vad som krävs är en rejäl förändring i folks attityder; inga pengar i världen kommer att styra upp tredje världen, för pengar kan inte göra någonting i sig själva.

Jag tror att risken är att vi blir "avtrubbade" inför problemen när vi erbjuds möjligheten att vara "solidariska" och hjälpa dem genom att sätta in "valfritt belopp" på ett nittio-konto och sedan sova sött och drömma om vår krona som faktiskt blev ett planterat träd nånstans i Kongo. Det räcker inte att stanna där, vilket jag tror risken är när möjligheten finns. Då blir uppdelningen "vi-och-dom".

Engagemang sitter i folks huvuden och handlingar, inte i deras plånböcker, och det är engagemang som behövs för att förändra någonting, inte pengar. Det räcker inte med att vi sitter här uppe och slänger överblivna slantar till dom under oss, för nöjer vi oss med det (vilket vi gör) blir vi snart alienerade från det reella problemet.

Jag förstår din tanke. Dock håller jag inte riktigt med. Det stämmer att själva problemet ligger på ett djupare plan och att bistånd inte är någon långsiktig lösning. Däremot erkänner du själv att du inte själv vet var den här förändringen ska komma ifrån. Det vet inte jag heller. Säkert är också att den inte lär komma under en natt, det är en lång process vars olika aspekter vi knappast ens kan kartlägga alla.
Detta betyder alltså att dels att jag inte egentligen kan påveka den här förändringen i större grad (eftersom jag inte vet hur) och dels att det kommer att ta en väldig tid. Under denna tid kommer mängder av människor att lida och dö, då jag med hjälp av monetärt stöd kan hjälpa en liten del av dem anser jag att jag också bör göra det. Det kanske inte hjälper det stora problemet men så länge det inte förvärrar det och pengarna används på rätt sätt ser jag ingen anledning till att man inte ska skänka pengar. Det är naturligtvis så att mycket av pengarna som "pumpas in" kommer till skada såväl som nytta genom att hamna i giriga krigsherrars fickor och liknande, därför kollar jag alltid nogrant upp hur pengarna används innan jag gör en donation.
Kort sagt, nej bistånd är inte en "lösning" men det är icke desto mindre till nytta.

Undrar om jag gjorde mig förstådd, eller om jag framstår som ett groteskt monster som hatar afrikaner.

Inte alls, jag förstår din ståndpunkt även om jag inte riktigt håller med. Tro mig, jag har mött mängder av groteska monster under aktivitet på internetforum.

[db]

Visst, bara vi får bort allt rikt white-trash från diamantgruvorna så är saken biff.

Varken nödvändigt eller tillräckligt. Om diamantgruvorna inte funnits där alls hade inte hela regionen varit ohjälpligt dömd till evig fattigdom för det. I Japan finns det mig veterligen inte en enda diamantgruva och där är de ändå rikast i världen.

Fixar vi det också med hjälp-till-självhjälp? Så länge det finns folk som tjänar på andras fattigdom så kommer fattigdomen att finnas kvar.

Ja, och enda sättet att tjäna på andras fattigdom är att med våld orsaka fattigdom genom att stjäla andras tillgångar. Därför behövs så mycket som möjligt av fungerande rättsväsende, likhet inför lagen och demokrati med en uppsättning medborgerliga rättigheter såsom tanke-, yttrande-, förenings-, och näringsfrihet. Sedan tenderar fattigdom att försvinna av sig själv.