Jag har läst att Parmenides ansåg att världen är ett odelbart, och att ingen förändring kan ske. Detta då det inte finns något tomrum.
Att allt är ett ser jag som en härledning vi kan göra från antagandet om att det inte finns något tomrum. Men varför skulle inte förändringen kunna ske?
Vad jag kan föreställa mig så behövs det bara massa och kraft för att skapa rörelse och förändring i denna massa. Varför skulle det behövas något utöver?
Förändring utan tomrum?
Moderator: Moderatorgruppen
Förändring utan tomrum?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Förändring utan tomrum?
J R Auk skrev:Jag har läst att Parmenides ansåg att världen är ett odelbart, och att ingen förändring kan ske. Detta då det inte finns något tomrum.
Att allt är ett ser jag som en härledning vi kan göra från antagandet om att det inte finns något tomrum. Men varför skulle inte förändringen kunna ske?
Vad jag kan föreställa mig så behövs det bara massa och kraft för att skapa rörelse och förändring i denna massa. Varför skulle det behövas något utöver?
Förändringen är illusorisk och uppkommer som en följd av den odelbara enhetens betraktande av sig själv, dess självrelaterande eller självreferens, är väl en tänkbar förklaring.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Men då verkar tanken vara att helheten inte kan förändras. Men "förändring" betecknar väl inte bara olikheter emellan flera observationer i den totala formen, utan vi använder det väl även för att beteckna olikheterna hos delarna av helheten, även om dessa delar enbart är ideella?
För jag menar om man håller en uppfattning om att allt är ett. Så är väl rävens jakt efter kaninen intet annat än den totala formens aspekter?
Som subjekt i en odelbar helhet så är vi på något sätt observatörer för helheten, men är vi dess självreflekterande? Har vi verkligen kraft till det? Jag tycker det verkar som att vi är ytterst begränsade i våran "syn" av helheten. Eller världen. Implicerar inte "självbetraktande" att man kan ta sig utanför sig själv för att se sin helhet? "Reflekterandet" håller ju inte detta problem, och betraktandet kanske bara slank med din övriga text, men tänkvärt ändå va?
För jag menar om man håller en uppfattning om att allt är ett. Så är väl rävens jakt efter kaninen intet annat än den totala formens aspekter?
Som subjekt i en odelbar helhet så är vi på något sätt observatörer för helheten, men är vi dess självreflekterande? Har vi verkligen kraft till det? Jag tycker det verkar som att vi är ytterst begränsade i våran "syn" av helheten. Eller världen. Implicerar inte "självbetraktande" att man kan ta sig utanför sig själv för att se sin helhet? "Reflekterandet" håller ju inte detta problem, och betraktandet kanske bara slank med din övriga text, men tänkvärt ändå va?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Men då verkar tanken vara att helheten inte kan förändras. Men "förändring" betecknar väl inte bara olikheter emellan flera observationer i den totala formen, utan vi använder det väl även för att beteckna olikheterna hos delarna av helheten, även om dessa delar enbart är ideella?
För jag menar om man håller en uppfattning om att allt är ett. Så är väl rävens jakt efter kaninen intet annat än den totala formens aspekter?
Som subjekt i en odelbar helhet så är vi på något sätt observatörer för helheten, men är vi dess självreflekterande? Har vi verkligen kraft till det? Jag tycker det verkar som att vi är ytterst begränsade i våran "syn" av helheten. Eller världen. Implicerar inte "självbetraktande" att man kan ta sig utanför sig själv för att se sin helhet? "Reflekterandet" håller ju inte detta problem, och betraktandet kanske bara slank med din övriga text, men tänkvärt ändå va?
Helheten behöver väl inte betraktas "utifrån" - är den oändlig finns det ju deasutom inget "utanför" - utan den kan väl betrakta sig själv "inifrån". inifrån dess mittpunkt, allra helst som denna mittpunkt i en oändlig enhet finns överallt...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Skrev en fiktiv dialog mellan Alexander den store och Diogenes för några år sen (med titeln "Tomma tunnor skramlar mest"), som ändade i denna praktfulla (nåja) sofistik:
[...]
DIOGENES
Inte? Jasså. Jaha-ja. Hur ska du nu ha det, är du nu inuti eller utanför dem?
ALEXANDER DEN STORE
Jag är utanför dem.
DIOGENES
Och de?
ALEXANDER DEN STORE
Är självfallet utanför mig!
DIOGENES
Så du är inte i träden, inte heller i himlen, havet eller tunnan, inte i någon av de saker du nyss räknat upp? Och inte heller är de i Alexander?
ALEXANDER DEN STORE
Nej, jag är inte i någon av dem, och de är inte heller i mig. Jag är utanför dem och de är utanför mig.
DIOGENES
Så du är således i världen, men den är utanför dig, och du också utanför världen. Stämmer det?
ALEXANDER DEN STORE
Helt klart!
DIOGENES
Då följer av nödvändighet att om Diogenes är i sin tunna, men tunnan är utanför Diogenes, då är också Diogenes utanför tunnan!
ALEXANDER DEN STORE
Vid Zeus, du har rätt!
DIOGENES
Nå, men om den som är utanför tunnan också är inuti, säg vem är då i min tunna?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Detta är en liten analys av en del av första hypotesen i Parmenidesdialogen.
” Vad är idéerna idéer för? Har allt sansligt en idé? Godheten, rättfärdigheten, skönheten och storheten verkar att vara abstrakta nog, men vad med människan eller hår? Eller naglar eller skiten under naglarna? Sokrates är osäker på människan men helt säker på att skit och lort inte har sin tillsvarande höga abstraktion. De är som vi sansar dem, det vill säga tillhörande vår värld. Men hur ska idéerna kunna förstås? Som imitation eller delaktighet? Som delaktigheten i hela idéen eller som i idéens delar? Oansett vilken förklaring man väljer så vill man komma upp i kontradiktioner. Ett objekt som deltar i idéens delar gör idéen helhetlig bara i mångfallet av objekter som också deltar i den samma idéen som helhet. Om objektet därimot deltar i hela idéen så blir konsekvenserna att idéen är enhetlig och uppdelbar på samma gång. ”
”Så vidare, kan idéerna förstås i det hela tatt? Vad är relationerna mellan det sansligt matriella objektet och den absoluta idéen? Tillhör idén den matriella världen? Eller är idéen tillhörande en absolut värld? I en dualistisk värld får vi intetraktionsproblemet mellan det absolut idéella och det sanseligt materiella på grund av abstraktionen från det matriella till något idéellt. Relationer mellan dikotomierna hemhörandes i sin värld är möjligt men relationer mellan det som var dikotomier i sitt hem, på kryss över världarna, det reella och det idéella tycks svårare som i exemplet med den absoluta herrens förhållande till den ”reella” slaven. Kan vi i det hela tatt erkänna en idé som tillhörer en absolut värld när vi står med fötterna i den sansliga? Kan något med absolut erkännelse känna vår sanseliga värld?”
Mitt sätt att (fel)tolka dialogen på
Imitation eller delaktighet?
Dilemma, kontradiktioner
Objekt som deltar i delar eller hela idéen?
a) I delarna: idéen helt i mångfallet
b) I hela idéen: enhetlig och uppdelbar samtidigt
a) Åtskiljande och isolering av de absoluta idéer?
absolut lik(artad)het isolerad från den lik(artad)het vi har.
rettferdighetens idé i og for sig
Mäniskans idé? Eld/vatten?
Sokrates er usikker
Ting som skitt, hår og smuts er ikke isolerte idéer men er sån vi ser dem.
b) det finns idéer som andre ting tar del i.
fex:
Lik(art)heten tar del i lik(art)hetens idé
Storheten i det storas idé etc
Delaktighet:
Antingen i hela eller i en av idéens delar.
Hela idéen i var enkelt av mångfaldstingerna?
Hel på ställe i många och isolerade varander
Isolerad från sig själv
Dagslys: på många ställen samtidigt men ändå inte isolerad från sig själv. Därför är var enkel form, en i alla på en gång och identisk.
Parmenides bringar in sin segelduk:
en (hela duken) över många och hel
En av de många motager var för sig sin del av duken.
Absoluta idéer uppdelade: Deltagarna har delaktighet i segeldukens delar.
en idé kan inte både delas upp och vara en på samma gång
Absolut storhet (S): uppdelning av storhet (S) > (s1) och (s2)…
Stor (t) i kraft av storhetens del (s1 eller s2)…
(t) – (s1) / (s2)…
(t) > mindre än (S)
Likhet (t) lik genom en delmängd av likheten (i) > lik genom det mindre lika (l1/l2…)
Absolut likstorhet (L):
(l1) / (l2)… – (t)
(l1) / (l2)… > (t) : ikke lika stor som (L)
Liten del av det lika stora är mindre än det absolut lika stora.
Det absolut lilla (L-):
(l-) mindre än (L-)
(L-) större än sina delar (l-1) / (l-2)…
Hur tar det andra del i idéen?
inte i delarna
inte i helheten
Varje enkel idé är en.
många stora ting.
en och samma form framtonar sig.
= Det stora är ett
Det absolut stora och stora ting för övrigt: (imitation)
enhetligt stort något > tycks stort
132 a_b
Ny storhetens form ((1)S + t) vid sidan av storheten som sådan (S) och av i de deltagande ting (t):
- (t) med en viss egenskap liknar andra (t2) med samma egenskap, postulerar (i) for egenskapen
Sokrates: ”-Om inte idéerna är en tanke som bara uppstår i själen?”
Varje enkel förblir en.
Parmenides: en tanke / tanke om något?
om något som är
om ett enhetligt något – som tanken betänker när den dvälar vid samtliga
Varande, enhetlig form
Det tänkte = idé, som är det samma för alla
ting består av tankar och att allt tänker / tankar som är takkelösa?
Ger ingen mening iflg Sokrates.
1.ideerna (i) står i förebild till verkligheten
(t) liknar på de (i) de har i delaktighet i.
Delaktighet > (t) liknar med (i)
P: Om något liknar (i) > (i) lik(artad)het med (t)
något kan inte icke likna på något som liknar
det som liknar har delaktighet i det, det liknar på
133
liknande (t) > liknar på (i)
Svårigheter uppstår när man abstraherar (t) till enkeltstående (i)
a)om man påstår att idéerna inte låter sig erkännas > svår att överbevisa
Absolut varande är inte att finna bland oss
absolut i och för sig.
a)idéer som är vad de är i förhållande till varandra
varande i förhållande till sig själv
inte i förhållande till liknelser hos oss
b)tillsvarande gäller fenomener i våran värld
ex: dikotomi (T/A) i den reella värld (rv) / absoluta värld (av)
(slav – härskare)
T(av) & A(av)
T(rv) & A(rv)
T(av) & ~A(rv)
T(rv) & ~A(av)
Dvs. (av) T i förhållande till (av) A
Dvs. (rv) T i förhållande till (rv) A
T (t) & (rv) ~ egenskap i förhållande till T (i) & (av)
Heller inte omvänt
Det samma måst då också gälla erkännelsesförmågan
Absolut erkännelse > Absolut sannhet
vår erkännelse > (rv) sannhet
(i) inte i vår värld
Vi kan inte erkänna idéerna utan erkännelsens absoluta idé
Vi har inte erkännelsens absoluta idé
vi kan inte känna idéerna
(a)är oerkännbart för oss i (rv)
(a)är mer fullkomment än det tillsvarande hos oss
spegelbild (rv) och den som speglar sig (a)
Bara Gud har (a) erkännelse
Gud kan inte erkänna (rv)
1.Varken helt eller delar.
Om det ena är ett så kan det inte vara mångfalt. Därför kan det inte ha någon del eller vara helt, en del är en del av det hela och helhet är helt där ingen delar fattas. Om det har delar eller är helt så skulle det ena vara mångalt och därför inte enad, därför är det ena ett.
2.Ingen början eller slut.
Eftersom det inte har delar så har det heller ingen början eller slut eftersom de, samt ett mittimellan skulle vara delar. Altså är det ena utan gräns.
3.Utan figur.
Det kan inte ha delaktighet i figurer som det runda eller raka. Definitionen på rund är samma avstånd til ytterligheten från origo. Definitionen på linjen är att dens ytterligheter är motsatt linjens mitte. Om det ena hadde delaktighet i gränserna, mitte och ytterlighet skulle den ha en början och slut och därför inte vara en men helt i sina delar.
4.Det kan inte vara någonstans varken i sig själv eller i annat.
Om det var någonstans måste det vara i något annat eller i sig själv. Om det var i annat skulle det omges av det som det var i och därmed beröras från flera håll vilket inte är möjligt utan delar. Om det var i sig själv skulle det också vara omgett av sig själv vilket för till att det ena inte är ett men två, både i sig själv och omgett av sig själv.
5.Då det inte kan vara i annat eller i sig själv så kan det varken stå stilla eller skifta.
Parmenides skiljer mellan två typer skiftning den ena som fysikalsk rörelse från plats A till plats B eller som en rotation runt sig själv som en snurra runt sin egen axel, den andra som en förändring av det som skiftas, exempelvis biologiskt, en larv som blir en puppa som blir en fjäril. Det ena skiftar inte eller är föranderligt. Eftersom larven som blir till en fjäril omöjligt kan vara ett så kan inte det ena heller inte vara föranderligt. Om det roterar runt sin egen axel som en snurra så är den avgränsad av det som spinner runt axeln och därmed består av delarna axel och den del som snurrar runt den. Om den växlar från A till B så betyder det att den måste gå från att vara i A till att bli i B. Detta är omöjligt för at det ena för det första inte kunde vara i något och för det andra inte består av delar som är själva förutsättningen för att något ska kunna vara i färd med att ankomma. När något ankommer fex genom en dörr eller kryssar en mållinje, så måste det för det är kommet genom dörren eller kryssat mållinjen vara på tur genom dörren eller kryssar målinjen och därmed är det någon del i dörröpningen eller över målinjen och på var sin sida som avgränsas av själva linjen. Detta förutsätter innlysandes också de delar som det ena inte kunde bestå av.
Det ena kan inte heller vara stillstående. Eftersom det då måste vara i något d.v.s det samma, för bara i det samma som något kan vara stilla eller i vila. Det som inte är i det samma är inte stillstående eller i vila och det som är i det samma måste vara i detta samma vilket det ena inte kan eftersom det inte kunde vara i någonting.
6.Det kan varken vara identiskt eller different.
Om något är identiskt måste det vara identiskt med sig själv eller identiskt med något annat. Ska det vara different måste det vara det från sig själv eller från något annat. Different från sig själv ville betyda att den var different från enheten och därmed inte enhetlig.
Om den är different från annat så vill det inte vara ett, eftersom det att vara different från något annat inte tillkommer enhet, men det fra noe different differente (olikt det olika?). Därför vill det inte vara different i kraft av att vara ett.
7.Det kan heller inte vara liknande eller frånvikande
Varken med sig själv eller annat. Om det var liknande så skulle det vara av det sammas natur som inte kunde vara till det ena. Det ena kan inte likna eller av det samma varken som något annat eller som sig själv.
” Vad är idéerna idéer för? Har allt sansligt en idé? Godheten, rättfärdigheten, skönheten och storheten verkar att vara abstrakta nog, men vad med människan eller hår? Eller naglar eller skiten under naglarna? Sokrates är osäker på människan men helt säker på att skit och lort inte har sin tillsvarande höga abstraktion. De är som vi sansar dem, det vill säga tillhörande vår värld. Men hur ska idéerna kunna förstås? Som imitation eller delaktighet? Som delaktigheten i hela idéen eller som i idéens delar? Oansett vilken förklaring man väljer så vill man komma upp i kontradiktioner. Ett objekt som deltar i idéens delar gör idéen helhetlig bara i mångfallet av objekter som också deltar i den samma idéen som helhet. Om objektet därimot deltar i hela idéen så blir konsekvenserna att idéen är enhetlig och uppdelbar på samma gång. ”
”Så vidare, kan idéerna förstås i det hela tatt? Vad är relationerna mellan det sansligt matriella objektet och den absoluta idéen? Tillhör idén den matriella världen? Eller är idéen tillhörande en absolut värld? I en dualistisk värld får vi intetraktionsproblemet mellan det absolut idéella och det sanseligt materiella på grund av abstraktionen från det matriella till något idéellt. Relationer mellan dikotomierna hemhörandes i sin värld är möjligt men relationer mellan det som var dikotomier i sitt hem, på kryss över världarna, det reella och det idéella tycks svårare som i exemplet med den absoluta herrens förhållande till den ”reella” slaven. Kan vi i det hela tatt erkänna en idé som tillhörer en absolut värld när vi står med fötterna i den sansliga? Kan något med absolut erkännelse känna vår sanseliga värld?”
Mitt sätt att (fel)tolka dialogen på
Imitation eller delaktighet?
Dilemma, kontradiktioner
Objekt som deltar i delar eller hela idéen?
a) I delarna: idéen helt i mångfallet
b) I hela idéen: enhetlig och uppdelbar samtidigt
a) Åtskiljande och isolering av de absoluta idéer?
absolut lik(artad)het isolerad från den lik(artad)het vi har.
rettferdighetens idé i og for sig
Mäniskans idé? Eld/vatten?
Sokrates er usikker
Ting som skitt, hår og smuts er ikke isolerte idéer men er sån vi ser dem.
b) det finns idéer som andre ting tar del i.
fex:
Lik(art)heten tar del i lik(art)hetens idé
Storheten i det storas idé etc
Delaktighet:
Antingen i hela eller i en av idéens delar.
Hela idéen i var enkelt av mångfaldstingerna?
Hel på ställe i många och isolerade varander
Isolerad från sig själv
Dagslys: på många ställen samtidigt men ändå inte isolerad från sig själv. Därför är var enkel form, en i alla på en gång och identisk.
Parmenides bringar in sin segelduk:
en (hela duken) över många och hel
En av de många motager var för sig sin del av duken.
Absoluta idéer uppdelade: Deltagarna har delaktighet i segeldukens delar.
en idé kan inte både delas upp och vara en på samma gång
Absolut storhet (S): uppdelning av storhet (S) > (s1) och (s2)…
Stor (t) i kraft av storhetens del (s1 eller s2)…
(t) – (s1) / (s2)…
(t) > mindre än (S)
Likhet (t) lik genom en delmängd av likheten (i) > lik genom det mindre lika (l1/l2…)
Absolut likstorhet (L):
(l1) / (l2)… – (t)
(l1) / (l2)… > (t) : ikke lika stor som (L)
Liten del av det lika stora är mindre än det absolut lika stora.
Det absolut lilla (L-):
(l-) mindre än (L-)
(L-) större än sina delar (l-1) / (l-2)…
Hur tar det andra del i idéen?
inte i delarna
inte i helheten
Varje enkel idé är en.
många stora ting.
en och samma form framtonar sig.
= Det stora är ett
Det absolut stora och stora ting för övrigt: (imitation)
enhetligt stort något > tycks stort
132 a_b
Ny storhetens form ((1)S + t) vid sidan av storheten som sådan (S) och av i de deltagande ting (t):
- (t) med en viss egenskap liknar andra (t2) med samma egenskap, postulerar (i) for egenskapen
Sokrates: ”-Om inte idéerna är en tanke som bara uppstår i själen?”
Varje enkel förblir en.
Parmenides: en tanke / tanke om något?
om något som är
om ett enhetligt något – som tanken betänker när den dvälar vid samtliga
Varande, enhetlig form
Det tänkte = idé, som är det samma för alla
ting består av tankar och att allt tänker / tankar som är takkelösa?
Ger ingen mening iflg Sokrates.
1.ideerna (i) står i förebild till verkligheten
(t) liknar på de (i) de har i delaktighet i.
Delaktighet > (t) liknar med (i)
P: Om något liknar (i) > (i) lik(artad)het med (t)
något kan inte icke likna på något som liknar
det som liknar har delaktighet i det, det liknar på
133
liknande (t) > liknar på (i)
Svårigheter uppstår när man abstraherar (t) till enkeltstående (i)
a)om man påstår att idéerna inte låter sig erkännas > svår att överbevisa
Absolut varande är inte att finna bland oss
absolut i och för sig.
a)idéer som är vad de är i förhållande till varandra
varande i förhållande till sig själv
inte i förhållande till liknelser hos oss
b)tillsvarande gäller fenomener i våran värld
ex: dikotomi (T/A) i den reella värld (rv) / absoluta värld (av)
(slav – härskare)
T(av) & A(av)
T(rv) & A(rv)
T(av) & ~A(rv)
T(rv) & ~A(av)
Dvs. (av) T i förhållande till (av) A
Dvs. (rv) T i förhållande till (rv) A
T (t) & (rv) ~ egenskap i förhållande till T (i) & (av)
Heller inte omvänt
Det samma måst då också gälla erkännelsesförmågan
Absolut erkännelse > Absolut sannhet
vår erkännelse > (rv) sannhet
(i) inte i vår värld
Vi kan inte erkänna idéerna utan erkännelsens absoluta idé
Vi har inte erkännelsens absoluta idé
vi kan inte känna idéerna
(a)är oerkännbart för oss i (rv)
(a)är mer fullkomment än det tillsvarande hos oss
spegelbild (rv) och den som speglar sig (a)
Bara Gud har (a) erkännelse
Gud kan inte erkänna (rv)
1.Varken helt eller delar.
Om det ena är ett så kan det inte vara mångfalt. Därför kan det inte ha någon del eller vara helt, en del är en del av det hela och helhet är helt där ingen delar fattas. Om det har delar eller är helt så skulle det ena vara mångalt och därför inte enad, därför är det ena ett.
2.Ingen början eller slut.
Eftersom det inte har delar så har det heller ingen början eller slut eftersom de, samt ett mittimellan skulle vara delar. Altså är det ena utan gräns.
3.Utan figur.
Det kan inte ha delaktighet i figurer som det runda eller raka. Definitionen på rund är samma avstånd til ytterligheten från origo. Definitionen på linjen är att dens ytterligheter är motsatt linjens mitte. Om det ena hadde delaktighet i gränserna, mitte och ytterlighet skulle den ha en början och slut och därför inte vara en men helt i sina delar.
4.Det kan inte vara någonstans varken i sig själv eller i annat.
Om det var någonstans måste det vara i något annat eller i sig själv. Om det var i annat skulle det omges av det som det var i och därmed beröras från flera håll vilket inte är möjligt utan delar. Om det var i sig själv skulle det också vara omgett av sig själv vilket för till att det ena inte är ett men två, både i sig själv och omgett av sig själv.
5.Då det inte kan vara i annat eller i sig själv så kan det varken stå stilla eller skifta.
Parmenides skiljer mellan två typer skiftning den ena som fysikalsk rörelse från plats A till plats B eller som en rotation runt sig själv som en snurra runt sin egen axel, den andra som en förändring av det som skiftas, exempelvis biologiskt, en larv som blir en puppa som blir en fjäril. Det ena skiftar inte eller är föranderligt. Eftersom larven som blir till en fjäril omöjligt kan vara ett så kan inte det ena heller inte vara föranderligt. Om det roterar runt sin egen axel som en snurra så är den avgränsad av det som spinner runt axeln och därmed består av delarna axel och den del som snurrar runt den. Om den växlar från A till B så betyder det att den måste gå från att vara i A till att bli i B. Detta är omöjligt för at det ena för det första inte kunde vara i något och för det andra inte består av delar som är själva förutsättningen för att något ska kunna vara i färd med att ankomma. När något ankommer fex genom en dörr eller kryssar en mållinje, så måste det för det är kommet genom dörren eller kryssat mållinjen vara på tur genom dörren eller kryssar målinjen och därmed är det någon del i dörröpningen eller över målinjen och på var sin sida som avgränsas av själva linjen. Detta förutsätter innlysandes också de delar som det ena inte kunde bestå av.
Det ena kan inte heller vara stillstående. Eftersom det då måste vara i något d.v.s det samma, för bara i det samma som något kan vara stilla eller i vila. Det som inte är i det samma är inte stillstående eller i vila och det som är i det samma måste vara i detta samma vilket det ena inte kan eftersom det inte kunde vara i någonting.
6.Det kan varken vara identiskt eller different.
Om något är identiskt måste det vara identiskt med sig själv eller identiskt med något annat. Ska det vara different måste det vara det från sig själv eller från något annat. Different från sig själv ville betyda att den var different från enheten och därmed inte enhetlig.
Om den är different från annat så vill det inte vara ett, eftersom det att vara different från något annat inte tillkommer enhet, men det fra noe different differente (olikt det olika?). Därför vill det inte vara different i kraft av att vara ett.
7.Det kan heller inte vara liknande eller frånvikande
Varken med sig själv eller annat. Om det var liknande så skulle det vara av det sammas natur som inte kunde vara till det ena. Det ena kan inte likna eller av det samma varken som något annat eller som sig själv.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster