Frihetens filosofi, R.Steiner

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 23 jul 2007 23:06

mianyckelpiga skrev:Frågan var om någon hade läst boken "Frihetens filosofi" och hade funderingar kring denna.

Åsikter om antroposoferna  och sektbeteenden är enligt min uppfattning OT i förhållande till frågan.


Jag kan hålla med om det, men jag upplevde att Steiners trovärdighet ifrågasattes och när inget annat ändå hände i tråden ville jag veta vad grunden för det ifrågasättandet var. Ber om ursäkt om det svävade ut.


Ursäkta, men skulle den där Grandin kunna ta sig till en annan tråd?

Seriöst. Jag ställde en fråga i början av tråden. Vore tacksam om ni respekterade detta.


Instämmer helt. Posta på annat håll om Grandin.

I ovannämnda bok söker Steiner tydliggöra tänkandets unika särställning som utgångspunkt för kunskapande.
Tänkandet framställs här som bortom subjekt och objekt.

Att jag ställde frågan är för att jag undrar om någon här på forumet har funnit samma tankegång hos någon annan filosof, eller om Steiner är ensam i sin framställning av tänkandet på detta sätt.


Tyvärr har jag inte läst FF, men väl annat av Steiner, och jag känner mig ganska hemma på hans tankesätt. Lite för hemma för att kunna bidra i frågan kanske, eftersom tanken (!) att tänkande inte skulle vara bortom subjekt och objekt känns mig så främmande, att jag har svårt att differentiera mellan andra uppfattningar.

En tanke som jag skulle tro är vanlig bland monister överhuvudtaget är att dualiteter såsom subjekt-objekt mest är att betrakta som en uppdelning passande för vår tillvaro här och nu. Som ett slags antagande. Mer än så har jag inte just nu, men fråga jobba gärna vidare med frågan om du hittar något att nysta i.

-narr-

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 24 jul 2007 00:38

Tyvärr har jag inte läst FF, men väl annat av Steiner, och jag känner mig ganska hemma på hans tankesätt. Lite för hemma för att kunna bidra i frågan kanske, eftersom tanken (!) att tänkande inte skulle vara bortom subjekt och objekt känns mig så främmande, att jag har svårt att differentiera mellan andra uppfattningar.


Normalt skriver vi väl att det är "subjektet" som tänker, utan att det känns främmande, eller gör det det?

Detta går Steiner emot genom att anföra att det är "tänkandet" som bildar begreppen "subjekt" och "objekt".

Frågan blir då "vem" som utför aktiviteten "tänkandet" om inte "subjektet". Eller är "tänkandet" något primärt som hamnar småningom i form av tankeprodukter i vårt medvetande?



Att jag ställde frågan är för att jag undrar om någon här på forumet har funnit samma tankegång hos någon annan filosof, eller om Steiner är ensam i sin framställning av tänkandet på detta sätt


Det unika med Steiner är att han menar att människans konstitution gör att kunskap uppstår för henne genom att "lägga ihop" varseblivningen av tingen med en tänkande aktivitet som letar/bildar det matchande begreppet till varseblivningsobjektet. Denna "kunskapsakt" ger oss bilden av verkligheten...som jag förstått Steiner iaf.

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 jul 2007 12:08

Tack för att du hittade tråden cogito, jag hoppades på det.

Normalt skriver vi väl att det är "subjektet" som tänker, utan att det känns främmande, eller gör det det?

Detta går Steiner emot genom att anföra att det är "tänkandet" som bildar begreppen "subjekt" och "objekt".


Om det känns främmande för mig personligen beror just på vad vi menar med "ett subjekt som tänker". Det är ett vardagligt uttryck, och inget jag skulle studsa vid i en konversation. Men om jag skulle utveckla vad jag menar med den satsen, dvs hur jag uppfattar att medvetandet fungerar, kanske jag skulle ha en annan uppfattning än vad andra har - kanske oftast för att de inte haft tillfälle, lust eller anledning att reflektera över tankeprocessen tidigare.

Här kommer en kort liknelse. (Jag vet inte hur Steineriansk mitt tankesätt är, eller om det mer liknar någon annan filosofs. Däremot betraktar jag mig själv som en tänkare, och hoppas att mianyckelpiga inte tycker att jag kapar tråden genom att delge mitt synsätt. Hon och övriga med Steiner bekanta kan ju själva bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning det överensstämmer med tankarna i Frihetens filosofi).

Tänk dig en sommardag vid vattnet, klockan är tolv med solen i Zenit, det är växlande molninghet. Detta är medvetandet. Molnen är de flyktiga tankarna, som kommer in i vårt medvetande. Solen är uppmärksamheten, som kan belysa. Med viljan riktar vi solljuset, liksom vinden blåser, men även vinden kan belysas. Spegelytan är vår reflektionsförmåga, som utsträcker sig till det vi kan begrunda. I vattnets bråddjup är våra minnen. Dessa kan komma upp till ytan för reflektion, belysas, och förångas till nya tankar. Men moln kan också blåsa in, av okontrollerade vindpustar.

Frågan blir då "vem" som utför aktiviteten "tänkandet" om inte "subjektet". Eller är "tänkandet" något primärt som hamnar småningom i form av tankeprodukter i vårt medvetande?


Just "tänk-anden" är väl det många avser med "subjekt" i dagligt tal, men jag uppfattar att poängen är att denne inte själv alstrar (alla) tankarna. Att det finns något sådan som en idé, som en distinkt kvalitet, hos de tiotusen tingen. Att vi kan uppfatta denna idé, liksom en radiomottagare uppfattar en signal.

Kaffekoppen till höger om mig, jag kan begrunda dess idé. En idé som går långt tillbaka, till det först kärlet, till den första människan som kupade sina händer när hon böjde sig ner för att dricka ur en bäck. Därifrån fick mänskligheten inspirationen som slutligen ledde till kaffekoppen. Detta är mitt "tänkande", eller "kunskapande", men det är kaffekoppens tankar, eller idé, som jag lånar till arbetet.

Många skulle säkert finna detta synsätt besynnerligt, men det är mest för att det är en mer exakt beskrivning av processen än vad de flesta är vana vid, eller är intresserade av. De flesta roas inte av metatänkande, och avstår hellre än att oroas.

-narr-

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 24 jul 2007 12:30

Hej Hovnarr och mianyckelpiga,

jag letade upp en gammal artikel jag skrev om Frihetens Filosofi, där även vårt sporadiska forumsmedlem professor Ramirez figurerar. Den kanske kan vara ett svar på nyckelpigans fråga?


Från att ha tankar
till att vara närvarande i tankeprocessen.



I Balder nr 1, 2001 presenterade jag en tankenöt, ett citat ur Frihetens Filosofi som finns på sidan 49 i fjärde upplagan:

”Den som gör denna invändning tar inte i övervägande, att ”jaget” endast under tankeverksamheten vet sig ända ut i verksamhetens alla förgreningar vara ett och samma väsen som den verksamme.” Samma citat med likadan innebörd finns i femte upplagan (nytryck 1990) på sida 54.

Min fråga var följande: Vad är det för mystisk person som kallas ”den verksamme” och som jaget vet sig vara ett och samma väsen som? Frågan avsåg att stressa fram att det vid en ordagrann läsning av citatet tycks finnas en ”någon” utöver ”jaget” som är verksam under tankeverksamheten.

Textstycket är problematiskt. Om svaret är att ”den verksamme” är lika med ”jaget” så får vi en mening med följande innehåll: Under tankeverksamheten vet sig ”jaget” vara ett och samma väsen som ”jaget”, dvs. en fullständig nonsensmening.

Om svaret är att ”den verksamme” är någon annan än ”jaget”, förslagsvis ”tankeväsendet” eller någon annan spekulation, så sitter vi plötsligen med två aktörer som båda sysslar med tankeverksamheten. Varför behövs två? Och i såfall vad är skillnaden mellan dessa och varför vet sig ”jaget” vara ett och samma väsen som den andre? Vad vore vunnit med detta?


Från tankenöt till nyckelmening

För att komma till klarhet måste vi som alltid titta på det sammanhang ur vilket citatet är hämtat. Vad vill Steiner förtydliga i detta tillägg till tredje kapitlet? Det är att ”jaget” under tankeverksamheten, till skillnad från under t ex kännandet eller varseblivandet, kan övergå från att passivt stå i ett förhållande som ”jag” gentemot föremålet till att aktivt dyka in i verksamheten. Istället för att tankarna enbart framträder resp. uppträder för ”jaget” eller annorlunda uttryckt, istället för att ha tankar eller tankebilder, har ”jaget” potentialen att aktivt genomarbeta, processa (tyska verarbeiten) tankar medelst tänkandet. ”Jaget” kan vara aktivt närvarande inne i tankeprocessen så fullt ut att den blir ett med verksamheten.

Nu anar vi att formuleringen ”den verksamme” i ingångsfrågan inte kan syfta på någon aktör utan på själva verksamheten som aktivitet. Men varför står det då så?

Låt oss se på den tyska originaltexten. Där heter det att ”…nur in der Betätigung des Denkens das ’Ich’ bis in alle Verzweigungen der Tätigkeit sich mit dem Tätigen als ein Wesen weiss.”

”dem Tätigen” är dativformen av der Tätige som betyder ”den verksamme”. Så har också de svenska översättarna satt orden. Även för en tysk kan meningen kännas korrekt, om han/hon inte gör den tankeutflykt som vi gjort ovan och därmed avslöjat problematiken med denna tolkning. Men ”dem Tätigen” är också dativformen av das Tätige som betyder ”det verksamma”!

Tänkandet får sin legitimitet som fast grund i allt kunskapande tack vare att ”jaget” endast under just tankeverksamheten vet sig vara ett och samma väsen som det verksamma.

Att vara ett och samma bildar förutsättningen för den klara överskådligheten (fri från ogenomskådliga element) för ”jaget” under sin egen verksamhet. Det gäller inte att hålla andan som sägs i Edbergs badexempel (Balder 1, 2001), utan de gäller att ge upp andan för att erfara någonting. Att erfara ”jaget” som det verksamma är att överge det föreställda jaget som ett subjekt, en aktör som åstadkommer tänkandet.

Den utlovade boken går till den läsare som skrev ”…det är tankeverksamheten som är den verksamme.” Genom att sätta likhetstecken mellan den verksamme och dess verksamhet träffar han det sakförhållandet som Steiners text avser.


Tankeobjekt

Det föreställda jaget är en seg kamrat som inte frivilligt lämnar planet. Hellre låter det sig utrustas med ännu fler föreställningar som t ex ”väsen bland väsen”, ”andligt suveränt som verifiera självt”, ägare av en ”ny tilltro till det egna tänkandet” osv. Bjarne Edberg tycks bygga ut det föreställda jaget när han framhärdar att ”Det tänkande subjektet gör sitt eget tänkande till observationsobjekt.”

José Luis Ramirez är noggrannare när han i sin artikel (Balder 1, 2001) skriver ”Om vi tar tänkandet som utgångspunkt så kan vi inte tänka på en tankebärare utan att den blir ett tankeobjekt”. Kanske kan Steiners citat ovan hjälpa till med en lösning. När ”jaget” vet sig vara ett och samma väsen som det verksamma i tankeverksamheten då är det inget tankeobjekt utan det har tänkandet inom sig. Eller omvänt uttryckt, ”jaget” står inne i tänkandet.

Naturligtvis finns det steg på vägen att utveckla tänkandet, från det alldagliga att ha tankar som vid korsordslösande, där tankarna framträder associationsaktigt, till det viljemässigt föresatta tänkandet, där man helt och fullt är närvarande i tankeprocessen. Där man har närvaro, så att man upplever tänkandets verksamhet. Detta livfulla upplevande är enligt Steiner grunden till att dess motbild i den vanliga själsinställningen ser död och abstrakt ut.

Att kunskapa är för Steiner inte att analysera och dra slutsatser av medvetandets innehåll utan istället att genom tänkande iakttagelse nå erfarenheter av det verksamma som utgör verkligheten.


Att begripa begrepp

Ramirez kritiserar att ”…Steiner glömmer att utveckla begreppet begrepp, dvs. huruvida ett begrepp är en tankehandling eller dess resultat. Skillnaden mellan begrepp och ord blir då lika oklar.” Det är sant. I Frihetens Filosofi kan samma ord peka på olika begrepp och olika ord peka på samma begrepp. Det som normalt hänger ihop, nämligen begrepp och ord, hålls här hela tiden rörligt, för att läsaren skall vara med i processen för att förstå vad som menas.

I början av kapitel 4 finns Steiners utgångspunkt: ”Genom tänkandet uppstår begrepp och idéer. Vad ett begrepp är kan inte sägas med ord. Ord kan bara göra människan uppmärksam på att hon har begrepp.”

Ord kan översättas till ett annat språk medan begrepp i sig är ordlösa – de är tankeinnehåll vilka vi klär i ord. Att begrepp ”uppstår” fattar jag på liknande sätt som att rummets innehåll ”uppstår” när jag tänder ljuset i ett mörkt rum. Jag måste själv tända ljuset för att uppfatta innehållet, men jag skapar inte innehållet i en ursprunglig skaparakt.

I vårt inre rum finns den för oss gemensamma begrepps- och idévärlden och utgör ett sammanhang av enskilda begrepp med inbördes samband. Dessa begrepp är idéella motbilder till varseblivningar (fysiska, själsliga och andliga) och hör ihop med dem. Vill man som Ramirez använda uttrycken ”tankehandling” och ”tankeresultat” och fråga huruvida begreppen är det ena eller det andra, tycks mig svaret bli: ingetdera! Att begripa det ännu ordlösa och sätta ord på det kan kanske betraktas som tankeresultat. Att sätta igång tänkandet och att vara aktiv i tankeprocessen med att ”hantera” begreppen kan i såfall kallas tankehandling. Begreppen i sig är på så sätt varken handling eller resultat, utan de är tankeinnehåll, dvs. det som uppstår genom tänkandet och det man tänker med.

Men hör inte handling och resultat snarare hemma i ett större sammanhang? Här följer en skiss på hur jag fattar Steiners resonemang:

1) En varseblivning väcker mitt intresse. Jag känner värme för det.

2) Jag vill ha kunskap. Jag tänder tankeljuset.

3) Jag processar tidigare förvärvade begrepp (tankeinnehåll) för att hitta samband. Jag kan också processa enskilda begrepp, dvs. upplösa begreppets tankeinnehåll till dess tidigare ”levande” form (intuition). Det nya tankeinnehållet uppträder just i en sådan form (intuition) och hittar sin plats i sambandet. Nu be-griper jag det. Jag förvärvar tankeinnehållet som ett begrepp.

4) Jag tillför varseblivningen dess begrepp. Jag når kunskap. Mitt på detta sätt individualiserade begrepp kallar jag min föreställning. Min uppnådda kunskap och min föreställning är mitt resultat. Jag kan bibringa en annan människa det vunna begreppet, eftersom det tillhör den gemensamma begreppsvärlden. Min föreställning är däremot min egen.


/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 24 jul 2007 13:09

Nu börjar det bli intressant.

Låt oss anta att vi är oförmögna till skapelse, det vill säga vi kan inte skapa något ex nihilo. Vi kan enbart omforma. Idéer, begrepp och materia.

Vad gör det då med vår essens? Ger inte det att vi i grund och botten är betraktare, vi är spöklika vålnader i vårat innersta väsen. Först något, någon har övertygat oss tar vi form, och blir något utöver en tyst betraktare.

Men denna vilja, kan den någonsin sägas vara helt vår egen? Av sig självt uppburen? Klart att viljan är vår egen, men bara banalt då jag inte kan se hur vi skapar idéen utan att bjudas på dess komponenter.

Nu gör jag kanske ett tankeskutt. Men jag ser det som att vi är tomma betraktare, det är vad vi ÄR. Sen gör vi oss, konstruerar oss, för att kunna tänka. För att bringa mening. För att göra betraktelser av betraktelsen. Vi är så att säga utan spegel för reflektion av vårt väsen, och måste därav manifestera oss, med alla motsättningar inom vilja och motivation som det innebär. Det är en slags artbestämning vi söker göra av oss själva.

Därav uppstår subjektet, som betraktas av det namnlösa. Subjektet är en förutsättning för kunskapen. Betraktaren är utan kunskap då allt han ser är givet i det rena seendet. Det är som att det ligger en högre kunskap bakom kunskapen, bakom det som kan nämnas. Kunskap som enbart kan betraktas och förlorar sin mening i den process som krävs för att nedteckna eller förmedla den.

Det är så vi når det som är. Genom den del av oss som är det stumma vittnet.

Har ni någonsin upplevt betraktelsen av avsaknaden av tankar?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Fromm
Inlägg: 1066
Blev medlem: 21 aug 2005 08:40

Inläggav Fromm » 24 jul 2007 13:53

mianyckelpiga skrev:
"På frågan: Vad har människan för uppgift i livet? kan monismen endast svara: Den som hon själv ger sig."

mianyckelpiga skrev:
Är inte det så långt från sekterism man kan komma?


Ursäkta mina tidigare grova påhopp, mina känslor drog snabba slutsatser men jag gjorde det i all välmening.

Visst kan man bygga en sekt kring monismen. Det är orsaken till sekters uppkomst.
Damasio skulle man kunna kalla monismens förespråkare.

Damasio (och steiner?) säger att våra tankar påverkas av känslor.
Våra komplexa känslor skapades för att att vi skulle kunna leva i stora och komplexa grupper.
En stark grupp (sekt) är ett resultat av evolutionen.

Förklarings modellen (Ideologier) binder oss samman till en grupp.
Våra känslor döljer våra kritiska invändningar.
Social kompetens kallas det visst. :wink:

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 jul 2007 15:21

Fromm,

jag förstår inte ditt sista inlägg:

Visst kan man bygga en sekt kring monismen. Det är orsaken till sekters uppkomst.


Är orsaken till sekters uppkomst att man kan bygga en sekt kring monismen? Hur menar du?

Damasio (och steiner?) säger att våra tankar påverkas av känslor.


Finns det någon som ifrågasätter detta? Visa mig ett gott argument för att tankar, känslor och även vår fysiska kropp, inte kan påverka varandra.

Våra komplexa känslor skapades för att att vi skulle kunna leva i stora och komplexa grupper.


Eller så började vi leva i stora och komplexa grupper för att vi behövde mer komplexa känslor. I vilket fall, vart leder denna höna-eller-ägg-argumentationen? Jag saknar den för diskussionen så viktiga poängen.

Förklarings modellen (Ideologier) binder oss samman till en grupp.
Våra känslor döljer våra kritiska invändningar.
Social kompetens kallas det visst.


Vilken förklaringsmodell binder ihop vilken grupp? Eller menar du att det som skapar grupper är förklaringsmodeller, primärt? Vad grundar du det på?

Vilka kritiska invändningar avser du, och i vilka fall uppfattar du att "våra känslor döljer dem?" Anser du att social kompetens och konflikträdsla är samma sak, för det är så jag tolkar den sista meningen.

JR Auk,

Tänkvärt inlägg! Jag har något att tillfoga:

Låt oss anta att vi är oförmögna till skapelse, det vill säga vi kan inte skapa något ex nihilo.


Jag tror inte detta gäller exklusivt för människan, utan tvärtom att det ligger i begreppet skapelse. Precis som död inte innebär att kroppen löses upp till intet, utan att den övergår till aska och mull.

Vi kan enbart omforma. Idéer, begrepp och materia.


Då tror du mer om människan än jag! Materia köper jag. Det kan vi omforma. Idéer och begrepp kan vi i bästa fall förstå, göra till våra egna, bemästra. Men vi har stora svårigheter att själva omforma dem.

Klart att viljan är vår egen, men bara banalt då jag inte kan se hur vi skapar idéen utan att bjudas på dess komponenter.


Detta gör väl ändå inte viljan banal? Eller? Du får legobitar och bjuds på inspirationen till byggprojektet, men beslutet att bygga och hur du planerar ditt arbete är ditt fria val. Är det inte tillräckligt tycker du?

Men jag ser det som att vi är tomma betraktare, det är vad vi ÄR. Sen gör vi oss, konstruerar oss, för att kunna tänka. För att bringa mening.


Mja, men vem är det som konstruerar då? Vi var ju tomma betraktare sa du. Hur skapar vi mening? Du sa att "meningslös" betyder att meningen är lös en gång för länge sedan. Hur passar den legobiten in?

Cogito, tack för artikeln och särskilt de fyra punkterna på slutet som jag verkligen kände igen mig i.

-narr-, lite snabb i tanken

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 24 jul 2007 16:06

hovnarr skrev:JR Auk,

Tänkvärt inlägg! Jag har något att tillfoga:

Låt oss anta att vi är oförmögna till skapelse, det vill säga vi kan inte skapa något ex nihilo.


Jag tror inte detta gäller exklusivt för människan, utan tvärtom att det ligger i begreppet skapelse. Precis som död inte innebär att kroppen löses upp till intet, utan att den övergår till aska och mull.

Vi kan enbart omforma. Idéer, begrepp och materia.


Då tror du mer om människan än jag! Materia köper jag. Det kan vi omforma. Idéer och begrepp kan vi i bästa fall förstå, göra till våra egna, bemästra. Men vi har stora svårigheter att själva omforma dem.

Klart att viljan är vår egen, men bara banalt då jag inte kan se hur vi skapar idéen utan att bjudas på dess komponenter.


Detta gör väl ändå inte viljan banal? Eller? Du får legobitar och bjuds på inspirationen till byggprojektet, men beslutet att bygga och hur du planerar ditt arbete är ditt fria val. Är det inte tillräckligt tycker du?

Men jag ser det som att vi är tomma betraktare, det är vad vi ÄR. Sen gör vi oss, konstruerar oss, för att kunna tänka. För att bringa mening.


Mja, men vem är det som konstruerar då? Vi var ju tomma betraktare sa du. Hur skapar vi mening? Du sa att "meningslös" betyder att meningen är lös en gång för länge sedan. Hur passar den legobiten in?

-narr-, lite snabb i tanken


För mig är viljan banal, då den är maktlös att nå någonstans utanför sig själv. Vi kan lika gärna sluta med viljandet, och det är förmodligen vad man gör tillslut. :)

Jag tror att detta med att skapa ex nihilo, om vi ska tänka oss det som rikltigt skapande, måste ske i ett nytt system. Således är vi tomma betraktare i världen, men vi söker betrakta oss själva. Detta betraktande verkar vi inte vara kapabla att upphöra med. Det jag anser oss göra är att alienera oss vår essens genom att skapa oss en värld i världen och däri skapa oss själva. Sedan våra begrepp och liknande. Men det blir ganska uppenbart att det inte är något egentligt skapande vi har uppnått. Vi har bara benämnt det som vi betraktar. Och det i sig självt ger form. Begreppen är kontrasten. Det som får saker att framträda. Om man betänker begreppet framträda och kontrast så tycker jag mig se att det är något omöjligt för saker att framträda eller konstratera i-sig. Det krävs en dualitet för att dom skall kunna infinna sig. Således verkar det som om det är själva den kosmiska dansen. Betraktarens distansering mot det betraktade. Och i dess spår följer skapelse, men inte av betraktaren skapat utan av betraktelsen skapat. För att fullborda betraktelsen måste skapelsen till.
Dvs det är en effekt av vår belägenhet. Av livets belägenhet.

Tja meningslöst. Passar det inte in här Hovnarr. Är det inte just för att allt är löst som vi är passiva betraktare. Något måste till, något måste viljas. Kosmiska energier drar i våra trådar. Och dockkroppen vi har dansar av ovetenskap.

Men varör inte gilla dansen? Även om vi tvingas till den. Det vi egentligen söker ligger bortom detta här och nu ändå.

Jag tror inte att universum i sig, den mening vi söker, kan förstås i ett nu. Den meningen är för oss alltid lösa. Kanske är det vi som skapar den, likt nervösa jazzfingrar som leder till ett
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Fromm
Inlägg: 1066
Blev medlem: 21 aug 2005 08:40

Inläggav Fromm » 24 jul 2007 17:25

hovnarr skrev:Fromm,

jag förstår inte ditt sista inlägg:

Visst kan man bygga en sekt kring monismen. Det är orsaken till sekters uppkomst.

Är orsaken till sekters uppkomst att man kan bygga en sekt kring monismen? Hur menar du?

Damasio (och steiner?) säger att våra tankar påverkas av känslor.


Finns det någon som ifrågasätter detta? Visa mig ett gott argument för att tankar,
känslor och även vår fysiska kropp, inte kan påverka varandra.

Våra komplexa känslor skapades för att att vi skulle kunna leva i stora och komplexa grupper.


Eller så började vi leva i stora och komplexa grupper för att vi behövde mer komplexa känslor.
I vilket fall, vart leder denna höna-eller-ägg-argumentationen?
Jag saknar den för diskussionen så viktiga poängen.

Förklarings modellen (Ideologier) binder oss samman till en grupp.
Våra känslor döljer våra kritiska invändningar.
Social kompetens kallas det visst.


Vilken förklaringsmodell binder ihop vilken grupp?
Eller menar du att det som skapar grupper är förklaringsmodeller, primärt?
Vad grundar du det på?

Vilka kritiska invändningar avser du, och i vilka fall uppfattar du att "våra känslor döljer dem?"
Anser du att social kompetens och konflikträdsla är samma sak, för det är så jag tolkar den sista meningen.

Medvetandet är uppbyggt enligt monismen
Vore medvetandet uppbyggt enligt dualismen (medvetandet skilt från kroppen)
skulle vi alla vara som Phineas Gage. Det blir inga starka grupper då.

Det Damasio (även steiner?) säger att vi alltid påverkas av av våra känslor.
Platon, Descarte och Kant hyllade väl den opåverkande tanken.

Skador på hjärnan kan utesluta känslor.
Autister (och djur) har bara en känsla på medvetandet scen samtidigt.
De flesta människor har flera känslor på medvetandet scen samtidigt.

Poängen är att naturen bygger från grunden och delar som fungerar fortsätter i  utvecklingen.
Hjärnan började skapas för att styra en kropp i rörelse.
Komplexa känslor utvecklades för att styra en kropp i ett komplext samhälle.

Läs mer om ideologier i mitt första inlägg här
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... aeb8c72d05

Rädsla är säkert en del i både konflikträdsla och socialkompetens.

Hoppas det gav ett svar på alla frågor?

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 24 jul 2007 17:45

OK, då fortsätter vi diskussionen i den tråden istället, då detta börja gå lite väl långt från Steiner tycker jag :)

-narr-

mianyckelpiga
Inlägg: 18
Blev medlem: 02 dec 2006 23:17
Ort: Stockholm

Inläggav mianyckelpiga » 24 jul 2007 23:08

Tack för inlägg! Blir klart inspirerad! :)

Föjlande tankar kommer för mig:

Sitter på stolen och funderar över hur materialet känns mot kroppen, min position i rummet.

Märker att mina tankar befinner sig i rörelse. Den ena tanken följs av den andra i ett flöde. Hur ser flödet ut?
Följer de associationer som uppstår om tänkande, intuition och varseblivning. Det hela känns lite halt och svårt att greppa. En känsla av stilla förtjusning uppstår.
Jag vaknar till, blir klarare i mitt ack så dammbeströdda huvud.
Börjar notera nya detaljer som glider förbi.

Sitter på stolen och undrar över om jag ska försöka styra mina tankar så dom inte sladdrar iväg. En subtil känsla av frustration infinner sig. Den uppstår någonstans vid mag-hjärt trakten på höger sida...
...
Jag är fri att betrakta det som är. Utan att värdera eller bygga luftslott.

Behöver inte analysera och gissa om det som jag ej varseblir.
Gnomer, astralkroppar, Lucifer och hans moster..suck.. goodbye!

"Frihetens filosofi", ett välkommen till verkligheten. Här och nu. :)

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 24 jul 2007 23:48

Hej Hovnarr,
apropås de fyra punkterna så var det ett försök till en analogi:

1) En varseblivning väcker mitt intresse. Jag känner värme för det.

2) Jag vill ha kunskap. Jag tänder tankeljuset.

3) Jag processar tidigare förvärvade begrepp (tankeinnehåll) för att hitta samband. Jag kan också processa enskilda begrepp, dvs. upplösa begreppets tankeinnehåll till dess tidigare ”levande” form (intuition). Det nya tankeinnehållet uppträder just i en sådan form (intuition) och hittar sin plats i sambandet. Nu be-griper jag det. Jag förvärvar tankeinnehållet som ett begrepp.

4) Jag tillför varseblivningen dess begrepp. Jag når kunskap. Mitt på detta sätt individualiserade begrepp kallar jag min föreställning. Min uppnådda kunskap och min föreställning är mitt resultat. Jag kan bibringa en annan människa det vunna begreppet, eftersom det tillhör den gemensamma begreppsvärlden. Min föreställning är däremot min egen.


1) entusiasm, värme, eld
2) söka kunskap, upplysning, luft
3) processa, aktion/rörelse, vatten
4) produkt, resultat, jord

Utvecklingsprocessens urbild?

(Saturn, Sol, Måne, Jorden)

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 25 jul 2007 11:48

Ja, det är elementärt, cogito. Faktum är att jag undra om det är möjligt att dela upp ett skeende eller en företeelse i fyra punkter, utan att det blir en gestaltning av elementen. Men jag är miljöskadad, det måste medges.

mianyckelpiga skrev:Behöver inte analysera och gissa om det som jag ej varseblir.
Gnomer, astralkroppar, Lucifer och hans moster..suck.. goodbye!


Herre Gud så bra sagt! Alltså, detta är väl ändå grunden för intellektuell heder, för ett nyktert synsätt? För ett sunt intresse? Ja, t.o.m. för att i sanning kunna vara vetenskaplig.

Det finns så många debatter på det här forumet om Gud, spöken m.m. Finns de eller finns de inte? Det enda rimliga, är väl att de som har en upplevelse av spöken tror på spöken, medan de som inte har det inte gör det. Detta är väl just så rationellt och rimligt man kan önska sig?

Att i det sammanhanget börja orda om vem som har rätt eller fel "egentligen", eller "objektivt sett", är väl ungefär lika användbart som att använda topptriangelsatsen till att laga mat.

-narr-

Användarvisningsbild
Fromm
Inlägg: 1066
Blev medlem: 21 aug 2005 08:40

Inläggav Fromm » 25 jul 2007 13:00

Fromm skrev:
hovnarr skrev:Anser du att social kompetens och konflikträdsla är samma sak, för det är så jag tolkar den sista meningen.


Rädsla är säkert en del i både konflikträdsla och socialkompetens.


Förtydligar ytterligare kring frågan

Min åsikt angående social kompetens som främst består av följande egenskaper.

Våra känslor ska kunna dölja våra kritiska invändningar mot andra och oss själva.
Våra spegelneuroner ska kunna avläsa andra människors känslor.
Bra talförmåga och hög status i gruppen (Makt och utseende).

Användarvisningsbild
Fromm
Inlägg: 1066
Blev medlem: 21 aug 2005 08:40

Inläggav Fromm » 26 jul 2007 22:01


Hovnarr och mianyckelpiga mfl vart tog ni vägen. Ni skulle ju mig hjälpa mig förstå Steiners monism?

Blev era neurala känslo mönster för starka.
Ett mönster av känslor (pga. objektet) uppträder på medvetandet scen och tar i det flesta fall kommandot över medvetandet.

Känslorna blir för starka och resigören (fria viljan) tappar kommandot (man förförs av känslorna).
Ett fascinerande (och skrämmande) skådespel.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster