J R Auk skrev:Hur tar man av sin egen mask? Är det inte bara andras vi kan röra?
Det beror på vems perspektiv. Vilken sida av masken. Mitt perspektiv eller ditt? Jag ser en mask hos någon annan - som ett resultat av de handlingar denne utför - och låser därför fast denne i en definition som hjälper mig att ordna och strukturera min värld - hjälper till i mötet, hjälper mig att förhålla mig till. Jag inrangerar perceptionen kategoriskt med andra ord, i nåt slags större helhet. Nu är det ju emellertid så att min egen mask, såsom den framstår för mig själv, också den är intimt knuten till mina handlingar. Häri föreligger emellertid en väsentlig skillnad gentemot masken jag uppfattar hos någon annan. Mina handlingar är inte bara något som jag upplever, de är också något som jag utför. Intentionen. Även "misstag" kan förekomma, varför vi kan uppleva "sprickor" i masken - såsom jag själv uppfattar mig själv -, d.v.s. en diskrepans mellan intention och handling där jag primärt uppfattar mitt "jag" som intentionen emedan det fysiska fumlandet framstår som just "fumlande". Ett "misstag" kan vi också uppfatta hos någon annan, förutsatt att vi fixerat dennes mask och anser oss veta vad som går stick i stäv med dennes intentioner - vilket enligt mig är pur inbillningskraft.
Vi har alltså att göra med yttre attribut och sen intentionalitet. De yttre attributen, manifestationerna, såsom grund för en identitet, är inte det samma sak som objektifiering?
Så skulle jag säga idag. Dock så kvarstår frågan: är dessa bokslut nödvändiga? Måste masken gjutas, och fixeras, på nytt hela tiden? Och måste jag fixera masker hos andra? Varför inte ögonblicksbilder, unika uttryck - vartenda ett. På något sätt förefaller det mig mer ärligt och öppet.
J R Auk skrev:Jag tror att böckers mening till viss del bevisar detta. Jag tror inte att en bok överlever med en mening genom kulturers förbytande, även om begreppen till synes står orubbligt fast. Kontexten blir flytande och meningen med dem. Men vi kommer ändå att säga att vi förstår. Böckerna är ju som du säger autonoma. Dom bär med sig sin mening oavsett om viljan till uttrycket ser meningen förbytt.
Vi är ense. Kontexten avgör meningen. Men! Om vi applicerar samma tanke på människan, som en bok alltså (vilket jag anser vara fullt möjligt), så förstår vi ju också att masken är något ständigt flytande - som jag ovan skisserat. Den uttryckande tar alltså avstamp i kontexten. Är kontexten då situationen eller masken? Vad bör jag fokusera på? Hur kommer jag personen närmast? Fokus på det åsyftade eller på den åsyftandes?
På tal om kärleken. I min iver drog jag slutsatsen att inget hat var möjligt och att allt därför var olika tolkningar av en och samma oriktade kärlek.
På tal om ilska och maktlöshet. Jag kan många gånger se till att göra mig själv förbannad, av skäl som kan tyckas underliga och som vi lämnar osagda. Föreställningsförmågan är antingen min vän eller fiende, jag väljer att ha kontrollen. Annars är din analys oerhört träffande!
Angelina skrev:Precis, genom mitt hat mot kristendomen visar jag min uppriktiga kärlek och omtanke för människorna som fastnat i dess nät.
Jag är naiv nog att tro att alla menar väl.