Stefan,
Premiss 1: Hat är en känsla. (För alla x, om x är 'ett hat', så är x en känsla.)
Premiss 2: Hat kan vara riktat, mot en person, ett föremål, eller något annat. (Det finns minst ett x sådant att x är ett hat, och x är riktat mot...)
Slutsats: Känslor kan vara riktade. (Det finns minst ett x, sådant att x är en känsla, och x är riktat mot...)
Var ligger felet i detta argument? Det är logiskt giltigt, så du måste förneka en av premisserna, eller acceptera slutsatsen.
Premiss 1: "Hat är en känsla" = "En känsla är hat" är inte så självklar om man ser bortom den språkliga betydelsen. En känsla är en hormonutsöndring som inverkar på kemiska substanser och vidare till fysiologiska sensationer vi upplever. Då får vidare premiss två - som är beroende av premiss 1 - dåligt stöd: Den kemiska substansen kan vara riktad mot andra männsikor = fel. Det är vår uppmärksamhet som är riktad mot andra människor, och vi gör i samma stund intuitiva eller medvetet förnuftiga slutsatser om ett skeende.
Man säger språkligt till vardags att "hat är en känsla" och att man "riktar sina känslor", men detta säger inget om vad som sker, man måste skilja på detta annars blir det mycket konstigt om man ska försöka utröna hur saker hänger samman. Jag har försökt förklara (genom en massa text vid det här laget

) dessa funktioner hur de ordnar sig bortom vårt språkbruk. Jag kan säga att "jag tycker om att titta på TV" men bortom detta förenklade påstående är det en mängd funktioner som föreligger och som först är dolda. Man måste ifrågasätta de funktioner TVtittandet har för mig för att få en förståelse för processen. Detta är att gå bortom den språkliga betydelsen och söka filosofiska eller psykologiska definitioner av ett skeende. Om du slår upp ordet "känsla" i en ordbok så finner du mer eller mindre enbart en synonym, men om du slår upp ordet i ett filosofilexikon, eller frågar en filosof så får du en vidare definition och olika varianter på tillämpande. Så detta var mitt svar på din andra följdfråga. På din första följdfråga så vill jag göra om definitionen för att bli allmängiltig och inte utesluter några olika känslor:
Känslor är den underordnade reaktion som följer av vår förnuftiga eller intuitiva slutsats om ett skeende är av godo eller ej för det egna jagkomplexet En definition som ovan finner du inte i en ordbok utan det är min filosofiska definition av känslor genom att sätta dem i ett sammanhang.
Vidare kan vi sätta in moralen i samma sammanhang och se att den är underordnad förnuftet (eller intuitionen) då känslorna är det. Jag tror faktiskt den största förvirringen (i den här diskussionen) uppstår då människan tenderar att placera intuition och förnuft i en dualistiskt motsatsförhållande. Så är inte fallet. Det är inte en stor del av vårt medvetande som är synligt för oss, det mesta är en undermedveten process. Den kan göras synlig genom introspektion och fördjupning. Att enbart kalla språket och de bilder som är för handen i vårt medvetande för förnuft är att skala bort det mesta av vår förnuftsprocess.
Vidare förstår jag inte riktigt vad du menar med "rationalitet" och "förnuft".
Ja då blir det förvirrat. När något är "rationellt" så är det förnuftsbaserat och ändamålsenligt, och förnuft i sin tur är kunskapsbaserad utifrån hur tingen förhåller sig. Motsatser till detta är vanföreställningar och lögner. Poängen är att vi bör sträva efter att göra rationella slutledningar och att vi vidare fördjupar oss i kunskap om världen så vårt förstånd blir mer koherent med vad som sker. En annan viktig aspekt av detta är de irrationella komplex som redan uppstått ur irrationella slutledningar. Genom kunskap och förnuft så förlorar de sin existentiella drivkraft. Ett tydligt exempel på detta är sektbildningar med irrationell manipulation (eller vår kultur för den delen

)
Johan