Inläggav Justin Case » 10 jun 2008 05:25
Boktips för djuretik:
David deGrazia: "Taking animals seriously"
deGrazia argumenterar för att det är alltför svepande att säga att "djur har rättigheter". Han håller med Singer om "lika hänsyn till lika intressen", men menar att mycket få djur har tillnärmelsevis lika starka och lika många intressen som människan. Han betonar att det finns mycket olika höga grader av djurförtryck beroende på hur starkt lidande (och/eller ofrihet, tvång etc) djuret i fråga är kapabelt till (och fås att känna). Att ha ihjäl insekter är t.ex. enligt deGrazia troligen helt okej då många olika saker talar för att insekter inte kan känna något, medan mycket lite talar för att de kan känna något. Att ha vissa reptiler i bur är inte självklart djurförtryck då de inte tycks ha något nämnvärt behov av stora ytor, medan det är djurförtryck att ha däggdjur i bur, t.ex. Osv.
Nordins argument är inte helt enkla att vederlägga. Mot liknelsen med nazister och judar skulle han nog invända att det vi tycker är så speciellt och fantastiskt med människan är allt det som mänskligheten kan skapa - stor konst, vetenskap, dikter etc - och det faktum att alla människors hjärnor har denna högstående "funktion" - är vad som gör människan mer värd än djuren, även om en del människors hjärna på grund av skada eller arv "inte har den funktionen förverkligad" eller hur han nu uttrycker det. Nordin kanske skulle hävda, som svar på liknelsen nazister-judar/människor-djur, att det är det faktum, att judars hjärnor inte har mindre högtstående funktioner (förverkligade eller inte) än andra människors hjärnor, som gör att judar har samma värde som andra människor. Däremot har alla människors hjärnor "funktioner (om än hos vissa "icke-förverkligade" sådana) för" högre kultur än vad något (ickemänskligt) djurs hjärna har. Därför har alla människor lika värde, och varje människa mer värde än varje djurs. Tror jag att Nordin skulle säga.
Den synvinkeln tycks mig utgå från att det finns något sätt som det är "meningen" att en människohjärna ska vara funtad på / bete sig på, och att om och endast om en given hjärna var "menad" att vara funtad / kunna bete sig på det sätt som vi tycker gör människan så fantastisk som art, har den hjärnans innehavare mänskliga rättigheter, även om vederbörande inte i praktiken kan bete sig så som det var "menat" att hon/han skulle kunna bete sig.
Enligt evolutionsteorin finns det inte någon mening med något av de fenomen som förekommer i biologiskt liv i naturen, och alltså inte heller med människohjärnan, utan det bara verkar som om det fanns en mening, eftersom alla mutationer som inte fungerat lika fantastiskt sållats bort av evolutionärt tryck.
Om man tänker sig att denna "menadhet" hos en människohjärna, som gör den till en människohjärna, utgörs av det sätt på vilket någon eller några andra människor (t.ex. vi som diskuterar det här, eller "större delen av mänskligheten") anser är meningen att en människohjärna ska vara på, kan man undra varför inte t.ex. en sinnesförvirrad människa, som på allvar tror att det är "meningen" att hans/hennes hund ska kunna skriva dikter och skapa annan typiskt mänsklig konst och kultur, ska ha rätt att definiera sin hund som innehavare av samma värde som människor, enligt Nordins logik, och t.ex. få barnbidrag för sin hunds valpar m.m. För att undgå sådana implikationer måste Nordin utesluta vissa människor från den grupp människor som ska anses ha rätt att definiera vilka varelser som ska vara värda hur mycket. Därifrån kan steget tyckas vara kort till nazism. Eller kanske inte! Vi låter ju inte gravt förståndshandikappade rösta, göra sina röster hörda i politiken, påverka på andra sätt. Varför skulle då deras eventuella åsikter om värde ha betydelse för vilka varelser som faktiskt har värde? En viss elitism på basis av hur mycket "våra hjärnfunktioner för den för människor typiska högtstående kulturen är förverkligade", d.v.s. en viss elitism på basis av människors hjärnfriskhet, intelligens, förnuftighet, måste tillåtas definiera vilka som ska komma överens om moralen, om en sund moral ska kunna överenskommas. Men då är det å andra sidan inget som hindrar att en majoritet av mänskligheten utropar sig till "de enda som är friska nog att få definiera moralen" och sedan förvägrar alla gravt förståndshandikappade några som helst rättigheter. Eller höjer rösträttsåldern till 50 eller något annat vansinnigt.
Om man ska utgå från att en människohjärna är "menad" att vara på ett visst sätt, kan man alltså inte luta sig mot hur saker och ting är, och kanske inte heller mot vad någon viss grupp människor eller vissa grupper människor anser. Och då är frågan vad man ska luta sig mot. Människovärdet tycks då bli en ren smakfråga. Och det är nog det Nordin outtalat anser att vi bör låta det fortsätta vara (för det har det kanske alltid varit). Det är kanske ingen vidare övertygande ståndpunkt för den som vill ha en logiskt korehent moral.
Hur det än är med det, tror jag att det är rätt att dra en skarp moralgräns mellan alla människor och alla ickemänskliga djur av ett annat skäl än det Nordin argumenterar för. Mänskligheten är idag själv ett hot mot sin egen överlevnad. Det problemet måste åtgärdas snarast. Eftersom endast människor kan åtgärna problemet, och eftersom människor blir mer benägna att lösa mänsklighetens problem om de mår bra som individer, och eftersom människor mår så bra som de blir behandlade av varandra, är det rimligt att vi behandlar varandra bättre än vi behandlar djuren (i de fall då dessa två alternativ är oförenliga med varandra). Mänskligheten kan skapa oändliga mängder lycka om och endast om hon överlever de närmaste hundra åren. Därför är det oändligt mycket bättre att - om så bara litegrann - minska risken för att mänskligheten utplånas någon gång det närmaste århundradet, än det vore att få alla människor att snarast möjligt sluta förtrycka djur. Dessa två alternativ är sannolikt oförenliga med varandra. Därför bör människor ges oändligt mycket högre värde än djur.
Men ger det resonemanget att även gravt förståndshandikappade människor bör ha rättigheter? Jag tror det, för det skulle bli så mycket bråk om den frågan om man hävdade något annat, och bråk ökar generellt risken för att mänskligheten tar kål på sig själv på ett eller annat sätt. Att ge samtliga människor samma rättigheter oavsett förståndsförmågor är nog bättre för mänsklighetens överlevnadschanser än vad en mer nazistisk ideologi vore. Detsamma kan dock inte sägas om djurförtrycket. Tvärtom skulle ett ökat motstånd mot djurförtrycket (t.ex. en ökning av andelen djurrättsmotiverade veganer till 10% av västvärldens befolkning) innebära fler, snarare än färre, uppslitande gräl mellan veganer och köttätare, fler militanta veganer, fler minkutsläpp m.m., än idag. Sammantaget skulle det nog minska mänsklighetens överlevnadschanser en aning, och redan en aning är för mycket för att kunna rättfärdigas, eftersom mänskligheten och endast mänskligheten om och endast om den överlever kan skapa oändliga mängder lycka i framtiden. Vill man hårddra den här synvinkeln kan man argumentera för att det rentav är fel redan att äta vegankost offentligt, eftersom redan det kan fungera inspirerande och öka antalet veganer, vilket som sagt indirekt kan öka mängden konflikter och äventyra mänsklighetens överlevnad i onödan. Dock måste hälsoaspekter och miljöaspekter vägas in, och det ger nog att en till stora delar vegetabilisk kost ändå är att föredra framför hamburgare och flintastek varje dag. Vad som är viktigt att skippa är kanske snarast djurrättsargumenten.