Världens svåraste filosofiska problem!

[Algotezza]

"Jag befinner mig i kamp med språket" sa Wittgenstein. Ta mig fan om han inte hade rätt.

Såhär då: Vilket påstående överenstämmer bäst med verkligheten?
1) En "tes" har två sanningsvärden - Sant eller Falskt
2) En "tes" har tre sanningsvärden - Sant, Falskt eller meningslöst
3) En "tes" har oändligt många sanningsvärden av olika "sanningsgrad"

Tre sanningsvärden kan också innebära: sant, falskt och oavgörbart.

Det kan också finnas bara ett sanningsvärde: allt som går att öht verbalisera är i någon mening sant.

A

[Algotezza]

Ett svårlöst filosofiskt problem:

Varför upplever jag något alls?

Flöer frågor kring upplevandet:

Upplever jag alltid?

Har jag alltid upplevt och kommer jag alltid i någon mening att uppleva?

Vad innebär det att uppleva/inte uppleva?

Kan man existera utan att uppleva och uppleva utan att existera?

Och till slut en fråga med psykologiska bitoner:

Hur går upplevande till?

A

[J R Auk]

Ett svårlöst filosofiskt problem:
Varför upplever jag något alls?

För att du frågar dig vad det onämnbara är.

Flöer frågor kring upplevandet:

Upplever jag alltid?

När du slutar fråga slutar "upplevelsen", den är en del av ditt rangerande av det "upplevelsen" söker beskriva.

Har jag alltid upplevt och kommer jag alltid i någon mening att uppleva?

Ska vi svara på vem som vinner solvalla innan loppet är kört också?

Vad innebär det att uppleva/inte uppleva?

Eftersom uppleva, är beroende av "uppleva" för att bli en upplevelse så är den hän-givna-upplevelsen det du frågar efter.

Kan man existera utan att uppleva och uppleva utan att existera?

Vad vi kallar "uppleva" och vad vi kallar "existens" tillskrivs olika objekt för vår förståelse dom sammanfaller inte alltid samma objekt, så i den meningen är det frågan besvarad. Sen har vi frågan om det som begreppen svarar mot, kan skiljas från ett och samma objekt, eller om det ena eller andra är beroende av det ena eller andra. Men det kan vi knappast tala om, det får vi söka i en utredning av vad begreppen svarar mot.

Och till slut en fråga med psykologiska bitoner:

Hur går upplevande till?

A

Tja det här menar jag att jag var inne på förut. Du har något som är ickenämnbart, i-sig, och sätter ett epitet av upplevelse på det. Således faller helt disparata saker som:

Jag upplevde att jag var död.
Jag upplevde att jag simma.
Jag upplevde att jag inte kände något.
Jag upplevde att jag inte var jag.

Allt under samma kategori. Så det som inte söks rangeras som en i given process känsla, kan tänkas var det som inte upplevs.

Strålning och sådant är bra exempel på saker som inte upplevs för än dom medvetandegörs. Och trots att sinnesorganen inte gör någon skillnad på innan eller efter denna medvetenhet så har vi gått från ett icke-upplevande till ett upplevande.

[tomtefader]

Vad innebär det att uppleva/inte uppleva?

Enligt mig är att uppleva allting som händer inom det medvetna spektrumet i hjärnan. Man kan inte - medvetet - uppleva någonting, i detta nu, om man inte greppar upplevelsen. Det säger sig självt.
Att uppleva är således någonting jag känner att jag gör och det icke-upplevbara existerar inte för mig. Jag kan alltså inte uppleva - greppa, medvetet reflektera över - det jag inte känner att jag upplever.
Hela jag är byggd på upplevelser. Det som händer utanför mitt synfält "finns inte" för mig. Alltså är det för mig omöjligt att reflektera över en icke-upplevelse, eftersom jag står blind inför den.
Det kan, och kommer ej, att ge frukt.  

Kan man existera utan att uppleva och uppleva utan att existera?

En kropp kan existera utan att den upplever. Ett objekt kan existera utan att den vare sig upplever eller blir upplevd/upplevs. Men ett medvetande - eller en "medvetenhet" - kan inte existera utan att den upplever. Den behöver nödvändigtvis inte vara kapabel till att uppleva att den själv upplever, men den måste ändock uppleva. (Här kan väldigt lätt dras paraleller mellan "människa och djur", varav blott den förstnämda "reflekterar över att hon reflekterar".)
Genom mitt synsätt kan man inte existera utan upplevelser, som en medveten varelse. Men som ett objekt - javisst.
En morot eller sten.

[Algotezza]

Vad innebär det att uppleva/inte uppleva?

Enligt mig är att uppleva allting som händer inom det medvetna spektrumet i hjärnan. Man kan inte - medvetet - uppleva någonting, i detta nu, om man inte greppar upplevelsen. Det säger sig självt.
Att uppleva är således någonting jag känner att jag gör och det icke-upplevbara existerar inte för mig. Jag kan alltså inte uppleva - greppa, medvetet reflektera över - det jag inte känner att jag upplever.
Hela jag är byggd på upplevelser. Det som händer utanför mitt synfält "finns inte" för mig. Alltså är det för mig omöjligt att reflektera över en icke-upplevelse, eftersom jag står blind inför den.
Det kan, och kommer ej, att ge frukt.  

Kort sagt, det är ovetbart för den upplevande att veta vad det innebär att inte uppleva och självfallet  uteslutet för det/den som ej upplever alls. Vi kan bara uttala oss om/ veta något om/ana något om det som finns inom vår upplevelsehorisont, men vi kan ej utesluta att något existerar bortom denna. Vi kan om detta bara säga att det kan finnas men ej precisera det närmare.

Kan man existera utan att uppleva och uppleva utan att existera?

En kropp kan existera utan att den upplever. Ett objekt kan existera utan att den vare sig upplever eller blir upplevd/upplevs. Men ett medvetande - eller en "medvetenhet" - kan inte existera utan att den upplever. Den behöver nödvändigtvis inte vara kapabel till att uppleva att den själv upplever, men den måste ändock uppleva. (Här kan väldigt lätt dras paraleller mellan "människa och djur", varav blott den förstnämda "reflekterar över att hon reflekterar".)
Genom mitt synsätt kan man inte existera utan upplevelser, som en medveten varelse. Men som ett objekt - javisst.
En morot eller sten.

Kan det finnas medvetande på mikronivå, så att moroten och stenen är uppbyggd av medvetande på mikronivå? Kan det finnas medvetande på makronivå, gällande planeter, stjärnor, galaxer? Om något kallas icke-upplevande/ icke medvetet är det inte det bara med hänsyn taget till en viss nivå?

A

[tomtefader]

Kort sagt, det är ovetbart för den upplevande att veta vad det innebär att inte uppleva och självfallet  uteslutet för det/den som ej upplever alls. Vi kan bara uttala oss om/ veta något om/ana något om det som finns inom vår upplevelsehorisont, men vi kan ej utesluta att något existerar bortom denna. Vi kan om detta bara säga att det kan finnas men ej precisera det närmare.

Ungefärligt så, så förfärligt är det. Finns nog en och annan pseudovetenskap som har diverse "bevis" och "exempel" för att det verkligen går att uppfatta någonting bortom sitt medvetande. Dessa behöver vi väl inte fästa intresse vid, antar jag. Det känns emellertid en smula tveksamt att hävda saker man inte kan bevisa, som inte går att nå, ifall det existerar. Men intressant att spekulera kring dessa är det, det måste jag medge.

Kan det finnas medvetande på mikronivå, så att moroten och stenen är uppbyggd av medvetande på mikronivå? Kan det finnas medvetande på makronivå, gällande planeter, stjärnor, galaxer? Om något kallas icke-upplevande/ icke medvetet är det inte det bara med hänsyn taget till en viss nivå?

Om fallet är det, att där finns "mekanismer" som skapar ett medvetande även hos objekt i andra, än oupptäckta, mikrovärldar exempelvis - att ett objekt inte längre är ett objekt, utan ett medvetande - då blir det en fråga om gränsdragning. Skall de (eventuella) minimala impulserna från "atomernas inälvor", de mindre delarna av kosmos, tolkas som "tankeverksamhet"?  
Det är en strid jag inte skall deltaga i, när den ännu inte påbörjats - annat än på teoretisk nivå, i och med en fullt naturlig skepcis mot dagens vetenskap. Eller rättare sagt; Att den självfallet ännu inte kartlagt universum och att den kanske aldrig kommer att kunna göra det heller.

Onekligen intressant frågeställning, värd att utveckla.

[cogito]

Sökaren skrev:

Om fallet är det, att där finns "mekanismer" som skapar ett medvetande även hos objekt i andra, än oupptäckta, mikrovärldar exempelvis - att ett objekt inte längre är ett objekt, utan ett medvetande - då blir det en fråga om gränsdragning. Skall de (eventuella) minimala impulserna från "atomernas inälvor", de mindre delarna av kosmos, tolkas som "tankeverksamhet"?  

Här är en illustration av amerikanern Walter Russell.



Den ska föreställa en milliotals förstorad kroppscell. I centrum finns "medvetandet" som styr cellen genom "elektriska budskap" inifrån. Dessa budskap mottas som instinkt, intuition, inspiration och andra former, i samklang med en kropps förmåga att känner igen de sålunda erhållna budskapen.

Det som du skriver inom parantes, tankeverksamheten, ligger här i en glidande skala.

/cogito

[lurioso]

Om någon kan författa det så kan vi lösa det!

Några förslag?

Jag kan försöka... Gud's existentiella mening. Vad skulle motivera en allsmäktig varelse att fortsätta finnas till? Låt mig uttrycka mig såhär:

Om du var Gud, vad skulle du önska dig? Tänk dig att du var allsmäktig. Du kan göra vadsomhelst, skapa vadsomhelst, vara vadsomhelst. Så snart du bestämmer dig för att önska dig något, så blir det verklighet.
Verkar det vettigt att tänka sig att Gud kan önska sig något. En Gud skulle inte ha några kännslor, ingen rädsla, ingen nyfikenhet, ingen hunger. Det är männskliga svagheter och inte något man skulle kunna hitta hos en allsmäktig Gud.

Vad skulle i så fall motivera Gud? Att vara allsmäktig betyder att det inte finns några utmaningar. Och vad skulle stimulera sinnet hos någon som vet allt? Allt som motiverar och driver levande varelser har sin grund i någon svaghet eller brist. Hunger driver djur. Lust driver djur. Fruktan och smärta driver djur. En Gud skulle inte ha någon av de här drivkrafterna.

Vi människor drivs av alla våra djuriska känslor plus saker som låter mer högstämda, som självförverkligande, kreativitet, frihet, kärlek. Men Gud skulle inte bry sig om något av allt detta, och gjorde han det skulle han redan ha obegränsad tillgång till det. Inget av det här skulle fungera som drivkraft.

Jag kan bara tänka mig en enda utmaning för en allsmäktig varelse - utmaningen att förgöra sig själv.

"Tror du att Gud skulle vilja ta själmord?" kanske ni skulle fråga.

Jag påstår inte att han vill någonting. Jag säger att det är den enda utmaningen.

"Jag tror Gud skulle föredra att finnas framför att inte finnas till."

Så tänker en människa, inte en Gud. Du är rädd för döden, så du förutsätter att Gud tänker som du. Men Gud skulle inte vara rädd för något. Att finnas till skulle vara ett val. Och han skulle inte känna några dödssmärtor eller samvetskval eller någon ånger eller förlust. Så känner människor, inte Gud. Gud skulle bara välja att upphöra att existera.

"Om Gud känner till framtiden skulle han redan veta om att han skulle välja att upphöra att existera, och han vet om han kan lyckas med det, så det finns ingen utmaning i det heller."

Ja, han känner till sin framtid under normala omständigheter. Men skulle hans allmakt också innefatta att han visste vad som skulle hända efter det att han har förlorat sin allmakt, eller skulle hans kännedom om framtiden ta slut precis där?

"Det är omöjligt att besvara."

Kanske det. Men tänk efter. En Gud som visste svaret på den frågan skulle verkligen veta allt och ha allt. Av det skälet skulle han inte vara motiverad att göra någonting eller skapa någonting. Det skulle vara meningslöst att handla på något sätt.

Men en Gud för vilken det fanns en malande fråga - vad händer om jag upphör att finnas till? - skulle möjligen vara motiverad för att fullkomna sin kunskap. Och eftersom han inte hyser någon fruktan eller har någon anledning att fortsätta finnas till, skulle han kanske prövat det.

Så vad tror ni? Om vi nu bortser från det att det aldrig funnits någon gud och utgår ifrån att någon magisk kraft skapade oss, kan det finnas någon mening med en fortsatt existens?

[J R Auk]

Om gud är allsmäktig kan han ju upphäva allt som han är, och sen återställa det. Makt som går bortom makt.

Vad guds existentiella fråga gäller så borde det väl rimligtvis ligga inom den allsmäktiga sfären, eller är det här fråga om något utanför makten? All existens är redan viljad, all mening är redan viljad. Det går bortom våra begrepp helt enkelt.

[gråa hår]

Filosofin idag fyller ingen större praktisk funktion.

Där har vi filosofins svåraste problem.

[Algotezza]

Ang. inlägg om Gud på denna tråd och vad som är "omöjligt att besvara"...

Hur går man till väga för att bevisa/visa att något är omöjligt att besvara

pga själva sakfrågans beskaffenhet/ natur?

rent principiellt?

Är det inte så att om frågan kan ställas, så kan den besvaras? "Liksom i princip, alltså..."

Frågor man ej kan besvara kan man ju alltid sopa under mattan som "felställda"...

A

[J R Auk]

Vi kan visa på frågans struktur som varande sökandes i något utanför det system som språket, mediumet för frågan, möjligheten till svar, utgör.

Då är det inte en fråga som besvaras språkligt, och själva frågandet blir till en intern angelägenhet.

Ungefär som med frågan om den omnipotente gudens meningsbehov.

[Algotezza]

Vi kan visa på frågans struktur som varande sökandes i något utanför det system som språket, mediumet för frågan, möjligheten till svar, utgör.

Språket är inte något statiskt - ditt svar, att något ej går att uttrycka med språkets hjälp,  blir därmed bara temporärt. Det som inte går att uttrycka med språkets hjälp vid tidpunkt A, kan gå att uttrycka vid tidpunkt B. Kolla in litteraturens och filosofins utveckling! Hela tänkandets och verbaliserandets historia/utveckling handlar väl om att försöka (och ibland lyckas) uttrycka det som tidigare inte gått att uttrycka!

A

[J R Auk]

Vi kan visa på frågans struktur som varande sökandes i något utanför det system som språket, mediumet för frågan, möjligheten till svar, utgör.

Språket är inte något statiskt - ditt svar, att något ej går att uttrycka med språkets hjälp,  blir därmed bara temporärt. Det som inte går att uttrycka med språkets hjälp vid tidpunkt A, kan gå att uttrycka vid tidpunkt B. Kolla in litteraturens och filosofins utveckling! Hela tänkandets och verbaliserandets historia/utveckling handlar väl om att försöka (och ibland lyckas) uttrycka det som tidigare inte gått att uttrycka!

A

Ja visst det instämmer jag verkligen till. Vi sublimerar våra begrepps komponenter för att öka hur intrikata våra system kan byggas.
Men vi kan fortfarande visa på hur frågans struktur i stunden inte kan förklaras, eller utifrån given begreppsgrund kan utredas.

[Algotezza]

Vi kan visa på frågans struktur som varande sökandes i något utanför det system som språket, mediumet för frågan, möjligheten till svar, utgör.

Språket är inte något statiskt - ditt svar, att något ej går att uttrycka med språkets hjälp,  blir därmed bara temporärt. Det som inte går att uttrycka med språkets hjälp vid tidpunkt A, kan gå att uttrycka vid tidpunkt B. Kolla in litteraturens och filosofins utveckling! Hela tänkandets och verbaliserandets historia/utveckling handlar väl om att försöka (och ibland lyckas) uttrycka det som tidigare inte gått att uttrycka!

A

Ja visst det instämmer jag verkligen till. Vi sublimerar våra begrepps komponenter för att öka hur intrikata våra system kan byggas.
Men vi kan fortfarande visa på hur frågans struktur i stunden inte kan förklaras, eller utifrån given begreppsgrund kan utredas.

Precis, utifrån nulägeskontexten...

A