Gör lobotomi en person till två?

[Justin Case]

Innebär lobotomi att hjärnhalvornas kontakt med varandra bryts helt? Hur kan man då vara en enda person? Måste det inte uppstå två personer? Som är två olika personer i samma mening som t.ex. siamesiska tvillingar är det?

Tänk vilka svårigheter man skulle få om man plötsligt blev en siamesisk tvilling med en kopia av sig själv, och alltså plötsligt skulle behöva komma överens med en annan person - en person som kanske med tiden börjar ha helt andra önskemål än man själv - om vad ens kropp ska göra. Får lobotomerade människor sådana problem? Om inte, varför inte?

Om man blir två personer av lobotomi, kan lobotomi då betraktas som ett annat sätt att föröka sig?
Bör brott mot en lobotomerad människa därmed bestraffas lika hårt som motsvarande brott mot två icke-lobotomerade människor?
Bör en socialbidragssökande människa med lobotomerad hjärna få dubbelt socialbidrag?

[Jörgen]

Lobotomi är avskaffad, metoden hade sina brister,
man fick ibland fram en lugnare, mindre bråkig person, vilket det var man eftersträvade,
men samtidigt också en mycket nervösare person,
har jag för mig.

Eftersom dessade 2 delade på kropp, så kunde de knappast få dubbelt med socialbidrag.

Men frågan är ju intressant, om man klipper av de 2 hjärnhalvorna från varandra, vad blir resutatet?
Får man verkligen fram 2 olika människor?

[miss x]

Lobotomi gör givetvis inte en person till två.
Snarare tvärtom i så fall. Det blir 1-1.
Du kan ju räkna ut summan.

Lobotomi innebär att man skär av nervbanor mellan pannloben och andra delar av hjärnan som är centra för känslolivet (amygdala tror jag).
Syftet var att minska depression men kontentan av ingreppen blev ofta att patienterna blev apatiska.
En hel del patienter som genomgått lobotomi avled till följd av hjärnskador, orsakade av "behandlingen".
Obehagligt anser jag.

Idag finns ju psykofarmaka, så jag tror inte att lobotomi används knappt alls längre.

[PopJimmy]

För det första så förkastar jag idéen om att det finns ett: en-till-en förhållande mellan "människa" och "person". Varje människa är för mig flera personer, och med person menar jag "roll" i kombination med "självbild" i en given social situation/kontext. Person är alltså en knippe värderingar/föreställningar om hur jag som människa fungerar i ett givet sammanhang. Jag är alltså samma "människa" i olika sammanhang, men jag är olika personer.

Jag tror det är farligt att dra ett ett-till-ett förhållningsätt med person och människa. I förmoderna samhällen så var människor "instanser" av en statisk social yrkesroll och ofta tittalade man människor utifrån denna yrkesroll. Detta "statiska" förhållningsätt lever i mång och mycket kvar i vårat moderna samhälle fast med "". Ego. Vilket inte determineras av det sociala arvet utan bygger på mer andra typer av kritrier, t.ex. "funktionella" (jag är en "smart" person) eller "estetiska" (jag är "snygg" snygg person).

Många springer runt med detta ett-till-ett förhållande och inser inte att smart och snygg alltid beror på sammanhanget, dvs, är jag på en viss typ av fest så kommer jag vara olika snygg beroende på hur de andra ser ut, respektive vilka estetiska preferenser som råder i situationen.

[Johan Ågren]

Det jag läst om detta säger att det uppstår två olika personer, men att dessa interagerar på ett sådant sätt att personen upplever sig som homogen så länge man inte gör vissa experiment som påvisar att de är två olika. Som t.ex att skärma av synfältet. Ögon och kroppshalvor är kopplade till olika hjärnhalvor, och plötsligt gör den ena personhalvan saker den andra halvan inte är medveten om, och vice versa. Det uppstår en multiple personality disorder. Kommunikationen och förståelsen individer emellan existerar i de gemensamma (förhoppningsvis någorlunda liknande) erfarenheterna, och så är det även inom oss själva.

/johan

[Waggho]

Trådskaparen blandar ihop lobotomi (som användes för att lindra diverse psykiska sjukdomar) med callosotomi, där man skär av corpus callosum (nervtrådar som förbinder hjärnhalvorna med varandra) för att förhindra att svåra epilepsianfall sprids över hela hjärnan.

Det uppstår inte två personer. Det är bara att hjärnhalvorna inte kan överföra information till varandra och om man t ex håller för vänsterögat kan inte högra hjärnhalvan se vad som händer. Man kan visa att hjärnhalvorna är specialiserade på olika saker, t ex kan inte höger hjärnhalva läsa medan vänster hjärnhalva inte kan känna igen ansikten.

Här kan man spela ett spel där man ser hur det blir:
http://nobelprize.org/educational_games ... index.html

[Johan Ågren]

Trådskaparen blandar ihop lobotomi (som användes för att lindra diverse psykiska sjukdomar) med callosotomi, där man skär av corpus callosum (nervtrådar som förbinder hjärnhalvorna med varandra) för att förhindra att svåra epilepsianfall sprids över hela hjärnan.

Det uppstår inte två personer. Det är bara att hjärnhalvorna inte kan överföra information till varandra och om man t ex håller för vänsterögat kan inte högra hjärnhalvan se vad som händer. Man kan visa att hjärnhalvorna är specialiserade på olika saker, t ex kan inte höger hjärnhalva läsa medan vänster hjärnhalva inte kan känna igen ansikten.

Här kan man spela ett spel där man ser hur det blir:
http://nobelprize.org/educational_games ... index.html

Det intressanta är att det uppstår olika erfarenheter och minnen i två olika hjärnhalvor som inte integreras. Det är således enbart det faktum att erfarenheterna i de två hjärnhalvorna är lika varandra som skapar homogeniteten mellan de båda hjärnhalvorna. Ett långtgående experiment där man gav de två olika hjärnhalvorna olika information skulle medföra att två olika individer uppstod. Och beroende på grovheten i experimentet så skulle dessa inte kunna komma överens. Tex så skulle den ena halvan kunna bli matat med missledande information. Experimentet kommer dock att försvåras av hjärnhalvornas grundläggande olika specialisering att hantera erfarenheter.

/Johan