Det känns som om en enkel väg ut ur det hela vore att helt enkelt säga att vår erfarenhet och kultur tillsammans konstituerar vår begreppsapparat för att beskriva världen, och därför färgas all typ av intryck och påståenden som vi stöter på av just den här begreppsapparaten. Men det finns ett problem vad gäller just objektiv kunskap.
Tänker man sig objektiv kunskap som den kunskapen som står utanför oss, i den riktiga världen? "Så som världen verkligen är" (var det Kant som pratade om den objektiva världen på det här viset?).
Eller ser man objektiv kunskap som det som är Sant för alla medvetna agenter, som saker man omöjligen kan förneka, t.ex. sin egen existens? Mitt problem med den första versionen är ju att det inte finns något sanningsbegrepp eller ens 'kunskap' att tala om, eftersom den typen av objektiv värld saknar perspektiv över huvud taget.
Jag vet inte hur avancerade de vill att vi skall bli, men jag kan tänka mig att man får göra antagandet att logik och matematik är sant för alla medvetna agenter, och att det skulle på något vis vara 'objektiv kunskap', men å andra sidan så kanske ens begreppsapparat påverkar ens uppfattning om matematik och logik? (det finns samhällen där människorna inte kan räkna, och försök att lära dem har misslyckats).
Jag vill helst komma fram till slutsatsen att "objektiv kunskap" som sådan är omöjlig, eftersom vi alltid har vissa begrepp som är beroende av vilka vi är, men jag vet inte om jag kan avfärda logik och matematik på det viset. Jag vet ju själv att jag inte kan tillräckligt mycket om logiks och matematiks natur för att definitivt kunna säga något om dem, men jag vill verkligen inte lämna något åt sidan. Det måste bli rätt.
En sista poäng, är inte 'objektiv' i 'objektiv kunskap' överflödigt? Kunskap (knowledge) är ju en tro (belief) som är sann.
Hoppas någon kan ge mig lite inputs på åtminstone något