Min tro är att man skapar ett sinnestillstånd som missbrukar känsloyttringar och på så sätt blockerar, fysiskt ,hjärnas kapacitet.
Alltså kan människan ställa sig över allt som psykologin kan förklara som beteende. Jag vill iallafall tro det, då det isånnafall bara är en tidsfråga tills det vi kallar utopi är vardag.
Vad handlar meditation om, är inte det exakt det.
Det västerländska misstaget, ser man på äldre kulturer verkar alla nästan ha något element av meditativ verksamhet.
Men är det verkligen sant att vår kultur saknar meditativa traditioner?
Jag kommer att tänka på en text om en urgammal, nordisk meditationspraxis:
Grunden för mänsklig mognad
1. Kura skymning
Varje dag, helst vid skymningstid, avsätter man en stund för inre ro. Då gör man ingenting. Man tänker inte på saker som angår ens personliga liv, man bara slappnar av i det som är. Man kan fokusera först på kroppen; hur är det att uppleva kroppen? Så får man både distans och närvaro samtidigt. Sedan går man vidare till att uppleva närmiljön. Båda med kroppen och närmiljön gäller det att avstå från att tycka; från att fälla värdeomdömen. Närmiljön närmar man sig med synen. Man ser sig omkring i fullkomlig ro och acceptans. Lägger märke till skuggor, färger, ljus och mörker. Ett milt intresse utan laddningar och åsikter. Sedan lyssnar man. Man ser med hörseln, sonderar ljudmiljön. Hör jag ett buller långt borta? Hör jag sus, fåglar, röster? Hur låter det egentligen omkring mig? Samma milda, neutrala intresse. Ta reda på hur det låter, vilka ljud som omger din kropp. Bli stillsam uppmärksamhet. Ett litet tag. Det behöver inte ta lång tid i anspråk, huvudsaken är att man verkligen gör detta varje dag. En minut räcker om man inte har mer tid. Bara det är en helhjärtad minut. Får man väl smak på det så brukar man kunna trolla fram mer tid vartefter; mellan en kvart och en halvtimma brukar vara lagom i längden. Den beprövat bästa tiden att göra denna övning på är skymningstiden; tiden då solen just gått ner och eftermiddagen övergår i kväll. Detta kallas traditionellt att kura skymning. Men vilken tid som helst är bättre än ingen tid alls; det handlar om att få kontakt med sitt inre och att kunna vila i denna kontakt.
Först när denna praxis har blivit ett upplevt behov och en rutin fortsätter man med andra övningar. Ge det tid, minst en månad, för att riktigt sjunka in i ryggmärgen. Förändringarna inträffar rätt snart och efter ytterligare ett tag börjar man kunna märka dem. Man blir lugnare inuti. Man skapar eller hittar en laddningsfri zon, en ort av ro.
2. Att samla sig
När denna ort är etablerad (ge det som sagt minst en månad och var inte för ambitiös i början, då kommer du att tappa sugen senare) går man vidare till en enkel meditativ tanke som man samlar sin uppmärksamhet och känsla kring; helst redan när man vaknar på morgonen.
Man vaknar upp, låter drömmarna klinga av i lugn och ro, utgår från rofylldheten och samlar sig sedan runt den meditativa tanken. Det är bra att utgå från en bestämd ordföljd men det handlar inte om att rabbla ord utan att uppleva ordens kraft och innehåll. Har man en erfaren rådgivare så är det bra att få orden av denne. En levande människa som har erfarenhet på detta område kommer att märka vilka ord som passar just dig. Vissa människor behöver ganska komplicerade formuleringar för att verkligen ha något att bita i. Själva tuggmotståndet ökar så att säga salivavsöndringen och hjälper till att smälta ner orden till näring för själen.
Även kroppen påverkas positivt av detta eftersom kropp och själ hänger ihop (därför är det också bra att göra denna övning i anslutning till uppvaknandet; man får en bra start på dagen). För andra människor fungerar det bättre med en mycket enkel ordföljd. Har man ingen man kan vända sig till i sådana frågor så får man känna sig fram så gott det går på egen hand. I princip bör orden vara sakliga men poetiska; mångdimensionellt verksamma. Ofta är det bäst att utgå från en ganska komplicerad ordföljd och att efter hand övergå till en enklare som man sedan lever med under en längre tid, kanske många år. Både ljuden, rytmerna och innehållet är av vikt; det är inte likgiltigt vilka ord man låter sjunka in såpass djupt. Välj därför orden med omsorg. Om du får dem av en människa vars erfarenhet och sakkunnighet du har förtroende för, håll dig då till de orden, ändra inte på dem i onödan. Ofta förstår man inte med en gång precis varför de är formulerade som de är. Sådant brukar visa sig med tiden; kanske först efter en lång tid. Det är dock av viss vikt att ordens innehåll är begripligt för dig; du måste förstå vad det är du säger till dig själv.
3. Hovamål
En sådan ordföljd kallas på Sanskrit för ett mantra. Består mantrat av ett enda enstavigt ord kallas det bija mantra - "frömantra" - men själva konceptet med en språklig, fonetisk, logisk väg till anden kallas mantra. Det kan på gammal svensk grund kallas ett hovamål; alltså ett mål - språk - som är hävt, upphöjt, över vardagens mer triviala formuleringar. En serie upphöjda tankespråk från Island som tillskrivs Oden går under namnet "Havamal" av detta skäl. Att under en tydligt avgränsad, regelbundet återkommande tid ägna sig åt ett sådant hovamål kan kallas att hålla hov. Det är att häva en avgränsad tid, att upphäva tidens kronologiska tickande och låta den bli ett rum; ett rum för högtid. Högtid är hävd tid; tid som blivit rum. I högtidens rum kan många stilla förvandlingar äga rum.
Ofta märker man dem inte själv förrän långt senare. Människor med större erfarenhet av detta märker ofta förvandlingarna långt innan man själv märker dem. Det är över huvud taget bra att bara ägna minimal uppmärksamhet åt att försöka märka sådant; det leder lätt till en osund självupptagenhet. En kunnig och rutinerad bilförare tittar inte i backspegeln; han tittar framåt på körbanan och har samtidigt backspegeln i ögonvrån med precis tillräckligt stor vaksamhet; varken mer eller mindre än vad som behövs. Skulle han dessutom vrida backspegeln mot sitt eget ansikte så vore han en fara både för sig själv och för sina medtrafikanter, för att inte tala om medpassagerare. Och vi har alla både medpassagerare och medtrafikanter i livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte!
Detta rum av hävd tid är i sanning ett andrum; ett rum att andas i och ett rum för andakt; för andlig aktivitet. I detta rum är man själv. Utgångspunkten är att man inte ägnar sig åt social samvaro i detta rum utan tvärtom möter man här sin ensamhet, även om man skulle göra det tillsammans med andra. Ensamheten själv förvandlas med tiden till en trygg känsla; en känsla av samvaro med stillhet och andlig närvaro. I vårt språk kallas det Gud. Men traditionellt talar man inte så högtravande om denna praxis; det är något som hör till livet som människa, helt enkelt. Likaväl som man måste lära sig att intressera sig för sin omgivning utan att genast tycka saker om den, lika väl måste man, för att mogna som människa, lära sig att samla sig och vila i sig själv utan att bli otålig, stressad eller uttråkad. Lär man sig det så har man en stadig grund i sig själv att utgå från.
Intressant i sammanhanget är att våra nordiska förfäder kallade den högste guden vid många namn och att ett av dessa namn faktiskt är "Sig". Att kunna vila i Sig själv är vad det handlar om. När man är ett med sig själv är man även ett med källan till allt inre liv.
(forts.)
----------------------------------------------------------------------------
(Källa:
http://sl.passageriter.com/texter/Skolningens%20grunder)
jn
