Ord har också personlighet

Moderator: Moderatorgruppen

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Ord har också personlighet

Inläggav Sceptisk » 21 nov 2007 13:48

Jag ska ärligt erkänna att jag har aldrig helt gillat att läsa böcker. Det är tidskrävande, tålamodsprövande och många gånger tråkigt på alla sätt. Samtidigt kan jag inte sluta, för jag vet ju att det finns en belöning i ansträngningen. Jag kan heller inte sluta förundras över ordets förmåga att öppna upp nya världar för en. Få en att betrakta världen på ett nytt sätt.

Men orden är inte bara verktyg för att se saker på ett nytt sätt, ord har personlighet. Ord har m a o en själ. Är detta ändå en så orimlig tanke? Är inte skådespelares personligheter ändå väldigt mycket beroende av manuset? Är inte musik kopplat till personlighet? Varför skulle då ord inte kunna betraktas på liknande sätt? Bara för att de är lite mindre och inte har lika mycket precision som en hel mening.

Men ord på egen hand är handikappade eller åtminstone väldigt begränsade. Vissa ord har väldigt starka personligheter och passar bäst för sig själva... eller åtminstone inte i mera känsliga sammanhang. Vetenskaplig jargong består av ordformer som innehåller väldigt mycket information i bara ett enda begrepp och precision medan vardagsspråket bygger mycket på konventioner och tidigare samförstånd.

Ord liknar människor därför att de fungerar bäst i grupp. Inget företag, organisation eller sport skulle kunna fungera utan människors kooperation. Det intressanta är att när människor kommer samman så händer det något utöver att bara vara en grupp individer, något händer. Vad är det som händer? Ord är betydligt mer handikappade än människor genom att de är helt i händerna på författaren och man kan placera ord huller om buller och de kommer aldrig att kunna omorganisera sig själva och bilda en begriplig mening.

Men likheterna finns där ändå. Ord som sätts samman skapar något utöver sig själva, de skapar meningar som blir till historier som går att förstå. Medan orden själva inte kan förstå meningen.

Låt oss leka med tanken att människor går att jämföra med ord på detta sätt, vi är individer och vi ingår i något slags sammanhang. Men få av oss kan se vad detta sammanhang är i dess fulla utformning. Vi kan bara tro att vi ingår i ett större sammanhang en "högre" mening. Men eftersom vi är begränsade, som komponenterna i sammanhanget, så är det väldigt svårt att inse vad denna högre mening skulle vara.

Men det finns tillfällen då vi ibland ser bortom vår egen lilla tillvaro och blir varse något större. Om det är något som skiljer människan från ordet så ligger det nog här, i att vi har förmågan att skåda ut över resten av berättelsen och förstå i vilket sammanhang vi befinner oss i. Men även vi är, precis som orden, handikappade i att kunna förstå högre meningar.

Orden, sin personlighet till trots, kan inte ens inse att de är komponenter i en text, än mindre att de är skrivna på ett papper eller ett datorminne bland tusentals andra ord. Ord är väldigt imbilska och det är nog tur det, för annars skulle vi inte kunna styra över dom och arrangera dom i riktig följd.

Vi människor då? Även om vi är högre stående än ord och kan skåda ut över en stor del av vilka sammanhang vi ingår i, så är vi ändå för alltid förblindade av i vilket högre sammanhang vi verkligen befinner oss i. Kanske är det bra att det är så. Kanske vi är, precis som orden, ämnade att vara imbilska och lite dumma så att vi ska kunna fungera i den större berättelsen om livet.

Att betrakta människor som ord eller ord som människor får vissa andra intressanta konsekvenser. Om vi tänker oss att vi skulle vara som ord, levandes i den stora boken vi kallar universum, kanske det då skulle vara möjligt att lära sig att läsa den boken. Kanske det är så att varje sak i världen går att läsa som ord i en bok. Varje föremål en saga, varje människa ett mästerverk, varje plats ett bibliotek.

Användarvisningsbild
german.timofejev
Inlägg: 249
Blev medlem: 07 okt 2007 11:17
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav german.timofejev » 21 nov 2007 14:39

En anna sak som skiljer männiksor av ord är att människor är självständig. Ordens "öde" bästems av författares ordlek.
mvh
German Timofejev
e-mail:  germa.timofejev@gmail.com
www.rustravel.se

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 21 nov 2007 16:44

En anna sak som skiljer männiksor av ord är att människor är självständig.


Jaha, i vilket sammanhang då menar du? :)

Ord tycker också att dom är självständiga och det är dom ju också, men dom är ganska meningslösa om dom inte existerar i ett sammanhang. Till och med väldigt uttrycksfulla och färgglada ord är ändå beroende av den språkliga kontexten. Annars vore dom ju bara ljud eller oljud.

Användarvisningsbild
german.timofejev
Inlägg: 249
Blev medlem: 07 okt 2007 11:17
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav german.timofejev » 21 nov 2007 16:52

Sceptisk

Det är författare som bestämmer över orden. Det är författares ordlek som avgör ordens självständigher och betydelse. Enstaka ord har ingen mesning.
mvh

German Timofejev

e-mail:  germa.timofejev@gmail.com

www.rustravel.se

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 21 nov 2007 17:42

german.timofejev skrev:Sceptisk

Det är författare som bestämmer över orden. Det är författares ordlek som avgör ordens självständigher och betydelse. Enstaka ord har ingen mesning.


Jodå, enstaka ord har i regel både grundbetydelse och grundreferens men när vi sätter samman dem kan vi ge uttryck åt mer komplexa tankar och berättelser som skapar mening i våra liv genom att visa fram olika mönster i tillvaron vi antingen skapar själva eller blir varse, oftast i sociala sammanhang...

De enskilda orden får sin mening, betydelse och referens,  i de sociala verbala sammanhang, av Wittgenstein kallade språkspel, där de rent konkret nyttjas.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
german.timofejev
Inlägg: 249
Blev medlem: 07 okt 2007 11:17
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav german.timofejev » 21 nov 2007 22:30

Algotezza

Orden har mer betydelse i en sammanhang. Om man anvender ordet Jag exempelvis så har ordet inte så stor betydelse. Om man däremot skriver Jag går hemm då får ordet jag betydelse.
mvh

German Timofejev

e-mail:  germa.timofejev@gmail.com

www.rustravel.se

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 22 nov 2007 03:28

Orden i sig saknar verkligen personlighet, de saknar ju allt, även insikt om att de existerar som fristående begrepp. Orden äger ingen kunskap, de är inte i sig själva ett värde, varken mer eller mindre.

Däremot äger personen som uttrycker sig genom ord i allra högsta grad en personlighet, som är avgörande beroende på hur denne använder orden.
Plötsligt avslöjar orden brukarens karaktär och dess intelligens.
Orden gestaltar människan, klär den i färger och avslöjar människans svaghet och styrka.

Orden är det som ger brukaren makt, eller tar ifrån all makt. Språket katalogiserar oss, orden blir det som skapar våra gränser, förslavar eller befriar och bildar  den yttre ram som vi tvingas hålla oss inom.

Orden som är abstrakta förvandlar vår verklighet till en illusion, där det icke reella tar över och styr. Vi lever i en drömvärld vars öde ligger i hur vi brukar dessa ord, då de för oss har blivit mer betydelsefulla än all annan form av existens. Vi är idioter därmed, passiva dårar som låter ordlekar förvandla en idyll, ett potentiell paradis,  till ett helvete.

Det är orden i dess sanna innebörd, en låtsasvärld av falska begrepp som i det stora hela betyder just ingenting.
It´s nothing else but a fake, all the words to the very ends of the world. :wink:

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 nov 2007 04:42

Algotezza skrev:De enskilda orden får sin mening, betydelse och referens,  i de sociala verbala sammanhang, av Wittgenstein kallade språkspel, där de rent konkret nyttjas.


Det är inte tillräckligt att visa fram konventionen som existential, utan att analysera de krafter som formar den. Meningen är aldrig fix, utan det är frågan om en oupphörlig förhandling med kulturella värden.

Sceptisk,

din analogi låter precis som C. J. Boströms filosofi. Det blir dock ingen skillnad, hur motiverar du val av narrativ modell? Den genom vilken människan, historien, eller vad det nu må vara, förklaras. Vi bebor ju språket. Jag vet inte om det så mycket beslöjar världen som det är världen, på det enda sätt vi kan förstå världen. I ett Lacanskt perspektiv så är språket det där eviga försöket att återställa helheten.

Jag vet dock inte varför vi skall priotitera ett metaperspektiv på tillvaron som inte är någons perspektiv alls, inget subjekt vari det är förankrat. En utsiktspost från, ja, varifrån egentligen?

Zokrates,

instämmer i mycket av det du skriver, men det är inte antingen/eller här utan både ock. Språket är dubbeleggat, det är en arena för människors möten, makt är alltid närvarande. Det är inte språket i sig, utan ägaranspråken som görs i det som är problemet såsom jag betraktar saken. Det sätt på vilket vi talar om världen. Hur världen framträder genom vårt språk.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 22 nov 2007 04:44

Du är så jävla smart att jag skäms för min dumhet. :cry:

Nej, som vanligt har du mer rätt än jag, varför jag känner mig så korkad i skenet av dina analyser. : (

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 nov 2007 04:48

Har jag sagt nåt smart så måste det ha varit av misstag. :lol:
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 nov 2007 04:51

Men jag är absolut med på att orden kan göra världen till en riktigt dyster plats, men de har också förmågan att göra världen till ett "paradis", allt hänger på hur vi återberättar världen. Vi upplever världen i meningar, det är som voro vi redan inbegripna i en historia (historien om oss själva). Vi har alltså alla möjligheter att påverka och ändra.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 nov 2007 04:54

Jo, förresten, tror det var Chuck Palahniuk (stavar han så?) som sa i en intervju att enda sättet för oss att ta kontroll över vårt eget liv och våra upplevelser är att själva skriva om det/dem. Ligger nånting i det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 22 nov 2007 08:35

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:De enskilda orden får sin mening, betydelse och referens,  i de sociala verbala sammanhang, av Wittgenstein kallade språkspel, där de rent konkret nyttjas.


Det är inte tillräckligt att visa fram konventionen som existential, utan att analysera de krafter som formar den.


Vilka krafter formar konventionen menar du? Om inte människorna själva i sitt sociala samspel... Eller du menar mer abstrakta krafter bakom mänskligt agerande... Finns dessa i vår sociala verklighet eller finns de bara i analysen av densamma, som förklarande hjälpbegrepp?

Avantgardet skrev:Meningen är aldrig fix, utan det är frågan om en oupphörlig förhandling med kulturella värden.




Varför skulle det innebära att meningen är fix om man påstår att den är avhängig av ett språkspelet? Då måste du ju mena att språkspelen är oföränderliga.


Menar du en förhandling "med" eller "om" kulturella världen?

Kan du vara snäll och konkretisera lite mer, genom att ge exempel på "krafter som formar språkspelet" och hur man "förhandlar om/med kulturella värden" och vilka dessa är, enligt dig. Tala också om hur detta mynnar ut i ords skiftande, föränderliga mening och referens! Allmänna invändningar mot det jag skriver säger varken bu eller bä för min del.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 22 nov 2007 09:04

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:De enskilda orden får sin mening, betydelse och referens,  i de sociala verbala sammanhang, av Wittgenstein kallade språkspel, där de rent konkret nyttjas.


Det är inte tillräckligt att visa fram konventionen som existential, utan att analysera de krafter som formar den.


Vilka krafter formar konventionen menar du? Om inte människorna själva i sitt sociala samspel... Eller du menar mer abstrakta krafter bakom mänskligt agerande... Finns dessa i vår sociala verklighet eller finns de bara i analysen av densamma, som förklarande hjälpbegrepp?


Men vad formar människorna? Verkar inte ideologierna redan i vårt seende av verkligheten? På samma sätt som metafysiken verkar genom språket? De finns väl i vår sociala verklighet i precis samma utsträckning som vi tänker dem? Vi håller väl utkik efter det vi förväntar oss finna?

Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:Meningen är aldrig fix, utan det är frågan om en oupphörlig förhandling med kulturella värden.




Varför skulle det innebära att meningen är fix om man påstår att den är avhängig av ett språkspelet? Då måste du ju mena att språkspelen är oföränderliga.


Menar du en förhandling "med" eller "om" kulturella världen?

Kan du vara snäll och konkretisera lite mer, genom att ge exempel på "krafter som formar språkspelet" och hur man "förhandlar om/med kulturella värden" och vilka dessa är, enligt dig. Tala också om hur detta mynnar ut i ords skiftande, föränderliga mening och referens! Allmänna invändningar mot det jag skriver säger varken bu eller bä för min del.


Jag kan inte Wittgensteins språkfilosofi. Men jag förstår språkspel som en språklig struktur. Det exempel som ger sig så här på rak arm är huruvida det är samma sak när en hindu och en kristen talar om Gud. Det blev uppenbart för missionärerna under kolonialismen. Ordet Gud är strukturellt upptaget, och när vi talar om det så rör det sig just om en förhandling med, och om, kulturella värden.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 22 nov 2007 09:59

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:De enskilda orden får sin mening, betydelse och referens,  i de sociala verbala sammanhang, av Wittgenstein kallade språkspel, där de rent konkret nyttjas.


Det är inte tillräckligt att visa fram konventionen som existential, utan att analysera de krafter som formar den.


Vilka krafter formar konventionen menar du? Om inte människorna själva i sitt sociala samspel... Eller du menar mer abstrakta krafter bakom mänskligt agerande... Finns dessa i vår sociala verklighet eller finns de bara i analysen av densamma, som förklarande hjälpbegrepp?


Men vad formar människorna? Verkar inte ideologierna redan i vårt seende av verkligheten? På samma sätt som metafysiken verkar genom språket? De finns väl i vår sociala verklighet i precis samma utsträckning som vi tänker dem? Vi håller väl utkik efter det vi förväntar oss finna?


Vad som formar människorna är deras inbördes samspel, utifrån deras personliga/privata föreställningar, avsikter och bevekelsegrunder.

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:Meningen är aldrig fix, utan det är frågan om en oupphörlig förhandling med kulturella värden.




Varför skulle det innebära att meningen är fix om man påstår att den är avhängig av ett språkspelet? Då måste du ju mena att språkspelen är oföränderliga.


Menar du en förhandling "med" eller "om" kulturella världen?

Kan du vara snäll och konkretisera lite mer, genom att ge exempel på "krafter som formar språkspelet" och hur man "förhandlar om/med kulturella värden" och vilka dessa är, enligt dig. Tala också om hur detta mynnar ut i ords skiftande, föränderliga mening och referens! Allmänna invändningar mot det jag skriver säger varken bu eller bä för min del.


Jag kan inte Wittgensteins språkfilosofi. Men jag förstår språkspel som en språklig struktur. Det exempel som ger sig så här på rak arm är huruvida det är samma sak när en hindu och en kristen talar om Gud. Det blev uppenbart för missionärerna under kolonialismen. Ordet Gud är strukturellt upptaget, och när vi talar om det så rör det sig just om en förhandling med, och om, kulturella värden.


Språkspelet är främst inte en språklig struktur utan det är den sociala aktivitet där vi använder språket, alltså livets skiftande kommuniaktionssituationer, där vi ömsom agerar talare och lyssnare, sändare och mottagare. Men dess produkter kan vara ord och språkliga strukturer med olika funktioner och egenskaper  i dessa situationer, språkspelen, funktioner som alltså är betingade av språkspelet och har viss relativ varaktight med också ständigt, snabbt eller långsamt,  förändras.

Ang. "Gud" och Gud: Vilken betydelse vi lägger i olika ord är individuellt betingat utifrån hur vi tolkat det som skett i de  språkspel vi deltagit i.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster