Minded skrev:J R Auk skrev:Jag har svårt att svara på det där. Jag ser inte anarki som en diskurs, och inom filosofi kan jag inte ens se anarki som betydelsefull, detta genom att oavsett filosofins metod och mål så ser jag tvunget ett ordnande, och ett kring, då det annars är mystik.
Dvs eftersom relationen mellan begrepp och fakticitet som Logos tar upp(?):
Nej inte direkt, eller kanske. Jag måste spana på denna relation Logos uttryckt. Jag vill ju göra "anarki" meningsfullt. Det är inte meningsfullt att definiera det som "laglöshet" som politiskt system eftersom lagarna då måste infinna sig för att upprätthålla sin frånvaro. Det är självbesegrande. Och i filosofin kan jag inte se en relevans, för vad vore en filosofi utan centrum? Det kunde tas för att betyda utan huvud eller styre, problemet med den definitionen är bara att det enligt mig impliceras av philo (kärleken) och görs obskyr om vi antar det som en metod inom filosofin.
Däremot är det en metod inom politiken, precis som demokrati är en metod, men aldrig ett mål (om demokrati skall vara meningsfullt [p.ga, vad Zizek bla tar upp senare, den självmotsägelse som demokrati ger om den tas för totalitärt påbjuden]).
Anarki Descartes tvivel praktiserad i politik? Garanten för att inga dunster grumlar synen?
Är detta nedan vad du menar med "relationen mellan begrepp och fakticitet"? Om så så berör våra meningar åtminstone varandra, men jag menar ju att detta föreligger implicit i begreppen och normerar dem, anger vad vi bör definierad dem som. Vi behöver inte praktisera det för att se vad som felar.
Minded skrev:Logos skrev:Så som jag har sett det,....
Logos skrev:Demokrati, så som alla andra "högre värden" blir synonymt med ordningen, oavsett vilken denna råkar vara.....
Och när vi ändå kommer in på det - vilken skulle nyttan med att få omgivningen uppmärksam på visst annat (fakticiteter) än vad ledarna presenterar, om inte relativt någon slags vågskala? Dvs utgår vi inte från att ett rätt och ett fel redan är begånget - varför vi skulle önska uppmärksamma vad vi be
dömer hittills inte rättvist uppmärksammats?
Om vi antar logik (och den existerar ju i bred mening om vi ser till att den praktiskt existerar i allas liv, även om de inte är medvetna om det och kallar det "logik") så antar vi med det vissa grundläggande normativa värden enligt mig.
Politiken gör ju fel med självmotsägelser. Och hur skall vi kunna förvänta oss få ett praktiskt samhälle om det florerar självmotsägelser? Vi lär ju oss av naturen genom den ordning som den uppvisar (jag vet att detta beror på en mängd antaganden om naturens och subjektet beskaffenhet men vi kan väl lämna det därhän?). Det är som i kontakt med andras psykologi, jag är helt för att inte påtvinga andra värden, men det finns alltid ett värde av att visa vad de inte ser, eller ser men inte törs bekräfta, där vi kan se hur självlögner florerar. Detta är ju som interna spänningar i ett material, och beror på att dess delar inte harmonierar med helheten, ex när en av två ytor är längre än den andra och inget mellan dem fyller ut skillnaden. Jag behöver inte gå till mina värden, jag kan se värdet i hos den andre, just i friktionens upplösning, anspänningens upplösning.
Det finns ju sådana saker som "rena gåvor" då man ingen nytta själv har av dem, och ingen nytta själv har av att ge dem, och där att ge dem inte betyder något tvång. Ett uppmärksammande är ofta det. Se säger vi, men kan aldrig tvinga någon att se, varför också politik och med det demokrati är en skeptisk samlande, som i införlivande, praktik för samhället.
Minded skrev:J R Auk skrev:För övrigt så fördömer han inte kriget i Irak, han säger ju bara att det var ett krig som fördes på fel grunder.....
Ah, precis - och
förhåller då vi oss till det som att de är fel grunder eller fel angivna grunder? Återigen, samma problematik som ovan - fenomenet är inte det som beskrivs.
Varför min inledande frågeställning:
Minded skrev:Är den mest 'filosofiskt korrekta' diskursen anarki?
Vilken är essensen i det som ledarna gör, som är fel? Eller, vad ger Zizek rätten att slå ned på nedslåendet?
Ang det fetmarkerade: Just eftersom det paradoxala i benämningen anarki, så just detta och allting annat också - Demokrati, tyranni, pick a card, any card. Och som du Auk, är inne på, vilken som skulle vara demokratins essens - vilket också skulle vara vad jag sist i citatet efterfrågade. Men just eftersom det söker en benämning, kan det inte stämma? Men vad är då essensen i att diskutera eller manifestera någonting över huvud taget?
Till att börja med, ge dig till tåls lite med boken, han tar verkligen upp precis de här frågorna. De kommer i 1 och 2 sen.
För att fortsätta, kommenterar som ordningen ges mig. Vilka är "vi" här? Som i jag och du, eller som i dem? Jag tycker ju att kriget är fel, inget som Saddam har gjort eller kan göra är rätt skäl för ett krig. Precis som inget som Paddan Persson gjort eller Reinen gör kan legitimera andra att "befria" oss. Så jag förhåller mig inte ens till det perspektivet.
Jag kan hålla med om att det finns legitimitet i påståendena som söker legitimera, men jag håller aldrig med om legitimiteten hos det som söks legitimeras, kriget. Så jag har svårt att svara, diskutera här.
Vad det gäller den "filosofiska diskursen" se dels ovan, och kan tillägga att jag ser det som den mest kärleksfulla mot sanningen (philo sofia ) hållningen att anta. Kärlek som i respekt. Att inte ta utan vänta på att ges. Men det är en hållning som hela tiden raseras, för sanningen beror på struktur, struktur på att något antas, antagande på ett centrum (om det sen är fiktivt eller tja ni förstår...) på en ordning.
Jag menar det här "truth is a pathless land" må gälla men kan inte gälla som publik, eller social, idé för "sanning".
Så rätten att slå ner på dem är deras egna inre motsägelser. Om vi nu talar om ett värdefritt nedslående. Jag kan ju slå ner på dem för något så banalt som att de har fula kostymer, mitt värde, men också på att avtäcka symboliken i kostymen (militärrest) och det paradoxala att "frihetens" ledare antar en sådan yttre front.
Jag antar att essensen i att diskutera är att
måla så att vi själva sker det som döljs formlöst hos oss, och så att andra kan se det som vi än en gång ger form.
Det är inte ett problem så länge vi gör en tydlig påpekan om att jag alltid
bara beskriver, och inte tar det för att beskrivningen är vad som är, vad det söker beskriva, i någon slags snurrig rundgång.
Han gör sitt bästa; bör vi ha som attityd mot alla objekt som lyfts genom diskussion, definition eller manifestation.
Och följer det inte med ett sådant perspektiv en passande distans. Det manifesteras något, men aldrig
detta något, varför jag inte i diskussionen, det som manifesterar, behöver agera som om
detta något var förestående.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno