Medlidande

Moderator: Moderatorgruppen

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Medlidande

Inläggav Minded » 07 jul 2009 20:22

Jag ville inte göra tråden om Nietzsches kritik av medlidandet för OT, så jag tar det här istället:

Saxat från ovan nämnda tråd, sid 1:
Avantgardet skrev:Men är det inte just vad Nietzsche kritiserar. Den här föreställningen om att man skulle kunna sätta sig i en annans sits? Att man därigenom i själva verket sätter sig över den som domare (utifrån den egna erfarenheten, som ju alls inte behöver vara i närheten av den Andres)?

Jag läste nyligen en bok som förklarar härskarteknik som en antagen (ca) nedvärderande riktning gentemot en 'partner'. Normexemplet var typ att (som man) hälsa på sina manliga kolleger precis som vanligt, och att hälsa på kvinnorna som om de inte var lika viktiga. Sen om kvinnorna kände sig mindre viktiga av detta eller inte, var ett i ordningen senare fenomen.
Benämnd 'härskarteknik', just eftersom härskande/dominerande känsla gentemot partnern. Också möjligt att manifesteras just som ett 'medlidande' (med de tydligen mindre värda kvinnorna).

Mitt eget intresse i frågan bottnar sig för ögonblicket mindre i Nietsches perspektiv på saken, och mer i hur detta ovan relaterar till medlidande generellt. Och vilket som skulle kunna vara ett praktiskt förhållningssätt gentemot det.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 07 jul 2009 20:29

På tal om,
Avantgardet skrev:har du aldrig upplevt det förolämpande i att någon tycker synd om dig? Ligger det inte ett element av förakt i detta? Precis det förstår jag Nietzsches poäng vara, inget annat. Intuitivt så vill vi nog alla hävda att medlidandet är något gott, och förutan vilket vi kan betraktas som psykopater, men det är inte vad Nietzsche talar om. Han säger inte heller att man skall vara helt känslokall mot andra, det är inte vad det handlar om. Nietzsche föraktar inte den svage, men väl svagheten som sådan, om distinktionen hjälper. Men jag medger att Nietzsche tycks förorda nåt slag borgerlig individualism, där var och en sätter sig som varats härskare och domare. Det finns drag av elitism hos honom, det går inte sticka under stol med, men man kan inte avfärda honom kategoriskt på det sätt du gör genom att hänvisa till konventionen. Nietzsche sysslar just med att omvärdera det konventionella, bli sitt eget varas härskare, betrakta det "sjuka genom det friska och det friska genom det sjuka", kasta om perspektiven, belysa dem genom varandra, och på så sätt (det enda sätt det är möjligt på) upprätthålla den distans mellan dem som om den försvinner också gör det omöjligt att skilja dem åt. I själva verket träffas du på pricken av hans kritik, vilket blir tydligt om du läser Algots inlägg i tråden om hur medlidandet använts på ett högst tvivelaktigt sätt, och som du också gör just nu.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 07 jul 2009 20:34

Avantgardet skrev:Nietzsche föraktar inte den svage, men väl svagheten som sådan

Och på tal om det här, vilket kanske kan vara relevant för hans (för mig i princip obekanta) kritik av kristendomen som nihilistisk;
The immaculate conception - Den obefläckade avelsen. Den påstådda avelsen av Jesus, utan den sexuella akten. Något av kristendomens grundbult. I ljuset av ovan citat faller ett annat ljus på det sagda att Maria blev gravid utan sexualitet.
Som jag uppfattar det, så kan det egentligen handla om just sexualitet som sådan. Dvs inte själva fenomenet sex (det icke-nihilistiska, sas, det reella). Varför kristendomen skulle kunna vara inne på samma spår som just Nietzsche själv - bara att han inte inser det.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 07 jul 2009 20:51

Och för övrigt, så slår mig relationen mellan just ordvalet i dessa saxade inlägg:
Avantgardet skrev:
Advocate skrev:Det reaktiva har jag även förstått som responser som börjar gå omvägar, abstrahera, förvanska det som är för handen, bedra sig själv, som motsats till det aktiva - med dina ord - affirmerandet,  som går rakt ut och säger ja till sig självt (livet, den naturliga driften etc.). Fast driften är inget man egentligen kan välja att bejaka eller förneka, det är bara ett bedrägeri att säga så. Att man kan gå ifrån driften, eller förvanska det naturliga, har att göra med mer omfattande och djuplodade saker.

Men det är nog frågvärt om detta med viljan till makt är ett rimligt sätt att tänka och ställa upp saker på.


Ja, bra av dig att uppmärksamma, helt klart är det så. Det Nietzsche talar om är just perverterat viljande, ett sådant som är degenererat som går omvägar och kringelkrokar.


(Nedan är saxat från /Filosofi/Vad är själen?/
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 8&start=30 )
Minded skrev:Tvivel som en synd tror jag bottnar i antingen en missuppfattning av syndagreppet, eller som en instution makten dolt agerar igenom för att hoppas fortsätta vara vid makten.

Faktum är att en definition av synd jag har hört och finner någorlunda relevant, är i stil med att 'det/den som inte går raka vägen till sitt mål'. Menandes på att alla kringelikrokar och all indirekthet - eller om man så vill, falskhet, teknik, ca frånvaro av känsla - skulle vara att betrakta som synd. Detta skulle betyda att begreppet 'synd' bara borde ses som 'tja, det var ju tråkigt, onödigt'. Varför gå som katten kring het gröt, liksom?

Om man godtar den definitionen, så kan den också relateras till buddhismens karma - som man under livet tydligen samlar på sig, när man istället borde rena sig själv från denna. Det finns mig veterligen två perspektiv av karma - en valfri handling antingen genererar karma, eller sas 'tar bort' gammal karma. Och självklart som en gråskala där emellan också.

Poängen blir just att begreppen 'karma' och 'synd' är distinkt relaterande till varandra - den handling som 'genererar karma', är också den handling som är 'syndig'. Och om man utgår från ovan definition av synd, så syftar begreppsparet just på en reningsprocess, i vilken man till slut är sig själv. Varken mer eller mindre.


...Vilket också skulle kunna ses som ett vis för kristendomens sas icke-nihilism (finns det någon bra term för motsatsen, förutom reell eller faktisk?).



Det här och ovan inlägg pekar i en riktning som får mig att associera till det här vidare, också saxat från Nietzsches kritik av medlidandet, sid 4:
Avantgardet skrev:
Advocate skrev:Jag tolkar även övermänniskan som kultiverad och förädlad på ett sätt som gör att han inte tillåter vad som helst, men jag vet inte med vilken giltighet man kan påstå det. Detta var väl inte vad frågan riktigt handlade om, men det anspelar väl på den.


Kanske kan man säga så här: den som vill liv, och det kraftfulla, ädla, det instinktiva, drifterna osv., han kommer ha en "naturlig" disposition, en "naturlig", och i Nietzsches ögon upphöjd, moral; och denna moral tillåter naturligtvis inte vad som helst. Det är dock inte en moral som bygger på moraliserande, eller bestraffande, utan på att främja det som är livkraftigt och vackert i den mänskliga naturen. Inte bara i de "starka individerna", vilket jag nog tror Nietzsche skulle mena vara att göra sig skyldig till en metafysik i kantiansk tradition (tinget i sig, egot, eller what not), utan i alla människor. Det livkraftiga i alla människor skall förlösas, och främjas, och det är väl där, om nånstans, som "moralen" hos övermänniskan, som han uppfattar och lever ut instinktivt, kommer i dagen.

Övermänniskan är också vad kristendomen strävar efter, bara med en annorlunda teknisk förklaring, en från Nietzsche's skiljd begreppsapparat?

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 07 jul 2009 21:31

Och på tal om övermänniskan, och dennes kvaliteer som just definierar den som detta:
Avantgardet skrev:Fast jag vet inte om jag går med på det. Medlidandet kan vara beräknande, men det behöver inte vara det. Det kan vara mer som just en andra natur. Och detta tror jag är fallet hos alla som "känner" medlidande. Jag tror inte man hycklar, utan själva hyckleriet ligger i just känslan som sådan.

Samt:
Avantgardet skrev:Kanske kan man säga så här: den som vill liv, och det kraftfulla, ädla, det instinktiva, drifterna osv., han kommer ha en "naturlig" disposition, en "naturlig", och i Nietzsches ögon upphöjd, moral; och denna moral tillåter naturligtvis inte vad som helst. Det är dock inte en moral som bygger på moraliserande, eller bestraffande, utan på att främja det som är livkraftigt och vackert i den mänskliga naturen. Inte bara i de "starka individerna", vilket jag nog tror Nietzsche skulle mena vara att göra sig skyldig till en metafysik i kantiansk tradition (tinget i sig, egot, eller what not), utan i alla människor. Det livkraftiga i alla människor skall förlösas, och främjas, och det är väl där, om nånstans, som "moralen" hos övermänniskan, som han uppfattar och lever ut instinktivt, kommer i dagen.

Relaterande till vad jag säger om synd och karma i ett citat ovan. Känslan (som jag fetmarkerade i ovan citat), är i så fall just ett manifest av karma, är också därför en 'syndig' handling (obs, ingen förkastelse, dvs ingen negativ värdering i det, som är normellt brukligt). Synd, som jag begriper och använder begreppet, är helt värdeneutralt, bara en teknisk beskrivning av ett visst beteende och fenomen. Vilket jag också förklarade ovan.

Ang övermänniskan, man behöver ett visst sas 'rum av medvetande' (Avants drogteori i /tankar och känslor), för att faktiskt kunna relatera till och därför förstå vad som avses - vad är gott, egentligen?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 08 jul 2009 08:43

Fast kristendomen strävar väl efter allt annat än "Övermänniskan", kristendomen, precis som buddhismen, strävar efter ett intet. Efterlivet eller frigörandet från karma. Nietzsche säger ju tvärtom att "karma" (om termen är tillämplig) är precis vad som skall strävas efter, och inget att fly. Kan också dra oss till minnes det patos som uttrycks i Gitan, Arjuna ska finna sig i sitt öde, men inte endast, han ska inte involvera sig i det, han ska stå som på distans, uppleva det som opersonligt. Nietzsche skulle säga att tvärtom bör vi involvera oss fullt ut i allting, inte mindfulness eller nåt sånt, utan mer av ett värderande, ett viljande av det som sker. Allt vi gör skall göras med det i åtanke att exakt detta som jag gör just nu kommer att komma tillbaka i evighet, kommer upprepas exakt likadant ad infinitum, och jag ska vilja just det. Först då har man bejakat livet fullt ut.

Det handlar alltså inte för honom om att bli en bättre människa så där rakt upp och ner (genom olika tekniker eller what not), utan genom att leva livet innerligt och viljandes det så är man redan en bättre människa. Ungefär så är logiken.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 08 jul 2009 11:38

Att träna teknik, att göra något (istället för att tillåta vara vad är), är i extrem förlängning perspektivet att göra det du kallar den Andre till sig själv. Det är perspektivet att ge denne mandat att leda - i motsats till att benämna sig själv som myndig över allt. Buddism (som jag än så länge ser det) och andra nihilistiska riktningar som just strävar efter ett intet, gör detta för att uppnå perfekt teknik. För att kunna simma bra, så bör alla simrörelser man gör vara så noga avvägda som möjligt för att av minsta möjliga ansträngning, ge största möjliga effekt. Eller annan handling, om man vill gå sas effektivt, även om det i sig är en handling som normellt inte brukar betraktas som ett reellt görande. Men men. Perfekt teknik går i viss mån ut på att idenitifiera sig med 'partner', eller omgivningen. Dvs att bli tom, genomskinlig, eller just ett intet.
Men det är också sagt att to be yourself, forget yourself. Det är mer än bara ovan, jag är inte övertygad om att det nihilistiska strävar efter något som är strikt skiljt från det reella.

Vi har den inneboende förmågan att se och relatera till oss själva. Vi har inneboende förmågan att abstrahera. Jag kan inte godta att detta som faktiskt är vi, skulle vara förkastligt bara eftersom att det just inte är reellt. Däremot börjar jag förstå vidden av vikten att sas inte 'lita på språket'. Att det sagda må vara sagt, men är egentligen just ingenting annat än just någonting sagt. Nietzsche verkar ha jäkligt relevanta anföranden just mot detta fenomen - men jag anser inte att vi borde låta det stanna därvid, vi bör inte nöja oss med det.

Eller snackar jag skit?

Spelar det reellt ingen roll hur fel man egentligen har, så länge man själv bara är övertygad om att det är rätt, eller så länge man inte bryr sig?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 08 jul 2009 12:50

Kritik: Du snackar inte skit, men du töjer begreppen så att svart blir vitt och vitt blir svart. Distinktioner gör vi för att kunna se något på ett visst sätt, vi behöver inte ta dem för Sanningen, som i att anlägga ett perspektiv. Suddar man ut distinktionen helt så ser man inget alls. Därför behöver vi språket och de distinktioner vi upprättar med det. Ett exempel på vad jag menar, du skriver: "Att träna teknik, att göra något (istället för att tillåta vara vad är), är i extrem förlängning perspektivet att göra det du kallar den Andre till sig själv." Det är enligt samma kriterier precis lika giltigt att säga det omvända, att jag påtvingar den Andre mig själv därigenom. Och talar vi på ett sånt sätt så hamnar vi snuddande nära meningslöshet. Fast jag tycker förstås att det senare är den riktigare beskrivningen av de två - och kräver inte en lika "extrem förlängning".

Samma sak med teknik, du tar in för mycket i begreppet och missar därför nyanserna. Heidegger skiljer till exempel "stället" (das Gestell) från andra typer av "teknik" (vagt taget), och visst är det trots allt något som skiljer exploaterandet av jordmånen från den form av jordbruk som våra förfäder bedrev, och inte bara i frågan om att vår teknik skulle vara längre driven i perfektion, utan i hela syftet med jordbruket, i vår syn på vad jordmånen är och vad den är till för. Denna förändrade syn bottnar i vad Marx kallade varufetischismen, och som med kapitalismens intågande vunnit mark till att i dag definiera alla våra relationer till omvärlden, också människor emellan. Vad är en människa idag? Hon är en produkt som skall sälja sig själv. Hon ska vara framgångsrik och självförverkligad med ett fett djävla säljarsmajl från ena örat till det andra. Varför har vi allt detta fokus på identiteter idag? Jo, för att vi väsentligen kommit att bli just produkter/varor. Så det går från det minsta till det största, griper överallt omkring oss.

Du säger "för att kunna simma bra", och talar sen om effektiviteten i simningen. Vad du inte redogör för är den underliggande teleologin. Du har redan satt likhetstecken mellan effektivitet och bra här. Det handlar på inga sätt om att ha en trevlig, eller skön, simtur, det är inte målet. Utan det är hastigheten i simningen du underförstått talar om. Och du stödjer det på buddhistiskt tänkande. Inte undra på att buddhistiska skrifter gått åt som smör i solsken bland börsmäklare och annat. Är inte "The Art of War" den där typen av resonemang draget till sin spets? Den Andre är ett hinder, som skall överkommas så effektivt som möjligt?

Så, för att återknyta, det verkar som du tar två vägar och leder dem till samma mål (att bli sas. genomskinlig). Å ena sidan genom perfekt teknik, och å den andra genom att resignera helt inför tillvaron (vilket i en paradoxal mening då skulle vara den "perfekta tekniken" - även om den tycks mig vara den minst effektiva, eller kanske är effektivitet helt redundant om ingen annan strävan än tillåtandet förutsätts). Dock verkar det inte som att det finns mycket plats för medlidandet inom den hägn som tecknas av den där dikotomin (teknik-ande).

När du läser om religionerna (nihilismen) och säger att du inte är övertygad om att de strävar efter ett intet så gör du precis som Auk och missar Nietzsches poäng. Det är klart att om du går omkring och tror på Gud, så representerar Gud något för dig, du har en relation till detta, men poängen är att detta något ju faktiskt är ett intet. Det har ingen annan ontologisk grund än din fantasi. Visst är din fantasi reell, just som fantasi (som form), men dess innehåll behöver alls inte vara reellt. Det är av det skälet vi gör distinktioner, annars förmår vi som sagt inte greppa nyanserna och skillnaderna.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 08 jul 2009 13:47

Avantgardet skrev:Ett exempel på vad jag menar, du skriver: "Att träna teknik, att göra något (istället för att tillåta vara vad är), är i extrem förlängning perspektivet att göra det du kallar den Andre till sig själv." Det är enligt samma kriterier precis lika giltigt att säga det omvända, att jag påtvingar den Andre mig själv därigenom. Och talar vi på ett sånt sätt så hamnar vi snuddande nära meningslöshet. Fast jag tycker förstås att det senare är den riktigare beskrivningen av de två - och kräver inte en lika "extrem förlängning".

Ok, det var väl inte den mest genomtänkta eller rättivsande genomgång av min syn på 'teknik'.
Ang påtvingande mig själv den andre, eller den andre mig själv - jag förstår inte varför du får för dig att det skulle närma sig meningslöshet. Jag hade inte insett att det lika gärna skulle kunna vara åt det andra hållet som du nu nämner. Och jag ska bearbeta det vidare.

Avantgardet skrev:Samma sak med teknik, du tar in för mycket i begreppet och missar därför nyanserna. Heidegger skiljer till exempel "stället" (das Gestell) från andra typer av "teknik" (vagt taget), och visst är det trots allt något som skiljer exploaterandet av jordmånen från den form av jordbruk som våra förfäder bedrev, och inte bara i frågan om att vår teknik skulle vara längre driven i perfektion, utan i hela syftet med jordbruket, i vår syn på vad jordmånen är och vad den är till för.

Som sagt..

Avantgardet skrev:Denna förändrade syn bottnar i vad Marx kallade varufetischismen, och som med kapitalismens intågande vunnit mark till att i dag definiera alla våra relationer till omvärlden, också människor emellan. Vad är en människa idag? Hon är en produkt som skall sälja sig själv. Hon ska vara framgångsrik och självförverkligad med ett fett djävla säljarsmajl från ena örat till det andra. Varför har vi allt detta fokus på identiteter idag? Jo, för att vi väsentligen kommit att bli just produkter/varor. Så det går från det minsta till det största, griper överallt omkring oss.

Menar du att du anser att jag närmar mig detta du beskriver med följande:
Avantgardet skrev:Du säger "för att kunna simma bra", och talar sen om effektiviteten i simningen. Vad du inte redogör för är den underliggande teleologin. Du har redan satt likhetstecken mellan effektivitet och bra här. Det handlar på inga sätt om att ha en trevlig, eller skön, simtur, det är inte målet. Utan det är hastigheten i simningen du underförstått talar om. Och du stödjer det på buddhistiskt tänkande. Inte undra på att buddhistiska skrifter gått åt som smör i solsken bland börsmäklare och annat. Är inte "The Art of War" den där typen av resonemang draget till sin spets? Den Andre är ett hinder, som skall överkommas så effektivt som möjligt?

Om så är fallet så förstår jag din kritik och respekterar den. Som jag ser det så utvecklar jag fortfarande teknik för att ändra saker, reflexer och vanor i mig, som jag upplever är irrelevanta. Det kan tex handla om att jag upplever känslor inför en situation, som inte har någonting alls med situationen att göra, utan är en gammal vana, som kommer från gamla ovanor. Personligen tränar jag just teknik, vilket också inkluderar att tala om det här, i mångt och mycket just för att förbättra mig själv. Skulle jag slappna av och bara vara, så är jag rädd för att jag skulle göra fel, göra ur balans. Vilket skrämmer mig. Men jag upplever det som att jag närmar mig varje dag, att faktiskt släppa och visst upphöra med teknik - eftersom att teknisk perfektion (i min mening) också innehåller de mellanmänskliga elementen du talar om ovan.

Avantgardet skrev:Så, för att återknyta, det verkar som du tar två vägar och leder dem till samma mål (att bli sas. genomskinlig). Å ena sidan genom perfekt teknik, och å den andra genom att resignera helt inför tillvaron (vilket i en paradoxal mening då skulle vara den "perfekta tekniken" - även om den tycks mig vara den minst effektiva, eller kanske är effektivitet helt redundant om ingen annan strävan än tillåtandet förutsätts). Dock verkar det inte som att det finns mycket plats för medlidandet inom den hägn som tecknas av den där dikotomin (teknik-ande).

Ungefärligt, jag vill kunna vara genomskinlig, just för att då inte längre behöva vara det. Jag är van vid att vara skitskraj för att släppa kontrollen jag har över mig själv. Men jag närmar mig det - åtminstone vad jag upplever det som - varje dag. Det är i princip det enda jag under en tid nu har kallat viktigt i mitt liv.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 08 jul 2009 19:40

När jag skrev att det närmade sig meningslöshet så var det för att de tycktes kunna tolkas som både det ena och det andra, alltså har vi en vajsing där. Det här är egentligen en direkt parallell till problemet som påtalades om Nietzsche, att det inte finns något absolut sätt att skilja aktiva och reaktiva viljor åt.

Och ja, jag menar att du närmar dig das Gestell, eller "stället", i en viss mening ("som en hund ställer en hjort"). Betänk på hur du betraktar dig själv. Som en produkt som skall reduceras på oönskade drag, som skall slipas och färdigställas. Som att du försöker exploatera dina egna resurser så effektivt som möjligt. Är det ett harmoniskt förhållande till sig själv? Är det vad vi är? Slavar åt ett fascistiskt överjag, och är det verkligen ett bra sätt att leva på? Gör det oss "lyckliga" (eller vad vi nu kan tänkas eftersträva)?

Personligen tycker jag det är vansinne att lägga ned tid på att göra sig av med ovanor (eftersom man så länge man arbetar bort dem paradoxalt nog håller dem vid liv genom att ägna dem tid och uppmärksamhet), istället för att bara göra nåt annat, och bättre (vilka preferenser man nu än må ha). Varför rädd att "göra fel"? Och vad innebär detta "att göra fel"? Fel enligt vilken måttstock?

Har du funderat på att supa skallen av dig och skämma ut dig riktigt ordentligt? Riktigt ordentligt. Låter kanske dumt, men kanske inte...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 08 jul 2009 22:03

Alltså, jag är egentligen inte speciellt orolig för att göra bort mig. Faktum är att det stadiumet, den känslan av att vara bortgjord, är någonting som jag har haft som (sas) natur större delen av livet. De sista åren har jag som sagt börjat vända på skiten, och sakta men säkert anta ett starkare perspektiv. Tidigare var jag alltid submissive i alla mina relationer - och detta oavsett om jag hade tekniskt rätt eller inte. Jag vågade tydligen helt enkelt inte stå upp och säga någonting, speciellt inte om det bara var subjektivt baserat tyckande. Jag lät alltid andra ta platsen framför mig. Jag har alltid gillat att vara runt småbarn, eftersom att dessa till skillnad från vuxna inte verkade ha någon anledning att faktiskt utnyttja sin av mig givna position.
Alltså, mitt problem har varit att jag större delen av livet har känt mig bortgjord oavsett om faktiskt detta eller inte. Ovärdig, faktiskt. By default. Så just ordet medlidande, och att förhålla sig på vissa sätt till en annan person (och sig själv), är någonting jag känner mig ganska inbegripen i. Jag har sas en intressant erfarenhet av området, som jag faktiskt gissar är ganska ovanlig - med avseende på att jag på allvar börjar lära mig att just tillåta mig att ta upp en värdig plats i tillvaron. Jag ser sådana här saker hos andra, som jag upplever många andra inte ser. Eller väljer att inte se, vet inte vilket.

Att jag har antagit en sas teknisk approach till alla (också) diskussioner här på forumet har varit en genväg för mig att närma mig det jag nu börjar kunna erkänna och tala om öppet, mitt förflutna. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av att slappna av och pröva på att faktiskt säga något jag själv tycker, så var det lättare för mig att just benämna den tekniska utvecklingen som anledning för min egen utveckling. Jag insåg det säkert inte ens på en medveten nivå där och då. Och förvisso så var det säkert inte heller hela anledningen, jag gillar att hitta lösningar till saker och ting.

Faktum är, jag har dig att tacka för mycket av min just senaste utveckling. Du har varit, och är i viss mån fortfarande, en förebild för mig. Det har varit ett nöje att ha haft chansen att ta del av det du skrivit :)

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 08 jul 2009 22:07

Å andra sidan var jag alltid helt förskräckt inför tanken att faktiskt kunna trampa någon på tårna, att göra någon illa. Att faktiskt göra mig själv illa, även om inte fysiskt, så mentalt, har varit min default-grej. Men aldrig andra. Jag ville inte ens höja rösten, någonstans har jag fått för mig att alla andra är fruktansvärt bräckliga. Typ.

Det i sig relaterar till vad vi omtalar här i tråden, oavsett om Nietzsches syn på saken eller inte. Hans perspektiv om fakiticiteter är som sagt jäkligt relevanta, specifikt i våra dagar av samhälle och kultur.

Jo, det var det jag tänkte säga också - ovan förklaring av mina gamla (tanke-)mönster är just anledningen i sig till att jag riktade mig nihilistiskt - det var den enda sas tillåtna vägen. Ungefär det sista halvåret eller året har jag mer och mer letat efter faktiskt tekniska anledningar till att just inte vara teknisk. Dvs ca transcendera nihilismen. Men det är sant, nihilismen har tidigare uppenbarligen varit min melodi.
Jag kommer också att tänka på 'snällism'.

Edit; Jag har snarare varit orolig inför att just inte göra bort mig själv.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 09 jul 2009 16:32

Sämre förebild kan man fan inte tänka sig. Ja, om man inte vill gå baklänges i utvecklingen, eller invecklingen, jag ser ingen skillnad på de två emedan det inte är klart var vi ens står i dag eller vilken riktning vi bör gå i. Tror inte på det här med "potentialitet" eller "självförverkligande" överhuvudtaget. Jag menar, varför? Jag har som alltid varit ganska nöjd med att vara jag.

Men när jag talar om att göra bort sig så menar jag inte att man skall för-ödmjuka sig, eller det är bara första ledet i processen, sen skall det ju smältas och lättas upp med ett distanserande skratt. Det är då det blir till en riktig tillgång.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 40 och 0 gäster