J R Auk skrev: Algotezza skrev:J R Auk skrev:
Fast nu slängde du in empirin där. Det jag menade var att enbart det tänkta inte ger oss mycket till grund.
Vi kan väl inte tänka utan att det är något vi tänker och det vi tänker är väl hämtat ur empiri som vi "brutit" ner, så att tänkandet innebär att syntetisera med hjälp av dessa förnimmandets "partiklar". Något rent substanslöst tänkande kan väl inte finnas?
Fast det är ju precis vad Kant gör, alltså inte tänker utan empirin, men menar att det finns begrepp utan att de svarar mot empirin. Vilket Hume inte menar på.
Ja, med "förnimmelsepartiklarnas" (som jag talade om tidigare) hjälp är det fullt möjligt att bygga upp "syntetiska" begrepp som i sin helhet ej motsvaras av något i den gängse "utifrån kommande" empirin. Och det är väl vad Kant gör. Hume är lite för fyrkantig i sitt tänkande.
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Ja jag ser det som så. Kausalitet är inte det som tvingar i mina ögon, materien håller lagarna och inte lagarna materien, om man vill anta en materiell syn vill säga, annars kan man tänka annorlunda.
Materian och de lagar som "styr dess kombinationsmöjligheter" (eller vad det skall kallas) existerar i ett slags symbios: den ena kan ej finnas utan den andra; det kan inte finnas några från materien "frigjorda lagar", ingen från alla slags lagbundenhet fritt existerande materia.
Då verkar vi dela liknande synsätt.
Det låter ju bra...
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Einstein skapar ju reversibel empirisk kausalitet också med sina teorier. Även om han säger att det är praktiskt närt nog omöjligt. (har inte stenkoll på det där)
Vad med termodynamikens andra lag som definierar "tidens pil"?
Que?
Att tidens "gång" innebär allt högre entropi = vi "går" mot kaos. Tiden går i den ökande entropins riktning, så att säga. Så kan man definiera tidens irreversibla "riktning", dess "pil".
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:
Nu hänger jag inte med vad du frågar, eller menar.
Sinnena "noterar" ju sina förnimmelser i något som kallas sinnesminnen som sedan "töms" i medvetandet och blir tolkat och medvetet upplevt. Därför är det några tiondelars av en sekund fördröjning mellan att något når våra sinnen och blir medvetet. Vi lever alltså i ett "förskjutet" nu. Vad man skulle kunna göra är att försöka dekonstruera fram det "rena otolkade förnimmandet", "gå bakåt" till vad som händer "när ljuset når ögat"... Vi skulle kanske nå det nyfödda barnets oceaniska upplevelse av omnipotens och att vara ett med allt... Den upplevelse många vuxna strävar efter med hjälp av t.ex. meditation och droger. Babyn är spontanhög tills föräldrarna med språk och omsorger "plockar ned den" på jorden...
Tolkning innebär ju att jämföra med tidigare upplevt och dess kategorier. Världsbilden/ bilden av världen växer fram successivt hos det lilla barnet. Det lär sig skilja mellan "jag" och "det", inte minst via språkets kategorier och de socialiserande språkspel det deltar i.
Intressant tanke, har aldrig hört någon kalla det, eller i och för sig tala om "det", sinnesminnen förut.
Sensory memory är den engelska termen. Jag har översatt den till "sinnesminnen", omedvetna "förminnen" som snabbt töms och förnyas ständigt...
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Om det är en hint om kritik så tror jag att jag förstår vad du menar, satt o tänkte i de banorna tidigare idag. Alltså, att det kanske inte är kategorier, kanske är vi bara omedvetna om många basala förnimmelser. Men då blir det en fenomenologi av Kant och kritiken (Kants) består, även om den inte har samma metafysiska anspråk då.
Ja, sinnesminnena är ju något vi inte har medveten tillgång till. Kunde vi dekonstruera oss dit skulle vi kunna få en bättre bild av tinget i sig.
Nån idé om metod?
Separera bort all tolkning och förståelse av det vi upplever, betingade av minnes- och igenkänningsförmågan: vad får vi då fram?
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:
Men varför skulle den göra det? Kanske den abstrakta matematikens värld, men den är ju idel symbolik (komplicera inte för mycket här då alla representationer rimligen är symbolik).
Annars så är det väl det som är poängen. Världen i sig kommer inte överensstämma med världen som den materiellt existerar. För materialiteten är ytan enbart. Det är mötet.
Men ta bort ytan och du får en ny yta att försöka tränga under. När vet du att "the botten is nådd"? När du gått varvet runt och är tillbaka där du en gång började din analys (av den s.k. "ytan")?
Förmodligen när vi slutar tänka i lager. Jag tänker som löken, till slut finns inte ett enda lager kvar, fast då inte heller någon lök. Kanske kan man med rätt metod få behålla den.
Ja, lökarna vill man gärna kunna fortsätta greppa! :lol:
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev: Logiken han använder sig av är simpel.
För att kunna placera den empiri som vi förnimmer och som vi menar på visar ett rum så måste vi redan ha ett rum, med dess riktningar fastlagda, för att det skall vara meningsfullt med delarna som vi identifierar.
För att vi skall kunna säga att vi har förnimmelser av successioner som talar om tiden, så måste vi redan ha en känsla av tid för att det skall vara meningsfullt att tala om successiva förnimmelser.
Logiskt enligt mig. Men logik är ju inte min starka sida, jag kör på estetik (vårat begrepp och inte Kants) för att bestämma vad som är logiskt eller inte. Det som tilltalar mig benämner jag logiskt. Och jag litar på att det som tilltalar mig är logiskt, vilket det ofta visar sig vara. Jag menar kan ju fan inte springa och kontrollera mig i allt jag tänker och dess relationer till varandra, då skulle jag aldrig ta mig någon stans.
Ja, så funkar väl de flesta som inte är analytiska filosofer, det som känns bra och som tilltalar en kallar vi logiskt, rationellt. Är det bra? Det obehagliga kallar vi irrationellt.
MVH
Algotezza
Hehe om det är bra avgörs väl rimligen av om man lyckas få känslan att svara mot det som förnuftet skulle instämma i efter att ha gjort en grundlig undersökning

Hur vet vi att "förnuftet" inte också bara är "en känsla"?
J R Auk skrev:
Jo det är ju vad jag tror, ungefär. Så därför anser jag att jag kan lita på min ingivelses logik i ganska hög utsträckning. Men precis som jag inte satsar allt jag äger på hästen vars namn ger mig goda vibbar så ger jag inte den logiska ingivelsen för mycket tillit om mycket står på spel.
Visst kan man känna efter ordentligt? För att nå tydlighet.
Introspektion, reflektion. Självmedvetenhet. Metaplan eller ej... Visst!
MVH
Algotezza