Avantgardet skrev:
Har festen börjat? Utan mig?
Låter som att Främlingen är försöker få även Dig i sina bojjor; rök heroin med mig!
Hej, är det okej om jag tar livet av mej?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
Angelina skrev:Det låter som att du vore schizofren
Detta är intressant med tanke på att jag nyligen fått reda på att jag har Aspergers syndrom. Intressant på grund av vad jag hört:
* Efter att AS uppmärksammats på senare tid, har en del personer fått sina diagnoser ändrade från schizofreni till AS.
-
Men vad har schizofreni med AS att göra ?? Fattar det ICKE.
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
Det går trender inom diagnoser. Helt plötslig har alla Aspergers, eller ännu bättre: autism. Jag tror inte på den definitiva diagnosen eftersom människan är föränderlig och har en mixtur av alla möjliga syndrom inom sin personlighetsuppsättning. Under en period kan man vara mer lagd åt det ena hållet eller det andra. Det stora sociala isolering som råder just nu i samhället gör att många får diagnosen Aspergers.
Min moster jobbar med psykiskt "sjuka" och när min mor visade henne mina tavlor och frågade vilken åkomma jag led av ( min mor älskar
sjukdomar och vill att alla ska ha minst en) så sade hon direkt Aspergers, men det stämmer bara in på mig under den period jag målade just de tavlorna.
Om du hör röster och denna "främling" ter sig verklig för dig, så undrar jag hur den som gav dig diagnosen fick det till Aspergers. Men de går väl in i varandra. Finns det något som är helt avgränsat överhuvudtaget?
Svårigheter att acceptera livet på ett emotionellt plan.Eller kan man vilja ta livet av sig av rent intellektuella skäl? Att man inte finner livet som en rimlig existensform, att det går bortom ens begreppsförmåga. Det är väl det som filosoferna gör, försöker hitta en mening. Det fattar inte, de känner inte meningen och försöker tänka fram den.
En ren överlevnadsinstinkt. Så länge de inte förstår varför de lever så vill de inte dö, eftersom det vore ett intellektuellt nederlag. De placerar den emotionella smärtan i ett oacceptabelt nederlag. Det är "värre" för de som inte kan hantera den på ett konstruktivt sätt, som bara skriker rakt ut och inte kan tänka sig fria. Men du är smart, va? Nihilister, ofrivilliga eller inte brukar anse detta om sig själva.
Att välja att inte dö för att inte såra de som älskar en, kan man se som ett moraliskt ställningstagande.
Den fria viljan är utom ens kontroll, men den finns. Hur går det ihop? Allt är bara oändliga paradoxer, rörelse. Det rör på sig.
På min suicide note ( gul post-it i pannan) kommer det att stå: Jag ger mig.
Äckligt.
Döden är väl alltid egenhändig egentligen. Man ställer sig i dödens blickfång.
Att vara i ständig kamp med livet är att överleva. Den som lever längst vinner. Då börjar man ogilla dessa dödens hjältar och se deras upphöjda status som ett hån. Allt han gjorde var att dö ung. En komprimerad existens, en fullpackad föreställning. Kommersialiserade ikoner. Martyrdöden. Effektsökeri. De var smarta nog att vara tillräckligt emotionellt belastade för att finna smärtan omöjlig att leva med, eller dumma nog att dö. På vilket plan var deras liv ett nederlag? Fick de pisk eller applåder i efterlivet. Man gör sina arrangerade misstag.
Existensen står ändå aldrig stilla.
Eller, det kan finnas de som har gjort en deal och har detta liv som sin sista upplevelse av existensen, och när de dör så försvinner de verkligen helt och hållet i sin självuppfattning, splittras i beståndsdelar så små att inget sammanhängade mönster längre går att uttyda, förutom i minnen satta i andra existenser. Hur utplånad kan man bli? Byggs man upp igen av andras minnen? Får den identiteten en egenuppfattning som är samma
som den som var, eller är det ett barn av urvattnade fantasier? Gammal skåpmat. Finns det något nytt?
Hitta på något du.
Min moster jobbar med psykiskt "sjuka" och när min mor visade henne mina tavlor och frågade vilken åkomma jag led av ( min mor älskar
sjukdomar och vill att alla ska ha minst en) så sade hon direkt Aspergers, men det stämmer bara in på mig under den period jag målade just de tavlorna.
Om du hör röster och denna "främling" ter sig verklig för dig, så undrar jag hur den som gav dig diagnosen fick det till Aspergers. Men de går väl in i varandra. Finns det något som är helt avgränsat överhuvudtaget?
Svårigheter att acceptera livet på ett emotionellt plan.Eller kan man vilja ta livet av sig av rent intellektuella skäl? Att man inte finner livet som en rimlig existensform, att det går bortom ens begreppsförmåga. Det är väl det som filosoferna gör, försöker hitta en mening. Det fattar inte, de känner inte meningen och försöker tänka fram den.
En ren överlevnadsinstinkt. Så länge de inte förstår varför de lever så vill de inte dö, eftersom det vore ett intellektuellt nederlag. De placerar den emotionella smärtan i ett oacceptabelt nederlag. Det är "värre" för de som inte kan hantera den på ett konstruktivt sätt, som bara skriker rakt ut och inte kan tänka sig fria. Men du är smart, va? Nihilister, ofrivilliga eller inte brukar anse detta om sig själva.
Att välja att inte dö för att inte såra de som älskar en, kan man se som ett moraliskt ställningstagande.
Den fria viljan är utom ens kontroll, men den finns. Hur går det ihop? Allt är bara oändliga paradoxer, rörelse. Det rör på sig.
På min suicide note ( gul post-it i pannan) kommer det att stå: Jag ger mig.
Äckligt.
Döden är väl alltid egenhändig egentligen. Man ställer sig i dödens blickfång.
Att vara i ständig kamp med livet är att överleva. Den som lever längst vinner. Då börjar man ogilla dessa dödens hjältar och se deras upphöjda status som ett hån. Allt han gjorde var att dö ung. En komprimerad existens, en fullpackad föreställning. Kommersialiserade ikoner. Martyrdöden. Effektsökeri. De var smarta nog att vara tillräckligt emotionellt belastade för att finna smärtan omöjlig att leva med, eller dumma nog att dö. På vilket plan var deras liv ett nederlag? Fick de pisk eller applåder i efterlivet. Man gör sina arrangerade misstag.
Existensen står ändå aldrig stilla.
Eller, det kan finnas de som har gjort en deal och har detta liv som sin sista upplevelse av existensen, och när de dör så försvinner de verkligen helt och hållet i sin självuppfattning, splittras i beståndsdelar så små att inget sammanhängade mönster längre går att uttyda, förutom i minnen satta i andra existenser. Hur utplånad kan man bli? Byggs man upp igen av andras minnen? Får den identiteten en egenuppfattning som är samma
som den som var, eller är det ett barn av urvattnade fantasier? Gammal skåpmat. Finns det något nytt?
Hitta på något du.
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
Självmordsklinikens slogans:
Nu kan du checka in för gott.
Himlen väntar.
Ett nålstick från Nirvana.
Upplev den befriande självdöden.
Suicide it!
Orkar du inte vänta längre?
Avtala tid med Gud IRL.
Ge upp, du förtjänar det.
Ägd? Ge dem dåligt samvete.
Offra dig för kärleken.
Det här barnet behöver dina organ, vem är du att förneka honom/henne livet?
osv..
Nu kan du checka in för gott.
Himlen väntar.
Ett nålstick från Nirvana.
Upplev den befriande självdöden.
Suicide it!
Orkar du inte vänta längre?
Avtala tid med Gud IRL.
Ge upp, du förtjänar det.
Ägd? Ge dem dåligt samvete.
Offra dig för kärleken.
Det här barnet behöver dina organ, vem är du att förneka honom/henne livet?
osv..
-
Tony The Pony
- Inlägg: 342
- Blev medlem: 12 jul 2005 23:14
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster