Incest

Moderator: Moderatorgruppen

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 27 okt 2004 19:25

Definitionen av känslor är för mig ett välmående som kommer av att individen finner mening med sina handlingar, eller att ett skeende uppfyller något som ger mig välmående.


Känslor är sådant som hat, äckel, kärlek, ilska, glädje etc. Dessutom kan man inte ha "privata" definitioner av ord. Man måste, eller i varje fall bör, följa språkreglerna, om man överhuvudtaget ska kunna bedriva en diskussion.

Känslor har inga riktningar, det är känslosensationer i våra kroppar vi sätter ord på.


Visst kan känslor ha riktningar. Jag tror att vissa känslor måste ha riktningar. T ex är det väl närmast meningslöst att tala om icke riktat hat. Hat är alltid riktat mot en person, föremål, företeelse etc.

Spädbarnet har en medfödd drift som är "förnuftig" bortom all kritik


??? Spädbarn är inte förnuftiga. Att säga att spädbarn är förnuftiga, är att ge "förnuftig" en annan mening än den gängse.

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Re: Incest

Inläggav Camilla » 27 okt 2004 20:30

Joahn skrev:låt säga att det är två systrar som älskar varandra - erotiskt. Känner inte till några sådana fall, men om det är så, vad är felet?


Om det gäller två vuxna systrar som är förälskade i varandra tycker jag inte att systerskapet behöver vara en anledning för dem att hålla sig ifrån varandra.

Om det däremot gäller en syster och en bror och de får ett barn kan det hända att risken för missbildning eller sjukdom ökar hos det barnet om det finns ärftliga sjukdomar i släkten. Exakt hur det går till vet jag ej eftersom jag endast har elementära kunskaper om genetik. Denna risk är ett minus, men den kanske inte behöver vara avgörande.

Om systern och brodern är sterila eller inte tänker skaffa ett barn tillsammans och/eller endast tänker adoptera barn finns inte denna nackdel och då ser jag inga moraliska hinder för att de ska kunna gifta sig exempelvis.

Vänligen
Camilla

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 27 okt 2004 20:55

Stefan,

var har jag nu missbrukat språket någonstans? Välmående torde väl vara ett bra exempel på en känsloyttring? Sedan försöker jag förklara sammanhangen som är upphov till känsloyttringarna för att förtydliga definitionen utifrån ett filosofiskt sammanhang. Att enbart säga att känslor är hat, kärlek ETC, ger knappast någon filosofisk definition av begreppet. En filosofisk definition av ett enskilt begrepp blir olika beroende på hur man filosoferar. Den språkliga betydelsen av "känslor" blir mer eller mindre enbart en synonym, men att sätta känslor i ett sammanhang kräver en djupare definition som du inte finner i en ordbok.

Jag sa inte att spädbarn är förnuftiga, utan att de är "förnuftiga" bortom all kritik, och du måste läsa det i sitt sammanhang och vad jag tidigare skrivit då det var ett svar till Tore.

Känslor har inte några riktningar i sig de verkar i våra kroppar och går ingenstans. Vårt medvetande och förnuft är däremot rörligt och bildar sig uppfattningar och sammanhang. Om jag "hatar en person" så är det min begreppsapparat; mitt förnuft som står för riktningen. Jag omfattar en person i min upplevelse och detta gör att jag upplever känslor om det jag upplever kohererar med min uppfattning om vad som är av godo för mig eller inte. Det är detta som gör att den förnuftige inte hatar en förståndshandikappad som begår ett brott lika mycket som om vi skulle hata en "normal" person som begår samma brott. Samma handling begås men vårt mått av förnuft avgör vår känsloreaktion. En person som inte förstod att den ena personen var förståndshandikappad skulle reagera lika i båda situationerna. Vårt förnuft föregår känsloyttringarna. Jag förstår plötsligt att min kära fru vill lämna mig och rädd och ledsen i stället för lycklig. Sedan får jag veta att hon har haft ett "sidoprojekt" under hela vårt förhållande. Nu blir jag i stället förbannad och hatisk. Sedan får jag veta att "sidoprojektet" inte alls var vad jag trodde utan att hon jobbat ideellt med cancersjuka barn och eftersom jag uttryckt min åsikt att "man måste tänka på sig själv och familjen först" så var hon rädd att jag skulle bli arg - så hon höll det hemligt. Nu blir jag i stället skamsen, och inser att jag är en rutten människa och att jag inte förtjänar min fru. Sedan inser jag att hon ljög hela tiden och då slänger ut henne på gatan. Sammanhanget blir helt avgörande för min känslomässiga reaktion. Olika situationer har olika betydelse för oss och de triggar olika hormonsystem i våra kroppar. Att vi har "olika känslor" beror dels på dessa olika hormonutsöndringar som sätter igång kemiska reaktioner men också att vi har gjort upp definitioner för oss själva vad som ska vara bra eller dåligt. Djup smärta eller hat triggas av vissa situationer som vi förnuftsmässigt föreställer oss är dåliga för de meningssammanhang jaget tar för goda. Meningssammanhangen föreligger den känslomässiga reaktionen, och de känslomässiga reaktionerna uppdateras utifrån förnuftet.

Vidare kan man tala om att människor "håller fast vid" känslor; man vill fortsätta uppleva de goda känslorna. Men för att det ska vara möjligt så måste de sammanhang som uppbådar de goda känslorna vara intakt. Här uppstår ofta självbedrägeri; att man ljuger för sig själv - är oförnuftig - om att situationen är en annan än den faktiskt är. Skulle personen ta sig i kragen och inse fakta så skulle känslorna försvinna som den reaktion de är och övergå i de känslor som speglar den faktiska situationen, kanske sorg eller tomhet.

Att sätta moral efter sina känslor är helt absurt, då känslorna är underordnade förnuftet som kan vara oförnuftigt, och en oförnuftig moral vill vi inte ha. Att något "känns rätt" gör det inte rätt om det är fel.

Johan

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 27 okt 2004 21:11

Håller med Camilla där. Att två vuxna människor ömsesidigt smeker varandra kan knappast vara kriminellt, sedan spelar det ingen roll hur man smeker varandra. Det är "avelsaspekten" som möjligen ska regleras, men det vete tusan. Ska två "fula" människor inte ha rätt att skaffa barn då det troligen kommer att orsaka avkomman lidandet att vara "ful"? Det blir inkonsekvent att inskränka vissa ogynnsamma aspekter av avelsprocessen men inte andra. Kanske enbart "perfekta människor" som är överlägset genetiskt kopatibla ska få avla barn? Det är ju möjligt att två individer slumpmässigt träffas som uppvisar en lika ogynnsamm kombination som två nära släktingar, och för avkomman blir det då samma olycka.

Johan

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 28 okt 2004 09:46

Välmående torde väl vara ett bra exempel på en känsloyttring?


Självklart, men det var inte bara det du sa. Du sa:

Definitionen av känslor är för mig ett välmående som kommer av att individen finner mening med sina handlingar, eller att ett skeende uppfyller något som ger mig välmående.


Detta utesluter ju att känslor som hat, ilska, rädsla m fl räknas som känslor. Således är det en felaktig definition.

En filosofisk definition av ett enskilt begrepp blir olika beroende på hur man filosoferar. Den språkliga betydelsen av "känslor" blir mer eller mindre enbart en synonym, men att sätta känslor i ett sammanhang kräver en djupare definition som du inte finner i en ordbok.


Vad är en "filosofisk definition"?

Givetvis påverkas våra känslor och vårt handlande av förnuftet. Men utan känslor skulle det inte finnas någon moral. Anta att det utvecklas en medvetande varelse som inte har några känslor, varken känslor som "positiva" känslor som kärlek och altruism eller negativa känslor som hat och egoism. Skulle denna person ha någon moral? Nej, jag kan inte se det. Den skulle överhuvudtaget sakna varje grund för att handla.

Å andra sidan tror jag inte att en varelse som helt saknar förnuft har någon form av moral. Moralen förutsätter någon form av medvetet handlande. Så kanske borde man uttrycka sig som så att både förnuft och känslor är nödvändiga villkor för moralen.

Att något "känns rätt" gör det inte rätt om det är fel.


Hur vet man om något är rätt då? Varför är det rätt att inte döda oskyldiga? Varför är det fel att ljuga, allt annat lika, etc.?

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 28 okt 2004 17:55

Stefan,

Hur vet man om något är rätt då? Varför är det rätt att inte döda oskyldiga? Varför är det fel att ljuga, allt annat lika, etc.?


Moraliska system kan man inte konstruera utifrån vad som är rätt eller fel att göra; inga handlingar är i sig moraliska eller inte. I stället får man gå till att utröna rationaliteten i motiven. På så sätt kan man låta förnuftet råda när man konstruerar moraliska system. Frågan är således alltid varför. Genom kunskap och förnuftets förmåga att bättre utröna rationaliteten i enskillda handlingar kan vi få en moral som bättre speglar verkligheten och i mindre grad bygger på oförnuft. Någon absolut moral är jag skeptisk till, däremot är det önskvärt att en moral strävar mot förnuft och bort från oförnuft. I denna resa förändras våra motiv, och med dem våra känslor inför olika situationer.

Håller med om att känslorna är nödvändiga för vår existens, det är den motor som driver oss, men förnuftet styr. :) Jag säger inte att känslorna inte är nödvändiga, utan enbart att de i sig är utan riktning. När vi är nyfödda utgörs denna riktning av den genetiska och intuituva informationen, men genom den cognitiva utvecklingen anammar vi nya förnuftsbaserade rikningar. Genom nya insikter och värderingar tar våra känslor nya riktningar, och så gör även vår moral. Genom att vi annammar en oförnuftig förståelse av vår omvärd så kan vi få en snedvriden känslomässig reaktion, och följden av detta blir en oförnuftig moral. Känslor låter sig manipuleras genom att vi förleder vårt förnuft.

När du frågar mig "vad är det för fel att döda oskyldiga" - så svarar jag: Varför? Och om du inte har en rationell och förnuftig motivation (inte en känslomässig) så agerar du omraliskt. Detta skiljer den rent existentiella moralen från den moral som genom förnuftet strävar efter ett rationella agerande. Detta är det enda sättet att säga att t.ex. nazismens utblommning var omoralisk (även om de hade lyckats genomföra sina planer). Den var omoralisk för att den var oförnuftig och irrationell. Genom att utröna rationaliteten i motiven till våra handlingar (ibland väldigt långa kausala kedjor) genom att fråga varför så kan vi inte enbart säga "för att jag vill". Den existentiella viljan är inte primär och suverän utan kan ifrågasättas genom att utröna rationaliteten i de kausala led som frambringat den.

Johan

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 29 okt 2004 17:40

Jag säger inte att känslorna inte är nödvändiga, utan enbart att de i sig är utan riktning.


OK. Jag menar att:

Premiss 1: Hat är en känsla. (För alla x, om x är 'ett hat', så är x en känsla.)
Premiss 2: Hat kan vara riktat, mot en person, ett föremål, eller något annat. (Det finns minst ett x sådant att x är ett hat, och x är riktat mot...)
Slutsats: Känslor kan vara riktade. (Det finns minst ett x, sådant att x är en känsla, och x är riktat mot...)

Var ligger felet i detta argument? Det är logiskt giltigt, så du måste förneka en av premisserna, eller acceptera slutsatsen.

Sen har du inte svarat på det mesta jag sagt, utan börjat snacka om annat. Vad är t ex svaret på detta:

Citat:
Välmående torde väl vara ett bra exempel på en känsloyttring?


Självklart, men det var inte bara det du sa. Du sa:

Citat:
Definitionen av känslor är för mig ett välmående som kommer av att individen finner mening med sina handlingar, eller att ett skeende uppfyller något som ger mig välmående.


Detta utesluter ju att känslor som hat, ilska, rädsla m fl räknas som känslor. Således är det en felaktig definition.



Och detta?:

Citat:
En filosofisk definition av ett enskilt begrepp blir olika beroende på hur man filosoferar. Den språkliga betydelsen av "känslor" blir mer eller mindre enbart en synonym, men att sätta känslor i ett sammanhang kräver en djupare definition som du inte finner i en ordbok.


Vad är en "filosofisk definition"?



Vidare förstår jag inte riktigt vad du menar med "rationalitet" och "förnuft".

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 29 okt 2004 20:28

Stefan,

Premiss 1: Hat är en känsla. (För alla x, om x är 'ett hat', så är x en känsla.)
Premiss 2: Hat kan vara riktat, mot en person, ett föremål, eller något annat. (Det finns minst ett x sådant att x är ett hat, och x är riktat mot...)
Slutsats: Känslor kan vara riktade. (Det finns minst ett x, sådant att x är en känsla, och x är riktat mot...)

Var ligger felet i detta argument? Det är logiskt giltigt, så du måste förneka en av premisserna, eller acceptera slutsatsen.


Premiss 1: "Hat är en känsla" = "En känsla är hat" är inte så självklar om man ser bortom den språkliga betydelsen. En känsla är en hormonutsöndring som inverkar på kemiska substanser och vidare till fysiologiska sensationer vi upplever. Då får vidare premiss två - som är beroende av premiss 1 - dåligt stöd: Den kemiska substansen kan vara riktad mot andra männsikor = fel. Det är vår uppmärksamhet som är riktad mot andra människor, och vi gör i samma stund intuitiva eller medvetet förnuftiga slutsatser om ett skeende.

Man säger språkligt till vardags att "hat är en känsla" och att man "riktar sina känslor", men detta säger inget om vad som sker, man måste skilja på detta annars blir det mycket konstigt om man ska försöka utröna hur saker hänger samman. Jag har försökt förklara (genom en massa text vid det här laget :) ) dessa funktioner hur de ordnar sig bortom vårt språkbruk. Jag kan säga att "jag tycker om att titta på TV" men bortom detta förenklade påstående är det en mängd funktioner som föreligger och som först är dolda. Man måste ifrågasätta de funktioner TVtittandet har för mig för att få en förståelse för processen. Detta är att gå bortom den språkliga betydelsen och söka filosofiska eller psykologiska definitioner av ett skeende. Om du slår upp ordet "känsla" i en ordbok så finner du mer eller mindre enbart en synonym, men om du slår upp ordet i ett filosofilexikon, eller frågar en filosof så får du en vidare definition och olika varianter på tillämpande. Så detta var mitt svar på din andra följdfråga. På din första följdfråga så vill jag göra om definitionen för att bli allmängiltig och inte utesluter några olika känslor:

Känslor är den underordnade reaktion som följer av vår förnuftiga eller intuitiva slutsats om ett skeende är av godo eller ej för det egna jagkomplexet

En definition som ovan finner du inte i en ordbok utan det är min filosofiska definition av känslor genom att sätta dem i ett sammanhang.

Vidare kan vi sätta in moralen i samma sammanhang och se att den är underordnad förnuftet (eller intuitionen) då känslorna är det. Jag tror faktiskt den största förvirringen (i den här diskussionen) uppstår då människan tenderar att placera intuition och förnuft i en dualistiskt motsatsförhållande. Så är inte fallet. Det är inte en stor del av vårt medvetande som är synligt för oss, det mesta är en undermedveten process. Den kan göras synlig genom introspektion och fördjupning. Att enbart kalla språket och de bilder som är för handen i vårt medvetande för förnuft är att skala bort det mesta av vår förnuftsprocess.

Vidare förstår jag inte riktigt vad du menar med "rationalitet" och "förnuft".


Ja då blir det förvirrat. När något är "rationellt" så är det förnuftsbaserat och ändamålsenligt, och förnuft i sin tur är kunskapsbaserad utifrån hur tingen förhåller sig. Motsatser till detta är vanföreställningar och lögner. Poängen är att vi bör sträva efter att göra rationella slutledningar och att vi vidare fördjupar oss i kunskap om världen så vårt förstånd blir mer koherent med vad som sker. En annan viktig aspekt av detta är de irrationella komplex som redan uppstått ur irrationella slutledningar. Genom kunskap och förnuft så förlorar de sin existentiella drivkraft. Ett tydligt exempel på detta är sektbildningar med irrationell manipulation (eller vår kultur för den delen :) )

Johan

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 30 okt 2004 11:40

Premiss 1: "Hat är en känsla" = "En känsla är hat" är inte så självklar om man ser bortom den språkliga betydelsen.


Vad finns det för betydelse som inte är språklig?

En känsla är en hormonutsöndring som inverkar på kemiska substanser och vidare till fysiologiska sensationer vi upplever.


Hur vet du det? Jag förstår inte hur man får reda på sådant som "känslors språkliga betydelse är 'hat, mm.', men dess 'egentliga betydelse' är något helt annat".

Givetvis finns det hormonutsöndringar. Men varför ska vi kalla dem för "känslor"? "Känslor" är ju ett ord vi redan använder i vardagsspråket, för att referera till sådant som rädsla, hat, kärlek, etc. Det blir bara förvillande att använda "känslor" för att referera till hormonutsöndringar.

Sen är det naturligtvis så att hormonutsöndringar, som är fysiska, orsakar vissa mentala tillstånd, t ex känslor. Men det innebär inte att det är korrekt att säga att hormonutsöndringar (som saknar riktning, det håller jag med om), är känslor. De orsakar känslor.

Om du slår upp ordet "känsla" i en ordbok så finner du mer eller mindre enbart en synonym, men om du slår upp ordet i ett filosofilexikon, eller frågar en filosof så får du en vidare definition och olika varianter på tillämpande. Så detta var mitt svar på din andra följdfråga.


Jag förstår fortfarande inte vad en filosofisk definition är. Men definitioner är ett intressant ämne. Om du vill ha boktips om synpunkter på definitioner från ett analytiskt perspektiv kan jag ge dig några.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 36 och 0 gäster