Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Till och med skulle jag vilja säga att vi vill förstå det som ett "bry sig om, för dennes skull".
Det är jag med på. Samtidigt tycker jag då att du gör det lite enkelt för dig när du applicerar det på objekt - vilka vi i egentlig mening aldrig kan ha ett ömsesidigt förhållande till -, vilket jag återkommer till strax, och dessutom söker särskilja den helt från allt det som den är (ja, ordet är olyckligt men ändå...) "besmittad" med. :)
Ömsesidigt? Varför antar du att kärleken skulle vara det? Det går väl utmärkt för den som älskar att leva med någon som inte älskar tillbaks, kärleken är ju tillfredställd för det. Däremot kanske det finns andra psykologiska behov, eller brist på värdegivande av den egna personen som ger ett behov av att vilja bli omtyckt, älskad.
Men vad är det du söker beskriva då? Jag tyckte inte du gick in i det som en människan i kärleken fråga. Utan snarare vad essensen av kärlek är, och vad "kravlös" kärlek skulle implicera.
Jag väljer oftast "objekt" för att söka visa på det som i min mening är just kärlek, att den inte delas. Eller kärlek till kan delas, men kärlek mellan är inget som delas, det är två korrelerande fenomen. En kärlek åt vardera i varsitt hörn.
Jag tycker faktiskt det är en viss självupptagenhet att söka kärleken, inte som den är för mig, utan som den berör. Vilket jag tycker du gör när du sätter fokus på mellanmänsklig kärlek, och parförhållandets dynamik och spel.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Jag tycker du drar in det hela för mycket till "social position", som i gift eller sambo, ensamstående eller inte. Det är som att kärleken var begränsad till att tillhöra mellanmänskliga relationer hos dig Avantgardet.
På sätt och vis. Jag inbillar mig att det är ett uppgående i något, eller en önskan därtill (vilket även skulle vara sant för den kärlek vi känner till ting och idéer, eller vad det nu skulle kunna tänkas vara). Ett uppgående i något gemensamt när det gäller två subjekt.
En relation ger att vi lär känna något, någots "natur", varför vi ofrånkomligen vid ett eller annat tillfälle menar oss veta vad som är bäst för denne Andre. Det kan gälla vad den tycker om för mat, eller vad som helst. Hänger förstås ihop med denna önskan att tillgodose den andres behov, ett slags empatiskt inkännande - som väl också måste sägas tillhöra kärleken? När det gäller tingen så är det annorlunda. Vi kan sörja förlusten av biblioteket i Alexandria, men inte för dess egen skull utan för vår skull. Kärleken till objekt och kärleken till subjekt synes mig vara tämligen olika företeelser.
Bäst för? När vi börjar tala i termer av vad som är bäst för, i form av absolut kunskap och inte förhoppning om, så börjar vi enligt mig avskärma det som älskas, essensen i sig, från vår perception av det. Vi börjar leva till relation av vårat fantasifoster, vår konstruktion. Det "bäst för" är ett anspråk på tolkningsföreträde. Att målet, vilket "bäst för" realiserar, är känt av en själv och inte den som skall leva det.
Om "bäst för" skall vara en del av kärleken, som ren och inte perverterad, så måste den bygga på förhoppningar, på önskan, intention, strävan till. Men aldrig på vetskapen om, då den först och främst är chimär och för det är att ta bort potential. Och det är att begränsa och gå tvärt emot naturen hos det som älskas.
Jag sörjer biblioteket i Alexandria för dess egen skull, inte tinget, eller böckerna, utan idealiteten i institutionen. Jag sörjer idéns avsaknad av realisation, för att jag tyckte idén hade egenvärde.
Varför önskar du att det vore ett uppgående i något? Ett något som att inträda i någons boning? Svära in sig enligt förhållningsregler? Erkänna gemensamma mål och strävan? Sluta en pakt?
Är inte alla uppgåenden en form av förhandling? Även om det sker enkelriktat, så som att någon dragits till en sammanslutning för att stilla sina behov. Eller för att få en mening att dela. Men om man ingår det för att få en mening, eller gör en förhandling om det. Då är det mer skapat än givet. Och kärlek likt skönhet skulle jag definitivt säga är något som ges oss.
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Det blir glädjande att det som älskats har dött för att fullborda sin potential. Oavsett om det fortsätter existera någon substans, oavsett om det på något sätt kan sägas fortsättas för det som älskats så låter vi det gå, för dess egen skull.
Kan inte annat än hålla med dig, men! Det finns ett men här, och det är detta med kännedom om något. I vilken situation skulle vi känna att något dött "för att fullborda sin potential"? Det verkar som att kärleken här betingas av en annan föreställning, den ligger alltså bakom vår tilltro till kännedomen om den älskade - vår bild av den älskade.
Ja vulgärt gör den väl definitivt det. Men är det så sublimt?
Jag skulle vilja säga att kärleken ger oss inte ett behov av att se klart. Det som har skådats är nog i sig. Tydligare definition behövs inte.
Såhär tänker jag när du använder orden som du gör.
Bild ~ sett och tolkat ~ pålagd konstruktion ~ dold perception
Jag har alltså en diametralt motsatt idé om kärlekens väsen här, om det inte är så att det uppstått slitningar i kommunikationen på grund av begreppen.
För att summera min respons på detta sista. Det som älskas behöver inte ses, bara skönjas.