Utmaning.

Moderator: Moderatorgruppen

Erik Thurin
Inlägg: 150
Blev medlem: 18 dec 2007 01:45
Ort: Götebörg
Kontakt:

Utmaning.

Inläggav Erik Thurin » 05 feb 2008 17:09

Jag har kännt av negativa inställningar gentemot den hedonistiska utilitarismen på detta forum. Själv tror jag att hedonistisk utilitarism är det enda vettiga, och jag är nyfiken på vad folk har emot den.
Jag utmanar dess motståndare att lägga fram situationer där de tycker att utilitarismen ger en dålig moralisk vägledning. :)



För den som undrar är hedonistisk utilitarism en etisk teori som enkelt uttryckt går ut på att det som är rätt att göra är det som gör alla lyckligast. Om man har ett etiskt problem och undrar vad som är rätt att göra skall man ta hänsyn till alla som kommer påverkas, och försöka göra alla så lyckliga som möjligt. Lycka är då alla möjliga bra känslor, typ glädje, njutning osv. Lyckan som uppnås måste dock balanseras mot dåliga känslor såsom smärta och obehag. Man kan tänka sig lyckan och olyckan som poäng, och när olyckan dragits av från lyckan och sedan lagts samman för alla påverkade får man en poängsumma. Den högsta poängsumman är det som är rätt.

Låt säga att man en lördagsmorgon frågar sig om man borde slå sin mamma lite för skojs skull. Först och främst kan man väga in sin egen lycka, som för en normal människa nog är negativ (dvs de flesta skulle nog tycka att det var mer obehagligt än roligt att slå sin mamma). Vi kan sedan väga in mammans lycka, som antagligen skulle vara ännu mer negativ (hon får ju ont, och blir dessutom bestört över att hennes egen son slår henne, hon kanske känner sig övergiven, sviken osv). Sedan kan vi väga in en massa andra familjemedlemmar, som kanske får höra talas om det och blir ledsna för mammans skull osv, kanske får hennes jobbkamrater höra om det och blir ledsna. Sammantaget är nog lyckovinsten väldigt liten och lyckoförlusten antagligen mycket större.

Det som är rätt är det som leder till mest lycka, så om alternativen är väldigt dåliga kan det ändå vara rätt att slå sin mamma. Om till exempel en terrorist berättar för en att han tänker trycka på en knapp som spränger hela bostadsområdet om man inte slår sin mamma, så är det rätt att slå sin mamma, fastän det enligt ovan leder till en lyckoförlust. För lyckoförlusten är mycket större om man inte gör det.

Kanske får istället media nys om det och insändare skrivs och det blir en folkstorm mot våldet. Antivåldsgrupper bildas och mängder av människor slipper bli slagna. Då kan det också ha varit rätt att slå sin mamma. Men om man på en vanlig lördagsmorgon funderar på att slå sin mamma finns det ingen anledning att tro att det kommer bli så, sannolikheten måste anses vara väldigt låg för att det skall hända, och även om det skulle kunna hända och isåfall skulle vara väldigt bra så måste sannolikheten tas med i beräkningen.

Sammantaget skulle det nog vara svårt att komma fram till att man en vanlig lördagsmorgon borde gå och slå sin mamma lite. Man kan antagligen göra många andra saker som leder till ett större lyckoöverskott. Förutsatt att man genom att bara sitta still kan åstadkomma mindre lyckoförlust är det bättre att göra det än att slå sin mamma.




En vanlig invändning mot denna teori är att den är svår att tillämpa (eftersom man inte har tillgång till alla fakta, och eftersom det är svårt att mäta lycka)

- Själv tycker jag att det snarare är en motivering till varför det är bra att ta reda på fakta om världen, respektive att lyckan oftast inte behöver mätas utan kan uppskattas tillräckligt noggrant för att det ska bli vettigt ( i de flesta fall)
Din gamle räv!

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 05 feb 2008 18:09

Visa mig lite poäng då

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inmutning

Inläggav Algotezza » 05 feb 2008 19:58

Men för att utilitarism skall funka måste man inte först hitta något slags definition på lycka alla kan hålla med om? Hur kan uitlitarism vara användbar alls om man inte lyckats med det? Är alla utilitarister överens om innebrörden i ordet lycka? För vitsen med utilitarism är väl dess möjliga praktiska, vägledande sida och inte att den bara är en snygg teori man inte kan använda till något...

Innan man kan definiera lycka på ett sätt som åtminstone alla utilitarister är överens om ,behövs inga exemel på situationer där utilitarismen ej fungerar, för då fungerar den ju öht inte. Eller utgår man från vad som gör en själv lycklig och  så får alla andra rätta och packa sig därefter? Hur universell och universellt användbar är den då?

undrar Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 05 feb 2008 23:22

Detta inlägg kan upplevas som det snöar ut lite.

Jag skrev ett inlägg först, men kände att det snöade ut så jag ignorerade att posta det. Nu när jag läste Algotezzas inlägg, så känner jag att jag ska försöka skriva om inlägget igen. Jag är ledsen om kopplingen mellan det jag skriver och trådens ämne inte känns uppenbar, och även att resonemangen inte känns klara, men du får gärna ställa frågor på det jag skriver, så klargör jag gärna kopplingen/relevansen.

...

Problemet är som sagt, att hitta en (praktisk) definition på vad som är "allas lycka". Många förnekar till och med att en sådan existerar i teorin.



Vad är då teorin? Om vi antar att det går att hitta något som är tillräckligt abstrakt för att vara av relevans hos alla, vad skulle detta då vara?

Jag själv upplever att jag hittat en sådan definition, kalla den "kravlös kärlek". Problemet som uppstår då man hittat definitionen är att den inte går att kommunicera till andra, eftersom när man närmar en annan människa med ett kravlöst förhållningsätt, så blir hon nervös och misstroende, hon försöker leta efter "dolda intentioner".

Man har då några alternativ: Arbeta i det "dolda", dvs aldrig avslöja sina syften - dvs "maskera" sin definition, sin kravlösa kärlek, genom att utföra ett slags "skådespel" där man "lurar" sina medmänniskor/barn/parner/etc att man har ett krav, dvs att man kräver en prestation av den andra människan.

Man måste maskera "allas lycka" som en hemlighet eftersom den är så kravlös och uppenbar att människor inte vågar tro på den. "Sanningen" är så bländande och hjärtskärande för de flesta människor att hantera. De flesta som går förbi en uteliggade på gatan förnekar att uteliggaren existerar, det är för hjärtskärande mot samvetet att skapa utrymme för att uteliggaren existerar. Det enda uteliggaren vill ha, precis som artististen på scenen, är en bekräftelse på att han existerar, dvs han vill ha den fullständiga uppmärksamheten, dvs kärleken i mötet. Att titta någon annan i ögonen med fullständig uppmärksamhet skapar en intimitet få kan hantera, de flesta tittar bort.

Det är en form av total kravlöshet.

Anledningen att människor inte vågar titta på uteliggaren är för att de ställer krav på uteliggaren och sig själva. Vad de borde göra är istället att möta uteliggaren med blicken. Detta låter banalt, vi tror att en "insats" av oss behövs, att vi behöver "hjälpa" uteliggaren - men detta är istället kränkande eftersom vi, i situationen berövar uteliggarens ansvar (och därför samtidigt hans förmåga att växa genom att ta sig genom situationen). Ord är överflödiga, ett leende är allt som behövs. Det är då vi som utmanar uteliggaren och inte tvärt om, vi har inget behov av att agera "etiskt", det är uteliggaren som har chansen att agera etiskt, att i mötet våga lita på en annan människa.

Naturligtvis krävs mer än en blick på gatan för att få någon ur fattigdom, men detta är öppningen. Vi behöver naturligtvis en stöjande miljö, men han måste våga ta steget.


Den vanlige människan blir etiskt prövad av att möta uteliggaren, med den "etiske mästaren" blir aldrig prövad - istället är det han som prövar uteliggaren. Det är inte så att den "etiske mästaren" inte blir "prövad", men skillnaden är, att han har en "etisk medvetenhet" eller ett "etiskt minne" som hela tiden är närvarande, i alla situationer han går in i, därför är han medveten om vilka situationer som uppstår och definierar villkoren och sätter det sociala kontraktet direkt. Den "vanlige människan" är sovande, är ej medveten om sina medvetandeprocesser, därför upplever han att "etiska situationer" "uppstår". Det är alltså en "etisk prövning" när han möter uteliggaren, men inte när han möter sina nära. Den "etiske mästaren" är istället prövande i alla situationer genom sin medvetna kravlöshet, han ställer inga krav, men är totalt medveten om alla dina automatiska känslomässiga reaktioner och rörelser. Mästaren vänder aldrig bort blicken eftersom han aldrig förlorar tilliten. Det enda som går att göra är att "ge upp" i uppmärksamheten.

....

Det finns dock ett annat alternativ till skådespelet, och det är att förneka att en gemensam definition av "allas lycka" exiserar. Detta innebär att man "kastar in sig" i "skiten", dvs, i den smutsiga vardagens begränsningar. Eftersom ingen allmän/gemensam definition existerar, så jobbar man istället på att försöka hitta den "relativa" definitionen, dvs att utgå från vart människan är, och ställa krav som är relativa-relevanta.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 feb 2008 13:14

Menar du allvar?

Det finns väl tonvis med exempel på situationer där utilitarismen verkar intuitivt främmande.

Tänk dig detta:

2 personer möts, ingen av dem har några anhöriga. Ingen känner någon lycka.
Den ena skulle dock känna det om den dödade den andre. Jan inser att det är en ensam olycklig stackare, och agerar snabbt på övertygelsen att lyckan är det viktigaste och dräper stackaren.

Verkar det inte fel?

Här kanske du drar upp potentiell lycka, vilket Derek Parfeit argumenterat övertygande emot med sitt argument om "Den motbjudande slutsatsen", det faktum att det då blir en fråga om hur många liv vi kan uppbringa och kvalitén på livet blir svår att behålla.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
JemyM
Inlägg: 257
Blev medlem: 12 jul 2007 01:21
Ort: Borås
Kontakt:

Inläggav JemyM » 06 feb 2008 19:42

Inom utilitarism måste man kalkylera konsekvenser. Många motargument mot utilitarism förnekar detta utan ger ofta väldigt enkla exempel.
"Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people." - Eleanor Roosevelt

Erik Thurin
Inlägg: 150
Blev medlem: 18 dec 2007 01:45
Ort: Götebörg
Kontakt:

Inläggav Erik Thurin » 06 feb 2008 20:17

Nej antagligen är inte alla överens om en gemensam definition på lycka, och det är sannt att det är ett problem. Själv skulle jag vilja ha en definition som är på något vis kvantificerbar. Någonting man kan mäta exakt. Kanske kan någonting sådant finnas i form av kemikalier i ens hjäna typ, tillsammans med andra faktorer. Grejen är ju att det finns flera olika sätt som man kan vara lycklig på, och flera olika kemikalier som ger oss signaler. Dessutom blir man ju van vid att må bra/dåligt typ, precis som man kan vänja sig vid smärta. Idag finns ingen bra allomfattande definition.

Men som jag sa i någon annan tråd, så är det nog för de flesta praktiska skäl inte nödvändigt att ha någon så exakt definition. De flesta har upplevt lycka av olika slag, och smärta. De flesta är också utrustade med avancerade mentala verktyg för att förstå vad andra känner. Man har funnit spegelneuroner som kan replikera andras upplevelser så att det blir nästan som att känna dem själv, typ. Eller iallafall förstå dem. Jag tror att man har en stor inbyggd förmåga att förstå vad andra känner. Den är inte exakt, men om vi utgår från att den enda invändningen mot utilitarism är att den inte kan appliceras på verkligheten så duger den mycket bättre än ingenting. Jag tror inte egentligen att detta handlar om vad man själv tycker, för om man hyser onormala känslor inför saker är man oftast medveten om det. De flesta arachnafobiker skulle nog inte tro att man borde utrota spindlar för att alla är så rädda för dem. De vet att de är onormalt rädda. Man kan tänka sig praktiska situationer där det är svårt att avgöra, eftersom vi inte kan mäta lycka. Men i de flesta situationer är marginalerna stora.

PopJimmys inlägg är intressant, men jag håller med om att kopplingen inte riktigt var klar. Jag skulle inte hålla med om att vilkorslös kärlek är en godtagbar universell definition på lycka. Jag tror att man kan leva ett helt liv i lycka utan att träffa en enda människa. Ändå är naturen, enligt mig, ingen vilkorslös älskare. Kanske är det vilkorslös kärlek som gör sociala interaktioner bäst typ, men som en definition på lycka känner jag inte riktigt att jag kan hålla med. Och om man inte håller med om det vet jag inte om det andra fungerar. Men jag är inte säker på att jag förstått vad du menade till fullo. Menar du på slutet att man bör lägga ihop alla människors själviska viljor typ, till en resulterande "totalvilja"?

I Auks situation är det mycket riktigt att man inte enbart kan ta hänsyn till lyckan just nu utan måste ta hänsyn till lyckan på oändlig sikt in i framtiden. Utan att ha tagit del av den övertygande argumentationen kan jag nog inte säga att jag är övertygad av exemplet.

En viktig fråga när det gäller att definera lycka som Auks inlägg tangerar till är var "nollgränsen" går. När är ens lyckotillstånd negativt? Hur deppig måste man vara eller hur mycket smärta behöver man känna för att man ska ha en negativ lyckonivå. Buddha tillexempel lade nollnivån jättehögt, så att alla upplevelser blev olika mycket lidande, och drog sedan sina slutsatser från det. Att nollnivån är problematisk är faktiskt en aspekt som jag inte tänkt djupare på innan jag läste Auks inlägg, och det känns svårt att argumentera för en viss nivå. Återigen får jag nog åberopa vår empatiska förmåga, att vi måste föreställa oss hur låg lyckonivå vi själva skulle kunna acceptera att leva på (resten av livet) innan vi tyckte att livet inte skulle vara värt att leva. Själv tror jag ändå att denna nivå ligger mycket lågt, så att det krävs mycket för att en situation skall vara negativ.

I Auks exempel måste enligt mig människorna som möts vara väldigt väldigt deprimerade, eller ha väldigt ont eller liknande, för att deras lyckonivå skall vara så låg. Ett exempel på negativ lyckonivå kan vara missfostret i Alien fyra, vars enda replik i filmen är "Kill meee". Låt säga att två sådana missfoster möts, och den ena faktiskt dödar den andra, det skulle inte kännas så främmande. Det som känns främmande är nog att det verkar som att den som dör faktiskt dör mot sin vilja. Men det förutsätter väl att han tror att han inte alltid kommer må så dåligt, eller att han faktiskt inte mår så dåligt. Att folk vet att de kan dödas mot sin vilja är också någonting som leder till väldigt mycket skräck, vilket måste tas med i beräkningarna om man inte förutsätter att det hela sker i hemlighet. Jag tycker alltså att exemplet är missledande eftersom det låter som att avsaknaden av krafiga känslor är lika med "nollnivån" där livet inte är värt att leva. Jag tycker att man när man är liknöjd snarare är ganska lycklig, och jag skulle mycket hellre leva ett liv i liknöjdhet än vara död. Figurerna i exemplet förutsätts "inte känna någon lycka", vilket enligt mig kräver att man är djupt djupt deprimerad. Men man tolkar det lätt som "inte känna sig ovaligt lycklig", vilket är en helt annan femma.

Exakt det som JemyM konstaterar är det som drev mig att starta denna tråd. För om man tar ett sådant enkelt motargument och gräver djupare i det ur ett utilitaristiskt perspektiv så blir det, enligt mig, praktiskt taget alltid fullständigt rimligt.
Din gamle räv!

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 feb 2008 01:31

Vadå så jag skall förstå dig som att olycka värderas mer än lycka om de väger mot varandra?

För då blir det lite komplicerat då den som gnäller kommer ha företräde. Och då verkar världen bli en värld av gemensamt minimerande av störande moment och inte en värld av gemensam glädje.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 feb 2008 01:37

Utilitarismen fungerar bara som en subjektiv moral inför ett subjektivt omdöme. Det är problemet med utilitarism.

Om du vill säga, det moraliska är att göra det som synes leda till bästa konsekvenser av den som står i akt att handla, då håller jag med. Perfekt idé men det fungerar inte med att ha anspråk på att ange hur "bäst konsekvenser" skall tolkas utan att ha väldigt matnyttigt material bakom sig.

Det finns aldrig när jag läser om utilitarism. Då är det bara ett ihärdigt tjatande om det fantastiska med att vi kan kvantifiera något och använda som ett mått inför våra beslutsteorier.

Här uppstår det stora frågetecknet för mig. Jag kan inte ta det på allvar. Jag menar att man måste erkänna varje människas särställning inför sig själv. Som sådant så ser jag det som moraliskt påbjudbart att aldrig offra någon oavsett vilken vinsten är. Om det är så uppenbart rätt att offra någon, då skall denne som offras också kunna se det och offra sig själv.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Erik Thurin
Inlägg: 150
Blev medlem: 18 dec 2007 01:45
Ort: Götebörg
Kontakt:

Inläggav Erik Thurin » 07 feb 2008 13:27

Ja det är idag svårt att ha matnyttigt material bakom sig för att "bevisa" att någonting leder till mer lycka än någonting annat. Men mig veterligen finns det ingen annan moralteori som ens lämnar utrymme för en möjlighet att verkligen bevisa sin trovärdighet. Vilken moralteori har matnyttigt material bakom sig? Och om nu matnyttigheten är den enda invändningen mot utilitarismen så måste man fråga sig vilka moraliska grundantaganden man ska basera sig på som är bättre.

Du menar att ingen någonsin skall offras mot sin vilja? Inte ens om alla andras liv hänger på det? Låt säga att en självisk jävel får välja mellan att halva jordens befolkning dör och att han själv blir av med sin bil, varför är det så heligt att han fått bestämma det själv att man ska offra halva jordens befolkning för hans bils skull? Nästan vilket subjektivt omdöme man än frågar skulle säga att han borde offra sin bil. Men du menar att om hans subjektiva omdöme säger nej så borde han offra jordens befolkning? Inte ens om det gällde hans liv skulle de flesta subjektiva omdömen ha något problem att avgöra vad som är moraliskt riktigt för honom. Med en sådan regel har samvetsgrannt folk mycket större förpliktelser än egoister och psykopater, de måste offra sig när egoisterna slipper.  

Man kan argumentera för att din ståndpunkt borde vara en allmän regel med utilitaristiska argument, till exempel att om folk visste att de kunde offras skulle de inte vara lika lyckliga osv. Men i en situation där väldigt mycket står på spel tycker jag inte att en sådan regel fungerar.

Jag håller som sagt med om att man måste ha väldigt matnyttigt material bakom sig om man ska kunna bevisa hur bäst konsekvenser skall tolkas. Idag kan vi nog inte det. Men vi kan på något så när avgöra. Och som jag sa tidigare, oftast är marginalerna stora när man väl går till botten med problemet.
Din gamle räv!

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 feb 2008 14:03

Mycket insiktsfullt PopJimmy, jag uppskattade dina tankar. (läste dem först nu).
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 feb 2008 14:26

Erik Thurin skrev:Ja det är idag svårt att ha matnyttigt material bakom sig för att "bevisa" att någonting leder till mer lycka än någonting annat. Men mig veterligen finns det ingen annan moralteori som ens lämnar utrymme för en möjlighet att verkligen bevisa sin trovärdighet. Vilken moralteori har matnyttigt material bakom sig? Och om nu matnyttigheten är den enda invändningen mot utilitarismen så måste man fråga sig vilka moraliska grundantaganden man ska basera sig på som är bättre.


Tja jag skulle vilja säga att dygdetiken ger mer matnyttigt om vi är ense om att det är svårt att finna något matnyttigt "fundament". För där har hela aspekten av att göra sig till ett bra instrument, som spelar på rätt strängar, och tar ton dessutom.
Kombinera dygdetik med utilitarism så är det mycket svårare att säga emot den. För det är som jag ser det ända sättet att göra anspråk på vad ett "rätt" eller "gott" skulle innebära.

Det vill säga att hävda att "jag har tänkt" eller "jag har ansträngt mig i min bedömning" inför en utsaga om att "det är rätt" eller "det är gott" är det enda som kan utgöra ett fundament.

Betänk språket i sig självt är något som måste behärskas. Känslorna vi har något som måste behärskas. Logiken är långt ifrån självförklarande för de flesta. Så det måste till en teori om hur vi når dit att vi kan göra bedömningar och val om vad det "goda" eller "bra" är.

Utilitarismen är likt religionen något som förlägger värdet som skall bedömas utanför personen, så skapas en reifikation inför moralen och det blir fråga om något som skall göras för sakens skulle istället för något som skall göras för ens egna skull. Det sker en uppdelning mellan du och världen. Offret krävs av dig för världens skull. När du har offrat så har du gett bot. Du har undflytt ditt ansvar.

Och det tål att tänkas på om inte det att förlägga bedömningen, göra det som skall värderas till ett objekt, objektivt inte är en flykt från ansvar och ett sökande efter gudens ersättare.

Vad skulle vara skillnaden, inför utilitarismen, på att säga att det som är rätt att göra är det som känns bäst att göra? Rent praktiskt menar jag. Vi verkar ganska överens om att bedömningen av vad som de facto är bäst är inte något som är troligt att vi kan göra.
Erik Thurin skrev:Du menar att ingen någonsin skall offras mot sin vilja? Inte ens om alla andras liv hänger på det? Låt säga att en självisk jävel får välja mellan att halva jordens befolkning dör och att han själv blir av med sin bil, varför är det så heligt att han fått bestämma det själv att man ska offra halva jordens befolkning för hans bils skull? Nästan vilket subjektivt omdöme man än frågar skulle säga att han borde offra sin bil. Men du menar att om hans subjektiva omdöme säger nej så borde han offra jordens befolkning? Inte ens om det gällde hans liv skulle de flesta subjektiva omdömen ha något problem att avgöra vad som är moraliskt riktigt för honom. Med en sådan regel har samvetsgrannt folk mycket större förpliktelser än egoister och psykopater, de måste offra sig när egoisterna slipper.  

Man kan argumentera för att din ståndpunkt borde vara en allmän regel med utilitaristiska argument, till exempel att om folk visste att de kunde offras skulle de inte vara lika lyckliga osv. Men i en situation där väldigt mycket står på spel tycker jag inte att en sådan regel fungerar.

Jag håller som sagt med om att man måste ha väldigt matnyttigt material bakom sig om man ska kunna bevisa hur bäst konsekvenser skall tolkas. Idag kan vi nog inte det. Men vi kan på något så när avgöra. Och som jag sa tidigare, oftast är marginalerna stora när man väl går till botten med problemet.


Det är roligt att se hur du avslöjar din tilltro till dessa etiska system.
Du utmålar det som att jag skulle låta egoister och psykopater komma billigt undan. Men är inte de bundna av samma moral som vi är? Lider inte de samma vinst eller förlust som vi gör då vi applicerar vår etik?

Jag skulle nog i slutändan säga att vi borde mörda han som vägrar ge sitt liv för alla andra. Men det skulle vara ett mord. Och om man säger sådant vara fel så skall jag som mördar dömas för det straffet.
Du är inne på detta med att jämställa lexikalt ordnade begrepp, 1, 2, 3 tex, som intrinsikalt värda det samma som deras lexikala ordning.

Begreppet 3 är mer än 2. Men det är inte bättre. Det blir enbart bättre om det som konstituerar det vi betecknar med mängden 3 antas som positivt. Men då blir det bara bättre än två på grund av relationen det håller till det som begreppen betecknar och inte på grund av begreppet i sig.

Varför skulle 2 människor vara värda mer än en? Och om vi tar livet av någon är det inte inför denne vi bör göra våran ursäkt? Eller är det oss själva vi ursäktar oss inför?

Tänk dig, någon kom till din dörr och sa. Vi har kommit fram till att din död skyddar 1000 liv. Nu skall du dö!

Skulle du protestera? Varför är gruppen "1000 människor" värda mer än vad du är? Är 2 personer mer värda än en? Är detta också ett av argumenten i ledet till att vi skall se till mängden, kvantitet, framför kvalitet?

Jag ser ett sjukt scenario utmålas här. I jakten på lyckan så börjar kännande varelser produceras på löpande band. På det sättet så är potentialen för lycka oerhörd. Alla är glada och nöjda. Men denna explosionsartade population tär på resurserna så exakt en tredjedel tas livet av. En tredjedel därför att summan av de återståendes värde är större, och eftersom lycka värderas lägre än smärta så ges de som har svårare för att känna smärta företräde, det enda som saknas för den totala absurditeten är att den företelsen att vissa känner mindre smärta korrelerar med deras lägre förmåga till lycka.
Men sen återkommer problemet med lyckans maximering och produktionen av kännande subjekt startas igen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Erik Thurin
Inlägg: 150
Blev medlem: 18 dec 2007 01:45
Ort: Götebörg
Kontakt:

Inläggav Erik Thurin » 07 feb 2008 22:31

J R Auk skrev:
Erik Thurin skrev:Ja det är idag svårt att ha matnyttigt material bakom sig för att "bevisa" att någonting leder till mer lycka än någonting annat. Men mig veterligen finns det ingen annan moralteori som ens lämnar utrymme för en möjlighet att verkligen bevisa sin trovärdighet. Vilken moralteori har matnyttigt material bakom sig? Och om nu matnyttigheten är den enda invändningen mot utilitarismen så måste man fråga sig vilka moraliska grundantaganden man ska basera sig på som är bättre.



Tja jag skulle vilja säga att dygdetiken ger mer matnyttigt om vi är ense om att det är svårt att finna något matnyttigt "fundament". För där har hela aspekten av att göra sig till ett bra instrument, som spelar på rätt strängar, och tar ton dessutom.
Kombinera dygdetik med utilitarism så är det mycket svårare att säga emot den. För det är som jag ser det ända sättet att göra anspråk på vad ett "rätt" eller "gott" skulle innebära.

Det vill säga att hävda att "jag har tänkt" eller "jag har ansträngt mig i min bedömning" inför en utsaga om att "det är rätt" eller "det är gott" är det enda som kan utgöra ett fundament.

Betänk språket i sig självt är något som måste behärskas. Känslorna vi har något som måste behärskas. Logiken är långt ifrån självförklarande för de flesta. Så det måste till en teori om hur vi når dit att vi kan göra bedömningar och val om vad det "goda" eller "bra" är.

Utilitarismen är likt religionen något som förlägger värdet som skall bedömas utanför personen, så skapas en reifikation inför moralen och det blir fråga om något som skall göras för sakens skulle istället för något som skall göras för ens egna skull. Det sker en uppdelning mellan du och världen. Offret krävs av dig för världens skull. När du har offrat så har du gett bot. Du har undflytt ditt ansvar.

Och det tål att tänkas på om inte det att förlägga bedömningen, göra det som skall värderas till ett objekt, objektivt inte är en flykt från ansvar och ett sökande efter gudens ersättare.

Vad skulle vara skillnaden, inför utilitarismen, på att säga att det som är rätt att göra är det som känns bäst att göra? Rent praktiskt menar jag. Vi verkar ganska överens om att bedömningen av vad som de facto är bäst är inte något som är troligt att vi kan göra.


Vad menar du med ansvar?

Dygdetiken kan motiveras utilitaristiskt, men den ger ju ingenting mer matnyttigt,eller? Om man frågar sig varför man ska bli en bättre människa, vad är det för svar som är mer matnyttigt som man kan få?

Man kan liksom inte argumentera med känslor. Om någon tycker att någonting känns bäst så kan ingen säga att det inte stämmer. Jag tror det är den största praktiska skillnaden. Om någon säger, nej jag vill inte rädda den där drunknande människan eftersom det inte känns rätt, så kan ingen klandra honom. Då blir allting ok så länge det känns rätt, och folk får mer förpliktelser ju mer sammvetsgranna de är.



J R Auk skrev:
Erik Thurin skrev:Du menar att ingen någonsin skall offras mot sin vilja? Inte ens om alla andras liv hänger på det? Låt säga att en självisk jävel får välja mellan att halva jordens befolkning dör och att han själv blir av med sin bil, varför är det så heligt att han fått bestämma det själv att man ska offra halva jordens befolkning för hans bils skull? Nästan vilket subjektivt omdöme man än frågar skulle säga att han borde offra sin bil. Men du menar att om hans subjektiva omdöme säger nej så borde han offra jordens befolkning? Inte ens om det gällde hans liv skulle de flesta subjektiva omdömen ha något problem att avgöra vad som är moraliskt riktigt för honom. Med en sådan regel har samvetsgrannt folk mycket större förpliktelser än egoister och psykopater, de måste offra sig när egoisterna slipper.  

Man kan argumentera för att din ståndpunkt borde vara en allmän regel med utilitaristiska argument, till exempel att om folk visste att de kunde offras skulle de inte vara lika lyckliga osv. Men i en situation där väldigt mycket står på spel tycker jag inte att en sådan regel fungerar.

Jag håller som sagt med om att man måste ha väldigt matnyttigt material bakom sig om man ska kunna bevisa hur bäst konsekvenser skall tolkas. Idag kan vi nog inte det. Men vi kan på något så när avgöra. Och som jag sa tidigare, oftast är marginalerna stora när man väl går till botten med problemet.


Det är roligt att se hur du avslöjar din tilltro till dessa etiska system.
Du utmålar det som att jag skulle låta egoister och psykopater komma billigt undan. Men är inte de bundna av samma moral som vi är? Lider inte de samma vinst eller förlust som vi gör då vi applicerar vår etik?


Vilka etiska system, och vadå avslöjar :)?
Jag försökte inte utmåla dig. Det jag menade var att samvetslösa personer inte alls har samma vinst eller förlust som någon med samvete om man applicerar en etik där ens skyldighet beror på vad man känner inför moraliska frågor. Om etiken inte beror på vad man känner är allas skyldigheter mer lika i en likadan situation, vilket jag tycker är mycket rimligare.



J R Auk skrev:Jag skulle nog i slutändan säga att vi borde mörda han som vägrar ge sitt liv för alla andra. Men det skulle vara ett mord. Och om man säger sådant vara fel så skall jag som mördar dömas för det straffet.
Du är inne på detta med att jämställa lexikalt ordnade begrepp, 1, 2, 3 tex, som intrinsikalt värda det samma som deras lexikala ordning.

Begreppet 3 är mer än 2. Men det är inte bättre. Det blir enbart bättre om det som konstituerar det vi betecknar med mängden 3 antas som positivt. Men då blir det bara bättre än två på grund av relationen det håller till det som begreppen betecknar och inte på grund av begreppet i sig.

Varför skulle 2 människor vara värda mer än en? Och om vi tar livet av någon är det inte inför denne vi bör göra våran ursäkt? Eller är det oss själva vi ursäktar oss inför?

Tänk dig, någon kom till din dörr och sa. Vi har kommit fram till att din död skyddar 1000 liv. Nu skall du dö!

Skulle du protestera? Varför är gruppen "1000 människor" värda mer än vad du är? Är 2 personer mer värda än en? Är detta också ett av argumenten i ledet till att vi skall se till mängden, kvantitet, framför kvalitet?

Jag ser ett sjukt scenario utmålas här. I jakten på lyckan så börjar kännande varelser produceras på löpande band. På det sättet så är potentialen för lycka oerhörd. Alla är glada och nöjda. Men denna explosionsartade population tär på resurserna så exakt en tredjedel tas livet av. En tredjedel därför att summan av de återståendes värde är större, och eftersom lycka värderas lägre än smärta så ges de som har svårare för att känna smärta företräde, det enda som saknas för den totala absurditeten är att den företelsen att vissa känner mindre smärta korrelerar med deras lägre förmåga till lycka.
Men sen återkommer problemet med lyckans maximering och produktionen av kännande subjekt startas igen.


Jag har inte hört begreppen "instrikal" och "lexikal" utanför detta forum, vad innebär de?

Jag tycker frågeställningen blir ännu intressantare om man vänder på den, varför skulle två människor vara mer värda än en? Om man inte vet någonting om dem förutom att de ena är två och den andre är en, varför skulle man välja den ende?

Eller om vi tänker oss att någon kom till din dörr och sa "vi ska döda dig och 999 st till för att rädda en person". Då skulle man nog fråga sig "varför dödar vi inte den ende". Skulle man då svara: "för vi kan inte avgöra vad som är bäst"? Eller typ"för att man inte kan säga att en är mer värd än 1000"? Eller någonting liknande?

Med en utilitaristisk utgånspunkt måste man inte välja mellan kvalitet och kvantitet. Låt säga att man har två val. Val ett : att döda 1000 cancersjuka 90-åringar, där man vet att alla kommer dö inom en vecka och att alla lever i en värld av smärta. Val två: döda en begåvad 17-åring med livet framför sig och alla förutsättningar för ett fantastiskt liv och stora välgärningar för andra. Utilitarismen kan, jag vågar nästan påstå som enda etiska teori, på ett vettigt sätt göra en sådan bedömning. Den kan fastställa var gränserna går. Den behöver inte åberopa en massa dumma regler som "döda aldrig" eller liknande för att ge vägledning. Den kan dessutom ta hänsyn till hur folket ska dö, vilka som kommer få reda på det och hur de kommer reagera. Hur skall man svara på någonting sånt ur ett dygdetiskt perspektiv? Det blir väl sjukt flummigt och oprecist? Det finns inga klara gränser, inga vettiga förhållningssätt? Allt man vet i en situation kan användas till avgörandet, och det enda som begränsar är hur mycket man vet.

Om du med kännande varelser menar människor så tycker inte jag det är särskillt "sjukt" att vilja att vi är fler på jorden mot att vi minskar på vår belastning lite. Att spendera eller belasta jorden en tredjedel mindre är inte samma sak som att leva en tredjedel kortare, eller "mindre". Isåfall skulle man leva typ 99% "mindre" i moldavien och typ 99,9% "mindre" i en kåkstad i rwanda.

Jag tänker ibland på hur glad jag borde vara över att ha blivit född, och att det inte är någonting jag kan ta för givet egentligen. Tänk om mina föräldrar inte bestämt sig för att skaffa barn, då hade jag aldrig fått leva. På samma sätt tycker jag det är dåligt att inte låta så många som möjligt få leva, så länge det inte är dåligt på lång sikt för alla typ.

Jag har aldrig skrivit att smärta väger tyngre än lycka. Jag har heller aldrig tänkt någonting sådant, eller mig veterligen åsyftat det.
Din gamle räv!

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 15 feb 2008 13:45

Intrinsikal betyder att något har ett värde i sig självt. Och inte relativt något.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Intrinsikalt_v%C3%A4rde

Lexikal ordning är en fråga om att göra en prioritetslista, en hierarki.

Rawls anger tex en lexikal ordning inför sina principer. Om konflikt uppstår så har den överst ordnade i den lexikala ordningen företräde.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 15 feb 2008 14:05

Erik Thurin skrev:
J R Auk skrev:
Erik Thurin skrev:Ja det är idag svårt att ha matnyttigt material bakom sig för att "bevisa" att någonting leder till mer lycka än någonting annat. Men mig veterligen finns det ingen annan moralteori som ens lämnar utrymme för en möjlighet att verkligen bevisa sin trovärdighet. Vilken moralteori har matnyttigt material bakom sig? Och om nu matnyttigheten är den enda invändningen mot utilitarismen så måste man fråga sig vilka moraliska grundantaganden man ska basera sig på som är bättre.



Tja jag skulle vilja säga att dygdetiken ger mer matnyttigt om vi är ense om att det är svårt att finna något matnyttigt "fundament". För där har hela aspekten av att göra sig till ett bra instrument, som spelar på rätt strängar, och tar ton dessutom.
Kombinera dygdetik med utilitarism så är det mycket svårare att säga emot den. För det är som jag ser det ända sättet att göra anspråk på vad ett "rätt" eller "gott" skulle innebära.

Det vill säga att hävda att "jag har tänkt" eller "jag har ansträngt mig i min bedömning" inför en utsaga om att "det är rätt" eller "det är gott" är det enda som kan utgöra ett fundament.

Betänk språket i sig självt är något som måste behärskas. Känslorna vi har något som måste behärskas. Logiken är långt ifrån självförklarande för de flesta. Så det måste till en teori om hur vi når dit att vi kan göra bedömningar och val om vad det "goda" eller "bra" är.

Utilitarismen är likt religionen något som förlägger värdet som skall bedömas utanför personen, så skapas en reifikation inför moralen och det blir fråga om något som skall göras för sakens skulle istället för något som skall göras för ens egna skull. Det sker en uppdelning mellan du och världen. Offret krävs av dig för världens skull. När du har offrat så har du gett bot. Du har undflytt ditt ansvar.

Och det tål att tänkas på om inte det att förlägga bedömningen, göra det som skall värderas till ett objekt, objektivt inte är en flykt från ansvar och ett sökande efter gudens ersättare.

Vad skulle vara skillnaden, inför utilitarismen, på att säga att det som är rätt att göra är det som känns bäst att göra? Rent praktiskt menar jag. Vi verkar ganska överens om att bedömningen av vad som de facto är bäst är inte något som är troligt att vi kan göra.


Vad menar du med ansvar?

Dygdetiken kan motiveras utilitaristiskt, men den ger ju ingenting mer matnyttigt,eller? Om man frågar sig varför man ska bli en bättre människa, vad är det för svar som är mer matnyttigt som man kan få?

Man kan liksom inte argumentera med känslor. Om någon tycker att någonting känns bäst så kan ingen säga att det inte stämmer. Jag tror det är den största praktiska skillnaden. Om någon säger, nej jag vill inte rädda den där drunknande människan eftersom det inte känns rätt, så kan ingen klandra honom. Då blir allting ok så länge det känns rätt, och folk får mer förpliktelser ju mer sammvetsgranna de är.


Dygdetiken erkänner att det finns ett problem med människan som bedömare, och utilitarismen är i allra högsta grad förbunden med idén om att mänsklig bedömning kan nå det som är "bra" objektivt sett.

Tycker du inte att det är mer sympatiskt då att man skall odla goda kvaliteter i avseende att kunna göra en korrekt bedömning?

Eller skall vi bara ange ett värde som skall maximeras och sedan inte tala om hur eller varför olika saker bör bedömas på det ena eller andra sättet?
Blir inte utilitarismen lite godtycklig då?

Gör enbart det som du tycker är bäst för att maximera kvantitet X?


Erik Thurin skrev:
J R Auk skrev:
Erik Thurin skrev:Du menar att ingen någonsin skall offras mot sin vilja? Inte ens om alla andras liv hänger på det? Låt säga att en självisk jävel får välja mellan att halva jordens befolkning dör och att han själv blir av med sin bil, varför är det så heligt att han fått bestämma det själv att man ska offra halva jordens befolkning för hans bils skull? Nästan vilket subjektivt omdöme man än frågar skulle säga att han borde offra sin bil. Men du menar att om hans subjektiva omdöme säger nej så borde han offra jordens befolkning? Inte ens om det gällde hans liv skulle de flesta subjektiva omdömen ha något problem att avgöra vad som är moraliskt riktigt för honom. Med en sådan regel har samvetsgrannt folk mycket större förpliktelser än egoister och psykopater, de måste offra sig när egoisterna slipper.  

Man kan argumentera för att din ståndpunkt borde vara en allmän regel med utilitaristiska argument, till exempel att om folk visste att de kunde offras skulle de inte vara lika lyckliga osv. Men i en situation där väldigt mycket står på spel tycker jag inte att en sådan regel fungerar.

Jag håller som sagt med om att man måste ha väldigt matnyttigt material bakom sig om man ska kunna bevisa hur bäst konsekvenser skall tolkas. Idag kan vi nog inte det. Men vi kan på något så när avgöra. Och som jag sa tidigare, oftast är marginalerna stora när man väl går till botten med problemet.


Det är roligt att se hur du avslöjar din tilltro till dessa etiska system.
Du utmålar det som att jag skulle låta egoister och psykopater komma billigt undan. Men är inte de bundna av samma moral som vi är? Lider inte de samma vinst eller förlust som vi gör då vi applicerar vår etik?


Vilka etiska system, och vadå avslöjar :)?
Jag försökte inte utmåla dig. Det jag menade var att samvetslösa personer inte alls har samma vinst eller förlust som någon med samvete om man applicerar en etik där ens skyldighet beror på vad man känner inför moraliska frågor. Om etiken inte beror på vad man känner är allas skyldigheter mer lika i en likadan situation, vilket jag tycker är mycket rimligare.


Så det handlar egentligen om att du vill tvinga andra eller? Så att du kan säga att titta här där är det skrivet att du skall lyda, du skall göra, du skall offra. Varför inte bara gräva upp lertavlerna?

Angående tilltron och etiska system så finner jag det roligt att du förespråkar en etik som du tror att vi i framtiden kanske kan bruka.

Förstår du inte att det stora problemet ligger i hur vi skall värdera, och jag tror att en eventuell lösning på det skulle vara att befolkningen homogeniseras. Eller menar du att vi skall uppfinna den opartiska värderaren. Maskinen som skall styra vårat liv?

Erik Thurin skrev:
J R Auk skrev:Jag skulle nog i slutändan säga att vi borde mörda han som vägrar ge sitt liv för alla andra. Men det skulle vara ett mord. Och om man säger sådant vara fel så skall jag som mördar dömas för det straffet.
Du är inne på detta med att jämställa lexikalt ordnade begrepp, 1, 2, 3 tex, som intrinsikalt värda det samma som deras lexikala ordning.

Begreppet 3 är mer än 2. Men det är inte bättre. Det blir enbart bättre om det som konstituerar det vi betecknar med mängden 3 antas som positivt. Men då blir det bara bättre än två på grund av relationen det håller till det som begreppen betecknar och inte på grund av begreppet i sig.

Varför skulle 2 människor vara värda mer än en? Och om vi tar livet av någon är det inte inför denne vi bör göra våran ursäkt? Eller är det oss själva vi ursäktar oss inför?

Tänk dig, någon kom till din dörr och sa. Vi har kommit fram till att din död skyddar 1000 liv. Nu skall du dö!

Skulle du protestera? Varför är gruppen "1000 människor" värda mer än vad du är? Är 2 personer mer värda än en? Är detta också ett av argumenten i ledet till att vi skall se till mängden, kvantitet, framför kvalitet?

Jag ser ett sjukt scenario utmålas här. I jakten på lyckan så börjar kännande varelser produceras på löpande band. På det sättet så är potentialen för lycka oerhörd. Alla är glada och nöjda. Men denna explosionsartade population tär på resurserna så exakt en tredjedel tas livet av. En tredjedel därför att summan av de återståendes värde är större, och eftersom lycka värderas lägre än smärta så ges de som har svårare för att känna smärta företräde, det enda som saknas för den totala absurditeten är att den företelsen att vissa känner mindre smärta korrelerar med deras lägre förmåga till lycka.
Men sen återkommer problemet med lyckans maximering och produktionen av kännande subjekt startas igen.


Jag har inte hört begreppen "instrikal" och "lexikal" utanför detta forum, vad innebär de?

Jag tycker frågeställningen blir ännu intressantare om man vänder på den, varför skulle två människor vara mer värda än en? Om man inte vet någonting om dem förutom att de ena är två och den andre är en, varför skulle man välja den ende?

Eller om vi tänker oss att någon kom till din dörr och sa "vi ska döda dig och 999 st till för att rädda en person". Då skulle man nog fråga sig "varför dödar vi inte den ende". Skulle man då svara: "för vi kan inte avgöra vad som är bäst"? Eller typ"för att man inte kan säga att en är mer värd än 1000"? Eller någonting liknande?

Med en utilitaristisk utgånspunkt måste man inte välja mellan kvalitet och kvantitet. Låt säga att man har två val. Val ett : att döda 1000 cancersjuka 90-åringar, där man vet att alla kommer dö inom en vecka och att alla lever i en värld av smärta. Val två: döda en begåvad 17-åring med livet framför sig och alla förutsättningar för ett fantastiskt liv och stora välgärningar för andra. Utilitarismen kan, jag vågar nästan påstå som enda etiska teori, på ett vettigt sätt göra en sådan bedömning. Den kan fastställa var gränserna går. Den behöver inte åberopa en massa dumma regler som "döda aldrig" eller liknande för att ge vägledning. Den kan dessutom ta hänsyn till hur folket ska dö, vilka som kommer få reda på det och hur de kommer reagera. Hur skall man svara på någonting sånt ur ett dygdetiskt perspektiv? Det blir väl sjukt flummigt och oprecist? Det finns inga klara gränser, inga vettiga förhållningssätt? Allt man vet i en situation kan användas till avgörandet, och det enda som begränsar är hur mycket man vet.


Ok du påstår att utilitarismen kan göra en vettig bedömning och att det är det enda etiska systemet som kan hantera en sådan frågeställning som den ovan.

Jag vet inte om det att man reducerar kännande tänkande varelser till kvantifierbara variabler i en idealiserad etik är vettigt. Många säger emot det, så ditt påstående ser ut att vara grundlöst. (Därav mitt svar i enlighet med det)

De allra flesta etiska system anser sig ha svar på den hypotetiska fråga du uppställer. Uppenbarligen håller du inte med dem, men jag ser inte varför.

Varför är det att ha ett kategoriskt motstånd mot dödandet av andra människor fel?

Erik Thurin skrev:Om du med kännande varelser menar människor så tycker inte jag det är särskillt "sjukt" att vilja att vi är fler på jorden mot att vi minskar på vår belastning lite. Att spendera eller belasta jorden en tredjedel mindre är inte samma sak som att leva en tredjedel kortare, eller "mindre". Isåfall skulle man leva typ 99% "mindre" i moldavien och typ 99,9% "mindre" i en kåkstad i rwanda.

Jag tänker ibland på hur glad jag borde vara över att ha blivit född, och att det inte är någonting jag kan ta för givet egentligen. Tänk om mina föräldrar inte bestämt sig för att skaffa barn, då hade jag aldrig fått leva. På samma sätt tycker jag det är dåligt att inte låta så många som möjligt få leva, så länge det inte är dåligt på lång sikt för alla typ.

Jag har aldrig skrivit att smärta väger tyngre än lycka. Jag har heller aldrig tänkt någonting sådant, eller mig veterligen åsyftat det.


Varför drar du in belastning här? Jag förstår inte vad du säger i övre stycket.

Sen det här med att du tänker att du borde vara glad. Du borde väl vara glad? Inte tänka på det? Du gör ju aktivt världen sämre enligt din egen antagna idé :)

Om du tittar högre upp så ser du att du har implicerat att smärta väger tyngre en lycka. Du använde det som en utväg förut kan inte dra tillbaks det när det passar.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster