Döden

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 jan 2008 01:54

"Förlorar du en står dig tusen åter". Är det fruktbart att sörja, när vi istället kan ägna oss åt att (t.ex.) hjälpa andra? Kontakten, eller kommunikationen, i sig (som existential) går aldrig förlorad - den är väl lika oundviklig som livet självt. Men ett visst fokus för våra ansträngningar kan gå förlorat, i någon bemärkelse (som närvaro/närvarande, framförallt, som frånvarande närvaro kan den fortsätta att hemsöka oss).

Saint-Euxpery har skrivit en underbar liten bok som alltid får mig att gråta och som heter "Den lille prinsen". Det är enligt honom det faktum att vi vattnat en ros som gör den speciell, som skiljer den från alla andra. Mervärdet. Enkapsuleringen av vår transcendens. I mindre eller större utsträckning, som säkerligen svarar mot sorgens "djup". Som sagt, önskan att göra avtryck. Önskan om att överleva genom andra, att våra ansträngningar inte skall ha varit förgäves. Man kan slita med sin sisyfossten, eller så kan man rulla med motgångarna ("like a rolling stone"), eller slutligen "bli stenad" en endera av två möjliga tolkningar, eller båda (samhället tycks här konvergera i moraluppfattning).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 jan 2008 03:38

Apropå något som alltid får mig att gråta,  Flickan med svavelstickorna av H.C.Andersen. Denna berättelse om död är bara för tragisk.(Läste texten för en första klass, lipade som vanligt på slutet, alla i klassen satt och fånstirrade på mig, inget av de 24 barnen kände minsta empati med den lilla flickans död).

                                           Den lilla flickan med svavelstickorna

Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn. Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.
Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld.
Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.
Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.
Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.
"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".
Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild. - "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!" Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.
Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring läpparna - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.
Slut.

Morningstar

Inläggav Morningstar » 12 jan 2008 06:47

---

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 12 jan 2008 07:07

En favorit i repris.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 jan 2008 07:54

Mest imponerad av att Zokrates vågar vara så intim med sina första klassare, det är styrka det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Morningstar

Inläggav Morningstar » 12 jan 2008 08:01

----

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 jan 2008 08:41

Avantgardet skrev:Mest imponerad av att Zokrates vågar vara så intim med sina första klassare, det är styrka det.


Tackar, en äkta människa döljer inte sina känslor och framförallt barn har ett behov av att kunna se att just vuxna kan visa känslor och inte enbart en fasad, hur skall man annars kunna förmedla sympati och empati. :wink:

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 jan 2008 14:58

Det är lätt att säga, men desto svårare att praktisera, som sagt - djupt imponerad.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 12 jan 2008 16:27

Jag fattar inte, handlar livet om att acceptera denna torftighet?

Jag vill hellre dö.




Kanske är jag en världförnekare, att det heligaste egentligen är tortftigheten? Detta är för tragikomiskt för mig. Jag fattar inte. Det måste vara så att jag kan något utslaget i mitt tankeliv eller känsloliv.

Jag fattar inte vad det är som håller mig från att inte ta livet av mig. Jag vet ju att det är det jag vill. Hur kan ni försvara detta liv? Eller ni kanske lever ett annat liv, men hur kan ni då instämma? Är det för att jag försöker förenkla bilden och skär bort delarna vilket gör att bilden blir helt skev? Problemet är kanske att jag är galen men inte vågar erkänan det för mig själv.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 jan 2008 17:29

Min far drabbades av en hjärnblödning 1988, dog efter sexton dagar.
Vad ska man säga, han hade sagt så sent som en vecka tidigare att han kände på sig att han nog inte lever så länge till, men sedan tillade han, max 10 år.
I samband med detta hade han sagt till mig, att om det fanns ett liv efter döden, så skulle han meddela mig om det isåfall.

Tre månader efter hans död funderade jag på detta. Jag var hemma hos min mor och låg i min fars säng. Efter hans död så sov min mor i soffan i vardagsrummet.
Jag resonerade som så, att om han skulle meddela mig så skulle jag ändå tvivla på det. Hur skulle det gå till? Om han dök in i rummet som ett spöke, så skulle jag ju kunna tänka att jag hallucinerade, om jag endast hörde hans röst likaså.

Jag tyckte att vilket tecken han än skulle visa mig, så skulle jag ändå aldrig kunna tro på det. Det var sent och jag släckte lampan för att sova.
Det var då jag fick en ingivelse. Aha, jag ska skriva något. Jag tog fram papper och penna och släckte lampan igen, skall han skriva behöver han väl inget ljus tänkte jag. Det var då jag åter började att tvivla. Men, för H_vete. Vad jag än skriver, så kommer jag ju bara att tro att det är jag som hittat på allt. Jag lade tvivlen ändå åt sidan och bestämde mig för att göra ett försök.
Kriterierna var enkla, jag ställde upp dem för mig själv. Jag skulle slappna av, inte tänka, bara låta det som sker ske.

Jag ställde en enkel fråga rakt ut.
- Pappa, om du finns , bevisa det för mig? Övertyga mig!

Efter en kort stund kändes det som om någon rörde vid min hand. Jag kände hur vänsterarmen domnade och hur pennan började röra sig på papperet. Efter ett tag upphörde det. Jag tände lampan, tittade på papperet men fattade ingenting. Misslyckat tänkte jag, totalt misslyckat.
kråkfötter som liknade hieroglyfer, rent nonsens. Jag lade allt åt sidan och somnade därpå.

Två månader senare när jag städade hemma hos min mor, fick jag syn på papperet igen. Tittade på det och fick för mig, att det fanns en regelbundenhet i strukturen, fan det kanske är stenografi.
Jag tog papperet och slängde upp det framför min mor, sa bara; - Läs, vad står det där?
Hon läste upp min fars för och efternamn, när hon gjorde detta så reste sig håret i nacken rakt upp på mig. (Hon berättade att det var hon som hade lärt sig stenografi på ett kontor och att pappa lärde sig detta genom henne för att hjälpa henne minska sin arbetsbörda). Tilläggas bör att jag själv aldrig hade lärt mig stenografi, visste ju inte ens hur det funkade eller såg ut.

Med tanke på att jag nu, för mig själv var övertygad om att det måste ha varit min far som genom mig skrivet sitt namn, det på en direkt fråga dessutom, samt på ett sätt som bevisade att detta var utom min förmåga, så fick jag blodad tand. Min idé var att om jag gjorde om detta, så kanske jag skulle kunna få reda på om det gick att få veta mer om var han befann sig mm. Jag gjorde om försöket, denna gång hemma hos mig, men tillvägagångssättet var det samma som första gången.
I mörkret, fortfarande med vänsterhanden, skrev jag 9 kompletta meningar på stenografi, helt utan att tänka en enda tanke, helt utan att själv styra pennan. Jag upplevde verkligen känslan av att något styrde min hand till att föra sig över papperet, en mycket annorlunda känsla. När detta var gjort åkte jag hem till min mor. Utan att säga varför bad jag henne att skriva ned ett alfabet på stenografi, vilket hon gjorde. Därefter bad jag henne att läsa mina rader. Jag skrev upp vad hon sa.
Efter detta dubbelkontrollerade jag det som hon sagt med den nyckeln hon givit mig, det stämde.
Alla de nio meningarna var fullt korrekta, allt var läsligt förutom halva sista meningen som enbart upphörde mitt i, men det handlade om framtiden. Jag återger här kärnan i det som framkom.

Livet efter döden

Min far berättade att han nu gick i skola. Det handlar om en högre insikt i allt som sker.
Livet på jorden är en fas vari en serie med lärdomar och kunskaper skall byggas upp.
Vi skall rustas för högre faser, men hur de ser ut på högre nivåer förklarades inte.
Han beskrev att han kände till även det som vi beskriver som framtid, det är alltså ett vara som inte är linjärt med vår tid i endast en riktning, tiden där är obunden.

Det finns inget som säger att en person automatiskt får ett liv efter döden.
Han skrev istället om personer på jorden som döden skall dö. Straffas. Det finns en maktordning med andra ord. Han beskrev det kategoriskt. Att döda en människa  innebär att förlora rätten till ett alternativ. Enkelt budskap, man upphör för alltid att existera.
Han skrev om sitt liv på jorden som ett lidande och att där han nu befann sig, fanns inget lidande.

Det finns ett stort antal personer i den gråa zonen mellan liv och död, kallar det gränsövergången.
De vill att vi ska förlösa dem så att de kan gå vidare. Exakt hur det går till förklaras också. Genom att be för deras själar, kan de befrias, så de når "ljuset". ( Jag antar att de inte kan släppa något som hänt här på jorden? fråga inte mig).

Tillvägagångssättet
Gå in i en tom kyrka, orsaken till att det skall vara en kyrka vet jag inte, men den måste vara tom.
Gå fram till altaret och tänd ett ljus. Stå kvar med ryggen mot ingången och börja be enligt följande.
Rabbuni, ( vad betyder det, någon som hört detta uttrycket tidigare)? jag ber dig att befria dessa själar som ännu ej nått ljuset, jag ber dig att leda dem in i ljuset.
Kan du namnen på dem som dött, skall de nämnas nu, annars säger du endast "dem" som är i din närhet. Det som nu kommer att ske är att "sanningens ande", ( fråga mig inte om detta väsens existens, men tydligen är det en av de få som aldrig får smutskastas utan att detta leder till allvarliga oåterkalleliga konsekvenser). kommer att närma dig bakifrån,
du kommer att höra och tro att det är en verklig person som överraskat dig i kyrkan,
men vad du än gör så får du inte vända dig om, då går allt förlorat, du har bara en chans per tillfälle.
Klarar du av att stå kvar utan att vända dig om så kommer de du bett om att föras över till den andra sidan. När allt är över upplever du åter att du är ensam. Du vet alltså när det är över, du känner detta.

Ljuset är synonymt med porten till den högre existensen.
Enkelt liknas detta vid olika dimensioner, alla lika verkliga,
men utom räckhåll för varandra.
Alltså är vår verkligheten även den endast en dimension.

Det finns inget namn för denna vetskap, ej heller en religion.
Det finns inga speciella regler som skall följas, förutom en god moral.
Var och en får det den förtjänar genom sina handlingar och alla har möjlighet att själva styra och forma sina handlingar. Alla vet själva när de handlar rätt och fel, alla vet.
Eftersom min far var ateist är det inte ens nödvändigt att tro på en religion.

Detta är hela budskapet, det finns inget att tillägga, tillägna eller dra ifrån. Detta var allt.

Har efter detta aldrig gjort om det, dels för att jag tror att eftersom jag nu sett stenografi, så kan jag kanske detta undermedvetet. Därmed skulle jag inte kunna vara lika säker på att nya eller fler meddelanden inte skulle kunna vara mina egna alster, tvärtemot min vetskap att de som tillkom först är genuina, då sannolikheten för att pricka ett främmande alfabet, vilket stenografi är för den oinvigde,  rätt i 9 långa meningar ord för ord, stavelse för stavelse uppgår till flera biljoner.

Tror jag själv på detta, tyvärr ja. Har försökt med den ena logiska förklaringen efter den andra, alltifrån självsuggestion, hallucination, masspsykos, inbillning, önsketänkande mm, men har floppat på alla rimliga förklaringar. Jag vill inte ens att det skall vara på det här sättet, jag tycker att det är för grymt till exempel att någon som dödat en annan för alltid är förvägrad en ny chans, var finns  bot och bikt, förlåtelse? Eller innebär det att en syndare eftersom denne redan misslyckats kan skita i alla konsekvenser och synda på så mycket den vill, eftersom det inte finns nått hopp om förlåtelse?
Hade jag fått bestämma så, skulle jag lagt in en drulleförsäkring, något positivt. Däremot så verkar det som, om jag utgår från min pappas liv och leverne, sex i de flesta former inte är en synd, inkludera pedofili, äktenskapsbrott, allmän otrohet, you name it, allt är ok. Absurt vad mycket jag missat i så fall, varför har jag inte passat på? Tror ju själv benhårt på att man skall vara trogen osv. Att försöka ta sitt eget liv, verkar ju inte heller det vara ett brott, farsan förökte ju flera gånger, eller skall jag tolka det som att hans misslyckanden skonade honom?
Tilläggas bör, att jag aldrig har fällt en tår över min far efter hans död, inte ens på begravningen, men, jag älskade honom oerhört mycket.

Tror jag på att han tog kontakt? Svar ja. Det finns ingen logisk förklaring, då varje försök att bortförklara blir än otroligare än att endast acceptera detta som ett faktum. Begär jag att någon annan skall tro på detta, nej.
Det finns ingenting som skulle kunna få en annan människa att tro på detta, jag själv hade ju problem att initialt tro på det fast det var jag som deltog och om jag själv måste argumentera och överyga mig om att det som hände inte berodde på undermedvetna förmågor, så kan jag inte begära att någon annan som inte ens bevittnade det hela skulle kunna tro på detta. Världen är full av tvivlare, jag är en bland dem fortfarande.
Jag har så svårt för hela tankegången med stadier och lärande, det bär emot och luktar skola över hela tillvarelsen. Jag misstänker att jag helt enkelt tvivlar för att jag vägrar sätta mig i skolbänken igen, fast å andra sidan så nämndes inga bänkar! :wink:

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 12 jan 2008 18:59

Intressant läsning (dock inget nytt för mig).

Tror jag själv på detta, tyvärr ja. Har försökt med den ena logiska förklaringen efter den andra, alltifrån självsuggestion, hallucination, masspsykos, inbillning, önsketänkande mm, men har floppat på alla rimliga förklaringar.


Sluta kämpa emot någonting du INTE kan vinner över Zokrates. Förlika dig. Det var väl goda nyheter, även för en ateist?

:wink:

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 jan 2008 19:27

Kämpa emot? Vet inte vad jag ska kalla min inställning, allt strider mot mitt sunda förnuft som bara skriker nej, är detta allt?

Hade jag levt i en annan tid skulle de kunnat kallat mig profet, kanske kunde man predikat livets mening och skapat en ny livsåskådning, men som du säger, inget av detta som hände är unikt, inget är nytt, inget är heller bevisbart. Men så är det med all tro, var den än uppstått.

Nämnde detta i ett PM för någon för ett halvår sedan, men tvekade oerhört nu ifall jag skulle skriva om det.

Men, har bestämt mig för att helt sluta skriva mer på FF då livet har andra planer utstakade för mig, vilket innebär att jag nu avvecklar mina sista ord i de ämnen som ligger mig varmast om hjärtat.

Vetenskap har jag alltid varit intresserad av, intresset för min tråd om svarta hål verkar ha varit stort, frågor om rätt och fel, moral är även det intressant. Språk är ett annat område som jag deltagit med mina tankar kring. Tycker att det har varit givande, men jag har aldrig upplevt det som att jag  sökt svar på något direkt genom forumet, mer istället att lämna ifrån mig en del av mig, lite som klotter kanske, vad vet jag. Ingenting är för litet eller för stort för att det inte ska gå att uttala sig om det. Men man kan inte veta allt om allt, så att nöja sig med att känna till lite av det mesta har varit en målsättning jag levt efter.

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 12 jan 2008 19:53

Kämpa emot? Vet inte vad jag ska kalla min inställning, allt strider mot mitt sunda förnuft som bara skriker nej, är detta allt?


Strider mot ditt sunda förnuft? Hur menar du, mer specifikt. Jag uppfattar det lite som - strider mot den gängse logiken och materialistiska världssynen. Har jag tolkat det rätt?

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 13 jan 2008 01:52

Zokrates, tack.


Vad gäller din fars utsagor från andra sidan, så ser jag de mer som vad han hade kunnat ta till sig och förstå där han befann sig just "då".
Om du tar kontakt igen kanske du får en annan bild och vad spelar det för roll vem det är som håller i pennan egentligen?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 13 jan 2008 02:19

(Egoist:) Lägg ägg Zokrates, du skall ingenstans!

Jag har själv mött "Gud", talandes till mig genom Tv, vägskyltar, tidningsnotiser och folk runt omkring mig. Jag upplevde en röd tråd som löpte från morgon till kväll, av och till, i ett par månaders tid. Mitt psyke var förstås åt helskotta vid tillfället, knarkade inte så mycket (rökte hasch och drack pilsner förstås), men hade som det tycktes redan knarkat sönder fakulteterna fullständigt. Jag och Gud bespottade varandra så gott vi kunde, och lite var det just Guds briljans i förolämpande och smädande av min person som fick mig att betrakta denne som Gud. Tänkte under en tid att det möjligtvis var en stor konspiration mot min person, ett slags hemlighet som endast jag inte kände till, och kameror hade de överallt för att följa min minsta rörelse (något som var mycket lärorikt i sig). Och det syntes som mer än sammanträffanden att de röster som filtrerades ut i folkmassor av min hörsel alltid åstadkom något sammanhängande och ofta dräpande mot min person. Alla var de med på det. Allt riktades mot mig. Man kan kanske säga att hela varat krökte sig in mot mig, och talade direkt till mig. Eftersom jag vid ett tidigare tillfälle blivit kidnappad av "utomjordingar", kanske 10 månader innan, och mitt psyke inte riktigt hade hunnit stabilisera sig så är det kanske heller inte undra på.

Dock förstår jag idag det hela som att Gud är något som jag själv projicerar på världen, efterlivet är också något vi projicerar på världen (enligt mig), och det vi ser och upplever av övernaturligt slag är färgat av vår egen förförståelse. Det innebär inte att det skulle vara strunt, inte heller att dessa ting inte existerar (även om vi aldrig kan veta slikt), utan att det är "personliga meddelanden" som endast är ämnade för oss - vilket förstås förringar deras profetiska värde något. Vi hör och ser det vår "hjärna" (vet inte vem man skall tillskriva det hela) på något sätt menar att vi behöver höra och se. Jag lärde mig sjukt mycket av mitt möte med Gud, till skillnad från mitt möte med dataprojektionerna på ett holodäck på väg till jag vet inte riktigt vilken planet :) Rymdvarelserna tog mig på sängen (jag somnade faktiskt till direkt efter att ha imundigat mig en stor kopp med svampté vid det tillfället, varpå jag vaknade upp till en mycket suspekt verklighet utan detta mycket självklara faktum i bakhuvudet - och då hade jag trippat som en tok en hel höst, och inte befunnit mig i "verkligheten" tillräckligt mycket på ett tag för att riktigt minnas skillnaden). Nu synes jag dock vara immun mot alla sådana tolkningar av "verkligheten", känner igen tecknen och vet när det är dags att sova. Istället kan jag leka med mina egna vanföreställningar i kreativt syfte när de inträffar. På gott och ont.

Så i den mening som jag talar om det så är det fullt förklarliga fenomen, samtidigt som det inte berövar dem deras värde. Som jag förstår det så är det också något som sällan, ja aldrig, inträffar att någon från en annan kultursfär stöter på vår kristne Gud, och likadant men omvänt, vilket talar för min tolkning. Självfallet är det lättare att uppleva sådana här saker med en massa droger i kroppen, men i en bemärkelse är vi faktiskt aldrig odrogade, och hjärnans resurser känner vi inte tillräckligt.

Släppte du taget s.a.s. om din far efter detta, Zokrates?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster