Intrinsikala värden

Moderator: Moderatorgruppen

What Gives?

Intrinsikala värden

Inläggav What Gives? » 08 feb 2005 01:06

Finns det andra intrinsikala värden förutom lycka, tror du? Om ja, motivera gärna ditt svar.

Användarvisningsbild
MikaelP
Inlägg: 67
Blev medlem: 06 sep 2004 18:38

Inläggav MikaelP » 08 feb 2005 07:45

Kan ondska vara ett negativt intrinsikalt värde?
(Jag återkommer efter skolan...)

What Gives?

Inläggav What Gives? » 08 feb 2005 13:33

MikaelP skrev:Kan ondska vara ett negativt intrinsikalt värde?
(Jag återkommer efter skolan...)


Jag har funderat i liknande banor. Ordets definition (som jag förstår den) lyder att intrinsikaliteten är underförstått god. Det finns en språkfälla i begreppet kan jag tycka, eftersom det inneboende värdet alltså förväntas vara gott.

Jag har även funderat på ifall ataraxi kan vara av intrinsikalt värde, men tydligen är detta per definition instrumentellt och lär alltså slutgiltigen syfta till lycka.

Det är intressant att föreställa sig ett ord som beskriver ett inneboende värde som neutralt. Kanske finns det redan ett ord för detta, annars hade det varit intressant att konstruera det själv, men tyvärr är jag inte särskilt kunnig i affixering...

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 08 feb 2005 14:50

What Gives skrev:Finns det andra intrinsikala värden förutom lycka, tror du? Om ja, motivera gärna ditt svar.


Finns det något annat än lycka som är av värde i sig självt, menar du?

Om jag förstått frågan rätt söker du några slags ultimata värden, typ "jag vill blir rik för att..." och du undrar var någonstans rättfärdigandet tar slut. Är lycka det slutgiltiga eftersträvansvärda, eller finns det något annat?

MikaelP skrev:Kan ondska vara ett negativt intrinsikalt värde?


Du menar att ondska skulle vara något som man i varje fall, mer eller mindre per definition, måste sträva bort ifrån? Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att man "måste" söka sig bort från ondska och heller inte att strävan måste vara särskilt ultimativ. Man kanske beter sig som en riktigt skitstövel för att man mår bra av det.

What Gives skrev:Jag har även funderat på ifall ataraxi kan vara av intrinsikalt värde, men tydligen är detta per definition instrumentellt och lär alltså slutgiltigen syfta till lycka.


Det är ganska roligt att du skriver det WG. Sextus Empiricus ger många tips på hur man kan nå slutsatsen att man bör suspendera sitt omdöme, och hur sinnesfriden och lyckan - som genom ett under - därefter infinner sig. Tyvärr utelämnar han vissa mellanled... Men varför skulle vi egentligen bli mer lyckliga av att suspendera vårt omdöme än att vara riktiga dogmatiska svin? Jag tror sinnesfriden är räddningen för de rådlösa. De starkt övertygande "vet" ju redan vad som är rätt, så de är redan lyckliga.

What Gives skrev:Det är intressant att föreställa sig ett ord som beskriver ett inneboende värde som neutralt.


Ett sådant ord måste alltså uttrycka något som vi varken är beredda att sträva mot eller sträva från. Kalla det exempelvis för blarp. Vi vill varken vara blarp eller inte-blarp. Det är svårt att tänka sig ett sådant ord som alla skulle gå med på att ligger precis mittemellan det eftersträvansvärda och det icke-eftersträvansvärda.

Eller är det? Ta lycka till exempel. Om de blev tillfrågade skulle nog många hävda att de strävade efter ökad lycka. Men inte alla. En djupt religiös, asketisk, självplågande präst kanske hävdar att han strävar efter lidande. Men då kan vi naturligtvis hävda att han vill lida FÖR ATT [något annat], exempelvis bli lycklig (kanske rent av i livet efter detta). Vi har i så fall redan bestämt att lycka är, eller måste vara, det slutgiltiga eftersträvansvärda, så all strävan kommer slutligen att tolkas som lyckosökande.

Taoister menar att en lösning (i brist på bättre ord) är att bara ge upp och sluta sträva. Är detta en strävan? Det är snarare en olyckshändelse. En bäck som rinner nerför ett berg bara gör det. Den kan sägas sträva nedåt men det är ingen forcerad strävan. Att rinna nerför berget är heller inte något icke-eftersträvansvärt. Det bara är så och den bara gör det.

Problemet med intrinsikala värden tror jag är att vi ser dem som syften eller mål. Det är det sista "därför":et eller "för att":et. Tänk om det är så att lycka istället bara infinner sig - ja faktiskt som genom ett under - när vi inte strävar, dvs. när vi inte ens strävar efter att inte sträva. Orsak, verkan, syfte och ändamål är så fundamentala begrepp i väst att vi har svårt att göra oss kvitt dem. "Killing for peace is like fucking for virginity" var det någon som sa en gång. Jag undrar om inte "striving for hapiness" hör dit också.

Detta var ett långt svar på din fråga. Den (frågan) kanske tappats bort under det att jag delgivit min syn på saken, så jag passar på att upprepa den tillsammans med ett kortare svar.

What Gives skrev:Det är intressant att föreställa sig ett ord som beskriver ett inneboende värde som neutralt. Kanske finns det redan ett ord för detta [...]


Wu-Wei

§

What Gives?

Inläggav What Gives? » 08 feb 2005 16:37

hovnarr skrev:
What Gives skrev:Det är intressant att föreställa sig ett ord som beskriver ett inneboende värde som neutralt.


Ett sådant ord måste alltså uttrycka något som vi varken är beredda att sträva mot eller sträva från. Kalla det exempelvis för blarp. Vi vill varken vara blarp eller inte-blarp. Det är svårt att tänka sig ett sådant ord som alla skulle gå med på att ligger precis mittemellan det eftersträvansvärda och det icke-eftersträvansvärda.

Eller är det? Ta lycka till exempel. Om de blev tillfrågade skulle nog många hävda att de strävade efter ökad lycka. Men inte alla. En djupt religiös, asketisk, självplågande präst kanske hävdar att han strävar efter lidande. Men då kan vi naturligtvis hävda att han vill lida FÖR ATT [något annat], exempelvis bli lycklig (kanske rent av i livet efter detta). Vi har i så fall redan bestämt att lycka är, eller måste vara, det slutgiltiga eftersträvansvärda, så all strävan kommer slutligen att tolkas som lyckosökande.

Taoister menar att en lösning (i brist på bättre ord) är att bara ge upp och sluta sträva. Är detta en strävan? Det är snarare en olyckshändelse. En bäck som rinner nerför ett berg bara gör det. Den kan sägas sträva nedåt men det är ingen forcerad strävan. Att rinna nerför berget är heller inte något icke-eftersträvansvärt. Det bara är så och den bara gör det.

Problemet med intrinsikala värden tror jag är att vi ser dem som syften eller mål. Det är det sista "därför":et eller "för att":et. Tänk om det är så att lycka istället bara infinner sig - ja faktiskt som genom ett under - när vi inte strävar, dvs. när vi inte ens strävar efter att inte sträva. Orsak, verkan, syfte och ändamål är så fundamentala begrepp i väst att vi har svårt att göra oss kvitt dem. "Killing for peace is like fucking for virginity" var det någon som sa en gång. Jag undrar om inte "striving for hapiness" hör dit också.

Detta var ett långt svar på din fråga. Den (frågan) kanske tappats bort under det att jag delgivit min syn på saken, så jag passar på att upprepa den tillsammans med ett kortare svar.

What Gives skrev:Det är intressant att föreställa sig ett ord som beskriver ett inneboende värde som neutralt. Kanske finns det redan ett ord för detta [...]


Wu-Wei

§


Vi tycks tänka likadant. Kul!

Jag har lite svårt att acceptera lycka som slutgiltigt mål, eftersom det innebär en obalanserad strävan. Man tar inte hänsyn till negativa fakticiteter i tillvaron så länge man strävar efter lycka varför det tycks för mig innebära att inte se skogen för alla träd... Att jag tar upp ataraxi beror på att det stämmer väl överens med taoismens wu-wei.

Ska man då betrakta ataraxi/wu-wei som ett mål eller ett medel? båda tycks beskriva ett tillstånd av balans eller frid. Ett mellanläge som jag tolkar det. Kanske är detta ett mer "fruktbart" mål, eftersom lycka som slutgiltigt mål tycks vara lite som att fånga en hal fisk.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 08 feb 2005 17:21

Att jag tar upp ataraxi beror på att det stämmer väl överens med taoismens wu-wei.


Det tycker jag också.

Ska man då betrakta ataraxi/wu-wei som ett mål eller ett medel?


Snarare ett medel än ett mål. Jag betraktar det framförallt som en bakgrund. Vi kan inte beskriva bakgrunden till ett träd annat än genom att säga "inte trädet". Det går inte att be någon rita bakgrunden till ett träd utan att trädet ritas. Så när vi strävar efter en massa saker fyller vi bakgrunden med en massa ting som gör den mer och mer komplex och svårare att definiera. Till slut blir den det lilla, lilla utrymme som finns kvar mellan skogens alla grenar och när vi sträver efter att nå även detta växer det bara upp ett nytt träd som täpper till ännu lite mera bakgrund.

Om det inte finns ett enda träd kan vi inte uppfatta någon bakgrund. Om det finns för många träd kan vi inte heller uppfatta någon bakgrund. Därför "wu wei men ändå wu inte-wei", dvs. "handla utan syfte men handlå ändå". När vi funnit wu-wei måste vi kasta bort den så att den inte gror, växer upp och skymmer utsikten. Insikten bör inte hindra utsikten. :D

§

Användarvisningsbild
db
Inlägg: 238
Blev medlem: 22 okt 2004 16:27
Ort: Göteborgstrakten

Inläggav db » 08 feb 2005 17:39

What Gives? skrev:Ska man då betrakta ataraxi/wu-wei som ett mål eller ett medel? båda tycks beskriva ett tillstånd av balans eller frid. Ett mellanläge som jag tolkar det. Kanske är detta ett mer "fruktbart" mål, eftersom lycka som slutgiltigt mål tycks vara lite som att fånga en hal fisk.

Ett medel för att undvika lidande, uppnå lycka och skaffa sig kunskap och insikt som kan användas för att undvika mer lidande och uppnå mer lycka. Av psykologiska skäl kanske det inte fungerar att sträva för hårt efter lycka på samma sätt som det är kontraproduktivt att tänka "nu måste måste måste jag träffa rätt för att vinna tävlingen". Lycka och lidande är ändå intrinsikalt gott och ont.

Varaktig lycka är svår att nå av evolutionära orsaker men det kanske är som flygande människor. Människor kunde inte flyga och hade aldrig kunnat. Alla försök misslyckades och det tycktes fullständigt omöjligt. Leve den tekniska utvecklingen!

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 08 feb 2005 22:43

Anta att världen består av en miljon sadister och ett oskydligt barn. Om man torterar barnet till döds, kommer sadisternas lycka att öka mer än barnets minskar. Bör man nu göra det? Svaret är nej, skulle jag och de flesta med mig säga. I min mening är detta ett knock-down argument mot en radikal version av utiliatarismen.

I min mening bör vi inte tillmäta den lycka sadisterna får av att tortera barnet något värde överhuvudtaget, eller t o m ett negativt värde.

Lycka är något eftersträvansvärt i vissa situationer, men det är definitivt inte det enda värdet.

Användarvisningsbild
db
Inlägg: 238
Blev medlem: 22 okt 2004 16:27
Ort: Göteborgstrakten

Inläggav db » 08 feb 2005 23:28

Jag bjuder högre. Anta att vi har ett oskyldigt barn som med hiskelig lemlästning måste plågas till döds bara för att 15000 personer önskar ökad bekvämlighet.

Eller, nej, det behöver vi inte anta. Det är så det är. Det kallas biltrafik. Ovanstående inträffar tiotals gånger per år bara i Sverige. Alla deltar vi och alla tycker vi det är rätt på grund av just det utilitaristiska resonemanget.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 09 feb 2005 00:42

Ickeutilitaristen behöver inte säga att allt hos utilitarismen är fel. Det finns tre positioner:

1. Man bör alltid maximera nyttan
2. Man bör ibland maximera nyttan
3. Man bör aldrig maximera nyttan

Utilitaristen måste försvara 1, inte 2. Det räcker inte med att du lyckas etablera 2, utan du måste besegra varje motexempel som kommer upp. T ex måste du, om du tror på radikal utilitarism, hitta ett sätt att ta hand om det motexempel jag citerat (det var givetvis inte jag som kommit på det; hörde det på PrFil).

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 09 feb 2005 10:20

Som ett litet förtydligande i vad som kommit att bli en debatt om utilitarismen tänkte jag bara inflika att mina resonemang kring lycka inte hade så mycket att göra med BÖR som med ATT.

Jag menar att om vi ser en person sträva efter något och vi frågar oss varför han gör detta så faller det oss naturligt att likt en hackig grammofon svara "lycka". Varför plågar de en miljon sadisterna barnet? För att bli lyckliga. Varför vill vi ha ökad bekvämlighet? För att bli ännu lyckligare osv. Jag menar alltså inte att vi bör sträva efter maximerad lycka - jag menar att när vi ser folk sträva så förklarar vi det med lyckosökande.

Jag trodde det var det som menades med "intrinsikalt". Vem har ett bra svar på frågan "Varför vill bli lyckliga?" Tja... En bättre fråga vore kanske: Varför tror vi att vi ska bli lyckliga genom att sträva efter en massa saker?

§

Användarvisningsbild
db
Inlägg: 238
Blev medlem: 22 okt 2004 16:27
Ort: Göteborgstrakten

Inläggav db » 09 feb 2005 16:59

Stefan skrev:T ex måste du, om du tror på radikal utilitarism, hitta ett sätt att ta hand om det motexempel jag citerat (det var givetvis inte jag som kommit på det; hörde det på PrFil).

Det var ju det jag försökte. Exemplet med biltrafik visar att det inte alls är orimligt att mångas små fördelar kan väga upp fasansfullt lidande för någon annan, om de bara är tillräckligt många.

Kvar blir att just sadistisk lycka av någon anledning inte ska räknas. Varför då? För hundra år sedan var det ett starkt argument mot utilitarismen att den inte fördömer homosexualitet och onani. Är inte det här samma sak?

(Vad är PrFil?)

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 09 feb 2005 18:43

Det var ju det jag försökte. Exemplet med biltrafik visar att det inte alls är orimligt att mångas små fördelar kan väga upp fasansfullt lidande för någon annan, om de bara är tillräckligt många.



Nej, som jag försökte förklara etablerar detta endast att mångas små fördelar IBLAND kan väga upp fasansfullt lidande, inte att det ALLTID kan göra det. Alltid implicerar att det inte finns något motexempel, så du måste nedgöra varje motexempel. Det gör du inte genom att hitta på exempel där utilitarismen är intuitivt rimlig, utan genom att hitta något fel på de motexempel som ges dig.

Kvar blir att just sadistisk lycka av någon anledning inte ska räknas. Varför då? För hundra år sedan var det ett starkt argument mot utilitarismen att den inte fördömer homosexualitet och onani. Är inte det här samma sak?


Det här är däremot ett argument. Men, utilitarismen kan mycket väl fördöma homosexualitet och onani, om tillräckligt många blir olyckliga av att andra utför sådana handlingar. Ett starkare argument är det liberala argumentet att andra människor helt enkelt inte har med sådana saker att göra. Oavsett om de blir lyckliga eller olyckliga av att homosexuella har sex, så ska det inte vägas in i kalkylen för om man ska tillåta homosexuella att ha sex eller ej. Andra människor har helt enkelt inte med det att göra.

Sadism och homosexualitet skiljer sig oerhört mycket ifrån varandra. Homosexualitet är ett s.k. "victimless crime"(jag undrar om det inte var Mill, som förenade liberalism och utilitarism, som myntade termen, men är inte säker), medan sadism verkligen inte är det. Det är fel att förbjuda homosexualitet, eftersom det inte skadar någon, men rätt att förbjuda sadism, eftersom det verkligen skadar någon.

Sen är jag medveten om att utilitarismen i stor utsträckning varit progressiv. I många situationer är den vettig. Men i extrema situationer blir det klart att den inte kan vara den allenarådande etiska teorin, utan att den antingen måste överges eller kompletteras av andra principer.

Användarvisningsbild
db
Inlägg: 238
Blev medlem: 22 okt 2004 16:27
Ort: Göteborgstrakten

Inläggav db » 09 feb 2005 21:46

Stefan skrev:Nej, som jag försökte förklara etablerar detta endast att mångas små fördelar IBLAND kan väga upp fasansfullt lidande, inte att det ALLTID kan göra det. Alltid implicerar att det inte finns något motexempel, så du måste nedgöra varje motexempel. Det gör du inte genom att hitta på exempel där utilitarismen är intuitivt rimlig, utan genom att hitta något fel på de motexempel som ges dig.

Det är inget fel på exemplet du gav. I en värld full av sadister och ett oskyldigt barn är det rätt att, allt annat lika, låta barnet lida. Jag försökte göra detta intuitivt rimligt genom att peka på en analog situation där intuitionen är den motsatta.

Stefan skrev:Det här är däremot ett argument. Men, utilitarismen kan mycket väl fördöma homosexualitet och onani, om tillräckligt många blir olyckliga av att andra utför sådana handlingar.

Ja, men inte homosexualitet eller onani som sådan. I verkligheten fördömer utilitarismen sadistiska våldsdåd närmast universellt. Jag uppfattade det som att du inte tycker det räcker, utan att det är något fel på sadistisk lycka som sådan.

Stefan skrev:Ett starkare argument är det liberala argumentet att andra människor helt enkelt inte har med sådana saker att göra. Oavsett om de blir lyckliga eller olyckliga av att homosexuella har sex, så ska det inte vägas in i kalkylen för om man ska tillåta homosexuella att ha sex eller ej. Andra människor har helt enkelt inte med det att göra.

Många liberaler, däribland jag, motiverar detta med utilitaristiska argument.

Stefan skrev:Sadism och homosexualitet skiljer sig oerhört mycket ifrån varandra. Homosexualitet är ett s.k. "victimless crime"(jag undrar om det inte var Mill, som förenade liberalism och utilitarism, som myntade termen, men är inte säker), medan sadism verkligen inte är det. Det är fel att förbjuda homosexualitet, eftersom det inte skadar någon, men rätt att förbjuda sadism, eftersom det verkligen skadar någon.

Sadism ska inte förbjudas. Våldsbrott ska förbjudas, oavsett om de drivs av sadism eller något annat. I massor av fall skadar inte sadistisk njutning någon. T.ex. hämndscener i filmer och böcker och all annan sadistisk fantasi. Eller sadistiska handlingar i den utmärkta kombinationen med masochism, eller mot andra frivilliga mottagare.

Stefan skrev:Men i extrema situationer blir det klart att den inte kan vara den allenarådande etiska teorin, utan att den antingen måste överges eller kompletteras av andra principer.

Jag tror den håller. Men vi får se vart vidare diskussion leder.

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 10 feb 2005 01:42

Det är inget fel på exemplet du gav. I en värld full av sadister och ett oskyldigt barn är det rätt att, allt annat lika, låta barnet lida. Jag försökte göra detta intuitivt rimligt genom att peka på en analog situation där intuitionen är den motsatta.


En uppenbar skillnad är väl att bilisterna inte vill, eller som sämst är likgiltiga, inför offrets lidande, medan sadisterna finner lyckan just i offrets lidande. Vi kan acceptera att andra riskerar andra människors lycka i någon mån om vi vet att de kan få något gott utav det, men inte om vi vet att vad de söker är något som njutningen av att se oskyldiga offer liga.

Ja, men inte homosexualitet eller onani som sådan.


Utiliatarismen fördömer ingenting som sådant förutom icke-lycka, så det är inget konstigt med det. Vad som är konstigt är att om världen skulle bebos av människor som hatar homosexuella, så skulle det vara rätt att förbjuda homosexualitet, enligt utilitarismen. Detta är ytterligare ett starkt argument mot utilitarismen. Det spelar ingen roll att världen faktiskt inte bebos av människor som hatar homosexuella (om det nu skulle vara sann). En etisk teori måste vara korrekt inte bara i den verkliga världen, utan även i konstiga situationer vi kan tänka fram.

Stefan skrev:
Ett starkare argument är det liberala argumentet att andra människor helt enkelt inte har med sådana saker att göra. Oavsett om de blir lyckliga eller olyckliga av att homosexuella har sex, så ska det inte vägas in i kalkylen för om man ska tillåta homosexuella att ha sex eller ej. Andra människor har helt enkelt inte med det att göra.

Många liberaler, däribland jag, motiverar detta med utilitaristiska argument.



OK, nu talade jag om rättighetsliberalism, som inte är förenlig med utilitarism. T ex är Rawls och Nozick rättighetsliberaler.

Sadism ska inte förbjudas. Våldsbrott ska förbjudas, oavsett om de drivs av sadism eller något annat. I massor av fall skadar inte sadistisk njutning någon. T.ex. hämndscener i filmer och böcker och all annan sadistisk fantasi. Eller sadistiska handlingar i den utmärkta kombinationen med masochism, eller mot andra frivilliga mottagare.


Hur är ditt påstående att "våldsbrott ska förbjudas" förenligt med påståendet att

I en värld full av sadister och ett oskyldigt barn är det rätt att, allt annat lika, låta barnet lida.


För det andra har jag endast talat om sadistisk lycka som kommer av att skada OSKYLDIGA, inte om diverse sadomasochistiska lekar, vilket står helt klart från mitt ursprungsinlägg:

Anta att världen består av en miljon sadister och ett oskydligt barn.


Jag är här ointresserad av ev lycka som kommer från sådana lekar, utan fokuserar endast av lycka som kommer från att tortera oskyldiga. Det är i min mening absurt, minst sagt, att säga att sådan lycka ska tillmätas något positivt värde.

PrFil stod för praktisk filosofi.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster