Söker vi bevisen så är det också bevisen vi finner. Bevis är emellertid raka motsatsen till vad vi vanligen förstår såsom Bevis. Beviset är något som alltid påvisar avsaknaden av något, men är avsett att peka utöver sig självt mot ett något som genom beviset skall uppenbaras. Det finns inget behov av att bevisa något uppenbart. Det uppenbara är sitt eget bevis. Alla andra slags bevis på dess närvaro skulle vara redundanta. Vore detta – det som beviset pekar på – självt närvarande skulle beviset inte bara vara överflödigt utan också, vilket är viktigare, betydelselöst (!). Vi skulle aldrig få för oss att söka efter något närvarande; inte heller skulle vi då i beviset finna något spår-av ”det eftersökta” – blott dess [”det eftersöktas”] avsaknad.
Beviset är ett sådant spår-av, det är ett spår av att något har varit närvarande; vilket är detsamma som att säga att det inte längre är närvarande – dvs. är frånvarande. I närvaron av det uppenbara finns i bevisen endast spår-av dess frånvaro (!) – dvs. vi finner aldrig i bevisen det som pekas på. Beviset är snärjt i denna omöjlighet. Att bevisa Sanningen med bevis är att bita sig själv i arslet, och det ordentligt.
Juridiskt sett fungerar emellertid beviset annorlunda. Det är där inte frågan om att bevisa något som är utan något som har varit. Detta hänger samman med essensbegreppet – det är någon, en person, som vi dömer. Felslutet ligger i att vi går från att bevisa något inte längre närvarande till att hävda dess faktiska närvaro – dess beständighet över tid. Därför visar vi istället. Filosofen är den nödvändige (nöd-vändande) lögnaren.
Om bevis
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Om bevis
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Angelina skrev:Det kan också vara ett bevis på att något kommer att närvara. Det beror på hur man betraktar tiden.
Är inte det bara ytterligare ett sätt att säga att något är frånvarande (eller ännu inte närvarande)? Tiden är helt riktigt a och o i denna fråga.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Jo, men ville bara påpeka att det inte bara kan vara närvarande i dåtiden.
Fast å andra sidan, visst kan man ifrågasätta något som finns mitt framför ögonen på en.
Och om man bortser från tiden och ser att allt är nu, vad händer då med din teori?
Frånvarande eller närvarande är bara en mental konstruktion som handlar om i vilken grad man kan acceptera det upplevda, eller?
Fast å andra sidan, visst kan man ifrågasätta något som finns mitt framför ögonen på en.
Och om man bortser från tiden och ser att allt är nu, vad händer då med din teori?
Frånvarande eller närvarande är bara en mental konstruktion som handlar om i vilken grad man kan acceptera det upplevda, eller?
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Angelina skrev:Jo, men ville bara påpeka att det inte bara kan vara närvarande i dåtiden.
Fast å andra sidan, visst kan man ifrågasätta något som finns mitt framför ögonen på en.
Och om man bortser från tiden och ser att allt är nu, vad händer då med din teori?
Frånvarande eller närvarande är bara en mental konstruktion som handlar om i vilken grad man kan acceptera det upplevda, eller?
Ingenting är närvarande i varsig dåtid eller framtid. Allt som är närvarande är det alltid i just nutid. Fast vi förhåller oss ju förvisso också till potentialiteter, som är närvarande. Men är det bevis eller järtecken?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Angelina skrev:Jo, men ville bara påpeka att det inte bara kan vara närvarande i dåtiden.
Fast å andra sidan, visst kan man ifrågasätta något som finns mitt framför ögonen på en.
Och om man bortser från tiden och ser att allt är nu, vad händer då med din teori?
Frånvarande eller närvarande är bara en mental konstruktion som handlar om i vilken grad man kan acceptera det upplevda, eller?
Ingenting är närvarande i varsig dåtid eller framtid. Allt som är närvarande är det alltid i just nutid. Fast vi förhåller oss ju förvisso också till potentialiteter, som är närvarande. Men är det bevis eller järtecken?
Eller som jag brukar säga
Jag kommunicerar, alltså är jag: jag är här nu.
Det är det hela. Kosmos. Livet.
A
Algotezza aka Algotezza
Men beviset härrör väl ett undersökande subjekt?
Och den jäveln fäller din tes om att inte söka det som är uppenbart. För hur ofta är det inte för sökandets skull som förstoringsglaset tas i bruk?
Och det tyder väl snarast på att det är avsaknaden av syn, och inte "uppenbarhet" som inleder undersökningen. För även det uppenbara kan dölja sig för synen om det inte ledsagas av tanken. Glasögonen på huvudet är ett bry, tex.
Har du inte här satt "uppenbarhet" på tinget, när det som du behandlar är synen av tinget. Den som är blind är blind. Oavsett vilken färg vi målar det han avser se.
Och den jäveln fäller din tes om att inte söka det som är uppenbart. För hur ofta är det inte för sökandets skull som förstoringsglaset tas i bruk?
Och det tyder väl snarast på att det är avsaknaden av syn, och inte "uppenbarhet" som inleder undersökningen. För även det uppenbara kan dölja sig för synen om det inte ledsagas av tanken. Glasögonen på huvudet är ett bry, tex.
Har du inte här satt "uppenbarhet" på tinget, när det som du behandlar är synen av tinget. Den som är blind är blind. Oavsett vilken färg vi målar det han avser se.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk skrev:Men beviset härrör väl ett undersökande subjekt?
Och den jäveln fäller din tes om att inte söka det som är uppenbart. För hur ofta är det inte för sökandets skull som förstoringsglaset tas i bruk?
Och det tyder väl snarast på att det är avsaknaden av syn, och inte "uppenbarhet" som inleder undersökningen. För även det uppenbara kan dölja sig för synen om det inte ledsagas av tanken. Glasögonen på huvudet är ett bry, tex.
Har du inte här satt "uppenbarhet" på tinget, när det som du behandlar är synen av tinget. Den som är blind är blind. Oavsett vilken färg vi målar det han avser se.
Och tinget-i-sig? Det är klart att det är ett subjekt som söker, och denne kan aldrig nå utöver att vara just subjekt, men varför skulle det säga emot min tes? Det uppenbara är alltid uppenbart, höljs det i någon oförnuftets dimma så är det heller inte uppenbart - och proportionellt därmot svarar sökandet efter bevisen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Tinget-i-sig är väl alltid uppenbart. Fast inte för oss. Och det är väl problemet, i all form av bevis handlar det bara om att övertyga. Vi kan ju inte göra annat än att visa att något sker enligt vår förutsägelse, empiriskt, eller är konsistenta våra begrepps definitioner.
Jag tyckte du talade om bevis som undanflyende situationen för om det är uppenbart så söker vi inte bevis. Där menar jag att vi är i subjektets uppmärksamhets våld. Det som är uppenbart kan gott ligga kvar. Bida sin tid och rätt var det är framträda.
Och är inte bevisets sublimitet i att visa sig överflödigt. Att upphäva sig självt i och med att det blir uppenbart, att bli betydelselöst.
Det är ju ofta en kedja av visanden som leder till det som kallas "bevis". För kniven utan mordet ger väl inget bevis, om inte det att det finns knivar söks.
Jag tyckte du talade om bevis som undanflyende situationen för om det är uppenbart så söker vi inte bevis. Där menar jag att vi är i subjektets uppmärksamhets våld. Det som är uppenbart kan gott ligga kvar. Bida sin tid och rätt var det är framträda.
Och är inte bevisets sublimitet i att visa sig överflödigt. Att upphäva sig självt i och med att det blir uppenbart, att bli betydelselöst.
Det är ju ofta en kedja av visanden som leder till det som kallas "bevis". För kniven utan mordet ger väl inget bevis, om inte det att det finns knivar söks.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag gjorde faktiskt ett förbehåll för den juridiska tillämpningen av bevis. Dock öppnas här många intressanta dörrar. För det första: hur existerar "mordet" (i detta fall "knivmordet")?
Själva mordet existerar bara i det mördande ögonblicket - dvs. precis när det utförs. Det lustiga är att det vinner sin juridiska status såsom mord först när offret inte längre är närvarande självt - om vi med död menar den vanliga vedertagna definitionen av livets uppehörande. Med andra ord så är hela den juridiska apparaten inte alls företrädandes den part som den menar sig företräda (dvs. brottsoffret). Den går istället "parasiternas" ärenden. Sorgen (smärta) ses som ett minusladdat värde som neutraliseras genom att utdela smärta (i någon form) åt brottslingen. Det är lustigt med "känslor", inte minst när det gäller ägandet och delandet av dem. Jag använder mig av ordet "parasit" här, och helt uppenbart provocerande - men varför? Att någon skrattar på vår bekostnad upplevs hos många som ett "ont". Att någon skrattar med oss ser vi som något "gott". Varför tillåter vi småsinta människor att delta i vår glädje? I vår sorg?
Nåväl. I knivmordet så företräds och uppträder "allmänheten" som någon vilken blivit "berövad" något - ett objekt (eller en förtingligad förestålse av subjektet - kroppen kan ju vara kvar -, subjektet är det enda relevanta i upphörandet av "liv" men subjektet är ju det enda som aldrig tar del av sin egen rättsprocess på något sätt i detta fallet). I samma bemärkelse hade man kunnat hålla en "trendig" stat skyldig för att bestjäla oss på våra ungdomar, men det synes högst otroligt att sådana rättsprocesser skulle förekomma.
Jag orkar inte fortsätta just nu. Kom på andra tankar
Kontentan är att det finns ett förbehåll för det juridiska användandet av begreppet "bevis" och det bottnar i att vi tillskriver saker och ting en "essens" som är beständig över tid. (Posthumanist nu i veckan, halva reapriset, skynda på!)
Själva mordet existerar bara i det mördande ögonblicket - dvs. precis när det utförs. Det lustiga är att det vinner sin juridiska status såsom mord först när offret inte längre är närvarande självt - om vi med död menar den vanliga vedertagna definitionen av livets uppehörande. Med andra ord så är hela den juridiska apparaten inte alls företrädandes den part som den menar sig företräda (dvs. brottsoffret). Den går istället "parasiternas" ärenden. Sorgen (smärta) ses som ett minusladdat värde som neutraliseras genom att utdela smärta (i någon form) åt brottslingen. Det är lustigt med "känslor", inte minst när det gäller ägandet och delandet av dem. Jag använder mig av ordet "parasit" här, och helt uppenbart provocerande - men varför? Att någon skrattar på vår bekostnad upplevs hos många som ett "ont". Att någon skrattar med oss ser vi som något "gott". Varför tillåter vi småsinta människor att delta i vår glädje? I vår sorg?
Nåväl. I knivmordet så företräds och uppträder "allmänheten" som någon vilken blivit "berövad" något - ett objekt (eller en förtingligad förestålse av subjektet - kroppen kan ju vara kvar -, subjektet är det enda relevanta i upphörandet av "liv" men subjektet är ju det enda som aldrig tar del av sin egen rättsprocess på något sätt i detta fallet). I samma bemärkelse hade man kunnat hålla en "trendig" stat skyldig för att bestjäla oss på våra ungdomar, men det synes högst otroligt att sådana rättsprocesser skulle förekomma.
Jag orkar inte fortsätta just nu. Kom på andra tankar
Kontentan är att det finns ett förbehåll för det juridiska användandet av begreppet "bevis" och det bottnar i att vi tillskriver saker och ting en "essens" som är beständig över tid. (Posthumanist nu i veckan, halva reapriset, skynda på!)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster