Filosofiska frågor om uppfostran

Moderator: Moderatorgruppen

avos
Inlägg: 13
Blev medlem: 06 jul 2007 17:39

Filosofiska frågor om uppfostran

Inläggav avos » 10 jan 2008 19:01

Min äldre son befinner sig i en brytningstid, då han ska koppla bort från sina föräldrar. Han börjar rekapitulera livet, och tänker att oavsett om jag eller mamman varit personligen ansvarig för hur hans liv varit, så blir vi ändå ansvariga  i alla fall, annars så är ju ingen ansvarig.

Samtidigt kan jag ju inte  säga åt en 18 åring att han har rätt att tänka så där idag då han ska koppla bort från sina föräldrar. Det innebär att acceptera begreppet "Min värld", och där ingår att omgivningen måste anpassa sig till honom, istället för att han socialiseras in i  den gemensamma världen.

Men detta är ett klurigt problem.

1) Föräldern är ansvarig för barnen, oavsett det personliga ansvaret.

2) När barnet växer upp kan jag ju inte säga åt honom att han har rätt, när han sedan säger att så är fallet, och att han då kan pådyvla sitt livs missförhållanden på mig, vare sig jag är vållande eller ej.

3) Samtidigt kan man tänka sig ett samhälle, där man kan stämma väderlekstjänsten för att de gett felaktiga prognoser. Dvs ett samhälle som bygger på denna skyldig genom förbindelseprincip att osett deras personliga ansvar, så är någon skyldig för vädret.

Jag har börjat fundera på detta, hur man ska förklara detta, men jag tänkte höra med era synpunkter redan nu, då problemet verkligen är mycket knivigt att reda ut.

Sett från min sons synpunkt: hur förklarar jag att om en bilförare på vinterväglag glider in i en parkerad bil, så blir han mot sitt eget förvållande att anses som skyldig, vilket ju förstås min son instämmer i. Men jag kan ju inte låta honom gå ut i livet med inställningen att allt är andras fel om det inte är klart bevisat att det är hans eget fel !

magicadehex

Inläggav magicadehex » 10 jan 2008 22:31

Avos.. Min åsikt (men lägg inte alltför stor vikt vid den) är att man som förälder redan då barnen är yngre kan prata om såna saker som att man ska försöka att inte skuldbelägga andra, utan försöka att se på sig själv och sitt eget person-ansvar istället.
Eftersom i ditt case så är din son betydligt äldre, men jag tänker mig att det inte är försent. Man kan bekänna färg och säga att man helt enkelt inte har pratat om den biten tidigare, men att man vill göra det nu. Barn hajjar bra mycket mer än vad man tror. Och man ska alltid ha sin allra högsta tanke om andra, även våra barn.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 10 jan 2008 23:49

Varför inte ta denna text till din son och låt honom själv besvara dess frågor? I synnerhet som han befinner sig i detta stadium som du menar. Vänd på steken.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

avos
Inlägg: 13
Blev medlem: 06 jul 2007 17:39

Inläggav avos » 11 jan 2008 01:23

Avantgardet skrev:Varför inte ta denna text till din son och låt honom själv besvara dess frågor? I synnerhet som han befinner sig i detta stadium som du menar. Vänd på steken.


Jag syftar inte på konkreta råd i specifika situationer. Det är inte det konkreta innehållet i frågan, utan själva frågeställningen. Dvs han och jag ställer oss undrande till hur jag kan vara skyldig genom förbindelse då han är omyndig. När han växer upp till myndig, så refererar han till denna skyldig genom förbindelse-situation han tänker att jag har gentemot honom. Jag refererar gentemot honom att han är själv snart att räkna i min situation. Hur kan det vara så ?

Hur benar man ut dessa två roller ?Jag tror inte han kan klara av att bena ut detta. Jag kan ju själv knappt sätta mig in i frågeställningen.

avos
Inlägg: 13
Blev medlem: 06 jul 2007 17:39

Inläggav avos » 11 jan 2008 01:30

magicadehex skrev:Avos.. Min åsikt (men lägg inte alltför stor vikt vid den) är att man som förälder redan då barnen är yngre kan prata om såna saker som att man ska försöka att inte skuldbelägga andra, utan försöka att se på sig själv och sitt eget person-ansvar istället.
Eftersom i ditt case så är din son betydligt äldre, men jag tänker mig att det inte är försent. Man kan bekänna färg och säga att man helt enkelt inte har pratat om den biten tidigare, men att man vill göra det nu. Barn hajjar bra mycket mer än vad man tror. Och man ska alltid ha sin allra högsta tanke om andra, även våra barn.


Mja, det vare inte precis den moraliska biten jag var ute efter i den här frågeställningen, om ansvaret i det här fallet var tungt eller lätt. Jag utgår från den generella situationen som förälder, vilken jag anser bygger på skyldig genomförbindelse/ansvar genom förbindelse.  Som förälder har jag inte ett enkelt personligt ansvar. Jag är skyldig genom förbindelse, vilket är mycket värre. Som förälder har jag inte rätt att kräva rättvisa, och den ena förälderns försyndelser kan utkrävas på den andre.

Dvs grunddefinitionen på ansvaret är skyldig genom förbindelse. Det är också vad sonen lärt sig.

Nu är han 18. Då säger han alltså att jag är ansvarig/skyldig genom förbindelse. Men då tänker ju jag förstås att det är ju just vad han själv ska bli snart.Då kolliderar begreppen med varandra.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 11 jan 2008 01:37

Jag tyckte att själva handlingen att ställa honom frågorna, överlät ansvaret att själv döma, var ett slags alexanderhugg i frågan, men det är jag det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

magicadehex

Inläggav magicadehex » 11 jan 2008 01:45

avos skrev:
magicadehex skrev:Avos.. Min åsikt (men lägg inte alltför stor vikt vid den) är att man som förälder redan då barnen är yngre kan prata om såna saker som att man ska försöka att inte skuldbelägga andra, utan försöka att se på sig själv och sitt eget person-ansvar istället.
Eftersom i ditt case så är din son betydligt äldre, men jag tänker mig att det inte är försent. Man kan bekänna färg och säga att man helt enkelt inte har pratat om den biten tidigare, men att man vill göra det nu. Barn hajjar bra mycket mer än vad man tror. Och man ska alltid ha sin allra högsta tanke om andra, även våra barn.


Mja, det vare inte precis den moraliska biten jag var ute efter i den här frågeställningen, om ansvaret i det här fallet var tungt eller lätt. Jag utgår från den generella situationen som förälder, vilken jag anser bygger på skyldig genomförbindelse/ansvar genom förbindelse.  Som förälder har jag inte ett enkelt personligt ansvar. Jag är skyldig genom förbindelse, vilket är mycket värre. Som förälder har jag inte rätt att kräva rättvisa, och den ena förälderns försyndelser kan utkrävas på den andre.

Dvs grunddefinitionen på ansvaret är skyldig genom förbindelse. Det är också vad sonen lärt sig.

Nu är han 18. Då säger han alltså att jag är ansvarig/skyldig genom förbindelse. Men då tänker ju jag förstås att det är ju just vad han själv ska bli snart.Då kolliderar begreppen med varandra.


Avos.. med risk för att jag har miss-tolkat din frågeställning, men om så är fallet, kan du bara ignorera detta inlägg.

Kanske är det så att det är samhället som levererar moralkakor, men det är ändock den enskilde individen som väljer om denne vill leva efter samhällets normer.
Och nu kommer jag bli nerspydd med arga inlägg bara för min åsikt. Men det rör mig inte i ryggen (och ingen annanstans heller).
Jag anser inte att man som förälder är skyldig gentemot sitt barn per automatik. Märk väl- att det jag menar är om man ser till helheten/enheten. Om jag är alla så betyder det att jag bör känna lika stort mått av ansvar gentemot de "jag" inte tror mig stå i förbindelse med.

avos
Inlägg: 13
Blev medlem: 06 jul 2007 17:39

Inläggav avos » 11 jan 2008 10:05

magicadehex skrev:Kanske är det så att det är samhället som levererar moralkakor, men det är ändock den enskilde individen som väljer om denne vill leva efter samhällets normer.
Och nu kommer jag bli nerspydd med arga inlägg bara för min åsikt. Men det rör mig inte i ryggen (och ingen annanstans heller).
Jag anser inte att man som förälder är skyldig gentemot sitt barn per automatik. Märk väl- att det jag menar är om man ser till helheten/enheten. Om jag är alla så betyder det att jag bör känna lika stort mått av ansvar gentemot de "jag" inte tror mig stå i förbindelse med.


Ok, jag kan inte ens ställa frågan än. Först måste jag kunna ställa frågan. Sedan finna en filosofisk lösning, SEDAN ge ett moraliskt råd.

För att börja från början: Du anser alltså att problemet inte finns ?

Det finns  inget delat ansvar ? Men hur ser det ut då ? Den ena föräldern sitter och super, och den andra säger " gör som du vill, nu går jag ut ett tag".  Rättsligt och filosofiskt är delat ansvar avskyvärt.

Om en meteorit slår sönder ditt hus, var det ingens fel.
Om en översvämning spolar bort ditt hus, är det vädermannens fel, om de lovat bra väder..
Om barnen far illa, och du vet om det så..?

Jag tror inte att man kommer undan skyldig genom förbindelse/delat ansvar. Har man barn tillsammans, så kan det inte finnas huvudansvarig eller  delansvarig.

Det är ju detta som gör saken så komplicerad. Grabben som fyller 18 om två veckor, kommer ju att vandra från den ena situationen till det andra.

Hur ska detta förklaras då ? Laborerar man med begrepp som inte finns ? Isf vore det ju enkelt att lösa, men så tror jag inte att det är.

What Gives?
Inlägg: 495
Blev medlem: 05 aug 2006 19:30

Inläggav What Gives? » 11 jan 2008 11:24

Jag kanske missförstår dig, men jag får intrycket att det är dägs att han får lära sig ansvar på egen hand. Släng ut kycklingen ur boet så kommer han vara tvungen att lära sig flyga. Ju förr han kommer till insikt om detta desto bättre.

avos
Inlägg: 13
Blev medlem: 06 jul 2007 17:39

Inläggav avos » 11 jan 2008 14:08

What Gives? skrev:Jag kanske missförstår dig, men jag får intrycket att det är dägs att han får lära sig ansvar på egen hand. Släng ut kycklingen ur boet så kommer han vara tvungen att lära sig flyga. Ju förr han kommer till insikt om detta desto bättre.


Det där var ett råd om moral igen.. Jag undrar först hur man ställer frågan om vad detta är för problem, sedan löser det filosofiska problemet, efter det så kan man då ge ett moraliskt råd.

Kan man vara skyldig/ansvarig genom förbindelse som förälder ? Har vi ett gemensamt ansvar ? Vad är ett gemensamt ansvar ? Låter som två som håller i en spade.. Men hur skulle det annars vara ?

magicadehex

Inläggav magicadehex » 11 jan 2008 14:26

avos skrev:
magicadehex skrev:Kanske är det så att det är samhället som levererar moralkakor, men det är ändock den enskilde individen som väljer om denne vill leva efter samhällets normer.
Och nu kommer jag bli nerspydd med arga inlägg bara för min åsikt. Men det rör mig inte i ryggen (och ingen annanstans heller).
Jag anser inte att man som förälder är skyldig gentemot sitt barn per automatik. Märk väl- att det jag menar är om man ser till helheten/enheten. Om jag är alla så betyder det att jag bör känna lika stort mått av ansvar gentemot de "jag" inte tror mig stå i förbindelse med.


Ok, jag kan inte ens ställa frågan än. Först måste jag kunna ställa frågan. Sedan finna en filosofisk lösning, SEDAN ge ett moraliskt råd.

För att börja från början: Du anser alltså att problemet inte finns ?

Det finns  inget delat ansvar ? Men hur ser det ut då ? Den ena föräldern sitter och super, och den andra säger " gör som du vill, nu går jag ut ett tag".  Rättsligt och filosofiskt är delat ansvar avskyvärt.

Om en meteorit slår sönder ditt hus, var det ingens fel.
Om en översvämning spolar bort ditt hus, är det vädermannens fel, om de lovat bra väder..
Om barnen far illa, och du vet om det så..?

Jag tror inte att man kommer undan skyldig genom förbindelse/delat ansvar. Har man barn tillsammans, så kan det inte finnas huvudansvarig eller  delansvarig.

Det är ju detta som gör saken så komplicerad. Grabben som fyller 18 om två veckor, kommer ju att vandra från den ena situationen till det andra.

Hur ska detta förklaras då ? Laborerar man med begrepp som inte finns ? Isf vore det ju enkelt att lösa, men så tror jag inte att det är.


Jag menar att filosofiskt sett så finns ingen skyldighet genom förbindelse.
Skyldigheten skulle isåfall gälla för ALLA människor.

Jag håller med dig, det är nog ofta så att ene förälderna är mera ansvarig än den andre. (Därmed inte sagt att det är den mest ansvarige som är mera lämplig som förälder, då det finns de föräldrar som skapar ett överdrivet ansvar för sina barn.)

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Filosofiska frågor om uppfostran

Inläggav Algotezza » 11 jan 2008 14:43

avos skrev: Min äldre son befinner sig i en brytningstid, då han ska koppla bort från sina föräldrar. Han börjar rekapitulera livet, och tänker att oavsett om jag eller mamman varit personligen ansvarig för hur hans liv varit, så blir vi ändå ansvariga  i alla fall, annars så är ju ingen ansvarig.


Vad menar du med personligen ansvarig? Varför skulle ni inte vara personligen ansvariga (oavsett vad du menar med detta uttryck) om ni varit hans föräldrar? Som föräldrar har ni vväl arit ansvariga som just föräldrar?

Varje individs liv utformas i dialog/dialektik med omvärlden, och det man råkar ut för  i sitt liv är betingat av både egna och omvärldens handlingar. Omvärlden är aldrig utan ansvar, ej heller individen. Det är en komplex mångdimensionell ansvarsväv... Man kommer dock ingen vart om man vill reda ut en ansvarsfråga om ena parten eller båda parterna svär sig helt fri/a från allt ansvar!

avos skrev:Samtidigt kan jag ju inte  säga åt en 18 åring att han har rätt att tänka så där idag då han ska koppla bort från sina föräldrar. Det innebär att acceptera begreppet "Min värld", och där ingår att omgivningen måste anpassa sig till honom, istället för att han socialiseras in i  den gemensamma världen.


Anpassning måste väl alltid vara ömsesidig för att fungera. Varför poängterar du bara att ena sidan skall göra det?

avos skrev:Men detta är ett klurigt problem.

1) Föräldern är ansvarig för barnen, oavsett det personliga ansvaret.


Ju äldre barnet blir, desto mer ansvarigt blir det för sitt liv och sina hanldingar, i normalfallet. Det är föräldrarna som har huvudansvaret under de tidigaste åren men barnet har alltid från början - när medvetenheten om sig själv som individ skild från omvärlden vaknat - ett visst principiellt ansvar, som med tiden blir allt mer omfattande.

avos skrev:2) När barnet växer upp kan jag ju inte säga åt honom att han har rätt, när han sedan säger att så är fallet, och att han då kan pådyvla sitt livs missförhållanden på mig, vare sig jag är vållande eller ej.


Det handlar om delat ansvar.

avos skrev:3) Samtidigt kan man tänka sig ett samhälle, där man kan stämma väderlekstjänsten för att de gett felaktiga prognoser. Dvs ett samhälle som bygger på denna skyldig genom förbindelseprincip att osett deras personliga ansvar, så är någon skyldig för vädret.


Vad har detta med saken att göra?

Varför finns det ett behov av att slippa eget ansvar och att hela tiden peka ut tydliga ansvariga/ syndabockar?

avos skrev:Jag har börjat fundera på detta, hur man ska förklara detta, men jag tänkte höra med era synpunkter redan nu, då problemet verkligen är mycket knivigt att reda ut.


Ärligt talat vet jag inte riktigt vad du vill ha utrett men jag har tolkat det som att det gäller ansvarsfrågan under ett barns uppväxt. Vem har ansvaret för en usel uppväxt? Eller...?

avos skrev:Sett från min sons synpunkt: hur förklarar jag att om en bilförare på vinterväglag glider in i en parkerad bil, så blir han mot sitt eget förvållande att anses som skyldig, vilket ju förstås min son instämmer i. Men jag kan ju inte låta honom gå ut i livet med inställningen att allt är andras fel om det inte är klart bevisat att det är hans eget fel !


Det är en vanlig mentalitet idag: misslyckanden i livet beror på andra. Lyckas man med något är det ens egen förtjänst.

Varför gör ingen något? Varför tar inte andra ansvar? frågar man och menar att det alltid är andra som skall göra det.

Kan det vara så att andra hela tiden tagit ansvar så pass att när individen förväntas ta ansvar själv kan han inte det därför att han aldrig övat upp sin förmåga att göra det...

Men vilka förebilder har vi på ansvarstagandets område idag? En politiker idag som  ställt till med en massa skit för andra, kan kanske säga  "jag tar mitt ansvar", men sitter ändå kvar på sin feta häck som minister el dyl och lyfter sin lön ändå. Är det att ta ansvar? Det är tydligen bara att använda orden "jag tar ansvar" som en tom formel eller mantra - och  sedan är allt bra och det händer absolut ingenting... Inte konstigt unga idag inte vill vare sig se eller ta sitt ansvar...

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

What Gives?
Inlägg: 495
Blev medlem: 05 aug 2006 19:30

Inläggav What Gives? » 11 jan 2008 14:43

avos skrev:Kan man vara skyldig/ansvarig genom förbindelse som förälder ?Har vi ett gemensamt ansvar ? Vad är ett gemensamt ansvar ? Låter som två som håller i en spade.. Men hur skulle det annars vara ?

Frågorna saknar generella svar. Det beror på den specifika situationen.

Användarvisningsbild
Marksa
Inlägg: 1658
Blev medlem: 27 dec 2003 21:44

Inläggav Marksa » 11 jan 2008 14:49

Det där var ett råd om moral igen.. Jag undrar först hur man ställer frågan om vad detta är för problem, sedan löser det filosofiska problemet, efter det så kan man då ge ett moraliskt råd.


Jag som Förälder eller vi som föräldrar är ansvariga för att ge barnen en bra start i livet, rätt verktyg för att ta hantera problemen som uppkommer och uppskatta det som är positivt. Lotsa barnet genom de första åren, ge möjlighet till en bra och komplett uppväxt efter vår förmåga, ser vi brister i det vi kan leverera bör vi söka. (Desutom ger vi barnet våra gener på gott och ont). Har vi tillgodosett detta så är föräldra ansveret färdigt när barnen kan stå på egna ben. Har vi utifrån våra egna egoista motiv inte tillgodosett detta är vi ansvarige genom förbindelse för följderna.

What Gives?
Inlägg: 495
Blev medlem: 05 aug 2006 19:30

Inläggav What Gives? » 11 jan 2008 15:19

Marksa skrev:Jag som Förälder eller vi som föräldrar är ansvariga för att ge barnen en bra start i livet, rätt verktyg för att ta hantera problemen som uppkommer och uppskatta det som är positivt. Lotsa barnet genom de första åren, ge möjlighet till en bra och komplett uppväxt efter vår förmåga, ser vi brister i det vi kan leverera bör vi söka. (Desutom ger vi barnet våra gener på gott och ont). Har vi tillgodosett detta så är föräldra ansveret färdigt när barnen kan stå på egna ben. Har vi utifrån våra egna egoista motiv inte tillgodosett detta är vi ansvarige genom förbindelse för följderna.

Det är nåt åt det hållet jag också försöker få sagt.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster