Det är helt okej att säga till någon: "Du ser ledsen ut, behöver du någon att prata med?" Men det är inte lika okej att säga till någon: "Du ser ointelligent ut, vill du ha hjälp med den där blanketten?"
Varför?
Varför anses brist på intelligens som mer skamligt än brist på välbefinnande?
När det är fråga om vad som gör livet värt att leva brukar ju folk göra den motsatta värderingen, nämligen att det är välbefinnande (lycka), snarare än hög intelligens, som i grunden gör livet värt att leva. Varför är då intelligens tvärtom mer laddat än välbefinnande när man säger till någon att man observerat att han/hon verkar lida brist på det (intelligens respektive välbefinnande)?
Varför är intelligens så känsligt?
Moderator: Moderatorgruppen
Kan det vara så att vi höjer rationalitet till skyarna, att våran kultur och världbild vilar på rationalitet och ser intelligens som måttet på hur rationell en människa är? Om rationalitet upplevs som viktigt och en människan är väldigt intelligent följer att människan blir "värdefull" eller "viktig". Det skulle kunna vara så enkelt....
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Alla är ledsna någon gång - det är heller ingen brist. Alla är inte intelligenta (enligt gemene man) - det är en brist. Brister som inte kan åtgärdas är de som är känsligast att prata om. Ex skillnaden mellan att säga "du ser hungrig ut" och att säga "du ser ful ut". Att vara ointelligent faller här i samma kategori som att ha ett ofördelaktigt utseende. Det faller då under känsloladdade värderingar snarare än att konstatera en situations tillstånd, vilket också är en värdering, men ej känsloladdad.
Att däremot säga till en anorektiker att "du ser hungrig ut" blir känslomässigt laddat då det inte enbart handlar om att värdera en situations tillstånd som kan åtgärdas.
Det är inte OK att säga: "Du ser ledsen ut, behöver du någon att prata med?" Till någon som varit kroniskt deprimerad hela livet och gått i terapi utan resultat. Där faller också värderingen i samma kategori som tillsånd som inte kan åtgärdas.
Det handlar alltså om måttet av tillkortakommande, och naturligtvis i relation till vad vi som mänsklighet värderar högt och lågt.
/Johan
Att däremot säga till en anorektiker att "du ser hungrig ut" blir känslomässigt laddat då det inte enbart handlar om att värdera en situations tillstånd som kan åtgärdas.
Det är inte OK att säga: "Du ser ledsen ut, behöver du någon att prata med?" Till någon som varit kroniskt deprimerad hela livet och gått i terapi utan resultat. Där faller också värderingen i samma kategori som tillsånd som inte kan åtgärdas.
Det handlar alltså om måttet av tillkortakommande, och naturligtvis i relation till vad vi som mänsklighet värderar högt och lågt.
/Johan
Intressant fråga. Man skulle kunna tänka såhär att det är välbefinnandet som är den känsliga punkten, inte intelligens.
För när jag frågar min egen kulturprogrammering om saken säger den såhär: "att vara smart är att vara duktig, men att ha ett välbefinnande är ett tecken på lathet och bortskämdhet". Mao du får gärna lida för det visar att du gör nåt för oss andra eller att du åtminstone sympatilider med oss som verkligen har det svårt. Om du är smart eller inte spelar ingen roll i det sammanhanget.
Brist på välbefinnande är dock tabubelagt ändå, men enligt kulturen så är det ett helt annat sammanhang, nämligen psykiska sjukudomar, som ju är diagnosticerat dåligt välbefinnande och därför har man gjort obehagen officiella. Vilket är ett tydligt budskap till hela gruppen om att "denna person kan inte ta hand om sig själv".
Att förolämpa någons intelligens följer samma darwinistiska tendens. Om man har låg intelligens så måste man bli omhändertagen och det är jobbigt för gruppen. En frisk person vill inte göra sig beroende av gruppens omhändertagande. Det är en förolämpning på många plan som innebär att man gör om denne till ett barn som inte kan ta hand om sig självt och tar ifrån denna vuxna rättigheter.
För när jag frågar min egen kulturprogrammering om saken säger den såhär: "att vara smart är att vara duktig, men att ha ett välbefinnande är ett tecken på lathet och bortskämdhet". Mao du får gärna lida för det visar att du gör nåt för oss andra eller att du åtminstone sympatilider med oss som verkligen har det svårt. Om du är smart eller inte spelar ingen roll i det sammanhanget.
Brist på välbefinnande är dock tabubelagt ändå, men enligt kulturen så är det ett helt annat sammanhang, nämligen psykiska sjukudomar, som ju är diagnosticerat dåligt välbefinnande och därför har man gjort obehagen officiella. Vilket är ett tydligt budskap till hela gruppen om att "denna person kan inte ta hand om sig själv".
Att förolämpa någons intelligens följer samma darwinistiska tendens. Om man har låg intelligens så måste man bli omhändertagen och det är jobbigt för gruppen. En frisk person vill inte göra sig beroende av gruppens omhändertagande. Det är en förolämpning på många plan som innebär att man gör om denne till ett barn som inte kan ta hand om sig självt och tar ifrån denna vuxna rättigheter.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Johan Ågren skrev:Alla är ledsna någon gång - det är heller ingen brist. Alla är inte intelligenta (enligt gemene man) - det är en brist. Brister som inte kan åtgärdas är de som är känsligast att prata om. Ex skillnaden mellan att säga "du ser hungrig ut" och att säga "du ser ful ut". Att vara ointelligent faller här i samma kategori som att ha ett ofördelaktigt utseende. Det faller då under känsloladdade värderingar snarare än att konstatera en situations tillstånd, vilket också är en värdering, men ej känsloladdad.
Att däremot säga till en anorektiker att "du ser hungrig ut" blir känslomässigt laddat då det inte enbart handlar om att värdera en situations tillstånd som kan åtgärdas.
Det är inte OK att säga: "Du ser ledsen ut, behöver du någon att prata med?" Till någon som varit kroniskt deprimerad hela livet och gått i terapi utan resultat. Där faller också värderingen i samma kategori som tillsånd som inte kan åtgärdas.
Det handlar alltså om måttet av tillkortakommande, och naturligtvis i relation till vad vi som mänsklighet värderar högt och lågt.
/Johan
Du har nog helt rätt!
En annan intressant sak är att det är okej att prata hur illa som helst om sin egen intelligens, sitt eget utseende etc, däremot inte andras. Det är vidare kanske inte riktigt lika okej att prata om sin egen hunger eller fattigdom (saker som kan uppfattas som tiggeri eller skuldbeläggande av andra) som att prata illa om sin egen intelligens och sitt utseende, saker som kanske är svårare för andra att åtgärda åt en.
Att man får prata hur illa som helst om sin egen intelligens och sitt eget utseende men inte alls lika illa om andras, ska det tolkas som att man i vårt samhälle uppmuntras till att värdera sig själv lägre än andra? Man får ju t.ex. heller inte ge sig själv beröm och lovord lika frikostigt som man får ge andra detsamma. Det är visserligen begripligt att samhället vill bestraffa skrytmånsar med skam, men den som vill framställa sig i bättre dager än vad som överensstämmer med sanningen kan lätt kringgå detta och lika effektivt få fram budskapet att han är jättebra, genom att låta en vän säga det om honom, och i utbyte säga detsamma om den vännen. Med tanke på detta, varför misstänkliggörs och skambeläggs inte beteendet att lovorda andra människor lika mycket som beteendet att lovorda sig själv, av samma skäl? För att så pass få människor ännu kommit på tanken att lovorda varandra som strategi för att höja sitt rykte?
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Justin Case,
Man får inte prata illa om andras tillkortakommanden. Relativt detta är det OK att tala illa om sig själv eller andra som inte direkt berörs. Sekundärt är det (med vissa undantag) lugnande och stärkande för en omgivning när individen lägger sig i underläge/icke är utmanande. Börjar någon hävda sitt tillkortakommande så stärker det relativt andra i stället för tvärtom. MEN det lugnaste läget är att slippa reflektionen. Och helt knasigt kan det bli när någon som har normen för t.ex ett fördelaktigt utseende börjar hävda sitt tillkortakommande i en grupp som inte når upp till normens nivå. Så det finns varianter.
Detta skambeläggs visst. Se hur alternativa människor ser på skönhetstrender; magasin, uteliv, reklam, som just handlar om att som grupp lovorda varrandra och skapa ett högre värde. Att du inte sett detta är ett bevis på att de kommer undan med det.
/Johan
Att man får prata hur illa som helst om sin egen intelligens och sitt eget utseende men inte alls lika illa om andras, ska det tolkas som att man i vårt samhälle uppmuntras till att värdera sig själv lägre än andra?
Man får inte prata illa om andras tillkortakommanden. Relativt detta är det OK att tala illa om sig själv eller andra som inte direkt berörs. Sekundärt är det (med vissa undantag) lugnande och stärkande för en omgivning när individen lägger sig i underläge/icke är utmanande. Börjar någon hävda sitt tillkortakommande så stärker det relativt andra i stället för tvärtom. MEN det lugnaste läget är att slippa reflektionen. Och helt knasigt kan det bli när någon som har normen för t.ex ett fördelaktigt utseende börjar hävda sitt tillkortakommande i en grupp som inte når upp till normens nivå. Så det finns varianter.
Med tanke på detta, varför misstänkliggörs och skambeläggs inte beteendet att lovorda andra människor lika mycket som beteendet att lovorda sig själv, av samma skäl? För att så pass få människor ännu kommit på tanken att lovorda varandra som strategi för att höja sitt rykte?
Detta skambeläggs visst. Se hur alternativa människor ser på skönhetstrender; magasin, uteliv, reklam, som just handlar om att som grupp lovorda varrandra och skapa ett högre värde. Att du inte sett detta är ett bevis på att de kommer undan med det.
/Johan
Johan Ågren skrev:Alla är ledsna någon gång - det är heller ingen brist. Alla är inte intelligenta (enligt gemene man) - det är en brist. Brister som inte kan åtgärdas är de som är känsligast att prata om.
Att sakna en högre form av intelligens ser jag personligen inte som en brist i sig, utan mer som en olikhet. Jag kan även se det som en relativ befrielse. Uttrycket "dum & glad" tror jag stämmer ganska väl. Och order ´dum´ behöver inte för mig innebära något negativt.
Att innebörden av ordet i det här sammanhanget dock har en allmän negativ betydelse tror jag främst grundar i att, tråkigt nog, många av de ´mer intelligenta´ ser sig själva som lite bättre än de mer dumma.
Och nu kom min sambo hem så jag tappade tråden, men jag tror att jag ändå fick ur mig det viktigaste av mina tankar.
Sceptisk skrev::
För när jag frågar min egen kulturprogrammering om saken säger den såhär: "att vara smart är att vara duktig, men att ha ett välbefinnande är ett tecken på lathet och bortskämdhet". Mao du får gärna lida för det visar att du gör nåt för oss andra eller att du åtminstone sympatilider med oss som verkligen har det svårt. Om du är smart eller inte spelar ingen roll i det sammanhanget.
:
"Kulturprogrammering" gav bara en träff i google, ovanstående, men jag tror att du menar "vad livet och min omgivning sagt mig att tycka". Och hur olika olikas kulturprogrammering i så fall kan vara!
I min är det snarare så, att "välbefinnande är en belöning, för att du bidragit med mycket". Och idén i förhållande till intelligens är ungefär att, "Som starka djur är vi rätt värdelösa, däremot har våra hjärnor hjälpt oss människor till en helt unik komfort och en sjukt lång medellivslängd". Och intelligensen skulle i så fall vara ett mått på hur bra vi är kapabla att bidra med våra hjärnor. Och en stark hjärna har hög Potential, man är om inte annat avelshingst eller avelssto och bör därför åtnjuta högt välbefinnande. Fullt med frågetecken med detta, men det är så jag är programmerad.
Och i den tolkningen är det väl så, att eftersom det är så pass viktigt med intelligensen så blir den väldigt kontroversiell.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Att säga till någon att att han ser ointelligent ut är ju det samma som att säga att han ser dum ut. Framloben är den del som kan sägas var tänkandets motor och det stämmer faktiskt att det finns ett samband mellan pannans höjd och intelligens. Omedvetet reagerar vi säkert på människor med låg panna, vilket kanske har med självbevarelsedriften en att göra. Men det kan också vara så att denna reaktion eller misstro beror på inlärning. Vi lär oss omedvetet mänskliga attribut och kopplar dessa till beteendet och nog beter vi oss mer rationellt desto mer intelligenta vi är.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster
