Jag spånar lite....
tala med någon (samtala, två parter är "på samma nivå").
tala till någon (tilltala, en part talar "neråt", kan implicera att den ena parten tvivlar på den andra partens omdömme eller nedvärderar partens betydelse i situationen. men att tilltala kan också vara "uppåt". här används ofta olika former av "titlar" som "hora", "herr", "fru" etc, man förstärker alltså de sociala rollerna/funktionerna genom att tilltala. här föursätts en social hierki, det är olika nivåer - det högst upp tänker/planerar/definierar - det lägst ner utför/agerar).
tala om någon (omtala, kan vara i bra, neutral eller negativ bemärkelse: att "snacka skit" är att omtala någon etc).
tala för någon (inte förtala utan snarare "företräda").
att omtala och "företräda" handlar om att prata om någon som inte är närvarande i sammanhanget, medan samtal och tilltala riktas direkt till den man talar om. Förtydligande: i omtal och "företrädande" så är den man med och den man talar om inte "samma sak". I samtal och tilltal så är den man talar om och den man talar med, "samma sak".
Skillnaden mellan tilltal och omtal är att i tilltal så "lägger man något" "på" den man talar med/om - dvs ett tillskridande av en roll medan i samtalet så försöker man "få något" "ut" (ett kunskapsträd/nätverk av begrepp) av den andre som man tillsammans med den andre "flätar ihop" till en gemensam "kontaktyta" vilket upplevs som berikande eftersom den "öppnar upp" ens egna stela verklighetsmodeller/kunskapsträd.
En notis angående omtal och företrädande: omtal och företrädande kan ske både om den man talar om "är med" respektive "inte är med" i situationen. Tilltal och samtal kan dock aldrig ske om den man talar om inte finns närvarande.
1. Samtal med sig själv är vad jag kallar för "tänkande" eller "resonerande", typ i stil med: "undrar varför x är y, eller är det kanske så att x är z?" olika delar bollas mot varandra och båda är av lika stor vikt tills förhållandet är klargjort - då är samtalet med sig själv klart.
2. Tilltal om sig själv är vad jag kallar "överjag" och "samvete" - detta handlar om viljestyrning "vad som bordes", samtidigt är detta vad jag gör på morgonen då jag är morgontrött.
3. Omtala med sig själv är att hantera självbild och självförtroende, "jag kan inte detta" etc.... att omtala sig själv kan alltså även vara självsmikrande: "jag är så jävla bra...." etc
4. Att företräda sig själv är kanske något som man sällan gör för sig själv- vilket är ganska synd, dock är det viktigt i samband med andra speciellt i väldigt nära relationer, det handlar om att erkänna sina egna behov för sig själv och andra... "jag vill egentligen xxxx". ofta relativt subtilt och diffust. Dessa behov upplever jag utgå från en grundläggande uppsättning behov som alla människor, i stort sett, delar. Skillnaden mellan att tilltala sig själv och att företräda sig själv är att tilltalet ofta är inpräntat av någon annan, dvs en auktoritet typ mamma, pappa, en filosof, en religiös ledare, alltså någon man ser upp till. Att företräda sig själv är dock något helt annat, det är att erkänna att alla de (arter av) behov andra människor har, har man själv också (i någon grad). Dessa behov undertrycks och döljs alltså alltså ofta av tilltal.
En person som omtalar sig själv som "snäll" kanske tilltalar sig själv att "vara snäll tillbaka trots att någon annan är dum" medans han samtidigt, om han skulle företräda sig själv, har ett behov av att markera sin integritetsgräns och inte tar vilken skit som helst....
tilltal neråt innehåller alltid ett mått av "säkerhet", tilltal uppåt är alltid ett mått av "osäkerhet" eftersom i den sociala situationen så är det någon som är "auktoritet" och som måste "bekräfta" att utsagan "godkänns" i det "sociala/situationella kontraktet" för gruppen.
alla former av tal är för mig anspråk på hur världen "är" (eller "kan vara") och hur man bör/kan "se" på den (dvs hur olika perspektiv medför nödvändigheter/möjligheter). Det är graden av anspråk som avgör om det är en möjlighet (sant i vissa världar) eller en nödvändighet (sant i alla världar eller sant i den aktuella världen). Att få makt i sociala situationer handlar ofta om att göra "rätt grad av anspråk" på "rätt saker". Att få makt ínnebär att förstå om situationen "kört fast" (är låst, vilket kräver införandet av idealism/möjligheter/nya visioner) eller om den "slinker iväg" (är diffus vilket kräver införandet av realism, krav, regler, beslut, be-gränsningar). För att fatta rätt besult krävs antingen 1. (främst om du är själv) domänkunskap, dvs en tydligt, komplex och nyanserad epistemologisk modell eller 2. (i grupp, där du själv inte besitter domänkunskap) en förmåga att kunna tolka olika parter (dvs att "försöka förstå" vad någon "försöker säga" istället för att "förstå"/"anta" vad någon "säger").
Ledarskap handlar om att varken fatta för snabba eller för långsamma besult. Beslut är övergången från idé till agerande. Problemet med att snabba för snabba besult är att information kan fattas och "fel saker" görs. För långsamma besult innebär isället att "inget" görs (utifrån något besultat) samtidgit som saker ändå "händer".
Anspråk, proagerande, influens och makt är alla för mig synonymer.
några andra saker jag funderade på var vad man ska kalla sitationen då man utger sig för att företräda någon, men inte gör det...
för mig så tycks auktoritet vara en intim del av samtalet. olika källor är olika tillförlitliga.
Reflektioner?
Olika "tal" former...
Moderator: Moderatorgruppen
från en sak till en annan: såg att ken wilbers hus var till salu http://tour.circlepix.com/tour.htm?id=6 ... wilber.com
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster
