Jag ursäktar för mitt långa inlägg.
Jag själv ser mig inte som "vaken", men jag har vid vissa få tillfällen känt mig vaken. Jag kan beskriva känslan:Algotezza skrev:Ja, detta är förstås "by the book" - och den upplyste eller mystikern ger sig ibland ju själv friheten att nyttja begreppen som hon vill. Är hon då dessutom inte ute efter att kommunicera eller få bekräftelse utan har en egen agenda, lever hon i sin egen monad, och stänger kanske fönster efter fönster.
Visst. det är ditt liv, detta är mitt. Vi möts och tror vi samtalar men vi pladdrar väl mest på i varsin monolog. Kanske båda något von oben gentemot den andre?
Det finns ju inte bara självpåstådda upplysta på detta forum utan en hel hoper självutnämnda genier av olika slag också.
Känslan är att hela tillvaron är totalt självevident. Att behovet av att bekräfta sig själv i tillvaron är bortblåst, eftersom allt redan är "uppenbart". Upplevelsen är att denna "uppenbarelse" alltid existerat.
Men det problematiska med känslan av att "vakna" är att: trots att upplevelsen innebär den perfekta tillfredställelsen så skapas samtidigt ett extatisk lust av att dela med sig av "det underbara".
Låt mig göra en jämförelse: Det är som att vinna på lotto och känna att tillståndet är "helt overkligt" (utifrån den konventionell grådassig måttstock) men högst verklighet (utifrån att du bekräftar det nya tillståndet av rikedom), samtidigt som denna "vinst" av medför en extatisk lust av att dela med sig av rikedomen inför alla man möter. Att det "ekonomiska bördan" inte längre tynger, och du har en förnyad vitalitet av att vilja befria andra.
Problemet, för mig, har varit att känslan varit så pass överväldigande, att jag efter upplevelsen blev mer och mer deprimerad och stadigt gått ner, rakt ner i helvetet.
Jag har igen närmat mitt botten, då jag efter mitt uppvaknande och tillslumrade velat ta mitt liv. Men nu känner jag mer och mer att jag är säkrare i mig själv, att jag blivit mindre ödmjuk rörande den praktiska verkligheten, dvs att jag är mer kapabel att dra gränser - samtidigt som jag blivit mycket mer ödmjuk i den idella verkligheten, jag behöver inte tolkningsföreträde eftersom jag inte behöver bekräftelse.
Hur som helst. Det jag försöker säga är: Trots att vi på detta forum sällan lyckas kommunicera, så är vår kommunikation (på en längre nivå) redan uppenbar. Det är uppenbart att vi kommunicerar. Sen visst är det sorgligt att vi inte når fram till varandra, dvs att alla lever i sin egen monad. Men anledningen till att det är så, är att vi vill ha det så. Vi definierar oss själva som "självständiga individer". Vi vill inte träffas och mötas i någon sorts "andlig extas" eftersom vi har, genom årtionden våldspåtryckningar blivit splittrade inom oss själva och mellan varandra. Detta splittrande är nödvändigt för att tydligare kunna klargöra vem och vad som är ansvariga. Dock har splittringen gått för långt, det har övergått till isolation snare än sund självständighet. Med sund självständighet finns inte längre någon rädsla för att förenas i massan.
Det jag försöker säga är: Det finns ett möte, men vill du delta så måste du anlända själv. De flesta anländer aldrig, eftersom de hämmas av rädlsor - dvs intryck de fått av andra. Med att anlända själv, menar jag med att komma naken - att anlända till möten utan iklädd andras symboler.
Det finns andra, som Åkes granne, som istället kommer med sina egna symboler, dock kommer dessa i överfylla väskor.
Sanningen är naken och självevident, den behöver inte försöknas. Men när du ser den blir du bländad av Sanningens nakna skönhet. Det är svårt att inte inte dras med. Men när vi står nakna har vi inget att förlora, här gäller det att vi är starka, att vi gjort ett gedigiet förarbete så ingen kan stympa oss från oss själva.
Gällande dig specifikt hag jag ofta fått intrycket av dig att du lider av ett slags mindervärdeskomplex (å andra sidan är du mer än andra befriad från storhetsvansinnet).Algotezza skrev:Det finns ju inte bara självpåstådda upplysta på detta forum utan en hel hoper självutnämnda genier av olika slag också.
Var och en är dock expert och geni på en sak: att vara och utveckla sig själv - i dialog med omvärlden, på ena eller andra sättet...
Genom att du själv upplevt rädsla och att du till viss del låtit denna rädsla sugas in och bli del av din karaktär är du rätt för att erkänna andras storslagenhet (eftersom du, genom din rädsla, blockerar möjligheten att du själv skulle kunna vara storslagen - och genom detta samtidigt "drar ner andra" - en process som i många sammanhang kan vara väldigt sund, men som i andra, kan vara väldigt hämmande).
...
Vad vi pratar om är en slags "utveckling" i enligt ett naturligt förlopp. Äldre människor äcklas av att ynge utvecklats snabbare - av deras progressivitet - de upplever att utvecklingen skett orimligt snabbt och därför måste avisas som "fusk". Anledningen att de inte vill ge unga plats, är för att de identifierar sig med sitt egna arbete, och känner att de vill ha respekt av de yngre - eftersom anledningen att yngre växt snabbare än de själva - är just p.g.a. de villkor som de äldre med slit och möda satt upp. De äcklas de yngre som inte ser arbetet bakom att hitta den balanserade formen. De äldre ser också att de yngre ofta kan växa snabbt på längen, men att bygget inte är stabilt - de unga är förblindade av sin egen fartblindhet.
Likaså äcklas yngre människor över de äldres konvervatism, att inte tillåtas växa fritt, att inte tillåtas ta plats. Att inte få ett erkännande att det nya de snya system de har att komma med är mycket mer sofistikerade.
osv.
...
