Humör

[Avantgardet]

Jag tänkte vi kunde ta och samtala om humör och hur man bör (ja, faktiskt) förhålla sig till detta.

Till att börja med hade vi behövt en definition. Det tycks i regel, och hos de flesta, menas att detta hänger ihop med känslorna, men för mig synes det lika sammankopplat med tänkandet. Att med tankar påminna sig själv om något, så att ett svagare eko av det vilket man påminner sig om upplevs, kan resultera i att man förmår bibehålla ett humör av något slag under en längre tid. Vi talar om att tappa humöret, som om det oåterkalleligt gått förlorat. Samtidigt vet vi allihop hur små barn som gråter hysteriskt kan, om uppmärksamheten riktas mot något annat, helt plötsligt (på ett nästan komiskt sätt) kan slå om i sin motsats - gapskrattet. Nåväl, så långt ett litet anslag, fyll gärna på där ni anser att jag missat något eller tagit fel.

Hur bör man då förhålla sig till humöret? Vilken vikt bör vi fästa vid det? Hur hanterar vi det, om vi överhuvudtaget ska hantera det. Någonstans blir detta en fråga om existentiellt ansvar men också om makt och anspråk på en viss situation.

Vad har ni för tankar kring humöret?

[Skogsälvan]

Tack för att du tar upp det här ämnet!  Min son är nu lite äldre (8 år) och distaheras inte så lätt längre alls när han gråter och skriker hejdlöst för att jag vägrar låta honom göra x.

Ja, jag vet inte hur man ska göra. Jag vill inte kväva känslorna han får. Vill framförallt inte för hans skull forma en lydig nickedocka, även om det naturligtvis hade varit enklare för mig. Jag säger lugnt och bestämt nej, förklarar varför. Ofta kastar han lite glåpord på mig och då säger jag att så där tilltalar du inte mig eller någon annan. Vi kan skrika (alltså han skriker, inte jag) eller prata om saken, men oförskämdheter får inte förekomma.

[Avantgardet]

Fan, synd att han är så ung, annars hade det ju gått att styra upp lite klass på spydigheterna, göra lite mer konst av det hela. Jag inbillar mig att det i mångt och mycket handlar om att aktualisera något annat än just det som "saboterar" humöret (vilket kan vara en föreställning, smärta, något yttre förhållande i den sociala situationen, eller vad som helst i den vägen). Flytta fokus. Men många tycker om att dröja kvar i sina dåliga humör, det rör sig om ett slags självrättfärdigande. Humöret skulle väl kunna sägas vara en bakgrund, och de motiv vi ser, tänker, upplever är genom denna bakgrund. Men skulle det verkligen vara bättre att, som Krilles t.ex. eller varför inte Dr. Pangloss, gå och slå i sig föreställningen om att allt är förträffligt? Lite som med väderleken kanske, och kanske bör det få vara så också. Men samtidigt har vi ju också alltid ett ansvar för oss själva och hur vi inverkar på vår omgivning, vilket också alltid är fullkomligt ömsesidigt. Så är allt som blir kvar av frågan en fråga om makt och ego? "Mitt humör skall råda för att jag blivit felfördelad!" (om jag skulle vara på dåligt humör) Och, "vad är det där för en ledsam typ, den där vill vi inte umgås med, den drar bara ned stämningen!" (om jag är på bra humör) Vi kan ju tänka oss många andra varianter förstås.

[Algotezza]

Humöret gäller väl hela människans stämningsläge, rubbet av tankar, känslor, fantasier, minnen... Själv kan jag inte praktiskt och konkret skilja dessa från varandra annat än i den abstrakta låtsasteorin. I praktiken är det en mental nebulosa i mitt inre. Gröt låter för substantiellt.

Gott humör, dåligt humör; humörsvängningar: vara dessas slav eller dess herre...

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Ja du , Avant... jag har jobbat på att utveckla ordförrådet hos honom också. Det är inte dåligt vilka verbala kängor han kan komma med. Nu menar jag inte i ligan "dra åt helvete!" Åh nej, här snackar jag saker som tar betydligt mer. Han har språket, känslan och den känslomässiga insikten. Jag har hjälpt till att utveckla dessa egenskaper. Jag tycker att det är helt begripligt och rätt att han ska få vulkanutbrott då och då. Men jag har också präntat in regeln om förlåtelse, vilken innebär att han inte alls ska be om ursäkt för att han blev arg, men om han hade sönder något eller var sårande under utbrottet.

[suchanother]

Du missar en poäng Skogis, humor ska inte alls användas som vapen.
Humor, ung som Algotezza sa, en avväpnande attityd.

[Skogsälvan]

Du missar en poäng Skogis, humor ska inte alls användas som vapen.
Humor, ung som Algotezza sa, en avväpnande attityd.

Oj, så klantig jag är...  :lol:

[suchanother]

Du är lite klantig men lite skön också.

[Ling]

Intressant det här med humör. Jag som jobbar med låg- och mellanstadiebarn får ofta ett sätt där jag kan påverka deras humör med hur jag förhåller mig till dem, alltså jag kan få dom att göra saker om jag visar ett humör som "passar" deras. Alla, eller ja i alla fall nästan alla är ju påverkbara av andras humör, varken vi vill eller inte. Så visar jag ett positivt humör med en gnutta allvar funkar det oftast med barnen, skulle man låta slinka in ett lite mer allvarligt eller negativt humör kan det bli som att stånga huvudet i väggen.

Med vuxna är det ungefär detsamma skulle jag vilja tro, åtminstonde när det gäller påverkan av andras humör.
Visst kan jag "tänka" bort dåligt humör, om jag vill, och om det inte är i fasen av extrem självömkan ( pinsamt men sant).  Sedan kan ju ett felsagt ord få mig ur balans, och i takt med tänkandet blir det ännu värre. Likaväl som ett gapskratt kan få alla endorfiner att dansa en polka runt i kroppen.
Men just det här är för mig det som gör dagen så spännande, den kan börja i vilken känsla som helst och sluta i en annan. Fast det är ju så klart min personliga känsla när det gäller humör  :)