Villkorslös kärlek - ett kärlekslöst villkor?

Moderator: Moderatorgruppen

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 feb 2008 11:53

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Till och med skulle jag vilja säga att vi vill förstå det som ett "bry sig om, för dennes skull".


Det är jag med på. Samtidigt tycker jag då att du gör det lite enkelt för dig när du applicerar det på objekt - vilka vi i egentlig mening aldrig kan ha ett ömsesidigt förhållande till -, vilket jag återkommer till strax, och dessutom söker särskilja den helt från allt det som den är (ja, ordet är olyckligt men ändå...) "besmittad" med.  :)


Ömsesidigt? Varför antar du att kärleken skulle vara det? Det går väl utmärkt för den som älskar att leva med någon som inte älskar tillbaks, kärleken är ju tillfredställd för det. Däremot kanske det finns andra psykologiska behov, eller brist på värdegivande av den egna personen som ger ett behov av att vilja bli omtyckt, älskad.

Men vad är det du söker beskriva då? Jag tyckte inte du gick in i det som en människan i kärleken fråga. Utan snarare vad essensen av kärlek är, och vad "kravlös" kärlek skulle implicera.

Jag väljer oftast "objekt" för att söka visa på det som i min mening är just kärlek, att den inte delas. Eller kärlek till kan delas, men kärlek mellan är inget som delas, det är två korrelerande fenomen. En kärlek åt vardera i varsitt hörn.

Jag tycker faktiskt det är en viss självupptagenhet att söka kärleken, inte som den är för mig, utan som den berör. Vilket jag tycker du gör när du sätter fokus på mellanmänsklig kärlek, och parförhållandets dynamik och spel.

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Jag tycker du drar in det hela för mycket till "social position", som i gift eller sambo, ensamstående eller inte. Det är som att kärleken var begränsad till att tillhöra mellanmänskliga relationer hos dig Avantgardet.


På sätt och vis. Jag inbillar mig att det är ett uppgående i något, eller en önskan därtill (vilket även skulle vara sant för den kärlek vi känner till ting och idéer, eller vad det nu skulle kunna tänkas vara). Ett uppgående i något gemensamt när det gäller två subjekt.

En relation ger att vi lär känna något, någots "natur", varför vi ofrånkomligen vid ett eller annat tillfälle menar oss veta vad som är bäst för denne Andre. Det kan gälla vad den tycker om för mat, eller vad som helst. Hänger förstås ihop med denna önskan att tillgodose den andres behov, ett slags empatiskt inkännande - som väl också måste sägas tillhöra kärleken? När det gäller tingen så är det annorlunda. Vi kan sörja förlusten av biblioteket i Alexandria, men inte för dess egen skull utan för vår skull. Kärleken till objekt och kärleken till subjekt synes mig vara tämligen olika företeelser.


Bäst för? När vi börjar tala i termer av vad som är bäst för, i form av absolut kunskap och inte förhoppning om, så börjar vi enligt mig avskärma det som älskas, essensen i sig, från vår perception av det. Vi börjar leva till relation av vårat fantasifoster, vår konstruktion. Det "bäst för" är ett anspråk på tolkningsföreträde. Att målet, vilket "bäst för" realiserar, är känt av en själv och inte den som skall leva det.

Om "bäst för" skall vara en del av kärleken, som ren och inte perverterad, så måste den bygga på förhoppningar, på önskan, intention, strävan till. Men aldrig på vetskapen om, då den först och främst är chimär och för det är att ta bort potential. Och det är att begränsa och gå tvärt emot naturen hos det som älskas.

Jag sörjer biblioteket i Alexandria för dess egen skull, inte tinget, eller böckerna, utan idealiteten i institutionen. Jag sörjer idéns avsaknad av realisation, för att jag tyckte idén hade egenvärde.

Varför önskar du att det vore ett uppgående i något? Ett något som att inträda i någons boning? Svära in sig enligt förhållningsregler? Erkänna gemensamma mål och strävan? Sluta en pakt?
Är inte alla uppgåenden en form av förhandling? Även om det sker enkelriktat, så som att någon dragits till en sammanslutning för att stilla sina behov. Eller för att få en mening att dela. Men om man ingår det för att få en mening, eller gör en förhandling om det. Då är det mer skapat än givet. Och kärlek likt skönhet skulle jag definitivt säga är något som ges oss.


Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Det blir glädjande att det som älskats har dött för att fullborda sin potential. Oavsett om det fortsätter existera någon substans, oavsett om det på något sätt kan sägas fortsättas för det som älskats så låter vi det gå, för dess egen skull.


Kan inte annat än hålla med dig, men! Det finns ett men här, och det är detta med kännedom om något. I vilken situation skulle vi känna att något dött "för att fullborda sin potential"? Det verkar som att kärleken här betingas av en annan föreställning, den ligger alltså bakom vår tilltro till kännedomen om den älskade - vår bild av den älskade.


Ja vulgärt gör den väl definitivt det. Men är det så sublimt?

Jag skulle vilja säga att kärleken ger oss inte ett behov av att se klart. Det som har skådats är nog i sig. Tydligare definition behövs inte.

Såhär tänker jag när du använder orden som du gör.
Bild ~ sett och tolkat ~ pålagd konstruktion ~ dold perception

Jag har alltså en diametralt motsatt idé om kärlekens väsen här, om det inte är så att det uppstått slitningar i kommunikationen på grund av begreppen.

För att summera min respons på detta sista. Det som älskas behöver inte ses, bara skönjas.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 12 feb 2008 11:58

Jag tycker kravlös kärlek främst handlar om:

Kärleken - den som älskar.

Och inte:

Den som älskar - det som älskas.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 12 feb 2008 15:34

Återkommer senare - här måste sökas jobb samtidigt som jag hoppas bli klar med Hegel (+ en massa restuppgifter och grejer). Annars var det trevlig läsning, måste jag säga. Fortfarande lite skeptisk till detta med intrinsikala värden (funderar om det verkligen finns sådana eller om det är att betrakta som en retorisk strategi). Min avsikt var emellertid inte att avhandla just den villkorslösa kärleken, utan kärleken i alla dess aspekter - förhoppningsvis. Men, som sagt, jag återkommer snarast möjligt! :)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Erik Thurin
Inlägg: 150
Blev medlem: 18 dec 2007 01:45
Ort: Götebörg
Kontakt:

Inläggav Erik Thurin » 12 feb 2008 18:20

Jag har också en jättecynisk och -tråkig bild av kärlek.

Kärleken slog mig med storm för två år sedan. Innan hade min syn varit ännu mer cynisk, någonting i stil med att det bara är en ursäkt för att få ha sex.

I samband med att jag blev jättekär första gången insåg jag att det finns ett mycket starkt incitament för människodjuret att man, när man hittat sig en fullgod partner, stannar vid denna, skyddar och tar hand om denna, tills man har fött upp en eller ett par ungar. För att vi skall göra det får vi jättestarka känslor för den andra parten. Dessa kallas kärlek. Kärlek kallas också de känslor som binder en till de barn man fött upp, för att inte allt ens arbete skall vara förlorat. Dessutom känslor man har för syskon och likar som har ens gener i sig eller kan vara nyttiga för en.

Liksom de flesta begrepp har sedan begreppet kärlek, till allas förvirring, samlat på sig en massa andra betydelser.

En lärare till mig sade att bara ett nyfött barn eller gud ger en vilkorslös kärlek. Anledningen till att man säger så är antagligen att man inte kan prata med barnet eller gud och dementera denna syn. Det mest spännande med vilkorslös kärlek kanske är att det är den känsla man absolut helst vill att andra känner för en själv. Om man själv får bestämma vad någon annan skall känna för en så vill man att de skall avguda en vad man än gör. Så den har en viktig plats i vårt önsketänkande :)
Din gamle räv!

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 15 feb 2008 01:29

Klar med Hegel. Påbörjat en liten fördjupning i detta med kärlek (har ni tips på litteratur så hojta!). En liten syntes av Hegel och Laman kan jag försöka mig på.

För det första så hade jag fastnat på den strukturella likheten mellan den villkorslösa kärleken (enheten med alltet, den abstrakta, universella, kärleken) och likgiltigheten. Här kom Laman till hjälp. Likgiltigheten skulle innebära ett slags avstånd från det älskade, vilket står i direkt motsats till vad vi menar med kärlek. Han går faktiskt genom detta som jag pekat på, för att sedan överbrygga detta och visa på var kärleken kommer in i bilden. Helt klockrent med andra ord. Det är alltså, enligt vad jag nu förstår, att betrakta som närhet.

Som kuriosa: Hegel menar att om vi handlar av övertygelse - alltså handlandet som form, oavsett vilka betingelserna är (innehållet alltså) -, så handlar vi på ett sätt som kan sägas vara Guds intuition. Självfallet - eftersom vi alla är olika (har olika innehåll) - kommer motsättningar att uppstå, men det är en annan fråga (och jag är inte alls så tvärsäker på hur han här skall tolkas, emedan man om man skummar igenom t.ex. wikipedia får en mycket tvärsäker tolkning som jag finner en hel del som motsäger). Det är alltså, på sätt och vis, att handla passionerat skulle jag vilja säga. En sådan omsorg skulle också kunna förstås som en typ av kärlek, åtminstone finner jag det svårt att klandra den som handlar så - då vi inget annat kan göra, vi måste ju nämligen handla (förr eller senare). Kanske törs man påstå att Hegel ogillar det halvhjärtade?

Några tankar så långt... återkommer mer specifikt senare.

Blev dock ingen syntes, kanske åstadkommer jag en sådan senare.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Herr Kantarell
Inlägg: 4
Blev medlem: 15 feb 2008 15:46

Inläggav Herr Kantarell » 17 feb 2008 00:08

Ja, det är nog inprogramerat i våra hjärnor redan får början, att vi ska falla för en viss typ av person.
Och kanske är den programeringen den rätta, att just om man får barn med en personen blir barnet "perfekt"
Om man tänder på en tjej som har en viss kropp,  kanske det passar med generna från ens egen kropp när det "blandas"
En tanke bara

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 feb 2008 15:46

Varför envisas ni med att förlägga undersökningen av kärleken till undersökningen av mellanmänskliga relationer?

Det är sjukt mycket svårare att nå något resultat då de är nedlusade med våra psykologiska tillkortakommanden och behov.

Och behov har ingenting med kärlek att göra. Då är det åtrå och inte kärlek.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 17 feb 2008 16:14

Auk, det kanske vore pedagogiskt att förklara din syn på åtrå, för att därmed visa på din syn av 'icke-kärlek'.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 feb 2008 16:44

Åtrå är vilja inneha, ta del av. Det är riktat mot det egna, den egna.

Det finns ett starkt ägande i åtrån, även om det blott är för stunden.

För betänk även om vi åtrår någons okontrollerade beteende mot oss så vill vi kontrollera situationen, om vi har stillat begäret som åtrån är. Givet det inte är borta förstås.

Är kärlek att äga?

Denna beblandning till åtrån skapar idén om att kärleken kräver svar, enligt mig. Men det är bara en åtrå till kärleken, att få äga kärleken.

Som sådant är åtrå något som perverterar kärleken, inte för det sagt att man skall neka sig sin åtrås objekt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 17 feb 2008 17:52

Intressant, kärlek i perspektivet mitt eget bästa, eller kärlek i perspektivet ett objekts bästa.

Att älska någon/något för min egen skull, min egen vinning.
Att älska någon/något för dettas/dennes egen vinning.

Det hela ges en annan approach om man istället för att tänka sig sig själv som kärleksfull gentemot någon - tänk efter hur det vore att vara objektet för någons 'kärlek'/åtrå. Här håller jag på Auk's poäng: att vara ett objekt för någons kärlek finns inte. Kärlek i betydelsen för 'objektets' skull, omintetgör själva varandet som objekt. Att hålla någon kär för dennes egen vinning är att inte se denne som ett objekt, snarare centrum för allt. Termen objekt ges mening först när det handlar om åtrå av mig, som jag upplever stillas genom någonting som handlar uteslutande om mig, med visst användande av dig/något i processen. I åtrå så handlar det om ett objekt, ett hjälpmedel. Men det är jag själv som är den egentligt enda viktiga oersättliga parten. Dvs det kan påstås vara ett kärleksfullt förhållande till mig själv.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 feb 2008 18:56

Precis och därav också varför kärleken inte kräver respons.

Det är då åtrån som kräver respons, ett behov hos den som känner kärleken.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 17 feb 2008 19:20

Då kanske det till och med är överdrivet att använda ordet älska, som jag gjorde - aningen förhastat - i sista posten ovan.

Att förhålla sig kärleksfullt till någon är att se till dennes bästa. Och för att hålla det enhetligt, så lämnar man också detta vetande om vad som faktiskt är dennes bästa till densamme att avgöra. Dvs, att ärligen ge till. Att tillåta sig själv att 'bara' vara en del av någon annans värld.

Denna sortens 'kärlek' är det norm att tala om som den rådande mellan förälder/barn eller goda vänner emellan. Det är den sortens kärlek som är i sagor, men som långt ifrån ofta är i verklighet. Happily ever after..

Är det bara åtrå som läggs till i ett sk förhållande två människor emellan?

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 17 feb 2008 21:02

I övrigt, associationer för mig till rollerna lärare/elev. Jag hävdar, att för att någon i egentlig mening ska anses som en bra lärare, så behöver denne vara kärleksfull gentemot eleven. I ovanstående mening, inte den om åtrå. Alltså är också det ett liknande förhållande som förälder/barn.

Lärare är en stor titel, från mitt perspektiv. En bra lärare, wow. Det är respekt.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 18 feb 2008 01:37

Minded skrev:
Är det bara åtrå som läggs till i ett sk förhållande två människor emellan?


Nej självklart inte. Man delar oftast ett behov av trygghet och bekräftelse, krav som de flesta inte kan lämna utanför ett förhållande. Därav framstår löften om monogami som ett krav inför bekräftelsen. Då man antar att uppskattningen av en annan vore nedvärderande av uppskattningen av en själv. Vilket förstås är ologiskt, och rent egoistiskt.

Men känslor är känslor, och har man dem så har man. Så det är svårt att göra idealiseringar.

Du nämner att den kärlek vi talat om är norm för föräldrar. Men är det verkligen så? Är det inte ofta föräldrarna projicerar sin bild på sina barn, och gör av dem fantasifoster, och det under parollen att erfarenheten gett tolkningsföreträde för vad som är bra.

Jag tror att detta bland annat är ett felaktigt beteende som accentueras av vår uppfattning om tiden som något linjärt, med fysisk substans, som innehåller stop där kontroller kan ske för att se att individer svarar mot utvecklingens krav. Detta i motsats till om tiden tilläts falla bort, då subjektet skulle hålla sin färdiga form redan som potential i det som är för handen. Det behövs då så att säga inte dessa stopp, eller kontroller, för att se om utvecklingen svarar mot något. Det är då hoppfullt intill det sista med en fullbordan av det som är meningen för den specifika individen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 18 feb 2008 01:42

Minded skrev:I övrigt, associationer för mig till rollerna lärare/elev. Jag hävdar, att för att någon i egentlig mening ska anses som en bra lärare, så behöver denne vara kärleksfull gentemot eleven. I ovanstående mening, inte den om åtrå. Alltså är också det ett liknande förhållande som förälder/barn.

Lärare är en stor titel, från mitt perspektiv. En bra lärare, wow. Det är respekt.


Kanske Agape skulle kunna funktionen för att benämna det du menar.

http://en.wikipedia.org/wiki/Agape

För övrigt intressant att vi tycker oss kunna täcka så mycket med vårat ord kärlek.

Jag tror det är nyttigt att se över dessa olika begrepp för att försöka förstå varför det en gång ansågs brukbart med olika ord för liknande fenomen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster