Vad gör lidande till komedi?

[magicadehex]

Alltså är det dödskul.

Du kan vara riktigt fyndig, du.. angie-pangie

[Dr. Avantgardet]

Pang!
Du:  tomato

[magicadehex]

 mittiprick *flinar*

[Dr. Avantgardet]

Ja, du är ett riktigt snille.

[Åkes granne]

Min pappa brukade alltid skrika "-Det ser ut som DÖDEN här", när han kom hem från jobbet och säga att jag "förpestade hans närvaro".. när jag hade lagat mat när jag var yngre.

Jag tycker det är roligt.

Jag kommer ihåg när jag hade blivit inlåst på psyket vid nyår för ett år sen. Samtliga familjemedlemmar hade blivit akut sjuka, men helt olika saker. Det första mamma gjorde var att ringa till mig och säga "-Du måste sluta med ditt MAGISKA TÄNKANDE".

Haha

Hon förstår inte ens själv begreppen hon använder.

Hon tror att jag "har" OCD, för att jag "håller på med" "religiösa grubbler", för det kan "höra ihop".. "utan att man vet det". Då kan man även bli "utseendefixerad".

"-Det står i boken".

Men nu larvar jag mig bara..


Men, helt allvarligt. Jag tror vi har ett massivt psykologiskt kommunikationsproblem, som bygger på en gemensam tidigare liv-konflikt, för det är så svårt att förstå. Jag ser en religiös fundamentalist i henne.

Helt allvarligt, jag är inte så snäll mot mig själv när jag inte tar tag i sanningen. Grejen är att hon ÄR mytomaniskt förvirrad, och det är mycket dolt och förädiskt.

T.ex:

Jag råkade krossa en glas en natt för ett år sen, och sopade upp allt, förstås. Nästa dag när jag gick upp sa hon att hon hade "gått hela natten och sopat upp glassplittret".

Eller, på psyket för ett år sen. En asiatisk kille låste in min mp3-laddare i ett skåp. Jag frågade efter den senare och min mamma som var där, sa "-det jag var JAG som la den där". (Hon skulle inte ens kunnat det.)

Sen när vi skulle gå ut, sa hon "-ta av dig MINA örhängen". (Som jag har hade haft på mig ett halvår, och definitivt äger.)


Det här är alltså ALLTID det jag upptäcker/inser när jag blir insiktsfull ang. sammanhanget som i själva verket definerar min upplevelse, men jag blir mer rebellisk än paranoid..

Mamma gick in i mitt rum en morgon nyligen när jag precist vaknat. Jag mådde betydligt bättre än vanligt, jag kände en intensifierad närvaro och "hel" jagmedvetenhet. Grejen är att jag på avstånd KÄNNER hur hon kommer mot mig i mitt rum.. Jag har alltså här precis vaknat, för kanske 15 sekunder sen.. och har inte riktigt separerat mig från drömstadiet. Det intressanta är det jag säger när hon börjar prata med mig om något, jag säger nämligen "-släpp", "släpp mig".. flera gånger, (och känner mig återigen "fasthållen" i min verklighet), tills jag kommer på mig själv med det jag säger.

[Morningstar]

---

[SportFilosofen]

Är vi alla sadister som skrattar när Kalle Anka får ett städ i huvudet? Eller när vi ser en film där en bebis springer och hoppar i poolen men missar och slår sig i marken istället?
Vad är det som gör filmklipp där människor (eller tecknade djur) slår sig 'roliga'?

Är det för att man i de flesta fall anser att dessa människor inte lider längre och därför skrattar åt att något så absurt hänt dem?
Är det för att man inte upplevt samma fall av smärta och inte kan koppla det till sin egna erfarenhet?

Hjälp mig.  :)

Vi har alla slagit oss. I sann analytisk anda vill jag hävda att vi genom komedin får ett fritt spelrum att hantera den ångest som det traumat medför. Vi har så klart minnet av en traumatisk, kanske farlig händelse med oss, vi skrattar för att avdramatisera den.

Vi skrattar alltså för att vi känner igen oss och för att skrattet ger oss en möjlighet att lägga händelsen bakom oss. Detta förefaller ju endast funka om händelsen som visas är lagom dramatisk. Om Kalle med skruvstädet i huvudet skulle få skallbasfraktur och blod och hjärnvätska som sprutade ur varenda upptänkligt hål i skallen så skulle nog inte lika många skratta.

[Åkes granne]

Människan var vissa grundläggande metafysiska kroppsdelar.


Divina Commedia är moralens livlina; för att universum ska fortsätta sin expansion. Moral är handlingen i viljan att bevara sanningen. Men det skadar inte att sikta högt.

[syfilis]

Är inte snubblingen, misslyckandet, det ömkliga och patetiska, en bild för det som vi hela tiden upplever i våra liv? Försök till bragder och uppnående av mål där vi uppslukade av själva idén inte noterar de minsta, jordiska hinder som sedan får oss att falla pladask? Är det inte blottad fåfänga och bristen på självdistans som blir det komiska när plötsligt utan att fatta hur det gick till, plötsligt sitter på pottan?

Igår kväll var jag bekymrad, ja, så att säga tyngd, av det som alltsom oftast verkar besöka den moderna människan; livets meningslöshet, dess fragila struktur och bottenlösa eventuellhet, idéer som hela tiden kan slås sönder med ett "men öhh.. varför då?"

Bestämde mig slutligen hur som helst för att gå en kvällspromenad (efter flera "men öhh..varför då?"), och hann inte gå mer än tvåhundra meter förrän jag snubblade på trottoaren och slog sönder händer och knän. Mobilen flög i backen. Hörlurarna drösade av skallen. Söderborna sippade rosé och absolut ingen skrattade. Utom jag (mycket diskret), som precis slungats ut ur mitt egocentriska hamsterhjulsältande och plötsligt kunde dingla med benen i ett mycket vidare perspektiv.

För är inte det komiskt? Är inte det en skinande poetisk metafor för hur det går till, med livets ups and downs som känns så överväldigande för stunden, våra seriemisslyckanden och våra ständiga felbedömningar? Jag snubblande inte för att jag var dum i huvudet, utan för att jag i den stunden hade tankarna i det blå och inte kunde urskilja vad som i den sekunden var viktigt. Misslyckandet är en viktig aspekt i kartläggningen av mänskligt beteende och komiken är ett optimistiskt sätt att belysa det utan att låta det bli överväldigande.

Bloopers med djur är ju exemplariska i detta. Att vara så uppslukad av sitt Ambition och sin egen Viktighet att man glömmer att isen är hal, att marken tar slut, att vägen svänger…, är en fantastisk gestaltning av en charmig omdömeslöshet.

[Ranchi]

.

[Zokrates]

För det har vi lärt oss bla, genom vår skapelse "TV"

Eller varför inte bla, tecknade serier?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a ... lleryFlash