Minded skrev:J R Auk skrev:Men stunden flyr ju så snabbt. Därav min ursprungliga fråga.
Det är bara ovana.. I stunden finns evigheten.
jag måste bara säga att ni förklär världen i era vackra ord, ändock står Sanningen i dörröppningen.
Moderator: Moderatorgruppen
Minded skrev:J R Auk skrev:Men stunden flyr ju så snabbt. Därav min ursprungliga fråga.
Det är bara ovana.. I stunden finns evigheten.
J R Auk skrev:spottkamel skrev:J R Auk skrev:Som i ett "bara" affekt?
Jag satt och tänkte på ett uttryck jag gav när någon påpekade min stämning här om dan. Jag sa; "egentligen är jag väldigt glad". Med en syftning på att jag var glad att en brist aktualiserats. Den fanns ju där, men jag var inte medveten. Det uppstår så klart en sorg, jag måste besörja den brist jag inte såg, då jag inte hade "ett annat" vilken bristen kunde påtalas genom.
Men vad var den "verkliga" affekten? Den stämning som kommenterades, eller min "glädje" över att ha uppdagat något?
allt är affekt. allt är defekt. allt är fejk. allt är en scen. allt är fiktivt. allt är beslutsångest. allt är prestationsångest. allt är relativt. allt är en dålig vana. allt är ett rättshaveri mot allt.
jaa... växelverkan mellan stimuli.
allt är affekt. löven faller och vi med dem, eller löven faller och vi står kvar.
Men där kan vi ju inte stanna. Är även detta att påpeka det en scen, en affekt, en fejk? Fejkar du att du avtäcker något när du påtalar detta?
J R Auk skrev:spottkamel skrev:J R Auk skrev:Som i ett "bara" affekt?
Jag satt och tänkte på ett uttryck jag gav när någon påpekade min stämning här om dan. Jag sa; "egentligen är jag väldigt glad". Med en syftning på att jag var glad att en brist aktualiserats. Den fanns ju där, men jag var inte medveten. Det uppstår så klart en sorg, jag måste besörja den brist jag inte såg, då jag inte hade "ett annat" vilken bristen kunde påtalas genom.
Men vad var den "verkliga" affekten? Den stämning som kommenterades, eller min "glädje" över att ha uppdagat något?
den verkliga affekten var den affekt du erfarade envar sekund, ingen konstans.
Men stunden flyr ju så snabbt. Därav min ursprungliga fråga.
När jag gråter nu känner jag en förlösning, men när jag så att säga vill förlösas av detta så upphör gråten. Mina känslor (de som ofta kallas negativa) har blivit så flyktiga så att jag inte kan undersöka dem.
Har jag alienerat mig dem eller bemäktigat mig dem? Jag kan inte fånga dem, jag har mest bleka minnen kvar, och en känsla av att det är "ok" varje gång jag söker dem, varför acceptansen av dem skyler över deras uttryck. Det blir bara en liten bäck som inte ens porlar, när jag behöver stormen för att inte stunden skall fly och bytas mot något annat.
jag måste bara säga att ni förklär världen i era vackra ord, ändock står Sanningen i dörröppningen.
"med mjuka händer avtäcks sanningen som det konstverk den är"
Minded skrev:J R Auk skrev:Minded skrev:Du måste arbeta hårdare på att slappna av!
Jo det är väl kanske det jag gör. Men jag har jobbat så länge med att etiskt behandla känslor, så jag kan ibland undra hur mycket realitet de äger och hur mycket jag bara jobbar med skenet. Jag är på väg att slänga allt vad moral heter åt helvete. Det är en revolution för mig. Jag har länge sett allt tal som normativt. Att göra upp med det och säga att inget normativt kan ta plats? Vad vore det?
Moral en alienerande stämning?
Att se på någonting, sker oftast på bekostnad av upplevelsen.. Samtidigt som det inte finns något annat sätt att just verifiera den, vilket du verkar prata om att vilja göra. När du upplever, känner, så är du upptagen med detta - du kan inte se på det - om du inte reellt kan se igenom det, eftersom sant ta det till dig, som varandes dig.
Jag tror, att när du kan detta, så kan du också se igenom just moralen. Jag startade tidigare en tråd om vad civilisationen egentligen ger oss, och vilken nytta den faktiskt innehar. Jag själv har brottats en del med det faktum att jag känner mig ljugen inför av folk som bara tror sig veta (i bästa fall) vad de pratar om.. andra gånger har de bara pratat eftersom det känts rätt, även om jag undrat om tekniska detaljer. Och i alla fall, jag har känt mig arg, besviken, över detta. Det är visst skärselden för mig, det är min resa mot avslappning, att reellt släppa någonting (obs, att reellt göra, utföra, en negation, är inte den enklaste saken här i världen - faktiskt så är det just reellt en omöjlighet). Men, jag tror att när jag fortfarande är arg på dem, så kan jag inte uppskatta det de faktiskt gör, det de faktiskt försöker göra. Hm, det jag försöker säga är i stil med att det förvisso är korrekt att slänga moral åt sopen, som du talar om. Men att just detsamma i princip uteslutande handlar om dig. Ungefär, var hård, men var också ärlig mot folk, så att det inte skadar i onödan.
Jag tror att det finns mark under dina/våra fötter, som vi ännu inte ser, eftersom att vi ännu inte kan se det. Man skulle kunna säga att vi inte har språket för det.
J R Auk skrev:Mod, hårdhet, ärlighet; är de inte i det närmaste synonyma i många av sina uttryck? Kan du vara ärlig utan mod och en hårdhet? Även om 'hårdhet' bör definieras som det som kan bära, och inte det som mottar bort.
J R Auk skrev:Annars instämmer jag med dig. Det är nog ett sökande vi delar av allt vad det verkar. Ilskan visar väl din brist? Ditt behov av dem som du inte vill förlika dig med. En projektion i grund och botten som sätter dem som objektet inför ilskan istället för att sätta dig, eller till och med ilskan självt, som sitt eget objekt.
Minded skrev:J R Auk skrev:Mod, hårdhet, ärlighet; är de inte i det närmaste synonyma i många av sina uttryck? Kan du vara ärlig utan mod och en hårdhet? Även om 'hårdhet' bör definieras som det som kan bära, och inte det som mottar bort.
Kanske; Men om man ser till ett litet barns ärlighet så är den knappast betecknad modig eller hård. Jag tror att detta också handlar om att se igenom grejer. Ingenting ger distinkt någonting annat, som kan anses relevant. Eller säg såhär, det stämmer - allting ger distinkt visst annat. Men i princip allting är för komplext för att någonting ska kunna hämtas därur. Den som är sant ärlig, reflekterar inte alltid ens över faktumet ärlighet eller inte..
J R Auk skrev:Tvärt om vill jag säga. Barnet är just modigt i det att det möter ett nytt hela tiden. Nyfikenhet är mod, ja inte platt synonymt. Men för att agera på nyfikenheten och undersöka krävs modet. Och hårdheten, visst har barn det också, de är så hårda att de inte måste hålla fast vid något. Därför de också kan ge omtanke där åldern satt en distans mot andra människor. Det är dem naturligt bära någon annan när deras stämning är nere. Inte i alla fall förstås, vi socialiseras snabbt. Men jag tycker att jag sett nog för att tala om en generell tendens hos det vi kallar barn här.
J R Auk skrev:Men visst handlar det om att se igenom också. Eller mycket tycker jag handlar om att våga se bakom, vilken ju genomsynen syftar till. Att inte nöja sig med yta. Skiftet av position. Be like water!
J R Auk skrev:Varför jag talar om ångest här är ju för att jag gjort en fenomenologisk genomläsning med Heidegger som avslut. Hela fenomenologin handlar ju om att avtäcka, att se igenom. Det är den fenomenologiska våta drömmen att se fördomsfritt. Att se rent, objekten som subjekt, det kantianska tinget i sig realiserat.
Nåväl Heidegger säger ju att det är genom ångest vi kan uppnå detta. Ångest, död och intet.
J R Auk skrev:Jag tvivlar inte på ångest, men 'död' och 'intet' ser jag inte vad det skulle vara. Om jag verkligen reflekterar vill säga. Klart att jag har begrepp för dem. Men inte relevanta begrepp i sammanhanget. Jag ser ju som bekant döden som det hoppingivande, det som ger livet en ursäkt för att levas, det som betryggar livet snarare än hotar det med ett intet. Och detta intet ser jag inte heller att jag kan finna. Det jag kan finna är intet som en negation av något, men då bara i kraft av något annat. Och om jag inte skyler över att det är ett annat som tagit plats, om jag inte envisas med kategorierna, vad finns då kvar av detta "intet"?
J R Auk skrev:Så jag är benägen att hålla med dig. För mig är det inte så speciellt med ångest. Jag tror att ångesten är en brist, positiv genom egot. Jag tror att det ångesten inte riktar sig mot, ångesten har inget objekt, är allt taget som evigt, det vill säga utan död, omvandling.
Så analyserar jag min ångest i alla fall. Det är inte att jag skall upphöra, att jag skall gå om intet, inte kunna realisera det jag vill, utan min fasa i ångesten är det som är taget som ett "allt". Rent positivt alltså, ingen negation där.
Men genom att jag ser att jag inte vill att det som är skall vara utan förändring så kan jag ändå vara sympatisk till att stämningen avtäcker varat. Det låter mig se vad jag inte vill se utan utveckling, utan att förändras.
Jag håller med om att anammande av känslan är att gå upp i världen, att vara reell. Men jag menar att negativa känslor, hat, ilska, fruktan, avundsjuka inte är riktade mot världen utan mot "mig" och därav så sluter jag mig mot världen, skymmer den. Därav vill jag tala om brist. Brist som i att du inte vågar ta dig an världen utan blir ilsk och hatar den. Du gömmer dig och det är vad du hatar, att du, den störste, måste huka.
spottkamel skrev:jag måste bara säga att ni förklär världen i era vackra ord, ändock står Sanningen i dörröppningen.
Detta eftersom att all tekniks essens är just anpassning till det man önskar vara relativ. Avtäckningen är skärselden, att göra sig av med ideer man har om verkligheten, som reellt inte är. För att ta in så mycket som möjligt av en partner(!), bör man ha så lite annat skräp ivägen bara. Det lönar sig alltså föga att vara fokuserad på vilka kläder man ska ha på sig imorgon.
Ang det sista, ditt, stycke; Jag håller inte med om din slutsats. Du säger att du vill benämna 'negativa känslor' för brister. Jag menar att du därmed hukar dig. Du förhåller dig sas negativt relativt de negativa känslorna - istället för att bara tillåta det göra ont en stund, och reellt inte uppskatta det onda.
J R Auk skrev:Vad är teknikens telos? Alltså hur fann du det som du relaterar tekniken till? Har du inte en teknik för det, och hur fann du det relativa för tekniken för tekniken. Jag håller med dig men jag tycker du missar en rörelse som omintetgör ansträngning. Eller jag vet att du ger uttryck för det om och om igen, att ansträngningen inte får vara där. Vila! (vad fel det känns med utropstecknet där, men så är väl dubbeltydigheten i budskapet också)
Därför jag alltid tjatar på om anarkism, att inte centrera sig, inte bygga på höjden, utan bredd. Djup och bredd. I ett formlöst rum
J R Auk skrev:Poängen är inte att de är negativa i en värderande mening, utan jag ser dem negativa i en mening av att avtäcka världen. Men så är jag ju benhård subjektivist, jag kan inte för allt jag försöker skaka av mig detta.
När jag säger negativ så menar jag då att de inte är reella. De är såklart reella i sitt uttryck, men inte i sin ontologi, vilket följer av att min benhårda subjektivism inte är en ontologi, utan ett epistemiskt tillstånd. Något jag får förlika mig med. Dessa "negativa känslor" är alltså "världsfrånvända" (för att göra en distinktion) och inte reella. De är ideella, och kan inte ge andra något annat än omsorg om mig, när vi, enligt mig, borde dela världen. Världen som subjekt och inte som objekt.
Så I agree to beg the difference.
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster