Lever vi i en personlig fantasi?

Moderator: Moderatorgruppen

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Lever vi i en personlig fantasi?

Inläggav Sceptisk » 25 jan 2007 01:21

Jag inspirerades av detta utifrån ett citat av Jung.

(Jung, C.G "General Aspects of Dream Psychology"; 1916) skrev:Just as we tend to assume that the world is as we see it, we naively suppose that people are as we imagine them to be. In this latter case, unfortunately, there is no scientific test that would prove the discrepancy between perception and reality. Although the possibility of gross deception is infinitely greater here than in our perception of the physical world, we still go on naively projecting our own psychology into our fellow human beings. In this way everyone creates for himself a series of more or less imaginary relationships based essentially on projection.


Hur mycket av våra relationer är egentligen "the real stuff"? Detta leder vidare till frågan om vi kan vara helt ärliga mot varandra i en relation. Och ifall vi inte kan vara helt ärliga i en relation, är det då för mycket att begära av våra relationer att vi ska duga till åt varandra i varje stund? Om vi var och en lever med fantasibilder av varandra, är då kommunikation ens möjlig? Är allting vi gör en egotripp? Är det det även om det är en tripp som går ner in i ett privat helvete?

När jag ser människor på TV som "lever ut" sina "drömmar" om att bli rika och berömda och åka limosin i nattlinne och halvfräckt uppknäppt skjorta; är det människor som har kontroll på sina fantasier eller lever dom helt inne i sin föreställning om vilka dom är; och ifall medlen för dem att kunna leva det livet skulle försvinna så skulle de helt tappa meningen med sitt liv? Men om dom i sin tur fått dessa bilder från någon annan om hur man ska vara och vad man ska vilja här i livet; kan man då verkligen njuta av livet?

Jag tänker på den här kvinnan som bott ute i jungeln i 18 år och plötsligt kommer in i en gemenskap med andra människor, vilken fantasi levde hon i? Kan vi någonsin förstå henne och vad hon ser när hon ser på oss?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 25 jan 2007 02:00

Precis så känner jag mig nödgad att betrakta världen, något annat är för mig orimligt.

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 25 jan 2007 07:02

Egotripp. Förmodligen är det sant och en hälsosam inställning.  Det kanske underlättar i ärligheten mot sig själv, att hitta den till att börja med.
Illusioner eller fantasier...jag tror på dem jag med, eller trodde, jag börjar känna mig osäker. Kanske var allt bara ett briljant säljkoncept skapat av någon galen new-age- profitör? Jag gick på det, helt och hållet. Följ din dröm så blir du lycklig.
Men världen ser annorlunda ut. Foga dig i ledet annars krossar vi dig. Ja, tack.  Jag misslyckades. Jag mot världen. Vem trodde jag att jag var?
Fast i illusionen om någon. En dröm som inte vill dö. Den är kvar. Jag blir inte av med den. Ibland dras jag in i den och känner lycka i stunden, i tanken om  att den kan bli verklighet. Att mitt liv har en mening. Allt allt skapande har en poäng. Men jag vet inte vad, det är väl den som väntar på att finna, och som jag aldrig kommer att finna, för förmodligen finns den inte. Jag bara tror det.
Eller trodde.

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 25 jan 2007 15:28

Angelina skrev:
Men världen ser annorlunda ut. Foga dig i ledet annars krossar vi dig. Ja, tack.  Jag misslyckades. Jag mot världen. Vem trodde jag att jag var?


Världen har tydligen en uppgift i förhållande till oss. Med ett litet tankeskutt kan vi visserligen flytta oss in i (innanför) världen så att "mot"förhållandet försvinner, men snart nog vacklar man i sin övertygelse om var man befinner sig.

Se så här kanske: Världen behövs som korrigerande element. Om du tankspritt skär av halva handen istället för korven du håller i, korrigera världen ditt handlande med smärta. Den motar dig. Och det är väl tur det, eller?

/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 26 jan 2007 09:49

Ja, man kan se världen som så mycket, ett korrigerande element, en lekplats, vad som helst. En greppbar tanke som ger ordning för stunden, där man kan pusta ut innan kaos åter inträder.
Men det är sant, jag hugger ofta av mina händer, siktar på ett ungefär.
När man ger sig i kast med något så mycket större än en själv så får man väl räkna med lite blodspillan.

Angelina
Inlägg: 1666
Blev medlem: 21 aug 2003 02:04

Inläggav Angelina » 26 jan 2007 09:58

Men ett korrigerande element...har man gjort något fel då när man känner smärta menar du?
Det funkar kanske som filosofi i enkla situationer som med korven, men det finns situationer där den inte alls stämmer. För tänk om det vore så enkelt, det går ju helt enkelt inte för sig.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 26 jan 2007 16:06

Angelina skrev:Men ett korrigerande element...har man gjort något fel då när man känner smärta menar du?
Det funkar kanske som filosofi i enkla situationer som med korven, men det finns situationer där den inte alls stämmer. För tänk om det vore så enkelt, det går ju helt enkelt inte för sig.


Inte primärt fel eller rätt, bara någon att stämma av sig mot... En dörr ut ur solipsismen...

A
Algotezza aka Algotezza


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster