Vi lever i en egoistisk tid. Genom all form av media och olika former av indoktrinering blir vi informerade om hur vi ska räta ut våra liv, sluta vara offer, ta "kontrollen", förverkliga oss själva, skaffa huset, bilen, rikedomarna, roffa åt dig, var cynisk och hänsynslös. Skaffa dig fördelar, gärna på andras bekostnad, ta dig fram, använd "armbågarna", använd våld, använd andlighet, du kan göra det, du kan fixa det, du måste! Budskapet i sin helhet: Skärp till dig, människa!
Du ska inte räkna med att någon kommer och hjälper dig, du ska inte tro att någon bryr sig om hur du har det, du ska inte tro att någon kommer ställa upp, du ska inte tro att det finns någon vinst utom den materiella vinsten, den snabba vinsten, snabba cash.
Enligt vissa tänkare är vi helt och hållet egoister och så är det bara. Egoism är bra, egoism är kul. "It gets you going places".
I självförverkligandets namn har vi byggt upp samhälle efter samhälle som götts på sitt överflöd för att sedan ruttna bort i stanken av korruption, orättvisa och samhällskyla. De yttre omständigheterna reflekterar sig i dom inre, ruttenheten och kylan är inom dig själv och det är du själv som lider, samtidigt som du söker desperat efter en förklaring på hur i helskotta det har kunnat bli såhär och varför lider vi så mycket?
Svaret är ganska enkelt, vi klarar helt enkelt inte av egoismen. Marx hade fel. Det var och är inte själva ägandet som är orasaken till klasser och orättvisor. Ägodelar skapar inga orättvisor, ägodelar sitter bara där och väntar. Det är handeln av ägodelarna, den själva egoistiska handlingen som går ut på att vinna fördelar på andras bekostnad som skapar orättvisorna och som skapar lidande.
Om vi gör en direkt jämförelse mellan människokroppen och det samhälle de flesta människor lever i idag. Hur mycket stämmer då överens? Studerar vi kroppen närmare så ser vi att inget organ existerar för sin egen skull, inte ens hjärnan. Istället ser vi att varje organ tjänar alla andra organ. De viktigaste och högst värderade organen är de organ som tjänar kroppen till störst del. Dessa brukar för de flesta vara hjärtat och hjärnan, men också lungorna och magen.
Men komplikationer uppstår direkt om man skulle ta bort något av de "mindre viktiga" organen och alla som inte är "amputee wannabees" längtar ju efter att ta bort någon kroppsdel överhuvudtaget för vi inser att ju mer intakta vi är desto bättre mår vi. Varje organ hjälper hela kroppen och stärker kroppen. Att vinna fördelar på kroppens bekostnad är en helt orimlig tanke!
Hur kommer det sig att vi har byggt ett samhälle som är i sådan fundamental opposition till hur kroppen fungerar? När allting kommer omkring så vore väl det mest logiska och naturliga att bygga ett samhälle som stämmer överens med de kroppar/medlemmar som ingår i det. Det borde finnas en korrellation mellan hur den enskilda medlemmen är och hur det allmänna ter sig. Men så är inte fallet med det moderna civiliserade samhället. Varför?
Jag tror att någon gång för länge sedan gjorde våra förfäder ett grundligt misstag. De försökte att återuppfinna hjulet, dvs samhället. Genom en snillrik operation, kallad arbetsfördelning kunde en minoritet skaffa sig fördelar på majoritetens arbete. Födorna som arbetarna skaffade låstes in och var enbart tillgängliga för dom som arbetade och bara i "rättvis" mängd enligt utfört arbete.
Denna operation har lämnat sitt eftermäle på ett så grundligt sätt i människors psyke att de har väldigt svårt att tänka sig något annat sätt att leva på än att vara under någon annans piska - samtidigt som vi paradoxalt nog blir mer eller mindre tvingade att också förverkliga oss själva. Vi tänker sällan på det, om ens alls om alla uppoffringar vi måste göra för att få tag i de "fördelar" detta sätt att leva har med sig.
Om vi har alla möjligheter att förverkliga oss själva, varför är vi ändå inte lyckliga? Här kommer jag med ett kanske radikalt förslag, vi är olyckliga eller blir olyckliga då vi inte har någon eller något att leva för (inte radikalt nog, vänta lite..) vad jag menar med det är vi har ingenting att tjäna och dö för. I vårt sekulariserade välfärdssamhälle är det enda som betyder något hur vi kan stärka vårt eget uppehälle och trygghet och åt helvete med allting annat.
Men varför tänker inte ungdomar på det sättet? Och jag tror faktiskt att även vuxna förstår ungdomarna väldigt väl men också blivit så hårt motarbetade under sin ungdom att de också anammat sina vuxnas sätt att förklara saker och ting på, nämligen att det tjänar inget till att bråka, det går inte att ändra på nånting, det finns ingen annan som bryr sig och framförallt, det är naivt.
Må Gudarna veta att vi klarar av vad som helst, ge oss mördare, svält och naturkatastrofer men rädda sig den som kan från de naiva!
De som förfäktar egoismen som en bra modell menar att det är behoven som avgör hur vi ska leva och att det är behoven vi ska beakta, en del går så långt som att försöka göra behovstillfredställelse till en dygd och verklig etisk ståndpunkt. Om ni trodde att behov av sex är en stark drift, tänk om, den är ingenting mot behov av mening.
Om vi tänker efter så är törsten efter mening vad som verkar ligga bakom det egoistiska samhället. Alla nya terapier och kostformer, levnadskonsulter och yogainstruktörer, mode, shopping, bilar, hus, plasmaskärmar, flygplan och internetforum. Allting är olika uttryck för denna längtan efter mening och allting föds ur ett samhälle som numera är nästan helt utstädat på minsta tanke om att man kan leva genom att tjäna varandra och att hjälpas åt.
Vi klarar inte av egoism
Moderator: Moderatorgruppen
Tänkvärt är ju att det förut inte ansågs fint att tjäna pengar, något det gör idag. Förut var det effekten som eftersöktes, alltså ett värde annat än pengar som söktes maximeras.
Vi tillåter oss inte att skapa värden längre. De skall finnas där ute. Men jag ser inget annat än guds fall och sökandet efter en ersättare. Det är bara att inse att de flesta följer flocken. Så greppa herdestavarna så går vi på vinterbete i bergen och vallar oss till trygghet igen.
Dessutom, jag tror nog vi kan ha förtröstan. Det rosslar om liket, det är bara dödsryckningar kvar. Det vi ser idag, i min mening, är just omvälvningen från denna egoism.
Det tar lite tid bara, kanske dröjer det 50 år. Kanske mer och kanske mindre.
Hur som helst så är det ingen idé att vänta. Jag skapar mina värden, och ingen av dem relaterar till pengar. Jag har inte lagt någon mall på mig, har skrotat min moral, det är en lyx man kan ha när ens existens är tryggad. Om jag inte skall hamna under oket så måste man vara beredd att vara flexibel. Då löser det sig alltid.
Idealism och pragmatism. Det som är det är.
Vi tillåter oss inte att skapa värden längre. De skall finnas där ute. Men jag ser inget annat än guds fall och sökandet efter en ersättare. Det är bara att inse att de flesta följer flocken. Så greppa herdestavarna så går vi på vinterbete i bergen och vallar oss till trygghet igen.
Dessutom, jag tror nog vi kan ha förtröstan. Det rosslar om liket, det är bara dödsryckningar kvar. Det vi ser idag, i min mening, är just omvälvningen från denna egoism.
Det tar lite tid bara, kanske dröjer det 50 år. Kanske mer och kanske mindre.
Hur som helst så är det ingen idé att vänta. Jag skapar mina värden, och ingen av dem relaterar till pengar. Jag har inte lagt någon mall på mig, har skrotat min moral, det är en lyx man kan ha när ens existens är tryggad. Om jag inte skall hamna under oket så måste man vara beredd att vara flexibel. Då löser det sig alltid.
Idealism och pragmatism. Det som är det är.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
För övrigt, det är ju inte all kultur som är så här. Även om mycket av jorden lever efter egoismens ideal så företrädes idéer om mening genom, och av, andra. Sett mycket sådant i Japanska filmer och serier.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Det Organiska Samhället
Min gissning är att många, särskilt unga, är trötta på att leva i det absolut egoistiska samhället. Materialistiska tillgångar värderas inte på samma sätt som de gjordes förr i tiden för de förknippas med en attack på den ekologiska stabiliteten, förstörelse av världen och människors lidande. Men de flesta av dessa personer är också villrådiga om vad man ska göra istället. Det verkar vara en överväldigande mängd problem som står i vägen för så som man skulle vilja leva och hur man faktiskt lever. Samtidigt är många inte heller ens helt på det klara med vad som faktiskt är fel. Muren mellan det goda livet och det obegripliga nuvarande livet verkar vara hypnotiskt obegriplig och därför ogenomtränglig. Om man inte förstår sin livssituation och vad som lett fram till den så framstår hela livet som ett enda stort problem och man lockas till att vilja hitta den grundläggande orsaken, själva roten till det onda.
Eller så letar man i olika ideologier som ställer upp en riktning som sägs skall garantera lycka. Det är en urgammal metod som betecknades i forntidens dagar som dygder varefter olika filosofiska skolor drog upp sina riktlinjer för vad som skulle betraktas som dygdigt. Detta är ett symptom på att människor redan då höll på att tappa balansen och behövde något som kunde staga upp den begynnande förvirringen och tydligt och klart förklara vad som krävdes för att man skulle kunna bli lycklig.
Idag är lycka inte ett filosofiskt spörsmål utan en fråga om hur mycket man tjänar, hur ofta man har sex och hur man ser ut. Med andra ord prestationer i egenintresse, egoism. Som det verkar ger det ingen längre tillfredställelse och även de rikaste verkar ha problem med att staga upp sin förvirring och livsleda och det märker man mest i hur allt fler kändisar lockas till olika religioner. Att egoism inte kan ge någon längre tillfredställelse har en biologisk förklaring. Är man hungrig och därefter äter sig mätt så tappar man direkt lusten för maten. Att äta för mycket gör att man känner sig äcklad och man vill bara gå vidare till något annat. Likadant med sex, först känner man stark åtrå och när man fått sina lustar tillfredställda så tappar man direkt aptiten och vill antingen bara sova eller göra något annat. Med andra ord, det är omöjligt att finna någon djupare och varaktig njutning i att tillfredställa sin egoism.
Men så går retoriken i samhället som grundar sig på arbetsfördelning med dess industralism och Tayloristiska rader av uttråkade arbetare.
Det organiska samhället fungerar helt annorlunda, men ändå på ett spöklikt igenkännande sätt som jag ska visa. Om samhället skulle ordnas med människokroppen som förlaga så behövs inga ideologier eller grubblerier om vad livet ska gå ut på. Naturen har redan gjort alla förberedelser. Människokroppen är konstruerad helt i enlighet med den övriga naturen och är därför helt och hållet ekologiskt anpassad. Den avger inga farliga gifter och den är faktiskt till nytta för andra arter både under dess levnad och efter dess död.
Människokroppen går att väldigt förenklat indela i tre huvuddelar, huvud, överkropp och underkropp. Huvudet består av ansikte, känselorganen och hjärnan. Hjärnan består av tre komponenter; perception, förnuft och vilja. Överkroppen består främst av hjärta, lungor och mage. Underkroppen i fortplantningsorgan och ben. Detta går faktiskt att betrakta som en Blueprint för ett organiskt samhälle. En färdig mall att utgå ifrån då man ska forma ett samhälle.
Aristotle menade att vi har fem sinnen. Syn, hörsel, smak, beröring och luktsinne. Detta är enbart fysiska sinnen. Min uppfattning är att vi har betydligt fler sinnen än så, till exempel har vi sinne och känsla för kyla, värme, balans, kroppsliga funktioner, osv. Vi kan nog inte riktigt få reda på exakt hur många sinnen vi har men jag betraktar vår medvetandeförmåga som en black box med olika känselspröt ut mot den okända yttre världen. Den värld som du lever i existerar alltså inom dig själv och den "värld" som stimulerar känselorganen är för oss helt omöjlig att få reda på något om, eftersom du aldrig kan komma bortom dina sinnen. Det behöver inte betyda att världen där ute inte existerar, det betyder bara att det är omöjligt att bilda sig någon annan uppfattning om den annat än hur vad dina sinnen delger dig. Jag vill mena att även tankeförmåga, humor, empati, medvetenhet, fantasi, osv är olika sinnen och sinnena fungerar så att de tar emot yttre stimuli som omvandlas till en uppfattning som är förståelig.
Men för att betrakta kroppen som ett samhälle räcker det med att säga att det finns fem sinnen. Det går att se kopplingen från varje sinne till en funktion i kroppen. Smaken till magen, synen till perceptionen, hörseln till balansen, kommunikationen och fattningsförmågan. Känseln till extremiteterna och lukten till "attraktionssinnet", alltså om vi ska uppfatta något som friskt eller sjukt.
Om man skulle ordna ett samhälle enligt hur kroppen är uppbyggd så skulle det kunna se ut såhär;
1. Ledningen (huvud) - uppdelad i tre delar, forum, rådsförsamling och regent. Forumet är det demokratiska rådslaget där alla samhällsmedlemmar får säga sitt. Rådsförsamlingen består av vetenskapsmän och andra kunniga som ger sina råd till Regenten som i sin tur agerar i organismens och omgivningens bästa.
2. Samhället (överkropp) - uppdelat i kulturen och näringen.
Kulturen handhar traditionerna och utbildningen. Det är också här meningen, intentionerna har sitt säte.
3. Familj, underhåll och försörjning (underkropp). Den viktigaste delen av samhället är familjen, den är själva grunden på vilket hela samhället vilar och alla de övriga delarna är helt och hållet beroende av denna del.
Den logiska följden i det organiska samhället är alltså att Ledningen tjänar Familjen som tjänar Samhället som tjänar Ledningen. Även om denna ordning går att urskilja så är ändå poängen att varje organ tjänar alla andra och är inte exklusivt ute efter att utestänga något annat. Ledningen är till exempel också Familjen, liksom Samhället också är Ledningen. Det finns ingen som är utestängd från varken det ena eller det andra. Positioner i samhället förtjänas eftersom det är personer med egenskaper som man dras till och tror på.
Märk väl att detta är ingen subsidiarieprincip och det är heller ingen socialistisk utjämningspolitik. Då våra förfäder uppfann arbetsdelningen så låste man undan resurserna för att kunna tjäna på de som arbetade. Efterhand insåg man att människor kunde komma att revoltera om man inte gjorde något, därför så inrättade man "demokratiska" val för att man skulle kunna få välja fram den ägare som verkade vara vettigast, när det inte fungerade försökte man med utjämningspolitik för att "hjälpa" de fattiga. Politiska talare som tävlade om vem som kan verka mest välklädd och belevade slogs om privilegiet att få slänga skit på någon samhällsgrupp och spela löfte om framtiden åt en otacksam folkhop som räknar till sina privata intressen. Medan principen om arbetsfördelning stod kvar, bortglömd.
Detta är såklart heller inte fascism. Fascism i den organiska modellen skulle innebära ungefär följande scenario; En person i gemenskapen kliver fram och anklagar ledningen eller någon annan del i befolkningen för att vara själviska förtryckare som inte bryr sig om någon annan, och köra med följande retorik:
"Se hur de behandlar oss, se hur de bara tar för sig och låter oss svälta. Detta ställer vi inte upp på, vi är inga slavar, vi är herrar! Vi ska ta ihjäl våra förtryckare, därefter tar vi över hela operationen och vi ska bygga ett paradis där alla är lyckliga! Vi ska utöka vårt lebensraum och ta bort alla ovärdiga folk som bara är ivägen."
Eller såhär: "Dessa grisar sitter och lapar i sig på våra mödor, dom är onyttiga och ska bort, vi hugger huvudet av dom och bygger ett perfekt demokratiskt samhälle!"
Eller såhär: "Vi har jobbat som djur hela livet, vad har vi fått för det? Och dessa svin bara sitter och lägger fram plånboken och köper mersa efter mersa! Dom ska bort, jävla parasiter"
Eller såhär: "Vi har slitit för att utöka deras välstånd och vi har låtit oss lurats tillräckligt länge. Men det är nog nu, dom ska bort och vi ska upprätta en stat som fördelar alla tillgångar rättvist!"
Ser ni hur lik fascismens retorik är gentemot det jag skriver? Skillnaden borde ändå vara uppenbar. Jag beskyller ingen för den här situationen, jag beskyller en viss teknisk innovation. Men vi har alla hjälpts åt att bygga detta system, vi har inte haft något val eftersom vi inte vetat bättre. Men när en lösning presenterar sig att nå ett bättre tillstånd så vore det dumt att låta det vara. Om det visar sig att den organiska modellen fungerar bättre, för alla, än den nuvarande så borde den åtminstone tas under beaktande.
Fascismen fungerar genom att den sår misstänksamhet mellan sina medborgare, vem som helst kan vara fienden! Terroristerna kan lura var som helst! Förtryckarna har en hemlig orden som styr världen! Genom att göra det så blir fascistledaren den som människor ser som den enda som går att lita på. Ju mer inre stridigheter och fientligheter som finns desto mer tjänar fascistledaren på det. Eftersom han lovar en gyllene framtid.
I den organiska modellen så finns det såklart inget förbud mot att gräla eller vara i luven på varandra. Det är dock inte lönsamt att uppehålla någon längre fiendskap eftersom det kommer slita på hela samhällskroppen och att lösa konflikter är något alla tjänar på.
Likadant tjänar ingen i den organiska modellen på att någon annan blir orättvist behandlad. Då varje del är viktig så är det också viktigt att se till att alla har det bra. Om några mår dåligt så drar det ner kvalitéen för alla andra också och det innebär att alla har ett naturligt incentiv till att bry sig om varandra.
Eller så letar man i olika ideologier som ställer upp en riktning som sägs skall garantera lycka. Det är en urgammal metod som betecknades i forntidens dagar som dygder varefter olika filosofiska skolor drog upp sina riktlinjer för vad som skulle betraktas som dygdigt. Detta är ett symptom på att människor redan då höll på att tappa balansen och behövde något som kunde staga upp den begynnande förvirringen och tydligt och klart förklara vad som krävdes för att man skulle kunna bli lycklig.
Idag är lycka inte ett filosofiskt spörsmål utan en fråga om hur mycket man tjänar, hur ofta man har sex och hur man ser ut. Med andra ord prestationer i egenintresse, egoism. Som det verkar ger det ingen längre tillfredställelse och även de rikaste verkar ha problem med att staga upp sin förvirring och livsleda och det märker man mest i hur allt fler kändisar lockas till olika religioner. Att egoism inte kan ge någon längre tillfredställelse har en biologisk förklaring. Är man hungrig och därefter äter sig mätt så tappar man direkt lusten för maten. Att äta för mycket gör att man känner sig äcklad och man vill bara gå vidare till något annat. Likadant med sex, först känner man stark åtrå och när man fått sina lustar tillfredställda så tappar man direkt aptiten och vill antingen bara sova eller göra något annat. Med andra ord, det är omöjligt att finna någon djupare och varaktig njutning i att tillfredställa sin egoism.
Men så går retoriken i samhället som grundar sig på arbetsfördelning med dess industralism och Tayloristiska rader av uttråkade arbetare.
Det organiska samhället fungerar helt annorlunda, men ändå på ett spöklikt igenkännande sätt som jag ska visa. Om samhället skulle ordnas med människokroppen som förlaga så behövs inga ideologier eller grubblerier om vad livet ska gå ut på. Naturen har redan gjort alla förberedelser. Människokroppen är konstruerad helt i enlighet med den övriga naturen och är därför helt och hållet ekologiskt anpassad. Den avger inga farliga gifter och den är faktiskt till nytta för andra arter både under dess levnad och efter dess död.
Människokroppen går att väldigt förenklat indela i tre huvuddelar, huvud, överkropp och underkropp. Huvudet består av ansikte, känselorganen och hjärnan. Hjärnan består av tre komponenter; perception, förnuft och vilja. Överkroppen består främst av hjärta, lungor och mage. Underkroppen i fortplantningsorgan och ben. Detta går faktiskt att betrakta som en Blueprint för ett organiskt samhälle. En färdig mall att utgå ifrån då man ska forma ett samhälle.
Aristotle menade att vi har fem sinnen. Syn, hörsel, smak, beröring och luktsinne. Detta är enbart fysiska sinnen. Min uppfattning är att vi har betydligt fler sinnen än så, till exempel har vi sinne och känsla för kyla, värme, balans, kroppsliga funktioner, osv. Vi kan nog inte riktigt få reda på exakt hur många sinnen vi har men jag betraktar vår medvetandeförmåga som en black box med olika känselspröt ut mot den okända yttre världen. Den värld som du lever i existerar alltså inom dig själv och den "värld" som stimulerar känselorganen är för oss helt omöjlig att få reda på något om, eftersom du aldrig kan komma bortom dina sinnen. Det behöver inte betyda att världen där ute inte existerar, det betyder bara att det är omöjligt att bilda sig någon annan uppfattning om den annat än hur vad dina sinnen delger dig. Jag vill mena att även tankeförmåga, humor, empati, medvetenhet, fantasi, osv är olika sinnen och sinnena fungerar så att de tar emot yttre stimuli som omvandlas till en uppfattning som är förståelig.
Men för att betrakta kroppen som ett samhälle räcker det med att säga att det finns fem sinnen. Det går att se kopplingen från varje sinne till en funktion i kroppen. Smaken till magen, synen till perceptionen, hörseln till balansen, kommunikationen och fattningsförmågan. Känseln till extremiteterna och lukten till "attraktionssinnet", alltså om vi ska uppfatta något som friskt eller sjukt.
Om man skulle ordna ett samhälle enligt hur kroppen är uppbyggd så skulle det kunna se ut såhär;
1. Ledningen (huvud) - uppdelad i tre delar, forum, rådsförsamling och regent. Forumet är det demokratiska rådslaget där alla samhällsmedlemmar får säga sitt. Rådsförsamlingen består av vetenskapsmän och andra kunniga som ger sina råd till Regenten som i sin tur agerar i organismens och omgivningens bästa.
2. Samhället (överkropp) - uppdelat i kulturen och näringen.
Kulturen handhar traditionerna och utbildningen. Det är också här meningen, intentionerna har sitt säte.
3. Familj, underhåll och försörjning (underkropp). Den viktigaste delen av samhället är familjen, den är själva grunden på vilket hela samhället vilar och alla de övriga delarna är helt och hållet beroende av denna del.
Den logiska följden i det organiska samhället är alltså att Ledningen tjänar Familjen som tjänar Samhället som tjänar Ledningen. Även om denna ordning går att urskilja så är ändå poängen att varje organ tjänar alla andra och är inte exklusivt ute efter att utestänga något annat. Ledningen är till exempel också Familjen, liksom Samhället också är Ledningen. Det finns ingen som är utestängd från varken det ena eller det andra. Positioner i samhället förtjänas eftersom det är personer med egenskaper som man dras till och tror på.
Märk väl att detta är ingen subsidiarieprincip och det är heller ingen socialistisk utjämningspolitik. Då våra förfäder uppfann arbetsdelningen så låste man undan resurserna för att kunna tjäna på de som arbetade. Efterhand insåg man att människor kunde komma att revoltera om man inte gjorde något, därför så inrättade man "demokratiska" val för att man skulle kunna få välja fram den ägare som verkade vara vettigast, när det inte fungerade försökte man med utjämningspolitik för att "hjälpa" de fattiga. Politiska talare som tävlade om vem som kan verka mest välklädd och belevade slogs om privilegiet att få slänga skit på någon samhällsgrupp och spela löfte om framtiden åt en otacksam folkhop som räknar till sina privata intressen. Medan principen om arbetsfördelning stod kvar, bortglömd.
Detta är såklart heller inte fascism. Fascism i den organiska modellen skulle innebära ungefär följande scenario; En person i gemenskapen kliver fram och anklagar ledningen eller någon annan del i befolkningen för att vara själviska förtryckare som inte bryr sig om någon annan, och köra med följande retorik:
"Se hur de behandlar oss, se hur de bara tar för sig och låter oss svälta. Detta ställer vi inte upp på, vi är inga slavar, vi är herrar! Vi ska ta ihjäl våra förtryckare, därefter tar vi över hela operationen och vi ska bygga ett paradis där alla är lyckliga! Vi ska utöka vårt lebensraum och ta bort alla ovärdiga folk som bara är ivägen."
Eller såhär: "Dessa grisar sitter och lapar i sig på våra mödor, dom är onyttiga och ska bort, vi hugger huvudet av dom och bygger ett perfekt demokratiskt samhälle!"
Eller såhär: "Vi har jobbat som djur hela livet, vad har vi fått för det? Och dessa svin bara sitter och lägger fram plånboken och köper mersa efter mersa! Dom ska bort, jävla parasiter"
Eller såhär: "Vi har slitit för att utöka deras välstånd och vi har låtit oss lurats tillräckligt länge. Men det är nog nu, dom ska bort och vi ska upprätta en stat som fördelar alla tillgångar rättvist!"
Ser ni hur lik fascismens retorik är gentemot det jag skriver? Skillnaden borde ändå vara uppenbar. Jag beskyller ingen för den här situationen, jag beskyller en viss teknisk innovation. Men vi har alla hjälpts åt att bygga detta system, vi har inte haft något val eftersom vi inte vetat bättre. Men när en lösning presenterar sig att nå ett bättre tillstånd så vore det dumt att låta det vara. Om det visar sig att den organiska modellen fungerar bättre, för alla, än den nuvarande så borde den åtminstone tas under beaktande.
Fascismen fungerar genom att den sår misstänksamhet mellan sina medborgare, vem som helst kan vara fienden! Terroristerna kan lura var som helst! Förtryckarna har en hemlig orden som styr världen! Genom att göra det så blir fascistledaren den som människor ser som den enda som går att lita på. Ju mer inre stridigheter och fientligheter som finns desto mer tjänar fascistledaren på det. Eftersom han lovar en gyllene framtid.
I den organiska modellen så finns det såklart inget förbud mot att gräla eller vara i luven på varandra. Det är dock inte lönsamt att uppehålla någon längre fiendskap eftersom det kommer slita på hela samhällskroppen och att lösa konflikter är något alla tjänar på.
Likadant tjänar ingen i den organiska modellen på att någon annan blir orättvist behandlad. Då varje del är viktig så är det också viktigt att se till att alla har det bra. Om några mår dåligt så drar det ner kvalitéen för alla andra också och det innebär att alla har ett naturligt incentiv till att bry sig om varandra.
-
Mattias.B
Att angripa jaget och dess förmåga att se till dess egna intressen i första hand menar jag är en felaktig angreppsvinkel på problemet. Jag är själv ett jag och jag har alltid sett till mina egna intressen i första hand. Nackdelen med att inte göra detta är att man snabbt blir lättledd och en "fårskalle" och boskap för andra att valla.
Vad jag menar är problemet är skapandet av småsinthet (mao "fårskallar" - fan vad jag hatar den allegorin men jag finner den vara nödvändig att uttrycka i sammanhanget), något jag menar vara en produkt av skapandet och upprätthållandet av (en av människan skapad) övermakt.
Det må ligga i några egoisters intresse att vara "fåraherdar" men detta är inte något felaktigt på grund av att de ser till sitt eget intresse i första hand utan pga att de i sin småsinthet inte ser längre än det egna intresset och vad deras herdeskap i längden leder till. Det egna intresset kan därigenom komma att ändras/förstoras.
Mao, inget fel på egoismen - däremot är småsinthet genom osjälvmedvetenhet och den kraftigt begränsade medvetenheten ett allvarligt problem. Ett problem som jag menar löses genom förmågan till insikt.
Den som saknar det egna intresset vill bli underhållen av andra, leva genom andra och lider brist på eget inre liv.
Vad jag menar är problemet är skapandet av småsinthet (mao "fårskallar" - fan vad jag hatar den allegorin men jag finner den vara nödvändig att uttrycka i sammanhanget), något jag menar vara en produkt av skapandet och upprätthållandet av (en av människan skapad) övermakt.
Det må ligga i några egoisters intresse att vara "fåraherdar" men detta är inte något felaktigt på grund av att de ser till sitt eget intresse i första hand utan pga att de i sin småsinthet inte ser längre än det egna intresset och vad deras herdeskap i längden leder till. Det egna intresset kan därigenom komma att ändras/förstoras.
Mao, inget fel på egoismen - däremot är småsinthet genom osjälvmedvetenhet och den kraftigt begränsade medvetenheten ett allvarligt problem. Ett problem som jag menar löses genom förmågan till insikt.
Den som saknar det egna intresset vill bli underhållen av andra, leva genom andra och lider brist på eget inre liv.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Sceptisk,
min kritik skulle rikta sig emot detta uppdelande som metaforen innebär, vilket är relativt godtyckligt. Att se samhället i analogi med människokroppen ser jag inget direkt skäl till (skulle ändå kunna behålla det organiska elementet). Tvärtom leder den synen till just den arbetsdelning som du säger dig vara emot. Finns det behov av en ledning, om vi gör oss kvitt arbetsdelningen, överhuvudtaget? Konst t.ex. fanns per definition inte innan arbetsdelningen, eftersom alla höll på med den.
Sen kan man ju välja att se kroppen annorlunda. Detta med att placera ledningen i "huvudet" är inget som vi fenomenologiskt sett upplever. Visst är det så att vår hjärna är den som fysiologiskt sett svarar för kognitionen, men är den lokaliserad dit även i upplevelsen? Nej! När jag skriver detta så är det inte så att jag tänker att mina fingrar och händer skall utföra vissa rörelser och skickar ett slags kommando dit varpå de agerar i enlighet med detta, snarare är det så att de opererar som ett - mina händer är inte någon uttolkare av mina tankar utan de är själva mina tankar i en bemärkelse, rörelsen i sig är tankens gestaltning på sätt och vis, och dessa tecken, vilka jag nedpräntad därigenom, är dennas tanke/rörelses resultat. Samma sak när jag talar - det är ingen beslutskedja från min hjärna ned till mina stämband, lungor och den muskulatur jag har i munnen, utan det är en direkt närhet mellan min tanke och mitt tal (de är samma sak).
min kritik skulle rikta sig emot detta uppdelande som metaforen innebär, vilket är relativt godtyckligt. Att se samhället i analogi med människokroppen ser jag inget direkt skäl till (skulle ändå kunna behålla det organiska elementet). Tvärtom leder den synen till just den arbetsdelning som du säger dig vara emot. Finns det behov av en ledning, om vi gör oss kvitt arbetsdelningen, överhuvudtaget? Konst t.ex. fanns per definition inte innan arbetsdelningen, eftersom alla höll på med den.
Sen kan man ju välja att se kroppen annorlunda. Detta med att placera ledningen i "huvudet" är inget som vi fenomenologiskt sett upplever. Visst är det så att vår hjärna är den som fysiologiskt sett svarar för kognitionen, men är den lokaliserad dit även i upplevelsen? Nej! När jag skriver detta så är det inte så att jag tänker att mina fingrar och händer skall utföra vissa rörelser och skickar ett slags kommando dit varpå de agerar i enlighet med detta, snarare är det så att de opererar som ett - mina händer är inte någon uttolkare av mina tankar utan de är själva mina tankar i en bemärkelse, rörelsen i sig är tankens gestaltning på sätt och vis, och dessa tecken, vilka jag nedpräntad därigenom, är dennas tanke/rörelses resultat. Samma sak när jag talar - det är ingen beslutskedja från min hjärna ned till mina stämband, lungor och den muskulatur jag har i munnen, utan det är en direkt närhet mellan min tanke och mitt tal (de är samma sak).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Det är sant, det finns ingen rent fenomenologisk uppfattning om var beslutsorganet finns eller var känslan verkligen är lokaliserad. När man till exempel arbetar med händerna verkar det nästan som att dom arbetar på egen hand och nästan bestämmer över tankeverksamheten. Fysisk träning kan förändra det sätt på hur vi dels känner oss men också hur vi uppfattar oss själva och vår omgivning. Samtidigt kan vi inte veta var tankens exakta placering är eller ens om den värld som möter våra sinnen faktiskt existerar.
Vi kan bara säga att så verkar vara fallet. Vi har inget annat val än att sätta vår tillit till att det fungerar så som vi uppfattar det och experimentera oss fram och genom att ta den risken växer våra erfarenheter. Det handlar alltså inte om någon absolut vetskap utan om bildade uppfattningar.
Som jag skrev innan, vi uppfattar världen med hjälp av de sinnen som är anpassade att uppfatta eller tolka den okända världen utanför sinnena. Vad finns utanför våra sinnen? Om vi utgår ifrån antagandet att vi har ett sinne för precis allting vi upplever, känner och tänker vad är det som avgör på vilket sätt vi tänker och upplever? Detta beror dels på våra behov men också på hur pass väl utvecklade sinnen vi har. En del människor har extremt välutvecklad fantasi eller musikalitet. Andra har starkt utvecklade logiska sinnen som hjälper dom att förstå komplicerade matematiska problem. Om vi tar idiot savants till exempel, var får de sin förmåga ifrån? Jag uppfattar det som rimligt att anta att de har ett extremt välutvecklat sinne som är i total dominans medan de övriga sinnena är sämre utvecklade.
Det vi kallar för tankeprocessen är inget annat än ett sinne för tänkande. När Descartes sa "cogito ergo sum" så visade han på vilket sinne som dominerade hans upplevelse av vad som är verkligt. Eller möjligtvis för att man under den tiden föredrog den logiska tanken över de övriga sinnena som känsla för musik eller fantasi eller något annat. Men också kanske för att de antog att tänkande är en alldeles särskild process som människan är i kontroll av.
Som jag ser det är vi inte i kontroll över någonting alls. I tråden "Vi klarar inte av altruism" pekade jag lite på att vi styrs av våra behov och därför är det enda som kan ändra på det sätt vi agerar på är att vi studerar våra avsikter. Inget annat kommer att kunna förändra vårt tänkande. Ifall man har avsikter att sätta sig själv i bättre dager än någon annan, då kommer ens tänkande att följa den riktningen också för det är sådant man ger akt på. Genom att tanken är ett sinnesorgan som tar emot impulser utifrån som tolkas.
Därav metaforen "black box". Inuti den svarta lådan finns vår värld, den värld vi uppfattar, den värld som våra sinnen och erfarenheter tolkat fram åt oss. Runtomkring lådan sitter alla känselsinnen där vissa är mer utvecklade än andra. Oavsett hur det är med vad som finns utanför så är vi byggda att ta emot intryck som vi reagerar på. Vi är mottagare, helt och hållet. Märk detta väl.
Därav kommer vi till nästa punkt. Om vi studerar världen utanför oss så ser vi en annorlunda ordning. För det första upptäcker vi världen utanför just för att vi har en förmåga att ta emot den. Med andra ord, världen som vi uppfattar, världen utanför våra sinnen är en sändare, alltså en givare.
Vår kultur har dock fått för sig att världen är ett kaos av stridande krafter, man behöver ju bara titta på Discovery eller Nature channel för att tro att naturen är i ett konstant tillstånd av krig där lejonen krigar mot antiloperna. Men detta är en skenbild, vad som händer är en konstant akt av altruism. Hela naturen är uppbyggd på ett sätt som är givande. Näring transporteras mellan olika kroppar i ett ständigt flöde och gör att hela ekosystem kan utvecklas. Hur skulle det annars kunna finnas ett ekosystem om varje art krigade och utrotade alla andra arter? Vad vi kan se vid ett beskådande är att alla arter faktiskt hjälps åt, trots att arter dödar varandra så sker det inte urskillningslöst. Det finns en ordning i dödandet. Såklart det går att manipulera med den ordningen. Sätt en räv i en hönsgård och räven kommer resolut att döda varenda höna, även om den inte kommer att äta upp allihopa.
Vår kropp är uppbyggd enligt samma princip. Celler dör hela tiden men organismen består och varje organ tjänar de övriga organen i ett harmoniskt samspel. Om ett organ skulle sluta fungera, dvs sluta ge så skulle resten av kroppen bli haltande. På precis samma sätt som att ekosystemet blir haltande ifall arter skulle utrotas.
Kroppen är konstruerad i enlighet med evolutionen och är därför en synnerligen god förlaga för ett hållbart och väl fungerande samhälle. Återigen detta är inte fenomenologi utan empiri, helt och hållet och en gnutta förnuft. Om vi vill leva i ett ekologiskt hållbart och harmoniskt samhälle så har vi redan förlagan klar, vi behöver inga ideologier, vi behöver bara fungera enligt hur vi är konstruerade.
Därför är uppdelningen inte alls godtycklig, det organiska samhället organiserar sig efter medlemmarnas förmågor. Alla personer i det organiska samhället som har förmågan att tänka kan agera i ledningen eller forumet. Alla medlemmar som har förmåga att alstra barn kan fungera i Familjen. Alla medlemmar som har förmåga att lära ut eller lära sig kan fungera i vad vi kallar för det kulturella livet.
Varefter vi går vidare mot nästa punkt, det att arbetsfördelning fungerar inte alls på detta sättet. Arbetsfördelningen är en artificiell konstruktion som kommer i efterhand för man menar att människan är inkompetent så som hon är konstruerad. Enligt det sättet att se på saken så har evolutionen inte frambringat något annat än apa utan några talanger eller förmågor överhuvudtaget, minst av allt förmåga att uppföra sig eller fungera socialt. I det arbetsfördelade samhället så har man en människosyn som betraktar människan som en maskin som skall programmeras av de mer kompetenta. Trots att all empiri talar mot denna "fenomenologiska" uppfattning. Barn har till exempel en medfödd förmåga att lära sig och tycka att det är fascinerande att lära sig saker. Men det arbetsfördelande samhället menar att barn inte tycker om att lära sig, därför så måste skolor finnas som tvingar barnet att lära sig enligt ett helt och hållet konstruerat och artificiellt schema. När barnen protesterar så tas detta bara som ännu ett tecken på vad lite barn vill och vilken nytta dessa artificiella institutioner gör.
Likadant är det med arbetsfördelningen. Den utgår ifrån att människan inte vill tjäna sitt uppehälle eller sitt samhälle, därför måste hon tvingas till det genom att arbeta för en lön. Det arbetsfördelande samhället har som praxis att lägga beslag på alla tillgångar, all mark, alla produktionsmedel (för att tala med Marx) och därigenom försäkra sig om att det inte skall kunna finnas någon undanflykt från att arbeta. Vill du ha ett hus? Arbeta. Vill du ha mark? Om du har tur föds du in i en familj som äger mark annars måste du arbeta för att betala marken. Vill du ha mat? Arbeta. Med andra ord, det arbetsfördelande samhället opererar utifrån en uppfattning om människans inneboende ondska och självdestruktivitet. Ledarna kan därför utge sig för att vara frälsare och gudomliga. Nuförtiden skrattar man förståss åt sådana villfarelser, men det var faktiskt inte så länge sen som man ansåg att ledaren för ett land stod i särskild förbindelse med Gudarna eller var Gudarnas ställföreträdare.
Detta är går också att förstå logiskt. Eftersom man återuppfunnit det som "Gudarna" skapat (via evolutionen) så har såg man sig som lite högre stående än förut. Genom att man mer eller mindre tagit över gudarnas arbete och själv strukturerat upp tillvaron så trodde man säkert att man själva var Gudar.
Så det handlar om en väl planerad företeelse som står helt i stridsställning mot det organiska samhällets altruistiska principer. Så, mitt svar enligt hur jag resonerar är nej, det leder inte till arbetsfördelning. Om man lever utifrån den organiska modellen, dvs menar att varje person har en blueprint inom sig, klar och förväntansfull för att vara en fungerande samhällsmedlem och att man om man vill kan genom att studera människokroppen lära sig mer om hur ett fungerande samhälle arbetar så leder det inte alls till det arbetsfördelande samhället.
Jag inser naturligtvis att många inte håller med mig, men det är för att vi vägrar att acceptera vårt misslyckande. Vi var ämnade att vara Gudar och istället misslyckas vi. Vi kan erkänna att vi misslyckas för då kan vi alltid skylla ifrån oss (på dess dåliga samhällsmedlemmar). Men vi kan inte medge att någon annan skulle lyckas för då skulle vårt misslyckande vara omöjligt att skylla ifrån sig. Vi skulle helt enkelt vara tvugna att inse att vi inte kan bygga ett samhälle enligt våra egna godtyckliga principer om de inte står i samklang med vad evolutionen frambringat, detta skulle vara detsamma som att överge makten tillbaka till Gudarna. Det är vi väldigt rädda för. Kanske för att vi är rädda för att bli bestraffade på grund av alla fruktansvärda grymheter som skett i "utvecklingens" namn.
Men då glömmer vi bort att naturen (gudarna) är helt altruistisk och kommer inte att bestraffa oss för att vi överger vår "ondska". Däremot kommer vi att bli bestraffade om vi inte gör det, genom att vi helt enkelt dödar det vi är beroende av.
Vi kan bara säga att så verkar vara fallet. Vi har inget annat val än att sätta vår tillit till att det fungerar så som vi uppfattar det och experimentera oss fram och genom att ta den risken växer våra erfarenheter. Det handlar alltså inte om någon absolut vetskap utan om bildade uppfattningar.
Som jag skrev innan, vi uppfattar världen med hjälp av de sinnen som är anpassade att uppfatta eller tolka den okända världen utanför sinnena. Vad finns utanför våra sinnen? Om vi utgår ifrån antagandet att vi har ett sinne för precis allting vi upplever, känner och tänker vad är det som avgör på vilket sätt vi tänker och upplever? Detta beror dels på våra behov men också på hur pass väl utvecklade sinnen vi har. En del människor har extremt välutvecklad fantasi eller musikalitet. Andra har starkt utvecklade logiska sinnen som hjälper dom att förstå komplicerade matematiska problem. Om vi tar idiot savants till exempel, var får de sin förmåga ifrån? Jag uppfattar det som rimligt att anta att de har ett extremt välutvecklat sinne som är i total dominans medan de övriga sinnena är sämre utvecklade.
Det vi kallar för tankeprocessen är inget annat än ett sinne för tänkande. När Descartes sa "cogito ergo sum" så visade han på vilket sinne som dominerade hans upplevelse av vad som är verkligt. Eller möjligtvis för att man under den tiden föredrog den logiska tanken över de övriga sinnena som känsla för musik eller fantasi eller något annat. Men också kanske för att de antog att tänkande är en alldeles särskild process som människan är i kontroll av.
Som jag ser det är vi inte i kontroll över någonting alls. I tråden "Vi klarar inte av altruism" pekade jag lite på att vi styrs av våra behov och därför är det enda som kan ändra på det sätt vi agerar på är att vi studerar våra avsikter. Inget annat kommer att kunna förändra vårt tänkande. Ifall man har avsikter att sätta sig själv i bättre dager än någon annan, då kommer ens tänkande att följa den riktningen också för det är sådant man ger akt på. Genom att tanken är ett sinnesorgan som tar emot impulser utifrån som tolkas.
Därav metaforen "black box". Inuti den svarta lådan finns vår värld, den värld vi uppfattar, den värld som våra sinnen och erfarenheter tolkat fram åt oss. Runtomkring lådan sitter alla känselsinnen där vissa är mer utvecklade än andra. Oavsett hur det är med vad som finns utanför så är vi byggda att ta emot intryck som vi reagerar på. Vi är mottagare, helt och hållet. Märk detta väl.
Därav kommer vi till nästa punkt. Om vi studerar världen utanför oss så ser vi en annorlunda ordning. För det första upptäcker vi världen utanför just för att vi har en förmåga att ta emot den. Med andra ord, världen som vi uppfattar, världen utanför våra sinnen är en sändare, alltså en givare.
Vår kultur har dock fått för sig att världen är ett kaos av stridande krafter, man behöver ju bara titta på Discovery eller Nature channel för att tro att naturen är i ett konstant tillstånd av krig där lejonen krigar mot antiloperna. Men detta är en skenbild, vad som händer är en konstant akt av altruism. Hela naturen är uppbyggd på ett sätt som är givande. Näring transporteras mellan olika kroppar i ett ständigt flöde och gör att hela ekosystem kan utvecklas. Hur skulle det annars kunna finnas ett ekosystem om varje art krigade och utrotade alla andra arter? Vad vi kan se vid ett beskådande är att alla arter faktiskt hjälps åt, trots att arter dödar varandra så sker det inte urskillningslöst. Det finns en ordning i dödandet. Såklart det går att manipulera med den ordningen. Sätt en räv i en hönsgård och räven kommer resolut att döda varenda höna, även om den inte kommer att äta upp allihopa.
Vår kropp är uppbyggd enligt samma princip. Celler dör hela tiden men organismen består och varje organ tjänar de övriga organen i ett harmoniskt samspel. Om ett organ skulle sluta fungera, dvs sluta ge så skulle resten av kroppen bli haltande. På precis samma sätt som att ekosystemet blir haltande ifall arter skulle utrotas.
Kroppen är konstruerad i enlighet med evolutionen och är därför en synnerligen god förlaga för ett hållbart och väl fungerande samhälle. Återigen detta är inte fenomenologi utan empiri, helt och hållet och en gnutta förnuft. Om vi vill leva i ett ekologiskt hållbart och harmoniskt samhälle så har vi redan förlagan klar, vi behöver inga ideologier, vi behöver bara fungera enligt hur vi är konstruerade.
Därför är uppdelningen inte alls godtycklig, det organiska samhället organiserar sig efter medlemmarnas förmågor. Alla personer i det organiska samhället som har förmågan att tänka kan agera i ledningen eller forumet. Alla medlemmar som har förmåga att alstra barn kan fungera i Familjen. Alla medlemmar som har förmåga att lära ut eller lära sig kan fungera i vad vi kallar för det kulturella livet.
Varefter vi går vidare mot nästa punkt, det att arbetsfördelning fungerar inte alls på detta sättet. Arbetsfördelningen är en artificiell konstruktion som kommer i efterhand för man menar att människan är inkompetent så som hon är konstruerad. Enligt det sättet att se på saken så har evolutionen inte frambringat något annat än apa utan några talanger eller förmågor överhuvudtaget, minst av allt förmåga att uppföra sig eller fungera socialt. I det arbetsfördelade samhället så har man en människosyn som betraktar människan som en maskin som skall programmeras av de mer kompetenta. Trots att all empiri talar mot denna "fenomenologiska" uppfattning. Barn har till exempel en medfödd förmåga att lära sig och tycka att det är fascinerande att lära sig saker. Men det arbetsfördelande samhället menar att barn inte tycker om att lära sig, därför så måste skolor finnas som tvingar barnet att lära sig enligt ett helt och hållet konstruerat och artificiellt schema. När barnen protesterar så tas detta bara som ännu ett tecken på vad lite barn vill och vilken nytta dessa artificiella institutioner gör.
Likadant är det med arbetsfördelningen. Den utgår ifrån att människan inte vill tjäna sitt uppehälle eller sitt samhälle, därför måste hon tvingas till det genom att arbeta för en lön. Det arbetsfördelande samhället har som praxis att lägga beslag på alla tillgångar, all mark, alla produktionsmedel (för att tala med Marx) och därigenom försäkra sig om att det inte skall kunna finnas någon undanflykt från att arbeta. Vill du ha ett hus? Arbeta. Vill du ha mark? Om du har tur föds du in i en familj som äger mark annars måste du arbeta för att betala marken. Vill du ha mat? Arbeta. Med andra ord, det arbetsfördelande samhället opererar utifrån en uppfattning om människans inneboende ondska och självdestruktivitet. Ledarna kan därför utge sig för att vara frälsare och gudomliga. Nuförtiden skrattar man förståss åt sådana villfarelser, men det var faktiskt inte så länge sen som man ansåg att ledaren för ett land stod i särskild förbindelse med Gudarna eller var Gudarnas ställföreträdare.
Detta är går också att förstå logiskt. Eftersom man återuppfunnit det som "Gudarna" skapat (via evolutionen) så har såg man sig som lite högre stående än förut. Genom att man mer eller mindre tagit över gudarnas arbete och själv strukturerat upp tillvaron så trodde man säkert att man själva var Gudar.
Så det handlar om en väl planerad företeelse som står helt i stridsställning mot det organiska samhällets altruistiska principer. Så, mitt svar enligt hur jag resonerar är nej, det leder inte till arbetsfördelning. Om man lever utifrån den organiska modellen, dvs menar att varje person har en blueprint inom sig, klar och förväntansfull för att vara en fungerande samhällsmedlem och att man om man vill kan genom att studera människokroppen lära sig mer om hur ett fungerande samhälle arbetar så leder det inte alls till det arbetsfördelande samhället.
Jag inser naturligtvis att många inte håller med mig, men det är för att vi vägrar att acceptera vårt misslyckande. Vi var ämnade att vara Gudar och istället misslyckas vi. Vi kan erkänna att vi misslyckas för då kan vi alltid skylla ifrån oss (på dess dåliga samhällsmedlemmar). Men vi kan inte medge att någon annan skulle lyckas för då skulle vårt misslyckande vara omöjligt att skylla ifrån sig. Vi skulle helt enkelt vara tvugna att inse att vi inte kan bygga ett samhälle enligt våra egna godtyckliga principer om de inte står i samklang med vad evolutionen frambringat, detta skulle vara detsamma som att överge makten tillbaka till Gudarna. Det är vi väldigt rädda för. Kanske för att vi är rädda för att bli bestraffade på grund av alla fruktansvärda grymheter som skett i "utvecklingens" namn.
Men då glömmer vi bort att naturen (gudarna) är helt altruistisk och kommer inte att bestraffa oss för att vi överger vår "ondska". Däremot kommer vi att bli bestraffade om vi inte gör det, genom att vi helt enkelt dödar det vi är beroende av.
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Varför komplicera saker och ting?
Du är väldigt mångordig och du försöker rädda ett borgerligt skitbygge som grundar sej på just skit.
Sen försöker du nå högre höjder genom att vädja till gud, denna borgerlighetens garant.
Alltid när medelklassen kommer i kläm ser vi tidstypiska reaktioner. Vi producerar en massa ord utan egentlig innebörd. Allt utmynnar i en taskig psykologiförklaring då man inte har en hum om verkligheten.
Du är väldigt mångordig och du försöker rädda ett borgerligt skitbygge som grundar sej på just skit.
Sen försöker du nå högre höjder genom att vädja till gud, denna borgerlighetens garant.
Alltid när medelklassen kommer i kläm ser vi tidstypiska reaktioner. Vi producerar en massa ord utan egentlig innebörd. Allt utmynnar i en taskig psykologiförklaring då man inte har en hum om verkligheten.
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Sant att jag inte läst helt ditt inlägg.
Behöver inte läsa då jag på förhand vet vad allt handlar om.
Till mitt försvar kan jag säga att jag har läst allför många liknanade inlägg och vet, är övertygad, känner det på mej, min kompis var ett pucko, vackra medelkalsstjejer alltid välkomna då de är kåta och tror att proletärer också är människor, bara vi låter bottenskrapet bo i husvagn, allt fixar sej.
Behöver inte läsa då jag på förhand vet vad allt handlar om.
Till mitt försvar kan jag säga att jag har läst allför många liknanade inlägg och vet, är övertygad, känner det på mej, min kompis var ett pucko, vackra medelkalsstjejer alltid välkomna då de är kåta och tror att proletärer också är människor, bara vi låter bottenskrapet bo i husvagn, allt fixar sej.
allt fixar sej
Det finns inget fel i att tänka konstruktivt och söka tilliten i tanken att det finns lösningar på problem. Däremot är det ett problem att inte erkänna problemen då de väl uppstår och det är heller ingen vinst i att resignera inför problemen. Om man inte funnit någon slags klen tröst i att tycka synd om sig själv. Visst kan det verka hopplöst ibland men sånt är livet eller hur? Det viktigaste i vad jag skriver är ändå att om vi hjälps åt så kan vi hitta en lösning. Det går inte, som de du kallar borgarna, menar att bara tro att det fixar sig när det uppenbarligen inte gör det.
vi låter bottenskrapet bo i husvagn
Har aldrig påstått något sådant, i det organiska samhället hjälps man åt och ingen har några privilegier på bekostnad av någon annan. I det du kallar borgerliga samhälle, som jag kallar det egoistiska samhället så är själva principen att man ska leva på andras bekostnad och det möjliggörs enbart genom själva principen om arbetsfördelning.
Låt oss gå igenom arbetsfördelningens mekanism en gång till. På Wikipedia och i andra källor jag undersökt beskrivs arbetsfördelning (division of labour) i eufemistiska ordalag, som själva den grund för varje "civilicerat" samhälle och som den springbräda för alla erövringar och vinningar, utveckling och framgångar.
Som jag ser det har arbetsfördelning visserligen gjort det möjligt att skapa enorma materiella tillgångar men på bekostnad av mer eller mindre ett slavarbete utan någon social gemenskap, kontakt med naturen eller känsla av mening i livet. Knappast någon direkt framgångssaga, enligt hur jag ser det.
Mekanismen är ganska enkel men framgår lättare om man påpekar skillnaden gentemot det organiska samhället. Genom att låsa undan livsnödvändigheterna från befolkningen så kan man arrengera dom som arbetare som i gengäld för arbetsinsats får ta del av en beskärd del av tillgångarna. En del som mäts ut inte efter behov utan efter arbetets status. De som har nycklarna till tillgångarna kallas "ägare" och kan i gengäld antingen anställa eller avskeda människor och skapar därmed en grundläggande ekonomisk otrygghet hos medlemmarna och ett skarpt incentiv till att fortsätta arbetet och hålla sig i skinnet och inte säga emot.
Visserligen har humanitära insatser såsom, välgörenhet, fack och politiska åtgärder försökt att på något sätt ge en stabilare grund för uppehället och tryggheten. Men det är ingen som kan känna verklig tillfredställelse på att leva på välgörenhet och varför skulle man göra det då man själv har förmågor man vill utveckla och känna stolthet för. Samtidigt har välgörenhet aldrig betraktats som något att vara stolt att ta emot heller, hur fina ramar det än haft.
Det organiska samhället har ingen arbetsfördelning utan fungerar enligt principen om personlig förmåga. För det organiska samhället utgår ifrån att alla människor har någon slags förmåga, oavsett hur oebtydlig den kan verka så kan den komma till nytta. Även om man är handikappad så finns det sysslor som kan vara till gagn för andra. Även äldre som vi bara låser in på boenden kan till exempel hjälpa till med att se till barnen eller något liknande. Detta bibehåller deras vitalitet och ger dom en känsla av syfte samtidigt som de får se sina barnbarn växa upp, något (nästan) alla gamla älskar. Jag har själv arbetat inom äldreomsorgen och jag vet av erfarenhet att det finns inget som får äldre att deteriorera så snabbt som att vara betraktad som ett vårdpaket. Jag har också arbetat inom socialt arbete och ser att även där finns det inget som bygger upp så mycket missnöje som att bli betraktad som en förlorare som samhället måste ta hand om. Husvagnar, härbärgen och kolonilotter är sätt att urskulda skammen för hur dåligt det egoistiska samhället fungerar för människor.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vill inflika en liten språklig oriktighet som den uppmärksamme torde ta fasta på. Arbetsgivare - Arbetstagare. Begrunda saken. Är inte arbete något som man utför? Vem är det då som ger sitt arbete? Och vem tar emot arbetet? Varför gäller inte samma språkliga regler här som vid "blodgivning", eller annat? Snacka om att bli grundligt lurade.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Hittade denna artikel som diskuterar Robert Trivers koncept "reciprocal altruism" och hur den har kunna komma att uppstå.
http://books.guardian.co.uk/review/stor ... 82,00.html
http://books.guardian.co.uk/review/stor ... 82,00.html
Ja, vi är egoistiska, det är en naturlig instinkt, men med en portion förnuft är vår egoism ok. Altruism behövs inte för ett tryggt och bra samhälle. När du lärt dig att du är beroende av andra har du tagit ett steg på vägen, och när du förstår att du är beroende av det fungerande samhället så har du kommit långt. Många funderar inte så långt dock utan känner sig inte som en del av samhället eller kan rent av vara i konflikt med sin omgivning.
"Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people." - Eleanor Roosevelt
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster