Avantgardet skrev:Ett exempel på vad jag menar, du skriver: "Att träna teknik, att göra något (istället för att tillåta vara vad är), är i extrem förlängning perspektivet att göra det du kallar den Andre till sig själv." Det är enligt samma kriterier precis lika giltigt att säga det omvända, att jag påtvingar den Andre mig själv därigenom. Och talar vi på ett sånt sätt så hamnar vi snuddande nära meningslöshet. Fast jag tycker förstås att det senare är den riktigare beskrivningen av de två - och kräver inte en lika "extrem förlängning".
Ok, det var väl inte den mest genomtänkta eller rättivsande genomgång av min syn på 'teknik'.
Ang påtvingande mig själv den andre, eller den andre mig själv - jag förstår inte varför du får för dig att det skulle närma sig meningslöshet. Jag hade inte insett att det lika gärna skulle kunna vara åt det andra hållet som du nu nämner. Och jag ska bearbeta det vidare.
Avantgardet skrev:Samma sak med teknik, du tar in för mycket i begreppet och missar därför nyanserna. Heidegger skiljer till exempel "stället" (das Gestell) från andra typer av "teknik" (vagt taget), och visst är det trots allt något som skiljer exploaterandet av jordmånen från den form av jordbruk som våra förfäder bedrev, och inte bara i frågan om att vår teknik skulle vara längre driven i perfektion, utan i hela syftet med jordbruket, i vår syn på vad jordmånen är och vad den är till för.
Som sagt..
Avantgardet skrev:Denna förändrade syn bottnar i vad Marx kallade varufetischismen, och som med kapitalismens intågande vunnit mark till att i dag definiera alla våra relationer till omvärlden, också människor emellan. Vad är en människa idag? Hon är en produkt som skall sälja sig själv. Hon ska vara framgångsrik och självförverkligad med ett fett djävla säljarsmajl från ena örat till det andra. Varför har vi allt detta fokus på identiteter idag? Jo, för att vi väsentligen kommit att bli just produkter/varor. Så det går från det minsta till det största, griper överallt omkring oss.
Menar du att du anser att jag närmar mig detta du beskriver med följande:
Avantgardet skrev:Du säger "för att kunna simma bra", och talar sen om effektiviteten i simningen. Vad du inte redogör för är den underliggande teleologin. Du har redan satt likhetstecken mellan effektivitet och bra här. Det handlar på inga sätt om att ha en trevlig, eller skön, simtur, det är inte målet. Utan det är hastigheten i simningen du underförstått talar om. Och du stödjer det på buddhistiskt tänkande. Inte undra på att buddhistiska skrifter gått åt som smör i solsken bland börsmäklare och annat. Är inte "The Art of War" den där typen av resonemang draget till sin spets? Den Andre är ett hinder, som skall överkommas så effektivt som möjligt?
Om så är fallet så förstår jag din kritik och respekterar den. Som jag ser det så utvecklar jag fortfarande teknik för att ändra saker, reflexer och vanor i mig, som jag upplever är irrelevanta. Det kan tex handla om att jag upplever känslor inför en situation, som inte har någonting alls med situationen att göra, utan är en gammal vana, som kommer från gamla ovanor. Personligen tränar jag just teknik, vilket också inkluderar att tala om det här, i mångt och mycket just för att förbättra mig själv. Skulle jag slappna av och bara vara, så är jag rädd för att jag skulle göra fel, göra ur balans. Vilket skrämmer mig. Men jag upplever det som att jag närmar mig varje dag, att faktiskt släppa och visst upphöra med teknik - eftersom att teknisk perfektion (i min mening) också innehåller de mellanmänskliga elementen du talar om ovan.
Avantgardet skrev:Så, för att återknyta, det verkar som du tar två vägar och leder dem till samma mål (att bli sas. genomskinlig). Å ena sidan genom perfekt teknik, och å den andra genom att resignera helt inför tillvaron (vilket i en paradoxal mening då skulle vara den "perfekta tekniken" - även om den tycks mig vara den minst effektiva, eller kanske är effektivitet helt redundant om ingen annan strävan än tillåtandet förutsätts). Dock verkar det inte som att det finns mycket plats för medlidandet inom den hägn som tecknas av den där dikotomin (teknik-ande).
Ungefärligt, jag vill kunna vara genomskinlig, just för att då inte längre behöva vara det. Jag är van vid att vara skitskraj för att släppa kontrollen jag har över mig själv. Men jag närmar mig det - åtminstone vad jag upplever det som - varje dag. Det är i princip det enda jag under en tid nu har kallat viktigt i mitt liv.