Hemkomsten vid högtider. Någon mer som mår dåligt av detta?

[Shadow Sigillbärare]

Jag kommer ifrån en småstad som jag bott i hela mitt liv. Jag har alltid haft mycket vänner och en bra familjesituation och har nog en stor del av mitt liv varit så pass lycklig och olycklig som "de flesta" kan vara i de olika perioder som präglar ens uppväxt.
Med "de flesta" menar jag de personer som inte haft en större personlig kris innan 19 års ålder. Jag kan förmodligen till och med haft en bättre vardag än genomsnittet.

Hursomhelst bor jag numera på en annan ort där jag studerar. I slutet av min period i hemstaden, året efter gymnasiet, trivdes jag inte alls. Jag levde hela tiden i framtiden, dvs när jag eventuellt skulle börja studera. Jag mådde för första gången i mitt liv riktigt dåligt, jag kände mig ensam men inte p.g.a att jag var ensam utan för att jag helt enkelt inte längre trivdes med staden jag kom ifrån. Jag kunde sitta tillsammans med 12-13 vänner på en fest hemma hos mig själv och fortfarande känna mig ensam, en känsla av att inte passa in, ens i sitt eget kompisgäng när jag var på det absolut säkraste territoriet, mitt hem. Det fanns, enligt mig själv, inte längre något att hämta hos varken människorna i staden eller av staden ifråga. När jag väl kom iväg så var det helt underbart. Jag träffade många nya människor och skaffade väldigt snabbt många vänskapsrelationer som var djupare än de jag tidigare haft i hemstaden. Jag började helt plötsligt må väldigt bra och sakta men säkert började ett ganska starkt självförtroende byggas upp. Jag förändrades väldigt mycket under det första halvåret i den nya staden och fick för första gången ett ganska stort perspektiv på saker och ting.
Genom att komma iväg från det gamla grabbgänget försvann väldigt mycket ingrodda fördomar och en positiv acceptans av andra människor skapades. Jag började helt enkelt ge människor en chans innan jag dömde dem, jag ser numera till att, så ofta det går, prata med en person innan jag låter mig själv döma dem.  Jag var tidigare ganska konflikträdd och förträngde väldigt känslor av ilska och ledsamhet, vilket förmodligen inte var särskilt förnuftigt. Jag pratade helt enkelt inte med någon av mina vänner om mina känslor och sa sällan riktigt ifrån när jag ansåg att någon gjorde något fel eller behandlade mig illa.
Nu har jag dock som nämnt börjat förändrats och har inga problem med att gå in i en konflikt eller prata om mina känslor. Detta beror till stor del att jag fått nya vänner som har en annan syn på livet, de har alltså inte "grabbgängsmentaliteten". Jag har satt upp ett antal värderingar som jag ser som väldigt viktiga för min egen person och jag har även funderat ordentligt kring varför dessa värderingar är så viktiga för mig.

Jag kommer numera väldigt sällan hem till staden jag kommer ifrån. Det blir endast vid längre ledighet och då är det oftast att för att träffa familjen i några dagar för sedan röra sig vidare och hälsa på någon vän i en annan stad.
Varje gång jag kommer hem är jag glad över att träffa mina föräldrar och mina syskon men mitt humör går upp och ner så in i helvete. Även mitt självförtroende går ner till och från. Jag saknar mina vänner från den nya staden otroligt mycket och jag har numera endast en vän i hemstaden som jag fortfarande vill hålla kontakten med och denna vän är för tillfället bortrest utomlands.

Är det någon mer som efter att ni försvunnit iväg från hemstaden börjat ta avstånd från alla gamla vänner och inte riktigt kan njuta av att vara hemma? Jag vill kunna komma hem och slappna av och glömma plugget och trivas med min familj. Men det är svårt.
Jag identifierar mig inte överhuvudtaget med den person jag var innan jag flyttade iväg och då har det ändå bara gått ca 8 månader. Jag kommer bara att få lida i några dagar till innan jag beger mig tillbaka till plugget men dessa dagar känns riktigt långa redan innan jag påbörjat dem.
Jag har mycket blandade känslor inför mina blandade känslor om ni förstår vad jag menar. Det känns å ena sidan som att jag sätter mig över mina gamla vänner och säger att dessa inte duger då jag mår på detta sätt när jag är hemma, samtidigt känns det å andra sidan som att jag vuxit som människa när jag kommit iväg och därför är alltför olik de människor som finns kvar i staden.

Just nu när jag är hemma känns det hur som helst skit.

Sign. Shadow Sigillbärare

[Clandestino]

Jag bodde kvar i min hemstad ett år efter att jag tatt studenten och läste lite filosofi. Men jag känner igen mig i din historia och jag tror att det har att göra med att man faktiskt växer upp 'på riktigt' så. Jag var fortfarande ganska flamsig när jag tog studenten, men redan vid jul samma är kände jag mig som 25, universitetsmiljön och mina nya vänner hade förbättrat mig till de bättre, vad gäller allt i princip. Självförtroendet, synen på livet, värderngar etc. kan tänka mig att mkt av det hade att göra med att jag läste filosofi också. Då umgicks jag bara med tre 'gamla' vänner, jag pallade inte de andra, befann sig på ett annat stadie än jag (och med det menar jag inte att låta nedvärderande), vi hade helt enkelt glidit isär. Men jag kom ifrån min familj också under den tiden, de kunde liksom inte supporta den människa som jag höll på att 'förvandlas' till. Träffade dem en dag under påsk nu, det var inte ett särskilt kärt återseende, tyvärr.

[Avantgardet]

Mitt problem är att jag hamnar mitt i världens missbruk om jag ska ha med min familj att göra, vilket innebär att jag själv måste droga för att stå ut med dem (det är traumatiskt) för att sen avgifta mig. Tack och lov att det är så sällan nu för tiden. Älskar människorna, men måste göra annat nu. Har ett samhälle att blidka.