Personliga PROBLEM

[Åkes granne]

Vad är det politik handlar om? Jag menar.. VÅRAN INRE OSÄKERHETS FELSLUT endast.

Jag försöker genom "doften" FRAMFALLA en VISS "effekt" (min egen självföraktande djupa depression för ett år sen's minnen. . -det lalliga och uppspelta/tvångsrebelliska) -det går inte att "lura" universum så; det ÄR.

Att FULLFÖLJA CYKLICITETEN är alltså att "kontrontera" det TIDIGARE "anspråket", så som det är. Beter mig pinsammare än ni kan ana. Vet inte hur jag ska fly härifrån.

Min lillebror är alltså så hatisk, blockerad och livsrädd eftersom han assimilerar mitt närvarobudskap -utan att FÖRSTÅ SITT INDIVIDUELLA SYFTE; utan tror bara att jag "har rätt"..

[Mamma]

Magica, jag tycker inte om att du projicerar dina egna förutfattade meningar på Åkes granne, om vad du tycker är korrekt tänkande och kännande, "normalt" osv. Att du påstår att Åkes granne mår dåligt är ju inget annat än förtryck och mobbing. Du kanske inte förstår vad hon pratar om, förmodligen är det så, eller hur? Och då är det lätt att sätta stämplar på folk, när man själv har noll koll. Du borde lyssna mer och prata mindre.
Åkes granne är en stor konstnär som jag skulle kunna säga att du har mycket att lära av om jag inte visste att du är oförmögen att inkorporera det mesta som överskrider ditt new-age for dummies-häfte.

[Zokrates]

Du kanske inte förstår vad hon pratar om,
.

Hon? Jag som hela tiden trott att det var en Han!

Tycker att det vilar ett tungsinne över dennes problem, eländigast av alla, men samtidigt uppvisar Åkes granne en överlägsen självinsikt som inte kan tyda på annat än en stor begåvning.
Dennes livsåskådningsproblematik är intressant att ta del av, men nog fan skulle jag inte vilja vara i dess närhet.

[magicadehex]

Mamma.. Tack för att du visar mig hur jag aldrig nånsin vill bli.

[Dividend]

Tycker nog att Åkes granne är väldigt tydlig egentligen, du återkommer ju hela tiden till det. Att du känner dig konstig och har en plågsam känsla av att inte kunna nå ut eller kommunicera med andra.

Vem sjutton här kan kommunicera bra då? Du håller dig utan personangrepp, stavar bra och det finns folk som fattar vad du vill ha sagt, t o m när du kreativt hoppar mellan ämnena.

Och att vara konstig eller annorlunda är bra, alla är olika även om de vill vara som andra. Ofta gäller bara att acceptera att man är unik nån gång.

SKriver inte detta för att vara snäll, utan helt enkelt för att du kanske inte tänkt på det viset?
Det ordnar sig...

[Dividend]

8u

[Åkes granne]

Jag känner mig definitivt inte konstig, osv. Aldrig någonsin; bara när jag fått neuroleptika, osv. Jag har en fobisk inställning till andras tro om mig; jag ringde en advokat jag träffade på psyket för ett år sen -och hon trodde att jag mådde dåligt -jag gjorde ju det för att hon sa det. Precis som poliser, osv. "-Nu ser vi att du mår dåligt" -är livrädd för att bli assisterad. Sådan ser ISOLERINGEN ut. Jag vet för mycket, och pendlar i självbilden ang. kärleken till andra människor.


Man får inte göra någonting. Är DETTA ER STÖRSTA VISION om "samhället"?

Jag överbevisar mig själv nonstop för att ni ska förstå relativiteten.

Ville vi att det skulle bli såhär? Vi tror så mycket att vi kan vet allt om andra -men vi är alla samma människa, vi lever dubbelliv. Är det inte uppenbart vid det här laget?

Det här är bara tragiskt. Titta er omkring -detta handlar om OSS.

Jag har alltid känt mig som en dålig människa -jag får aldrig fullfölja min "död" inom mig själv -eller är det här i detta tomrum jag alltid varit? Nej. Jag är inte mig själv. Alla ska bara "skydda" mig med "hjälp". Hatar alla "signs" eftersom VI ALLA inte hela tiden KOMMUNICERAR NATURLIGT genom dem.

Jag blev bara så jälva frustrerad för någon timma sen, när neuroundersökningen jagar mig. Jag sa från början -första samtalet att jag inte ville detta, utan tvingades av mamma, för att jag skulle bli FRISKFÖRKLARAD -inte ett objektifierad offer/psykfall, osv. Jag ÄR vuxen -man kan inte uppleva det annan än i en metodik. Jag vet inte vad jag ska göra.

Fattar ni inte att det är KÖRT. Detta HÅLLER INTE. Det finns inga "familjer" -jag älskar inte min lillasyster "mer" än någon annan t.ex.

Fattar ni inte att er biologiska familj är era största FIENDER.

Hur många är det som känner SÅHÄR? Hur tror ni att detta känns -jag är INGENTING -jag står utanför allt, inte på ett flummigt sätt, utan MENTALT -jag förstår för mycket, och faller hela tiden ner i min egen varggrop.

Detta ÄR slutet på ILLUSIONERNA. Titta er omkring. Jag menar allvar.

[Åkes granne]

Jag pratade med pappa lite igår. Frågade vad lojalitet var. Har alltid haft en inre sorg över att han inte är en "filosof", i alla fall.. råkade hitta ett "brev" han skrev till mig när jag fyllde 19 i vintrar. Han skrev det på bussen -över allt det ansvar, osv. -han av sitt hjärta ville ge mig, och vad det "innebar" (extremt töntigt), osv. Visade det för honom.. han blev nervsjuk som vanligt "-jaja, alltså.. ibland skriver man saker man ångrar".

"-Det måste du förstå.." osv.

Vad är det jag ska FÖRSTÅ? Alla säger detta jämt till mig. Det är inte SANN kritik. Det är ett BEDRÄGERI. Inga pratar ju om DERAS inre liv -det gör jag hela tiden. Jag ÄR här. Var är du?

[Skogsälvan]

Vi tror så mycket att vi kan vet allt om andra -men vi är alla samma människa, vi lever dubbelliv. Är det inte uppenbart vid det här laget?

Är det inte läge då att du, om du hyser den inställningen, förlikas med din mamma?

Fattar ni inte att er biologiska familj är era största FIENDER.

Nej, men jag hyste den inställningen några år. Sedan ser man klarare. Det går utmärkt att lära sig förstå att den subjektiva omtanken ibland får ett motsatt resultat. Jag tycker att det är sundast att fokusera på tanken.

Det är du själv som gör dig illa - sabbar rum för att se dig i spegeln, låter en tampong sitta i jättelänge trots att du rimligtvis inser att det är skadligt osv. Du pallar inte kramar. Pallar inte omtanke. Men det positiva är att det går att ändra på!!!! Kom ihåg det för guds skull.

Det finns inte en chans att du kommer få mig att sitta här och medömka, bekräfta din bild med negativitet även om vi skulle kunna förenas i den, dvs. skapa samhörighet i avståndstagandet. Det är inte en bra väg att gå.

En gång för alla: VAD vill du? Dö och döda och rädda världen och hitta närhet och ta avstånd, plåga dig själv och skylla på andra, vill ge kärlek och föraktar den (utgår från dina skriverier)? Ta dig samman! Livet är en dans på rosor, sköna blad, dofter, färger och taggar.

För tydlighetens skull frågar jag igen - vad vill du? Försök gärna svara på ett begripligt sätt för det vet jag att du kan om du anstränger dig. Att du talar om att alla heter Maria eller avbryter en mening med att skriva solen med stora bokstäver blir inte begripligt... ja, inte för mig iallafall. Jag antar att du har ett syfte med dina inlägg och jag tycker att det verkar som du skriker att du vill bli förstådd, eller misstar jag mig?

[Åkes granne]

Jag har redan klartgjort, inte bara för mig, utan för kollektivet -vad vår vision är -vi tror att vi redan har den -i det naturligt transcendentala, men det är inte det här. Så här har det ju alltid varit -men vi BYGGDE faktiskt något då. Hur blev det egentligen?

Det är ALLT DETTA -upplevt. Alltså det kroniska struktutertänkandets omvändning. Det är bokstavligen som att vara under vatten och samtidigt vidröra den bråddjupa ESTETIKEN mellan döden och överlevandet -läs mina inlägg om min "transcendentala" upplevelse. Ni tror kanske att det är detta jag menar -alltings ingenting identifierat.

Tänk typ Vanilla Sky och Eternal Sunshine Of The Spotless Mind -fast universellt, som "något annat". Början OCH Slutet.

En fråga: Är det någon som testat syrgaspatroner som man köper i järnaffärer? Och vad händer, osv?

[Skogsälvan]

Dessvärre förstår jag inte svaret på mina, som jag upplever konkreta frågor. Finns det någon som kan översätta? Such? Jag är faktiskt genuint intresserad av vad som avses!

[Åkes granne]

Jag vet att min "karma" är att jag försöker förstå att jag är precis samma som andra. Vilket är det budskap jag hela tiden försöker överföra på massan. Oftast är det så att jordiska människor VÄGRAR erkänna det -eftersom detta anses göra intrång i deras personliga värde som människa, och "unik".



Hur gör man för att hantera tillståndet av distanserad manisk identitets-besatthet, överskuggad av kronisk övertygad uppgivenhet?

Jag vill hitta tillbaka till mina värdekällor i min själ. Men till det avancerade nya, den raffinerade jordiska orädslan. Man ska aldrig försöka "lära sig av de andra" som det kallas, och förlora sin evolution, bara för kärlekens skull. Då tror man att man "haft fel"; och förlorar SJÄLENS personliga ansvar -inom en hänsynslös lögn om en lögn.


Såhär: Den stora SKULDEN jag har är att jag ofta utmålar mig själv som "intelligentare" än andra -och detta budskap överför jag DUBBELT på min relaterande omgivning; alltså mytiskt. Jag har min identitet i vetandet (som alla andra) -och försöker upprepat att "äga" mig själv, vilket är patetiskt eftersom jag inte kan något annat; jag snarare försöker ljuga för mig själv och "testa" att besitta allt det som INTE ÄR DEN JAG ÄR. Alltså: Jag föraktar mig tragiskt över den tron jag satt mig på -men tror inte att jag kan något annat, tror att den är den miserabla, besatta människa jag är. Samtidigt generas jag över att jag vet att alla vet -och att detta är ett dött lopp. Det jag menar är att jag hatar att jag lätt kan överglänsa andra mentalt; bevarar min spontana repertoar som en maktresurs -eftersom jag tror att allt jag fattat och assimilerat kan vara till användning. Jag skulle bli HELT vilsen om jag tappade mig själv genom GLÖMSKA. (Eller -är det, det jag ska göra? Men då blir det ju även en viss själslöshet?)

Detta är självföraktet och upplevelsen av att bara var ALLT DET MAN INTE ÄR (eftersom "alla ljugit".) Sanningen: Egentligen KAN inte ens det mänskliga ordet vara en lögn; även om människan tror det -skådespelet är alltid VERKLIGT, även om vi praktiserar skämt och inövade tricks och snobbismens påhitt. (Tänk efter varför!)

Känner att hindret/blockeringen för att NÅ ANDRA är mitt intellekt -men bakom finns ingenting -TROR JAG själv!












Tänkte på en annan grej som jag nyligen pratade om: Det ROTADE EXISTENSIELLA HATET ligger (förstås) i att vi tror att vi "måste" göra saker; att vi måste gå genom lidandet för att uppnå frihet. Jag kanske t.ex. vill träna för att uppnå vissa hälsomässiga & estetiska effekter -men jag blir DEPRIMERAD och filosofiskt RETARDERAD av det! Eller hur?

Världen känns så jävla LITEN för mig -vilket förlamar och begränsar min tro på mig själv oerhört! Jag vill INTE SE NÅGOT AV DETTA. Jag är inte ett dugg "nyfiken" på embalaget kring instrustrin; och blir förolämpad av av det förgångna sensuella. Jag vill känna avsikterna BAKOM konstruktionerna. Själva syftet med saker jag ser -på ett existensiellt/själsligt sätt -och inte i ett utbildningssyfte.

Hmm.. varför fattar jag aldrig?



Jag vill som sagt att det ska komma fram att jag inte är smart -samtidigt som allt jag inser/kommunicerar är personligt. Jag har tappat alla "talanger" jag haft; upplevelsemässigt. Jag kan t.o.m. bli rädd för att andra ska "förstå" att jag "köpt" teorier från böcker t.ex. Men samtidigt är det när det gäller saker som jag JUST HAR FATTAT SJÄLV. Jag läser inte mycket alls egentligen; och ingenting är genuint.


Detta håller inte längre. Jag tänkte just skriva att det handlar om MIG -men det gör det inte ---- det handlar om OSS ALLA -och; det håller inte längre. Vi MÅSTE förstå detta! Det är asjobbigt, verkligen, men..

Ska jag slösa bort mitt liv helt -gå och dö? Jag har ju insett sanningen bakom TIDEN. Skärp dig vill jag säga. Vad är det med mig?


Jag föraktar mig som sagt oerhört för att jag inte KÄNNER ÖMSESIDIGHET av djupare sort (men samtidigt opersonligt/mänskligt) -- jag är totalt frånkopplad människor jag är i samma rum som. Jag ÄR död -och det tycker jag är pinsamt personligen. Om jag inte begagnar mig av mitt överdriva självförtroende och illusoriska behovlöshet -ånyo.


Jag orkar inte..

[Minded]

Kontexten - upplevd eller verklig - är det rum som konstant omger oss alla. Är det som utövar sin riktning, kraft på oss alla, precis som gravitationen - eller frånvaro av denna. Fasförskjutning (upplevd) gentemot omvärlden, känslan av att faktiskt inte passa in.

Den mening saker och ting har är den vi tilldelar dem. Eller bara upplever av dem.

En del av mig lät sig tämjas av omvärlden. Av verkligheten, faktiskt. För omvärldens eller för min egen skull? Eller så var det ett erkännande av mig själv som en faktisk del av kontexten. Eller så var det ett erkännande av mig själv som icke kännande av rätt teknik för det jag ville. Jag vet inte om det är mäktigare att säga något, eller att göra det.

[Åkes granne]

Måste bara anteckna ett monologisk scen som min mamma framförde till min lillasyster ca 3 minuter ago:

"-Om det är någon som är äcklig så är det du, Hanna. Du som skulle kunna vara en elegant och tjusig tjej."

[Åkes granne]

Mamma går och pratar med sig själv hela tiden annars -BJUDER IN oss i sitt egen "självuttryck/romantik" -det är nästan ett övergrepp, så upplever vi andra det i alla fall. Hon mår ju inte bra av det, hon fattar inte vad hon gör.

Man likson känner hur hon TAR PÅ OSS bara man är i närheten. Hon upplever ju att hon inte kan uppleva sig själv förutom genom oss; som "verktyg" i relaterandes sökande efter döden /genom kris.