Fromm skrev:
Jr Auk din tveksamhet till Damasio är svår för mig att förstå.
Att de troende (religiösa och dualister) inte accepterar att medvetandet tas ner från piedestalen förstår jag.
Kunskapen om hjärnan kan ju Förtydliga våra gränser och våra fördelar och brister.
Vad är din åsikt om filosofen Frank Jackson?
Tänker främst på hans försök att förneka Marys insikt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Frank_Cameron_Jackson
Jag är inte tveksam till Damasio. Jag är tveksam till slutsatserna man kan dra därutav.
För att exemplifiera skulle jag vilja se den man som i teoretiskt resonemang kunde komma fram till en slutsats, och det en han tidigare höll, innan hjärnskadan uppstod, men som i praktisk relation till det inte uppvisade ett beteende som han själv teoretiskt kom fram till som varandes riktigt.
I det fallet vill jag se huruvida det är något tvingande för honom eller huruvida han kan komma runt sitt predikament genom en medvetenhet om sin belägenhet.
Jag ser det nämligen som att vi är ett slags aliens i våra kroppar. Medvetandet det vill säga. Vi är dualistiska, inte på grund utav själens boning någon annan stans, utan på grund utav att världsbilden vår uppfattning håller, och tanken, är förlagd till ett ickemateriellt plan. Även om det sen är så att det krävs materiella komponenter och desamma ordnade på ett visst sätt för att perception och tanke skall uppstå.
Därav tror jag också att ett medvetande är något som utnyttjar sina närvarande kroppsliga komponenter efter bästa förmåga.
Jag har personligen erfarit en frigörelse från känslor som jag tidigare lät mig styras av. Det är en värderingsram som man lägger på känslor och tanke. Hur många säger sig inte kunna kontrollera sig, trots att dom vet det bästa, men känslorna kommer i vägen. Jag lider inte det problemet längre. Eller visst gör jag det, men i långt mindre utsträckning än jag förut gjorde.
Jag är övertygad om att känslor avslöjas av introspektion och inte av ett vetenskapligt utfrågande i statistiskt avseende av flera subjekt. Då avslöjas "känslor" eller motsvarigheten för den vetenskapliga sökningen. Ser du vad jag menar med dom orden?
Våra känslor skapar oss att vara dugliga i en situation av naturen bestämd och ger oss ett mål som är opersonligt och meningsbärande för något annat. I kroppens mening är vi objekt, medan sinnets, medvetandets strävan är att se subjektets värde. Det är dags att lämna kroppen därhän. Vilket jag i stort tycker mig se evolveras, på det psykologiska planet, i den negligens som så mång ahåller för kroppen. Jag ser det inte bara som ett subjekts svaghet att låta kroppen förfalla. Det är en masspsykologiskt förändring, kulturell och social men för det även psykologisk.
Vad säger du om att man kan uppmäta personliga strävanden att förändra sin personlighet i förändrad fysiologi för hjärnan?
Vad ger det för makt till subjektet och vart tar den makten slut.
Hoppas det har förklarat min skepsis gentemot neuropsykologerna.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno