Avantgardet skrev:Fast sker det inte snarare på bekostnad av de andra problemen? Egentligen filosofin som en flyktmekanism för att slippa vardagsproblemen. Ett dygn blir aldrig riktigt längre oavsett hur mycket man försöker klämma in på det, och man har inte mer än ett liv. Anser dock inte, som du tycks göra, att känslorna inte har i filosofin att göra.
Jag har uttryckt mig lite dåligt, ha överseende med detta, jag är ny här!
Jag håller fullständigt med om att filosofin är en flyktmekanism och ett försök att hantera och bringa något slags ordning till sitt liv; samtidigt står det som du säger klart att det blir mindre tid att tänka på emotionella problem om man hänger sig åt filosofi, men jag menar som så att det ändå blir dubbelt upp med olika problem, även om dessa samtidigt blir fördelade rent tidsmässigt. Och om man så använder hela sin vakna till till att filosofera, så hemsöker känslorna en i sömnen - genom drömmarna, där de tenderar florera i större utsträckning än logiska problem. Det är i alla fall min erfarenhet.
Alltså: mindre tid att tänka på varje typ av problem, men icke desto mindre fler problem. Och i den bemärkelsen blir filosofin ytterligare stenar i kappsäcken, vilket jag kan tänka att många vill slippa. Givetvis resonerar man inte såhär när man väljer att filosofera, men det kan vara en förklaring till varför icke-filosoferande personer skyr djupare tankar.
Visst har känslorna i filosofin att göra, det råder t.o.m. ett samspel på hög nivå mellan de båda vill jag påstå! Jag hävdar ju att känslorna angår oss alla - alltså även oss som filosoferar vilket rimligtvis (jag var otydlig på denna punkt) borde innebära att filosoferandet påverkas i ett eller annat avseende av känslorna. Dessutom är känslor intressant att filosofera om, och filosoferandet kan i sin tur påverka känslorna, t.ex. genom det enkla faktum att jag finner det vara en ren njutning att sitta och klura. Det jag menar med det som jag tar upp på denna tråden är bara att icke-filosofer nöjer sig med känslolivets problem, något jag härleder till att de anser det vara tillräcklig vånda, medans filosoferna ger sig i kast med ytterligare dilemman i en annan "dimension".