Begränsningar och nuvarande tillstånd är allt ett måste i beaktandet. Vanföreställd den som ser till det som kunde vara framför det som är. I saken i dagen skall vi finna våra svar. Skrivet av gud i naturens skapelse, bevarat av moderjord för oss att finna innan vi i offer för den högste lägger henne på altaret. Är det vart vi ska? Till altaret för det slutgiltiga offret?
Friedrich Nietzsche skrev:Man kan nu överallt höra moralens ändamål bestämmas på ungefär följande sätt: det består i mänsklighetens fortbestånd och utveckling; men därmed har man ju bara sagt att man vill ha en formel, ingenting mer. Fortbestånde såsom vad? blir den omedelbara motfrågan, utveckling mot vad? Är det inte just det väsentliga, nämligen svaren på dessa Såsom vad? och Mot vad?, som nu har utelämnats i formeln? Vad kan med anledning av den slås fast på exempelvis pliktlärans område som inte redan nu, utan närmare eftertanke och underförstått, kan betraktas som fastslaget! Kan man ur den på ett tillfredställande sätt utläsa om det är en så stor del av människans existens som möjligt som man har för ögonen? Eller största möjliga avanimalisering av männskligheten? Hur olika måste inte medlen, det vill säga den praktiska moralen, bli i bägge fallen! Låt oss tänka oss att man ville göra mänskligheten så förnuftig som den över huvud taget kan bli: därmed skulle man ingalunda ha uppnått någon garanti för dess längsta möjliga fortbestånd! Eller om man utgår från att man lät dess "högsta lycka" utgöra svar på dessa Mot vad? och Såsom vad? - menar man i så fall den högsta grad av lycka som enskilda människor så småningom skulle kunna uppnå? Eller är det en genomsnittslycksalighet för alla, som för övrigt skulle vara omöjligt att värdera, som är det hägrande slutmålet? Och varför skulle just moralen vara den rätta vägen dit? Är det inte genom den, på det stora hela, som en sådan mängd olustkällor har kommit i dagen att man snarare skulle kunna dra den slutsatsen att människan för varje steg hon tagit mot större förfining i det sedliga blivit mindre tillfredställd med sin nästa och med sin lott i tillvaron? Har inte den mest moraliska människan hittills varit av den övertygelsen att det enda sinnestillstånd som människan moraliskt sett är berättigad till är den djupaste osalighet?
Eller har ni en bra idé om vart vi borde styra kosan?
Och har det här tramset något värde för något utanför moralen, och våra sedvänjors påbud, eller har det inte ens det?