Döden

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 13:44

Vet inte varför alla är så snara att överhuvudtaget uttala sig om döden, är det någon här som stött på den i person? Jag brukar i regel vänta med att fälla omdömet tills jag själv blivit presenterad för fenomenet. Kanske är det enklare att vara rädd?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 10 jan 2008 14:02

Jag har ju mött döden, men väl där valde jag livet. Jag tror att döden är som svårast att acceptera ju mer vi har att leva för. Det är som ett game, har vi inget att satsa eller bara lite, så gör det inte så mycket om vi förlorar. Ju mer vi däremot har investerat, desto svårare är det att släppa taget.

Användarvisningsbild
Bettil
Inlägg: 22
Blev medlem: 06 jan 2008 00:41

Inläggav Bettil » 10 jan 2008 14:09

Avantgardet skrev:Förhållandet till döden genomgår en process som alla relationer kan sägas genomgå. Förutsatt att vi till en början ser på döden med oro, börjar vi därefter vänja oss vid den för att i slutändan omfamna den. Alla stegen måste man nog ta. Livet är allvarligt, tills vi blir less på det. Tycker inte vi skall missunna någon att göra denna erfarenhet, släpp in döden i livet! Sluta ta till fega tillflykter! Måste vi göra döden till nåt hemskt? Kan den inte få vara en efterlängtad ynnest?


 Bra skrivet!
 För att kunna släppa sin rädsla för döden måste man paradoxalt nog lära sig att älska livet. Detta kräver i sin tur nogranna och ibland skrämmande studier om den egna personens karaktärisktik...
   "Hög självinsikt nås av den mest nervsensible" - Schopenhauer.

                                                                 /B
Balans

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 10 jan 2008 14:49

Avantgardet skrev:Vet inte varför alla är så snara att överhuvudtaget uttala sig om döden, är det någon här som stött på den i person? Jag brukar i regel vänta med att fälla omdömet tills jag själv blivit presenterad för fenomenet. Kanske är det enklare att vara rädd?


Döden som person har jag inte mött men ett antal döda personer, lik efter nära och kära.

Vad skall jag fälla för omdöme om dem som lik? Icke längre kommunicerbara?

Rädd för den egna döden har jag aldrig varit men det är alltid sorgligt när arbetskamrater, vänner och  släktingar dör. Det är väl iofs inte döden i sig vi är rädda för utan transportsträckan dit, döendet, borttynandet, lidandet... Att bli en levande död, ett icke-kommunicerbart "paket" på terminalvården...

Innebär att förlika sig med döden att man inte längre får/skall/ bör sörja?

undrar Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 15:31

Jag ser inte längre att behovet finns för att sörja när man förlikat sig med döden. Att den förstås som sorglig har nog sitt upphov i kulturen. Den kan vara ursäkt för en högtidsdag också. Den är vad vi gör den till. Tycker vi har en tragisk syn på något så fundamentalt viktigt i våra liv, och försöker mer eller mindre medvetet skjuta ut den i periferin för att slippa ha med den att göra. Paternalism.

Att möta andra som har mött döden är att lyssna till hörsägen, och jag vet inte hur mycket vi bör lägga in i rykten, eller skitsnack som det är i det här fallet.

Döden har nåt fridfullt och vackert över sig, och den är fullkomligt demokratisk. Låt den komma när den känner för det - vill inte sabba livet med onödig stress, vill inte sabba döden med onödig sorg.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

... och en dikt...

Inläggav Algotezza » 10 jan 2008 16:31

Avantgardet skrev: Jag ser inte längre att behovet finns för att sörja när man förlikat sig med döden. Att den förstås som sorglig har nog sitt upphov i kulturen. Den kan vara ursäkt för en högtidsdag också. Den är vad vi gör den till. Tycker vi har en tragisk syn på något så fundamentalt viktigt i våra liv, och försöker mer eller mindre medvetet skjuta ut den i periferin för att slippa ha med den att göra. Paternalism.


Känslan av sorg är inget som går att stänga av därför att man förlikat sig med döden.

Det kanske finns en större rädsla för känslan av sorg än för döden i vår kultur? Det kanske är känslan av sorg vi har svårare att hantera än döden?

Ja, döden är en del av livet. Döden idag tar sig antingen uttryck som "de anonyma andras död i medias bilder" eller de välkända näras kliniska "rena" död i sjukhussängen.


Avantgardet skrev:Att möta andra som har mött döden är att lyssna till hörsägen, och jag vet inte hur mycket vi bör lägga in i rykten, eller skitsnack som det är i det här fallet.


Jag vet inte hur mycket närmre det går att möta döden - och själv vara kvar  i livet - än i form av en anhörigs död, hemma eller på sjukhuset? Vad är det som du avfärdar som skitsnack?

Avantgardet skrev:Döden har nåt fridfullt och vackert över sig, och den är fullkomligt demokratisk. Låt den komma när den känner för det - vill inte sabba livet med onödig stress, vill inte sabba döden med onödig sorg.


Döden som den skildras i nyheter i media är knappast något fridfullt och vackert. Döden i böcker och filmer är mest ett spänningsmoment.

Döden som fridfull och vacker? Tja, en förfallen trädgård kan vara fridfull och vacker. En död människa ter sig ju fridfull när hon inte längre ropar efter smärtlindring.

Dödens skönhetsvärde är för mig mest en estetisk pose man kan unna sig på distans.

Döden är ingen person. Döden kommer inte, den går inte. Det är bara den fysiska kroppen, som slutar fungera.

Så här skrev jag 1991 sedan en kvinnlig kollega gått och hängt sig.

TILL NN 1991-11-19
När en människa dör,
och det funnits plats för henne
i ens hjärta,
då blir hjärtat tomt
och man förlorar fotfästet.

Det känns också
som ett förräderi:
där gick Du
och här står vi
– kvar.

En sak är säker:
Döden är större än oss.
Döden är så helt
utan proportioner
att den egentligen
inte får plats
i vardagslivet.

Jag kan inte hantera Döden:
den är inget man hanterar.
Men det är inte förbjudet
att känna sorg,
ej heller förbjudet
att stundom lägga band
på sorgen
och låsa in den
i sitt hjärta.

Döden gör ju ändå
vad Den vill med oss,
hanterar oss
som Den vill.

Så var Döden
till sist Din,
den sista visshet Du ägde.

Jag kände till Din humor,
den lite absurda och varma,
och kanske anade jag det mörker,
den ensamhet,
som måste ha funnits
i Ditt hjärta.

Jag kände Dig väl
inte så noga
men såg Dig som en vän.
Vi utbytte alltid
ett och annat vänligt ord,
när vi möttes i korridorerna.

Aldrig mer råkas vi i trappan,
aldrig mer får jag uppleva
blinkningen av hemligt samförstånd
och Din speciella hälsning.
Allt detta är förbi nu;
det är borta: Du är borta...

Du trodde nog inte på Gud
och ett liv efter detta,
men nu får Du uppleva Sanningen;
Du får veta gåtans lösning
– före mig.
Det är inte rättvist.

Det steg Du tog
är ett stort steg
för en människa att ta,
och det är oåterkalleligt.

Jag tänker på Dig
men vill inte med min sorg
hindra Din själ
att flyga vidare.
Jag vill minnas Dig
och sedan släppa Dig.

Vi ses en gång,
det är vad jag hoppas,
i den värld som kan kallas
"Den Andra Sidan",
och jag tror
– tvärtemot Ferlin –
att det mycket väl
kan sitta en liten fågel
där och sjunga.

Vi ber för Dig
i våra hjärtan,
Du är icke glömd
men fri,
fri att gå vidare.

Adjö, NN!
Du har lämnat oss,
lämnat oss i sticket.

När en människa dör,
dör världen.
Vi är delaktiga
i Din död.
Jag vet inte
om vi har ansvar för den,
men vi har alla
del i Din död.
Vad var det vi inte gjorde
som fick Dig att ta
Det Slutgiltiga Steget?
Det är en skuld
jag ej så lätt kan hantera.

Var och en har ansvar
för sitt eget liv,
får på ett slags Domens Dag
stå till svars
inför Den Ende,
jag och Du och alla.

Självmord är ingen lösning
på livets problem.
Kanske såg Du heller
ingen lösning
och valde därför Döden.

Vad märkligt tomt livet blir
i ljuset av Din Död,
eller i mörkret från Din Död.
Det är en påminnelse
om vad som väntar oss alla.

Vad vet jag om det mörker som
fanns inom Dig
som jag blott kunde ana?

Din humor var drastisk och absurd,
ändå varm,
men det Du nu gjort
överträffar all annan absurditet.

Döden är för stor för oss,
åtminstone så här nära.
Jag har inte plats för Döden
i mitt vardagsliv,
inte för självmordsdöden,
den plötsliga, obarmhärtiga.

Det är ett förräderi:
där gick Du,
här står vi.

Mitt allra sista skämt
fick jag aldrig delge Dig;
vårt sista gemensamma fniss
blev aldrig av.

Jag glömmer Dig aldrig,
men nu:
släpp loss,
farväl;
flyg, fjäril, flyg!

Adjö, NN!

Vi ses!

---

Så "hanterade" jag döden den gången. Jag skrev en dikt till min kompis.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 17:00

Men nu talar du om döden för dig genom andra. Du talar om förlusten det innebär för dig när någon rycks ifrån dig, som om du missunnade dem att få sluta existera. Visst har du rätt i att sorgen nedvärderas, men så görs även döden och kopplingen dessa emellan är inte riktigt klar. Det är inte för den döde man sörjer vid begravning, man har i själva verket inte en tanke på den döde själv eller vad denne kan ha haft för önskningar (antagligen att ingen skulle vara ledsen), det man sörjer är att man själv berövats något. Du sörjer med andra ord något hos dig själv som gått förlorat. Det är en kollektiv onani i självömkan.

När jag talar om döden som fridfull så är det för mig. Jag ser med ro på mitt liv, och jag ser med ro på min död. Livet må va kort, men man kan bli mätt ändå. Jag är för sjuk för att leva, men för sällsynt för att ha ihjäl.

Jag avfärdar vårt tal om döden som skitsnack. Vi går och målar fan på väggen och tillskriver ett fenomen, som är ett icke-fenomen (för oss själva, inte för den Andre), den allra värsta karakteristik. "Såg du vad som hände med den och den som hade döden på besök... ja, det måste ju innebära att döden är ryslig!". Det är i själva verket ingen som kan berätta för oss om döden annat än utifrån. Det är därför inte heller döden som skildras i media, det är dödens verkningar.

Döden har ett skönhetsvärde, inte som livets motpol utan som dess förutsättning. Som demokratiskt institution så är den också vacker, som en bild för något som vi aldrig tycks nå, ett slags romantisk ironi i det hela. Jag förstår inte denna önskan att överleva sig själv. Är det så viktigt att visa att vi varit här? Varför är alla så besatta av att klottra i gästboken, lägger ned hela sina liv i en sådan strävan (slipar på den lilla autografen som skall nedtecknas), jag vet med mig att det är ofrånkomligt att jag lämnar mig själv i arv till eftervärlden, därför skiter jag i att slipa på min namnteckning och lever livet istället. Bara tacksam om man glömmer mig.

Det lustiga är för mig att de som väntar sig en himmel efter döden, som om de inte riktigt trodde på detta de blivit lovade, är de som skyr döden allra mest.

Det kanske är smaklöst (taktlöst vore riktigare) av mig att skriva så här? Kan inte annat än tänka som jag gör, ej heller göra annat än vad jag gör. Hoppas det förstås som det är avsett och inte såsom det kan göra men som inte avses.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

magicadehex

Inläggav magicadehex » 10 jan 2008 17:18

Avantgardet.. tack! jag håller med om vartenda ord.

En sjuk sak: hur många har fått lära sig att man alltid ska ha rena underkläder på sig, "ifall det skulle hända en olycka"? Jag har tom hört folk säga att de alltid städar hemmet noggrant innan de åker bort, för ifall dom skulle dö och någon måste gå in i deras hem och det är stökigt (när denne har dött).  :lol:

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 10 jan 2008 17:32

Den egna döden är ingenting. Färden  till slutet någonting.

Ingen är egentligen rädd för döden i sig - för den finns ju inte!  Det är lidandet de flesta är rädda för och ryggar tillbaka för. Mest det föreställda tänk-om-lidandet... Inte lika mycket det man faktiskt själv drabbas av. Det man tagit sig igenom är ofta ens styrka. Varför då rädas lidandet? "Det man inte dör av, stärker en", säger man ju ibland.

Come what may!

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

re:magicadehex

Inläggav Zokrates » 10 jan 2008 17:38

Är det så konstigt då?

En gammal dam som dog hade under sängen en hemmagjord penisattrapp, hon hade använt sig av en cykelgummislang bland annat. Denna attrapp hamnade av någon okänd anledning? i polisens lilla museum, där de förvarade allt möjligt annat, bland annat hemmagjorda vapen, hembränningsutrustningar mm.

Skulle detta högst personliga föremål ställas ut, samt beskrivas i rent förlöjligande former (kommentar om kvinnans ålder, hennes boende, förhållande) av samhällets företrädare? Jag förstår att det finns dem som inte vill att deras minne skall vara föremål för andras löje. Obducenter som fäller elaka kommentarer över lik är en sak, de som rotar igenom dödsbon en annan. I det första fallet går det inte att göra något åt det, men i det andra går det att röja själv.

Men i dödsögonblicket kan man ju både pissa och skita på sig, så huruvida man hade rena kalsonger innan, är oväsentligt.

magicadehex

Re: re:magicadehex

Inläggav magicadehex » 10 jan 2008 17:43

Zokrates skrev:Är det så konstigt då?

En gammal dam som dog hade under sängen en hemmagjord penisattrapp, hon hade använt sig av en cykelgummislang bland annat. Denna attrapp hamnade av någon okänd anledning? i polisens lilla museum, där de förvarade allt möjligt annat, bland annat hemmagjorda vapen, hembränningsutrustningar mm.

Skulle detta högst personliga föremål ställas ut, samt beskrivas i rent förlöjligande former (kommentar om kvinnans ålder, hennes boende, förhållande) av samhällets företrädare? Jag förstår att det finns dem som inte vill att deras minne skall vara föremål för andras löje. Obducenter som fäller elaka kommentarer över lik är en sak, de som rotar igenom dödsbon en annan. I det första fallet går det inte att göra något åt det, men i det andra går det att röja själv.


Hur vet du allt det här?  
Hon kanske dog med ett leende på läpparna

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: re:magicadehex

Inläggav Algotezza » 10 jan 2008 17:47

magicadehex skrev:
Zokrates skrev:Är det så konstigt då?

En gammal dam som dog hade under sängen en hemmagjord penisattrapp, hon hade använt sig av en cykelgummislang bland annat. Denna attrapp hamnade av någon okänd anledning? i polisens lilla museum, där de förvarade allt möjligt annat, bland annat hemmagjorda vapen, hembränningsutrustningar mm.

Skulle detta högst personliga föremål ställas ut, samt beskrivas i rent förlöjligande former (kommentar om kvinnans ålder, hennes boende, förhållande) av samhällets företrädare? Jag förstår att det finns dem som inte vill att deras minne skall vara föremål för andras löje. Obducenter som fäller elaka kommentarer över lik är en sak, de som rotar igenom dödsbon en annan. I det första fallet går det inte att göra något åt det, men i det andra går det att röja själv.


Hur vet du allt det här?  
Hon kanske dog med ett leende på läpparna


... och skrattar åt det hela på distans i sin himmel...

MVh

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9354
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Inläggav Anders » 10 jan 2008 17:55

Döden är ett hyfsat fett ämne men det finns ett större och otäckare som faktiskt rymmer döden - Evigheten. Det tar helt enkelt aldrig slut. Och i det lever vi nu. Burr....
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 10 jan 2008 18:09

Anders skrev:Döden är ett hyfsat fett ämne men det finns ett större och otäckare som faktiskt rymmer döden - Evigheten. Det tar helt enkelt aldrig slut. Och i det lever vi nu. Burr....


Det eviga livet skapar inte dödsångest utan livsångest.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Sorg efter andra

Inläggav Algotezza » 11 jan 2008 15:01

Visst, sorgen efter en som  lämnat jordelivet  kan väl vara egoistisk men det handlar om att man förlorat en samtalspartner. Kommunikation ger mitt liv mening och en färre att kommunicera med gör livet en aning mindre meningsfullt. Liknande sorg kan jag känna när jag mist kontakten med någon men den är inte lika stark för det känns inte lika oåterkalleligt även om det i praktiken kan vara det.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster