J R Auk skrev:Vad är det du inte erkänner med "jaget"? Jag menar vad är jaget för dig? Erkänner du inte den kroppsliga avgränsningen mot världen, alltså att du kan nypa dig i armen och känna det men inte nypa stolen och känna det?
Är allt ett?
Om vi tvunget ska ge en karakteristik så skulle jag säga att jaget består av individens sammanlagda upplevelser/erfarenheter. En specifik upplevelse är en del av jaget, men aldrig hela. Det finns ingen essens till jaget, eller en fast avgränsning mot omvärlden, eftersom vi alltid är i förändring. När vi pratar, ska det ljud som framkommer tilldelas jaget, åhöraren eller är det något eget? Det förefaller mig helt godtyckligt.
Även om jaget bara är en språklig konstruktion så ser jag inte varför det skulle behövas att skapa "ex nihilio".
Är vi inte direkt beroende av våra sinnliga upplevelser för att kunna skapa någonting? Om man ska motsäga sig det måste man väl visa att vi kan ha syntetiska omdömen a priori, vilket Kant enligt mig misslyckades med. Men att därifrån gå från att vi endast är en reaktion på våra upplevelser är inte alldeles självklart, det medger jag, men det är så jag upplever att det ligger till.
Min egen erfarenhet är att jag aldrig "bara gör", dvs jag är en bricka, men aldrig bara en bricka. Det existerar alltid ett förhållande mellan mig och det som komma skall, och jag är aldrig utelämnad till bara det som händer. Förutom när jag är trött eller drogad eller liknande. Dvs när jag inte kan sträcka mig utöver mig.
Just det här tycker jag bara stärker mitt förmodande. Alltså när man blir trött, vilket har föranletts av andra händelser, så låter man bara saker ske. Men man är ändå i ständig förändring, det är bara rörelsefriheten som begränsas. När man däremot är pigg så ökar kroppsrörelserna och man inges ett sken av att handla fritt. Men man blir inte mer fri för att man utsätts för fler stimuli (eller kanske rättare, mer olikartade stimuli).
Och vad det gäller "jag" och dess godtycke. Om det nu är så att det enbart är ett namn, vilket jag gärna går med på, på en kropp eller dylikt, är då inte kroppens reaktioner vad jag gör? Alltså varför förneka något slags dualistiskt (vilket jag tar dig för att göra när du säger att jaget bara är en godtycklig konstruktion) för att sedan kräva en dualism, att jaget inte är kroppen, för att du skall göra val eller agera i ditt intresse?
Som jag påpekade ovan så ser jag inte kroppens reaktioner som jaget, utan även upplevelserna (som sträcker sig utanför kroppen) måste räknas till jaget.
Varför inte pragmatiskt anta "jag" och skita i alla gamla själaföreställningar och sedan fråga dig vad det här jaget kan tänkas innebära. Om vi är materialistiska monistiska determinister så är "jag" kroppen. Och om så är fallet så är valen som "jag" gör val som determinera av en kropps materia i en värld av materia. Om vi nu erkänner kroppens avgränsning, dvs att ögonens förlust är synens förlust, öronens tilltäppning hörsels avstängning osv. Och om du erkänner att sinnena finns och är meningsfulla och perceptionen finns och är meningsfull osv. Så den här kroppen är en av komponenterna i det som determinerar världens tillstånd efter en given punkt på "tidslinjen" (oavsett vad den tas för att vara).
Så har du inte skäl att säga att "I made this" stolt proklamerandes nedkomsten av en ohelighet med tillhörande odör när du besökt toaletten efter en italiensk buffe?
Tycker nog att vi bör separera pragmatismen från ontologin fortast möjligt, just eftersom det kan utgöra en dålig ursäkt att börja moralisera. Ta rättsväsendet som exempel, där motiv spelar en nyckelroll. "Varför gjorde du så där?" frågar domaren, och förutsätter att där finns ett enkelt svar, när det egentligen måste till en återberättelse av ett oerhört komplicerat handlingsmönster, för att vara sanningen trogen.