Döden

Moderator: Moderatorgruppen

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 13 jan 2008 04:30

Jag har förvisso aldrig blivit bortförd av utomjordlingar (O:)), men resten låter väldigt bekant.  Om det är genererat av hjärnan eller Gud är väl också ganska irrelevant ( om Gud skapat hjärnan eller vice versa). Jag vet inte vad som skulle vara relevant heller, men det är onekligen mer intressant, för mig, att uppleva en delaktighet i ett större sammanhang än att bara befinna mig i "verklighetens" krassa gråhet. Det kanske handlar om att man inte klarar av att hantera meningslösheten i sig, att denna blir synonym med den  verkliga döden.  Galenskap är livsvilja.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 13 jan 2008 05:44

Eller så är det raka motsatsen? Förstår inte var "verklighetens" krassa gråhet kommer ifrån? I egentlig mening så är den också alltid bemängd med vår fantasis tillskott, det är således din fantasi som äger denna "krassa gråhet". Galenskapen skulle då vara oförmågan att se att dessa på inget sätt är oförenliga, och kanske är det just därför jag inte längre "flippar ur" på samma sätt?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 13 jan 2008 06:00

Det är alltid också raka motsatsen.
Den krassa gråheten var en metafor för uppgivenheten.
Nej, du är ju så städad nu för tiden.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 13 jan 2008 06:41

Hur städad eller inte jag är ska väl du skita i? Det här är min dans med döden och ingen annans!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 13 jan 2008 06:50

I din egenskap av både koprofil och nekrofil så antar jag att det skulle uppfylla dina drömmar, så nej.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 13 jan 2008 09:54

Koprofili låter onekligen intressant, men jag vet inte riktigt vad det skulle innebära, kanske du vill vara så snäll att förklara för en som inte riktigt är lika erfaren? Sex med avföring, ja det låter ju kul, eller, hur funkar det? Koprofagin lockar mig nog mer, åtminstone så begriper jag mig bättre på den. Min nekrofili är inte fullt så utvecklad som man först kan tro, det är främst Astrid Lindgren jag siktat in mig på där, vilket står för fullt ut - kärringen behöver grävas upp och knullas. Mycket hat annars från dig nu, Angelina, jag undrar just vad jag kan ha gjort för att förtjäna det? Mig veterligen har jag inte gjort just nånting annat än luktat illa de senaste dagarna. Kanske får du såna här utbrott gentemot alla med jämna mellanrum och jag bara råkade befinna mig i skottlinjen?

Kanske du har lust att skriva privat till mig om dessa saker som synes så angelägna, istället för att vädra dem här? Eller var det bara ett något misslyckat försök att ta fasta på detta med min relation till Gud? Jag bara undrar...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 13 jan 2008 10:19

Vad sade du? Jag förstår inte...

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 13 jan 2008 10:33

Avantgardet skrev:"Förlorar du en står dig tusen åter". Är det fruktbart att sörja, när vi istället kan ägna oss åt att (t.ex.) hjälpa andra? Kontakten, eller kommunikationen, i sig (som existential) går aldrig förlorad - den är väl lika oundviklig som livet självt. Men ett visst fokus för våra ansträngningar kan gå förlorat, i någon bemärkelse (som närvaro/närvarande, framförallt, som frånvarande närvaro kan den fortsätta att hemsöka oss).

Saint-Euxpery har skrivit en underbar liten bok som alltid får mig att gråta och som heter "Den lille prinsen". Det är enligt honom det faktum att vi vattnat en ros som gör den speciell, som skiljer den från alla andra. Mervärdet. Enkapsuleringen av vår transcendens. I mindre eller större utsträckning, som säkerligen svarar mot sorgens "djup". Som sagt, önskan att göra avtryck. Önskan om att överleva genom andra, att våra ansträngningar inte skall ha varit förgäves. Man kan slita med sin sisyfossten, eller så kan man rulla med motgångarna ("like a rolling stone"), eller slutligen "bli stenad" en endera av två möjliga tolkningar, eller båda (samhället tycks här konvergera i moraluppfattning).


Det handlar för min del inte om huruvida sorgen är fruktbar eller ej eller om man "bör" sörja eller ej. Det handlar om att jag faktiskgt gör det när någon nära mig dött och att det då gäller att hantera sorgen och att förstå varför jag sörjer och vilken funktion sorgen har. Inte om det är bra eller fruktbart eller någon anna rationell syn på sorgen. Jag tänker ju inte när någon dött: Skall jag sörja eller ej och i så fall hur djupt och hur länge?

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 13 jan 2008 10:36

Avantgardet skrev:Eller så är det raka motsatsen? Förstår inte var "verklighetens" krassa gråhet kommer ifrån? I egentlig mening så är den också alltid bemängd med vår fantasis tillskott, det är således din fantasi som äger denna "krassa gråhet". Galenskapen skulle då vara oförmågan att se att dessa på inget sätt är oförenliga, och kanske är det just därför jag inte längre "flippar ur" på samma sätt?


Tillvarons gråhet är betingad av vanans makt och maktlöshet... Bara ovanan kan rädda oss från gråheten! Odla dina ovanor!

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

magicadehex

Inläggav magicadehex » 13 jan 2008 17:39

Angelina skrev:Vad sade du? Jag förstår inte...


Gårdagens nyheter!

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 jan 2008 08:52

Algotezza skrev:Det handlar för min del inte om huruvida sorgen är fruktbar eller ej eller om man "bör" sörja eller ej. Det handlar om att jag faktiskgt gör det när någon nära mig dött och att det då gäller att hantera sorgen och att förstå varför jag sörjer och vilken funktion sorgen har. Inte om det är bra eller fruktbart eller någon anna rationell syn på sorgen. Jag tänker ju inte när någon dött: Skall jag sörja eller ej och i så fall hur djupt och hur länge?


Men kan vi säga att det är så enkelt? Sorgen är en lyx som inte är alla förunnat. På slagfältet har du inte tid att oja dig över det sår du just blivit tilldelad utan måste upp på fötter om du vill klara livhanken, eller om du skall kunna vara till någon nytta för dina vänner i samma situation (eller värre). Eller är detta bara jag? Fick jag aldrig tillfälle att vara barn? Vad har sorgen oss att säga annat än att något gör ont?

Ett är säkert: på min begravning (eller liknande) så skall det festas till, och sen skall det göras välgärningar, inget djävla ältande och sörjande. Inte vill man neka den döde dess sista önskan? Förhoppningsvis glömmer man med tiden också bort mig och mina "felsteg". Det enda jag nånsin sökt är lugn och ro, och ingen dödsromantik i det, men döden är väl onekligen detta resonemang taget till sin extrem.

Skönjer jag en negativ självvärdering i botten här i ditt resonemang, Algot? Vad har du ogjort? Skriv inte ner det andra ser upp till. Jag fattar inte alla dessa som strävar efter berömmelse och "stordåd", en anekdot i historieböckerna eller vad det nu kan vara, själv vill jag bara åt det där lugnet, och förhoppningsvis, med min trasiga bakgrund som kontrast, kunna sjunka undan i Svenssonanonymiteten med en medelmåttig men dock djävligt kärleksfull familj. Det är ju bara idioter man tvingas dras med om man skall till att avancera, jag tycker om folket på gatan, i skitiga knarkarkvartar m.m. De som i första hand är människor och inte sina titlar, och sån är jag själv och strävan är att så förbli - och där är Kvinnan det största hotet, hennes krav på "framgångar" (som om det var något andra bestämde).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 14 jan 2008 09:18

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:Det handlar för min del inte om huruvida sorgen är fruktbar eller ej eller om man "bör" sörja eller ej. Det handlar om att jag faktiskgt gör det när någon nära mig dött och att det då gäller att hantera sorgen och att förstå varför jag sörjer och vilken funktion sorgen har. Inte om det är bra eller fruktbart eller någon anna rationell syn på sorgen. Jag tänker ju inte när någon dött: Skall jag sörja eller ej och i så fall hur djupt och hur länge?


Men kan vi säga att det är så enkelt? Sorgen är en lyx som inte är alla förunnat. På slagfältet har du inte tid att oja dig över det sår du just blivit tilldelad utan måste upp på fötter om du vill klara livhanken, eller om du skall kunna vara till någon nytta för dina vänner i samma situation (eller värre). Eller är detta bara jag? Fick jag aldrig tillfälle att vara barn? Vad har sorgen oss att säga annat än att något gör ont?


Nä, men ingen av oss befinner sig väl på ett slagfält direkt... Har man mycket att göra hinner man heller inte sörja. Ju oftare någon i ens närhet dör, desto mindre sorg innebär det, antar jag. Vem sörjde de döda under digerdöden? För övrigt ser jag inte sorg som något slags egolyx man kan ägna sig åt om man har tid. Den kommer när den kommer. Fast ibland blir det socialporr av döden när man gör tv-program om något barn som långsamt tynar bort...



Avantgardet skrev:Skönjer jag en negativ självvärdering i botten här i ditt resonemang, Algot? Vad har du ogjort? Skriv inte ner det andra ser upp till. Jag fattar inte alla dessa som strävar efter berömmelse och "stordåd", en anekdot i historieböckerna eller vad det nu kan vara, själv vill jag bara åt det där lugnet, och förhoppningsvis, med min trasiga bakgrund som kontrast, kunna sjunka undan i Svenssonanonymiteten med en medelmåttig men dock djävligt kärleksfull familj. Det är ju bara idioter man tvingas dras med om man skall till att avancera, jag tycker om folket på gatan, i skitiga knarkarkvartar m.m. De som i första hand är människor och inte sina titlar, och sån är jag själv och strävan är att så förbli - och där är Kvinnan det största hotet, hennes krav på "framgångar" (som om det var något andra bestämde).


Vad har mitt eventuellt ogjorda med döden och sorg att göra? Eller med något slags strävan efter berömmelse från min sida? Hade jag velat avancera hade jag väl åtminstone blivit rektor eller doktorerat... Eller blivit en "ny Ranelid"...Jag lever ett tämligen stilla anonymt svensson-liv med en kärleksfull familj... Jag är en medelmåtta och trivs med det fast jag hade ambitionen en gång att "bli underbarn/geni"!

Vad jag har ogjort? Tiotusen orgasmer till! Men de kommer...

Det är bara på nätet jag härjar en smula... och spelar upp något slags filosof-roll... Games people play... Tillhörde ju "klabbet" i fotboll i skolan...


MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 14 jan 2008 09:43

Algotezza skrev:Nä, men ingen av oss befinner sig väl på ett slagfält direkt...


Det beror väl på hur man ser på saken.

Själv har jag mist många människor, men så är det ju i de kretsar där jag rör mig. Kanske har man härdats, kanske har man slutat "bry sig", eller så går man inte och väntar sig så mycket längre utan försöker bara ta tillvara på de stunder man får. Inte förpesta livet med döden. En gång kommer vi upphöra, men nu finns vi fortfarande här, inte sant? Behöver man göra det krångligare?

Algotezza skrev:För övrigt ser jag inte sorg som något slags egolyx man kan ägna sig åt om man har tid. Den kommer när den kommer.


Den kommer när den kommer, det har du helt rätt i, men precis som andra "känslor" så är den oss i egentlig bemärkelse inte helt bortom kontroll. Huruvida man väljer att hänge sig åt den eller inte är en annan fråga.

Algotezza skrev:Fast ibland blir det socialporr av döden när man gör tv-program om något barn som långsamt tynar bort...


Syftar det till handling så vill jag inte betrakta det som socialporr. Men gör sorgen oss så passiva att vi hellre gottar oss i den än söker avvärja dess upphov så har vi väl förlorat all riktning här i världen?

Algotezza skrev:Vad har mitt eventuellt ogjorda med döden och sorg att göra?


Det vittnade endast om min oförmåga att förstå det sorgliga med döden, och ett tappert försök att sätta mig in i det hela. Kanske gissade jag mig till något felaktigt och alldeles förhastat, och självfallet önskar jag också att jag misstagit mig. Men det är så jag förstått detta med att "rädas" döden, i någon bemärkelse, denna kamp att söka övervinna den.

I grund och botten försöker jag bara poängtera detta med att glädjas åt det vi har och inte sörja det vi saknar (i synnerhet här i väst), men att stryka katter medhårs är inte med självklarhet alltid ett gott - men det är ett perspektiv som plåster på sår - och sorgen kanske skall ha sin plats också, men då undrar jag om den verkligen fått sitt bästa utlopp i kulturen som det ser ut idag.

Anklagar ingalunda dig för att vara en av dessa som lever genom sin identitet snarare än i egenskap av medmänniska, skulle aldrig falla mig in, jag må va trögtänkt men inte dum (hoppas jag).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 14 jan 2008 10:26

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:Nä, men ingen av oss befinner sig väl på ett slagfält direkt...


Det beror väl på hur man ser på saken.

Själv har jag mist många människor, men så är det ju i de kretsar där jag rör mig. Kanske har man härdats, kanske har man slutat "bry sig", eller så går man inte och väntar sig så mycket längre utan försöker bara ta tillvara på de stunder man får. Inte förpesta livet med döden. En gång kommer vi upphöra, men nu finns vi fortfarande här, inte sant? Behöver man göra det krångligare?


Ja, det finns ju onekligen fler slagfält än de mer bokstavliga, t.ex. när GIIA stupade i Lützendimman.

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:För övrigt ser jag inte sorg som något slags egolyx man kan ägna sig åt om man har tid. Den kommer när den kommer.


Den kommer när den kommer, det har du helt rätt i, men precis som andra "känslor" så är den oss i egentlig bemärkelse inte helt bortom kontroll. Huruvida man väljer att hänge sig åt den eller inte är en annan fråga.


Personlgien har jag bara "hängett" mig åt sorg och gråt under självabegravningsakten. I övrigt har jag varit ganska bra på att "låta fjärilen flyga". Eftersom jag tror vi mentalt överlever döden är det viktigt att släppa iväg den döde/döda och inte hålla kvar den frigjorda själen genom alltför mycket kletig sorg. Jag grät under min fars begvravningsakt men vi hade ett mycket ljust och skönt kaffe efteråt, med anekdoter och musik. Far ville inte ha mull på kistan, inte "av jord är du kommen", så det blev det inte heller.

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:Fast ibland blir det socialporr av döden när man gör tv-program om något barn som långsamt tynar bort...


Syftar det till handling så vill jag inte betrakta det som socialporr. Men gör sorgen oss så passiva att vi hellre gottar oss i den än söker avvärja dess upphov så har vi väl förlorat all riktning här i världen?


Vet ej om det blivit handling av dessa tv-program, annat än filmen om barnets död.

Hur var det efter mordet på Anna Lindh?

Algotezza skrev:Vad har mitt eventuellt ogjorda med döden och sorg att göra?


Det vittnade endast om min oförmåga att förstå det sorgliga med döden, och ett tappert försök att sätta mig in i det hela. Kanske gissade jag mig till något felaktigt och alldeles förhastat, och självfallet önskar jag också att jag misstagit mig. Men det är så jag förstått detta med att "rädas" döden, i någon bemärkelse, denna kamp att söka övervinna den.

I grund och botten försöker jag bara poängtera detta med att glädjas åt det vi har och inte sörja det vi saknar (i synnerhet här i väst), men att stryka katter medhårs är inte med självklarhet alltid ett gott - men det är ett perspektiv som plåster på sår - och sorgen kanske skall ha sin plats också, men då undrar jag om den verkligen fått sitt bästa utlopp i kulturen som det ser ut idag. [/quote]

Nej, varken döden eller sorgen har en sund plats eller "hantering"  i den västerländska kulturen idag.

Avantgardet skrev:Anklagar ingalunda dig för att vara en av dessa som lever genom sin identitet snarare än i egenskap av medmänniska, skulle aldrig falla mig in, jag må va trögtänkt men inte dum (hoppas jag).


Min identitet är som medmänniska och kommunikatör.

MVH

Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 14 jan 2008 13:59

Är inte identiteten medmänsklig? Alla har ju en.  Eller är den omänsklig? Mänsklig iaf.

Jag har sörjt för länge, det vet jag. Delvis av lathet, delvis av oförmåga att ta ansvar mm mm. Jag är inte bättre, men det är helt ok, för mig. Det fanns väl någon poäng med det också.  Som uppenbarar sig så småningom.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster