J R Auk skrev:Justin har inte greppat var distinktionen söker utmåla.
Om jag inte har greppat vad distinktionen söker utmåla, är det för att distinktionen är förfelad.
Jag kan under mitt liv välja att handla på olika sätt i ögonblick för ögonblick. Ibland kanske jag väljer att inte handla alls. Även det är val. Anta att S är en specifik serie val (en serie val av specifika handlingar i vissa specifika situationer och val att inte handla i övriga situationer) som jag kan göra i mitt liv. Anta att S närmare bestämt är precis den serie val i mitt liv som, om jag valde S och inget annat än S, skulle göra att världen fick ett så stort överskott av lycka över lidande, över (oändligt lång) tid, som jag någonsin kan viljemässigt orsaka sammantaget under mitt liv. S är alltså det utilitaristiskt bästa jag kan göra för världen med mitt liv, oavsett om S ska kallas "handlingsutiltiarism" eller "regelutilitarism".
Enligt
utilitarism (jag underförstår klassisk hedonistisk utilitarism), rätt och slätt, bör jag utföra S, och inget annat, under mitt liv, vare sig man vill kalla S för "handlingsutilitarism" eller "regelutilitarism".
För att både ordet "regelutilitarism" och ordet "handlingsutilitarism" ska kunna göra skäl för sitt respektive slutled "-utilitarism", måste det vara sant att jag både enligt "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism" bör utföra S och inget annat än S under mitt liv. Annars är inte både "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism" varsin sorts utilitarism, utan då är minst en av dem
inte[i] utilitarism, och endast på sin höjd [i]skenbart utilitarism.
Om det t.ex. är endast "regelutilitarism" som är utilitarism, bör "regelutilitarister inte kalla "handlingsutilitarister" för "handlingsutiltiarister", utan för icke-utilitarister. Och vice versa: om det endast är "handlingsutilitarism" som är utilitarism, bör "handlingsutiltiarister" inte kalla "regelutilitarister" för "regelutilitarister", utan för icke-utilitarister. För enkelhets skull kan och bör den, av "regelutilitarism" och "handlingsutiltiarism" som är utilitarism, kallas utilitarism, rätt och slätt.
Varför envisas då så många utilitarister med att använda både ordet "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism" (som om de båda vore varsin sorts utilitarism)?
S, definierad enligt ovan, ger ju en sammantaget lyckligare värld än vad alla andra serier val än S gör. Varför skulle någon som helst utilitarist vilja nöja sig med en sämre serie val än S, när det inte är nödvändigt?
1. Om S, som per definition maximerar lyckan i universum över tid, är den serie val som ges av "handlingsutilitarism" men inte av "regelutilitarism", måste "regelutilitaristen" förklara varför "regelutilitarism" skulle vara att föredra framför "handlingsutilitarism" trots att "regelutilitarism" är underlägsen "handlingsutilitarism" i fråga om att maximera lyckan i universum.
2. Om S, som per definition maximerar lyckan i universum över tid, är den serie val som ges av "regelutilitarism" men inte av "handlingsutilitarism", måste "handlingsutilitaristen" förklara varför "handlingsutilitarism" skulle vara att föredra framför "regelutilitarism" trots att "handlingsutilitarism" är underlägsen "regelutilitarism" i fråga om att maximera lyckan i universum.
I verkligheten är båda extremerna ohållbara. Den ena extremen, "handlingsutilitarism" utan några som helst regler, vore att leva som i ett handlingsförlamande LSD-rus, där hjärnan inte kan göra några förenklingar alls av sinnesintrycken utan bara i total förvirring blir överöst med ett sammelsurium av pixlar, ljudvågor och nervsignaler som för medvetandet inte framträder enligt något som helst begripligt mönster utan bara hela tiden totalt kaosartat. Ett totalt kaos. I totalt kaos kan vi inte få något alls gjort. Intelligens förutsätter en viss ordning i hjärnan, inte totalt kaos. Denna ordning består i att hjärnan förenklar myriader av sinnesintryck till enstaka begripliga entiteter, som t.ex. personer som Nilsson och Larsson, föremål som bord och stolar etc. Utan förenkling kan vi inte få ordning på våra sinnesintryck och tankar. Och utan regler kan vi inte förenkla våra sinnesintryck och tankar på sådant sätt att vi får ordning på dem så att vi kan skrida till någon sorts genomtänkt handling. Att ha en stor uppsättning undermedvetna regler för hur vi ska tänka är en nödvändig förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna tänka på ett sådant sätt att vi överlever och får något vettigt gjort.
En extrem "handlingsutilitarism" skulle alltså, i och med sin totala avsaknad av regler, paradoxalt nog leda till noll handling. Det är knappast troligt att något sådant vore utilitaristiskt. Vi kan alltså slutleda att en renodlad (d.v.s. extrem) form av det som kallas "handlingsutilitarism" inte kan vara utilitarism.
Vad vore då den motsatta extremen? Jo, att bara lyda en enda regel hela tiden. Men vilken regel? Vilken regel vi än väljer som enda regel (t.ex. regeln "stjäl aldrig"), skulle den för det första inte kunna täcka alla situationer (alla moraliska val går t.ex. inte ut på att välja mellan just att stjäla och att inte stjäla, ofta är det fråga om någon helt annan handling), och för det andra måste de begrepp den regel som man väljer som enda regel utgörs av, för att ens kunna täcka de situationer den är tänkt att täcka, i sin tur definieras genom upprättande av underregler ("stjäl gör man om följande kriterier är uppfyllda: ... och ... och ..., etc"), underregler som i sin tur måste definieras genom underregler, osv, i led efter led långt bortom vad vi klarar av att medvetet tänka och hålla i minnet. De flesta regler vi lever efter bor i själva verket i vårt undermedvetna (t.ex. regler för hur vissa typer av kombinationer av pixlar ska tolkas av våra syncentra så att vi uppfattar ett ansikte som en viss persons ansikte och inte bara som en massa separata pixlar). Att leva enligt endast en enda regel är alltså helt enkelt inte neurologiskt möjligt. Det är antagligen inte neurologiskt möjligt för en normal, frisk människa att leva enligt färre än många miljoner regler, med mindre än att han/hon först sett till att bli allvarligt hjärnskadad.
Jag föreställer mig att de som pratar om "regelutilitarism" tänker sig en livsstil där man medvetet satt upp ett inte ohanterbart stort men inte heller alltför litet antal regler om vilka man är medveten. Det räcker ju inte med regeln "stjäl inte", man tänker sig väl även att regler som "döda inte", "ljug inte", med flera, behövs. Men ganska snart kommer man ut på besvärligt vatten. Bör t.ex. regeln "fildela inte" alltid följas, enligt "regelutilitarism"? Diskussioner om sådana saker ger vid handen att vi hela tiden underförstår en massa underregler, och antalet underregler är så stort att det som den så kallade "regelutilitaristen" egentligen förespråkar tycks vara i princip detsamma som det man menar med "handlingsutilitarism" - att använda sig av sin intuition, det vill säga en för medvetandet oöverblickbar samling undermedvetna regler och undantag. Det tycks mig nästintill omöjligt att göra någon meningsfull åtskillnad mellan "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism". Det vore som att kalla endast vissa kaffedrickare för kaffedrickare med hänvisning till att de föredrar något starkare kaffe, och kalla övrgia kaffedrickare för vattendrickare för att de föredrar något svagare kaffe. Det vore att fullständigt arbiträrt framställa en gradskillnad som en artskillnad. Skillnaden mellan olika utilitarister i fråga om hur mycket de är inriktade på att medvetet leva enligt regler är bara en gradskillnad och förtjänar inte att framställas som en artskillnad.
Frågan "bör man vara handlingsutilitarist eller regelutilitarist" bör alltså ersättas med en fråga i stil med "hur många och vilka regler bör man leva efter, när bör man göra undantag från vilka regler, vilka bör undantagen vara, etc"?
Att fråga "bör man vara handlingsutilitarist eller regelutilitarist" är som att fråga "bör man äta en massa mat"? Man bör äta "en massa mat" i den meningen att man under livet kommer att sammanlagt behöva stoppa i sig väldigt mycket (d.v.s. en massa) mat. Man bör inte äta "en massa mat" i den meningen att man vid en enda måltid normalt sett inte bör äta alltför mycket mat - dock kan det uppstå ovanliga undantagsfall där man t.ex. beordras under pistolhot att äta en massa mat vid en enda måltid, och där man på grund av omständigheterna trots allt bör äta en massa mat. Man bör ha en stor samling regler och en stor samling undantag, men det vore ohanterligt att ha hur många regler som helst och hur många undantag som helst. Var gränsen för hur många och vilka regler och undantag man bör ha går, det kan man nog till syvende och sist bara bedöma med hjälp av en kombination av medvetandets förnuft och undermedvetandets intuition.
J R Auk, säg en enda, en enda, situation där en så kallad "handlingsutilitarist" skulle kunna handla utilitaristiskt genom att handla
endast utifrån situationen och
inte alls utifrån regler. Det finns inget sådant.