Frederick Bastiat skrev:As a friend of mine once remarked, this negative concept of law is so true that the statement, the purpose of the law is to cause justice to reign, is not a rigorously accurate statement. It ought to be stated that the purpose of the law is to prevent injustice from reigning. In fact, it is injustice, instead of justice, that has an existence of its own. Justice is achieved only when injustice is absent.
But when the law, by means of its necessary agent, force, imposes upon men a regulation of labor, a method or a subject of education, a religious faith or creed — then the law is no longer negative; it acts positively upon people. It substitutes the will of the legislator for their own wills; the initiative of the legislator for their own initiatives. When this happens, the people no longer need to discuss, to compare, to plan ahead; the law does all this for them. Intelligence becomes a useless prop for the people; they cease to be men; they lose their personality, their liberty, their property.
Try to imagine a regulation of labor imposed by force that is not a violation of liberty; a transfer of wealth imposed by force that is not a violation of property. If you cannot reconcile these contradictions, then you must conclude that the law cannot organize labor and industry without organizing injustice.
Jag tänker att det går att resonera på ett liknande sätt angående perfektion. Perfektion blir då avsaknad av brister och fel, perfektion är felfrihet. Men vad är ett fel? Kan då något existera och samtidigt vara felfritt? Och ifall det som ser ut att vara fel i en slags miljö inte blir ett fel i en annan miljö. Det verkar som att det är anpassningen som avgör ifall det är ett fel eller inte. Ett vilt djur passar för ett liv i den icke civilicerade världen, men skulle orsaka mycket skada om det kom in i det civilicerade samhället. Samtidigt så är det civilicerade samhället inte anpassat efter den levande planetens biosfär, utan tar över och tar ut mer från världen än vad som kan tillåta långsiktighet och överlevnad.
Brist på absolut kunskap kan uppfattas som ett fel, men i rätt miljö så krävs inte absolut kunskap, eftersom miljön tillåter denna brist. Till exempel en person som lever på fiske kan klara sig även fast att han inte har en akademisk examen i fiske eller kärnfysik. När man tittar på hur världen fungerar så verkar det som att perfektion inte värderas på samma sätt som vi värderar den. Tvärtom verkar ett mått av okunskap och bristfällighet snarare vara en nödvändig del av tillvaron för att livet skulle kunna existera här.
Tänk om till exempel en person skulle veta precis allt och vara helt utan fel och brister i alla avseenden. Då skulle den personen utan dåligt samvete kunna säga att han också har rätten på sin sida att döma hela världen. Då skulle den personen döma alla andra som skyldiga till fel och brister och sig själv som oskyldig och felfri. Han skulle då utan dåligt samvete kunna döda alla andra och välja fram vilka han vill benåda och ingen skulle kunna säga emot honom.
Dock så verkar det som att detta är en omöjlighet i realiteten. För allting som har en existens, lever i världen, befinner sig i ett beroendeskap. Och andra kan leva tack vare andras beroendeskap. Så länge som det finns ett beroende så kan inte perfektion existera, allting befinner sig istället i varierande grader av imperfektioner - detta verkar av nödvändighet vara så, perfektion bör ju av princip vara befriat från all svaghet och beroende är svaghet. Då vi studerar vårt beroendeskap så har åtminstone jag uppfattat saken så att vi är inte perfekta i något avseende, utan är i alla avseenden beroende och kan inte göra anspråk på någon slags perfektion överhuvudtaget.
Det är i beroendet som till exempel personlighet uppstår, eller vilja, åtminstone det som vi förstår som personlihet och vilja. Kan vilja någonsin vara motiverad utifrån total avsaknad av fel och brister? Kan vi ens förstå någon annan slags vilja än sådan vilja som söker efter att uppnå först och främst mening och överlevnad, därefter bekvämlighet, makt, lyx, framgång och anseende? Ja vi kan ju även förstå (dock inte acceptera) den negativa viljan, den självdestruktiva viljan, viljan att förstöra sitt liv - en vilja som också bygger på beroendeskap.
Personlighet uppstår ju i relationen till andra, och vi har olika personlighetsdrag beroende på vem vi relaterar till. Personlighet, som vi förstår den, är ett sätt för den som befinner sig i ett beroende att försöka rättfärdiga sitt beroende inför den personen. Så personlighet bygger på ett beroendeskap till andra, och även då detta är ett "fel" sett utifrån vad som är perfekt och imperfekt, så skulle avsaknad av personlighet vara ett annat fel som skulle göra en relation outhärdlig (Se filmen The Talented Mr Ripley). Alla våra förmågor bygger på att vi är i grunden bristfälliga och dessa förmågor har varit tvugna att utvecklas för att vi ska kunna överleva, leva och relatera till varandra.
Men så som vi i civilisationen har värderat världen så gör vi det utifrån vad som är "rätt och fel" eller "gott och ont", eller uttryckt på ett annat sätt, vad som är perfekt och imperfekt. Man uppfattar till och med saken så att det är ett friskhetstecken ifall man vet skillnaden mellan rätt och fel. Men en sådan bedömning går ju enbart att göra utifrån ett absolut oberoendeskap, vilket ju ingen befinner sig i. Dock ifall man inbillar sig att man har förmåga (rätt) att döma rätt och fel, då leder det istället till att man bedömer världen och dess varelser utifrån vad som ger en själv, eller sin egen stam, eller sin egen civilisation eller sin egen art, njutning eller plåga. Och bedömer alltså att allting som ger njutning är av godo och allting som ger plågor är av ondo. Vilket i princip är att försöka legitimera massmord och utplåning av hela världen (eller dom man anser leva "fel" - trots att man inte kan veta det).
Så kanske den självdestruktiva viljan går att förstå på detta sätt, att den som tror han måste vara perfekt (oberoende) - men av naturliga skäl misslyckas - dömer istället sig själv till ett liv i förnedring eller rent av döden.
Men vi kan alltså inte veta vad perfektion är och av det följer att vi inte heller kan veta vad imperfektion är. Det vi kan veta är vad som tilltalar oss och vad som inte tilltalar oss, men om vi skulle inbilla oss att det som tilltalar oss är gott (perfektion) och det som sårar oss är ont (fel/brist), då implicerar det ett upphöjande till oberoende å vår sida, vilket är detsamma som att göra sig själv till en gud - omniscient.
Perfektion och imperfektion verkar därför vara idéer med en betydelse som är väldigt abstrakt. Även om dom låter bra behöver inte det betyda att de finns, däremot inte sagt att de inte skulle finnas heller, bara att det är omöjligt att veta något om dom.